onsdag, januari 21, 2009

det här hittar jag bara på för jag är sådär skrytintelligent, det är inget problem egentligen

Whoa vad det har kommit kommentarer. Lite reaktioner, i kort form och stora drag.

1337
Alla som kommenterar om att elitklasser skulle skapa elitistiska individer kan läsa mitt originalinlägg, för jag bemöter det där. Ja, de kanske skulle. Men på individnivå tror jag att man blir mindre elitistisk (om man med "elitistisk" menar att man tror att man är smartare än alla andra) om man dagligen får träffa barn som är ungefär lika smarta som man själv, istället för att dagligen omges av barn som är märkbart dummare än man själv.

OBS-klasser
Alla som säger att det inte är bra med specialklasser för barn som behöver extra hjälp för att nå upp till godkänt för att de blir stämplade som puckon och får lågt självförtroende har nog väldigt rätt. I alla fall blir effekten så lite väl ofta i verkligheten för att man ska blunda för den. Men okej OBS-klasser är dåliga, avskaffa OBS-klasser då. Varför vända sig mot elitklasser? För att begåvade barn skulle bli stämplade som begåvade och tro på sin förmåga och våga visa upp den? Om det är just OBS-klasser som är ett problem, avskaffa dem och tillskaffa "elitklasser". Och de som pratar om att barn som behöver dras upp till "normalnivån" inte får all hjälp de behöver - visst. Det är kasst. Men då heter det att barnen blir svikna, och att de behöver hjälp är en tanke som de flesta tycks kunna hantera. Inte tanken på att barn som klarar skolprogrammet och lite till behöver hjälp.

Stackars smarta flicka
Jag känner mig KRÄNKT och personligt förolämpad... nej, men faktiskt ledsen och osynliggjord när folk inte tar det här på allvar. Det ses som nåt jävla lyxproblem som av varandra oberoende begåvade hittat på när de satt och rullade tummarna, färdiga med sina matteböcker. Det är som att folk ofta har svårt att ta rika människors problem på allvar. Men FFS. Det är barn. Som lider. Lite fucking medkänsla, tack. Det är rätt bra egenskap för att räknas som en vettig människa. Har jag hört. Pratas det om specialbehandling av begåvade blir det lätt snack om outnyttjad kapacitet, men sällan någonting om känslor och lidande.

Special kontra bara bättre
Det är sån jävla röra i diskussionen. Man blandar ihop klasser för barn med specialbegåvning med klasser med allmänt högre tempo och krav. Jag kommer ihåg att när jag skulle börja i min första matteklass nämnde jag för min gamla fröken att jag tyckte det var najs att jag skulle få gå i klass med allmänt högre nivå. Hon började yra nåt om att nämen, bara för att hon är bra på matte betyder inte att man är duktig på nåt annat, tänk bara på T som också kom in, men stavade som en kratta. FAIL! Dels på personlig nivå, jag känner fortfarande T och hon är grymt allmänt intelligent och framgångsrik och fantastisk. Dels på allmän nivå, det finns visst samband mellan intelligens på ett område och på andra, och matteintelligens och allmän skolintelligens är inte så jäkla olika.

Gruppering och uppdelning och homogenitet
Jag har svårt att se hur "elitklasser" skulle vara mer homogena än klasser som de ser ut nu - alltså efter var man bor. Och förresten låter väl förmågan att suga in skolplanen som ett någotsånär relevant sätt att gruppera på i skolan.

Det finns andra lösningar
Ja.

"Jag hade personligen inte velat gå i elitklass"
Men slipp då. Andra hade velat.

Klassbakgrund och uppväxtvillkor och familjens studievana påverkar hur man presetarar i skolan
25 mars 1984 var inte igår, men det var en solig söndag och dagen då jag föddes.

Jag är något arg, ja. Och ledsen. Och något underbemannad när det kommer till att läsa alla kommentarer och svara och så. Om jag inte svarat på just din kommentar är det inte för att jag hatar dig utan för att jag helt enkelt inte orkar just nu, det är mycket på gång.

---------------

PS. Jag har visst nyss blivit länkad till från en skunkdagbok
Plötslig insikt: Jag läser Oskorei (oskorei.motpol.nu - min anm.) och Tanja Suhinina på samma sätt, det sympatiska i den stora ondskan.

