tisdag, mars 16, 2010

Abrakadabra 90-60-90

Julia Skott skriver om vikt nu (här och runtomkring). Ett ämne jag tycker är sjukt intressant, fast jag inte är särskilt engagerad. Och så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite virgins talking about sex när tjejer som aldrig vart över normalvikt pratar om övervikt, så jag är kanske lite tystare än vad jag kunde varit i den här frågan.

Hur som, jag har ju berättat lite om mina vikterfarenheter tidigare. Under hösten 2007 vägde jag typkanske 53 och folk kommenterade på att jag var smal och liten. Det var också då jag skrev texten nedan:
This culture I was talking about has always been telling me, since I'm a girl and all, that there are two magical solutions to all problems in life. One is to get a man. Two is to lose weight and start exercising. That solves all problems. I never really believed in the man thing, and anyway, I have a bf. But I must have believed in the second way to reach happiness, because now that I've lost weight and gotten in something that resembles a shape, and I'm still not happy and not even physically perfect, I can't help but feeling a little disappointed. I mean, yes, I'm thinner and firmer and I like some of this. But my proportions are pretty much as they were 7 additional kilos and no abs ago. It's hard to explain, but... I mean, my waist-hip measurments are really close to 60-90 that is the legendary ideal, and I'm like "is this it?". I always thought it was unattainable and guaranteed you some sort of a a perfection certificate. Maybe if I lose another two centimeters in my waist there'll be fanfares and exotic dancers waiting at my door, but right now I have this weird feeling of reaching a goal I thought was impossible with minimum work and realizing it's not much at all, really.
Or maybe "lose weight and start exercising" is only a means to get a man? And I already have that, so it won't work for me?
-jag i blogg, december 2007
Efter att under hela mitt vuxenliv haft midja och höfter på stabila 72 respektive 100 cm (jag sydde mycket som ung, okej?) var de nere på 62 och 90, och det var en surrealistisk upplevelse. På något jäkla sätt måste jag ha internaliserat allt jag någonsin hört om de magiska talen 90-60-90 under min uppväxt under supermodellernas guldålder, för det var en helt orealistisk tanke för mig att en människa i verkligheten hade kunnat ha sådana mått. Allra minst jag. Det var som att en dag rädda en groda undan att bli överkörd av en cykel för att nästa dag vakna i ett undervattensslott i grodriket. Det fanns sagor och det fanns verklighet och 60-90 hörde till det tidigare.

Samtidigt var ju allt som vanligt. Jag hade mått på 60-90, men jag glittrade inte, jag såg inga enhörningar, ingenting hände. Jag vet inte alls vad som jag hade väntat mig, för jag väntade aldrig nån episk lycka och universell problemlösning vid viktnedgång, men det kändes ändå som att 60-90 inte hände utan inslag av goda féer och att man plötsligt fick upp ett meddelande i himlen, typ "Pling! Du har gått upp en nivå". Jag stod med måttbandet och tänkte "60-90.... is this it?". Det var ett orealistiskt mål jag aldrig aktivt strävat mot, men som jag plötsligt stod vid och insåg att det inte fanns någonting på andra sidan mållinjen.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Stabila 72 respektive 100 cm är väl inte så farligt?

/Ledsen tjej med nästan 72-centimetersmidja.

Anneli sa...

Oj... jag ville skriva ett långt svar men det förtjänar ett eget inlägg. Så det blir ett sånt imorgon istället.

J sa...

Mmm, det är ytterligare en diskussion det där, om att upptäcka att den tillfälliga lyckan över viktnedgång inte gör något med en om man inte jobbar med sig själv bla bla bla. Eller nåt.

Julia sa...

Det där var jag som kommenterade och glömde att klicka rätt.

Julia sa...

För övrigt tycker jag att både oskulder och normalviktiga tjejer ska få prata om precis vad de vill om de har något att säga - men man ska tänka på sin subjektspositionering. Or whatever.

Agnes sa...

Intressant! Jag känner igen mig en del och har skrivit något dylikt om min relation till kroppen och viktnedgång här: http://bastjustnu.blogspot.com/2009/06/dagens-kropp-knopp-090609.html

Tanja Suhinina sa...

Anonym ledsen tjej:
Jag vet inte hur du menar, riktigt. men såhär.
Om du menar att du uppfattade min ursäktande kommentar som ursäktande för måtten så menade jag mest att jag hade annan anledning än viktnoja att ha koll på mina mått på den tiden.
Om du menade att 72-100 inte är nåt att oroa sig över i termer av "det är för mycket" så har du ju både rätt och fel. Hälsomässigt är det absolut inget fel med 72-100. Men jag har lite svårt för att se var gränsen där man har så att säga rätt att tycka att man är för tjock för att vara socialt godkänd går. Så på ett sätt är det ju förstås talande att någon skulle känna sig som en blobb om man har midja på 72, å andra sidan är det faktiskt känsla som man får ta och bekräfta.

Julia:
Det där tycker jag är lite intressant, för att jag är alltid och konsekvent lite mindre olycklig när jag är smal(are). Jag hade ju alltid tänkt "man blir inte lyckligare av att vara smalare", men hur jag mår multipliceras banne mig konsekvent med faktor var inom mina mellan 52 och 60 kilo-ramar jag befinner mig.
Det är lite irriterande, tycker jag, för sånt ska inte påverka.

Julia sa...

Fast det är ju inte orimligt att det kan vara så. Antingen för att du känner dig mer nöjd med dig själv, eller känner att du mer passar in i något slags norm - eller för att du väger mindre för att du tränar mer, för den delen. All of these och massa anledningar kan ju påverka hur man mår. Sen vad som är "bra" eller "rätt" anledning att må bra är en annan sak.

(Jag har för övrigt precis tjockisbloggat mer. Det kommer nog bli årets tema, typ.)

en_anna sa...

Appropå din kommentar om att du tycker att din vikt inte borde påverka ditt mående: Jag tycker precis tvärt om, att det vore konstigt om det inte gjorde det. Du får fysiologiska förändringar även vid mindre viktförändringar.

Vissa hormoner produceras till exempel i fettcellerna och vid kraftig övervikt kan du få lite skeva hormonnivåer.

Dessutom är det rent krasst så att vikt är tid. Du som dansare borde helt klart få lättare att röra dig (bli snabbare, mer uthållig, få lättare steg) om du går ner i vikt. En viktnedgång ger effekt på syreupptag per kg kroppvikt. Denna effekt märks mest vid uthållighetsidrott (typ löpning), men du kommer helt klart att märka av det i vardagen också; till exempel när du går i trappor. Jag förstår att det kanske inte var riktigt det här du syftade på, men när småsakerna i vardagen går lättare tenderar det att påverka humöret positivt.