Men där jag aldrig läser kommentarerna på Oskorei och helt enkelt struntar i allt skit han säger, så kan jag bli så jävla förbannad på Tanja. Debatten som förs här är på ett sätt viktig och jag har aldrig tänkt på saker från ett sånt perspektiv riktigt, men FY FAN ÄCKLIGA STREBERJÄVLAR SKJUT ER I HUVUDET FÖR HELVETE
Illustrativt. Moget. Konstruktivt.

Men jag tycker förstås det är häftigt att jag är "det sympatiska i den stora ondskan". Jag vet ju inte vad den är, men min partner in crime är enligt egen utsaga en "Identitär Indo-Europeisk Traditionalist"

Ännu mer PS

Alltså, jag måste länka till det här. Jag försökt stå emot, men...

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

29 kommentarer:

Mattias S sa...

Jag vill bara säga att jag i stort håller ganska mycket med dig.
Men jag vill bara säga att jag tycker det är lite av ett "lyxproblem" att vara "för smart".
Det betyder inte att det inte är ett problem man behöver ta itu med, men det är lite av ett "lyxproblem".

Jag vill gärna jämföra med könen.
Det är jävligt jobbigt att vara man också. Men det är kanske lite av ett lyxproblem.
Det betyder inte att mansrollen inte är ett problem för många.

Förstår du hur jag tänker?

M sa...

Ang. 1337 och OBS-klasser tror jag absolut att du har rätt. Särskilt om man inte pratar om elitklasser så himla mycket som något för "bättre barn" typ. Jag vet att folk tycker att jag hakar upp mig på hur man pratar om saker och ting, men jag tror verkligen att det är jättestor skillnad på den sortens samtals som förs nu - om OBS-klasser och elitklasser och om man pratade om klasser anpassade till olika barns behov och förmåga utan så mycket värderingar. Klarar man grundskolan på sex år så BRA, klarar man den på 12 så BRA (för att ta ett löjligt förenklat exempel), bara alla får chansen att nå så långt dom kan.

Anonym sa...

Jag funderar om det inte vore bättre att jobba med uppfattningen att man är en sämre människa om man inte presterar som de bästa istället för att stoppa folk från att prestera.

Jobba med det just DEN eleven är bra på, sluta jämföra och värdera.

Aron sa...

Go Tanja!

Själv kom jag undan med att hoppa ett år. Det känns som om det är hyfsat vanligt, jag känner iallafall en tre-fyra stycken som gjort det. Vad säger ni andra?

Sen valde jag ju faktiskt bort elitklass på gymnasiet, dvs Danderyds mattegymnasium. Av sociala skäl, och för att slippa en timmes skolväg.

Och apropå homogena grupper; nog är det som Tanja säger, att "ren intelligens" (hur den nu ska ringas in experimentellt) faktiskt varierar på individnivå. Skolprestationer däremot följer sociala skikt. Är det inte så?

Anonym sa...

Själv blir jag alltid lika förvånad när folk talar om stämpling och nedtryckning av svagare elever när de får anpassad undervisning. Min mamma är sk. speciallärare i botten, men eftersom "obs-klasser" faktiskt inte finns längre integrerar hon undervisningen i sin vanliga klass. Och inte sjutton blir en enda unge (eller förälder) kränkt eller nedtryckt av att få undervisning på sin nivå!! Tvärtom, alla barn känner sig duktiga och sedda, om än inte med exakt SAMMA uppgifter.

Det faktum att min mamma jobbar dygnet runt och blir fullständigt utsliten menar jag visar att det inte fungerar att ha helklass och fixa detta också. Även om barnen är få kan nivåerna bli många och att då ta fram material och undervisa på vars och ens nivå blir arbetsamt även med få barn. Alltså tror jag på en uppdelning.

Anonym sa...

Lyxproblem? Att tioåringar funderar på att ta livet av sig för att de är råmobbade av både klasskamrater och lärare, understimulerade och nedtryckta, med vad som just då verkar som inget hopp om att någonsin kunna fungera normalt socialt för det är dig det är fel på?

Mjä.

Anonym sa...

Jag tycker verkligen precis som du att eleverna ska få undervisning på sin egen nivå, men jag gillar inte att det ska delas in beroende på begåvning.

När jag själv gick i grundskolan var jag rätt bra på det flesta ämnena, främst matte Däremot var jag ingen hejare på idrott och därmed gillade jag det ämnet sämst. Sen började jag på gymnasiet och där hade vi idrott med tre andra klasser. De fyra klasserna delades in i fyra grupper, vi fick välja grupp själva beroende på vad vi tyckte va kul och hur hårt vi ville satsa. Trots att jag inte hade gillat idrotten i grundskolan valde jag den näst "högsta" gruppen, för jag tycket ju egentligen om många saker som t ex fotboll och innebandy, samma saker som de andra i gruppen gillade, även om många (eller alla) var bättre än mig.

Om man lät eleverna välja klasser beroende på vad de är intresserade av så tror jag på många sätt att man skulle få samma effekt som med "elitklasser" och "OBS-klasser". De som vill och kan lära sig mycket matte väljer en sådan klass t ex. Men det skulle kännas mycket roligare och om skolan är rolig så lär man sig mycket mer!

Anonym sa...

När jag gick i högstadiet hade vi (inofficiellt, för så fick man egentligen inte göra, men skolan gjorde det ändå för att det var enda sättet att ge folk en vettig utbildning) en särskild indelning just när det gällde matte: när man hade andra ämnen så gick man i sin vanliga klass. Men när man hade matte så fanns det tre mattegrupper som hade separat undervisning, och grupperna hade olika tempo beroende på hur bra de var.

Så vi som var i den bästa gruppen såg ju inte ner på de i de andra grupperna, för de var ju ändå våra klasskompisar, och vi kunde alla jobba i det tempo som vi klarade.

När jag tänker på att jag i praktiken bara behövde jobba litegrand var tredje lektion eller så och fortfarande lätt höll takten med de andra (jag är bra på matte) så får jag nästan gåshud av att tänka på hur tråkigt det skulle ha varit om alla hade behövt anpassa sig efter de som var långsammast. :/

Det kanske är en lösning att göra nått sånt här i fler ämnen? De som är bra på svenska eller engelska eller slöjd eller vad som helst kan gå i en grupp i just det ämnet som har högre tempo, medans andra kan gå i en med lägre tempo? Så om du är bra på historia men dålig i naturvetenskap så går du den snabba Historieklassen men den långsammare NVklassen.

Anonym sa...

Trist att folk reagerar så negativt.
Du har ju helt rätt.
Det här är en av mina pet peeves men få folk tar en på allvar eftersom jag är framgångsrik ("vad fan klagar du för"), vilket är att missa poängen ganska ordentligt.

Det anses stötande att vissa barn är smartare/mer teoretiskt begåvade än andra. Språkbegåvning, ett ganska tydligt tecken på intelligens, anses av nån anledning inte stötande - ingen blir sur över skolor inriktade på språk. Men nämn matte eller bara högre takt/högra krav/mera innehåll & man får ta vad du just tagit.

Som gravt understimulerad elev lärde jag mej många saker, koda & komponera musik i huvudet, skolka utan att åka fast, lade grunden till ett alkoholmissbruk - men jag hade föredragit att ägna skoltiden åt att faktist lära mej saker - jag har alltid gillat lära mej saker. Men det alternativet fanns inte i skolan (jag vågade inte hoppa över en klass då jaqg var spensligt byggd och rädd för stryk av killarna i klassen över).

Det är inte ondska & elitism att anse att begåvade barn ska få chansen att utveckla sin begåvning. Dina kritiker framstår mest som missunsamma, trångsynta & oempatiska.

Anonym sa...

efter att ha läst övriga kommentarer måste jag nog ta din sida ytterligare:
Mattias S: om du bemödade dej att läsa inlägget du kommenterade så kanske du inser att "lyxproblem"-åsikten kanske inte var helt obekant?

stor igenkänningsfaktor på det du beskriver (rulla tummarna när man är klar med matteboken, jag har på riktigt fått uppmaningen att spendera tiden med att "stirra i taket", annars var det vanligaste i början av skolgången att man fick sitta och rita).

Mattias S sa...

Kjell: Vad menar du? Det är ju just den biten jag bemöter och diskuterar.

Anonym sa...

I min skolgeneration (eller kanske bara i min skola, jag vet inte) förekom ett kort tag när jag gick på mellanstadiet ett sorts försök med "veckomål". Vi fick mål i de olika ämnena som vi skulle klara av under veckan, ex. läsa två kapitel i engelskaboken, göra 50 matematikuppgifter, osv. Och vi fick göra det i vilken ordning vi ville - verkligen ens sorts frihet under ansvar.

Jag hörde till de elever som (iaf på mellanstadiet) visserligen gillade skolan, men gillade rast och fritid ännu mer. Vi var några stycken som alltså raskt klarade av veckans uppgifter på 2-3 dagar och såg fram emot att få ledigt resten av veckan.
Vi insåg förstås snart att systemet inte fungerade så; vi fick bara fler uppgifter av samma sort om vi blev klara före de andra. Lata som vi var så fattade vi snabbt att det inte tjänade något till alls att hålla ett högt tempo, och hela systemet rann ut i sanden och togs bort efter en försökstermin om jag minns rätt.

Jag tycker iofs att idén inte var dum, men den var inte genomtänkt eftersom man inte hade något sätt att motivera oss som var snabba. Det hade behövts någon bättre "morot" och inte bara "mer jobb av samma sort".

Anonym sa...

b8q:
Det låter verkligen som bortslösande av en bra idé - moroten att man fick plugga det man gillade och få någon slags extrapoäng, eller mer idrott/slöjd borde väl inte vara helt omöjlig att ordna. Och kanske ansedd som mer lämplig av lärarna än t.ex. glass varje vecka ;)

Det bästa med universitetet är att om jag väljer en trist kurs som är nyttig för min framtida karriär kan jag samtidigt plugga några poäng litteratur eller genus bara för skoj skull.

Tanja Suhinina sa...

b8q:
När jag var liten gjorde man motsvarande, fast i större skala, i alla fall i vår klass. Alltså, att man gick genom ordinarie programmet för årskursen under september-maj, och sedan fick de som hade klarat allt gå och ha ledigt fram till officiella avslutningen, medan de som hade något moment kvar fick jobba på det. Jag tyckte förstås om det.

Αλεξανδρος sa...

Det finns nog mycket att säga, både för och emot och nyanserande mittemellan, men jag orkar inte riktigt ge mig in i diskussionen. Själv hade jag lätt för mig i skolan men var samtidigt väldigt lat, så jag njöt av det låga tempot och av att inte behöva anstränga mig för at få bra betyg. Nåja, särskilt bra betyg fick jag ju inte, men tillräckligt med tanke på den minimala ansträngningen. Det höll t o m gymnasiet och sedan var det bara att glida in på valfri utbildning m h a högskoleprovet. Men den attityden har förstås straffat sig efter det, skillnaden i krav mellan gymnasiet och teknisk högskola var lite av en chock, och jag har inte presterat alls lika mycket i livet som jag tror jag hade kunnat om jag lärt mig kämpa mer. Sist men inte minst, check this out: http://www.ted.com/index.php/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html

Anonym sa...

Mattias: Hur då diskutera?

Tanja: "Det ses som nåt jävla lyxproblem [...] Men FFS. Det är barn. Som lider. Lite fucking medkänsla, tack."

Mattias S: "Men jag vill bara säga att jag tycker det är lite av ett "lyxproblem""

Något oklart?

Tinet sa...

Jag har alltid varit supersmart. I första klass krävde jag mer matteläxor för att det var så roligt. Min klasslärare föreslog snart att jag skulle hoppa över andra klass. Jag har dock en minnesbild att jag insisterade på att gå tvåan ändå, för i tvåan fick man lära sig om dinosaurier! Men jag blev jättebesviken när jag upptäckte att jag redan visste allt som ingick i tvåans läroplan om dinosaurier. ;_;

Efter denna bittra erfarenhet kom jag att på allvar hata skolan i resten av mitt liv. Och fan också, jag skulle ju ha kunnat slippa undan med ett år mindre!!!

Jag var sjukt understimulerad, och hade säkert mått bra av att vara i en "elitklass". Jag erkänner att jag har närt viss bitterhet mot mina föräldrar, som aldrig tänkte på att det faktiskt fanns "elitskolor" och skolor med "elitklasser" i många av de länder och orter där vi bodde, var jag kanske hade fått lite mer stimulans än "basic"-skolorna som de alltid satte mig i. De själva hade dock inte, respektive knappt, ens tagit studenten, så de kanske verkligen inte hade någon aning om hur sånt funkade.

Fast om jag hade blivit tvungen att plugga för skolan och lyssna på lektionerna hade jag kanske inte alls hunnit rita lika mycket serier under mina skolår, så jag är inte bitter.

Tinet sa...

En kommentar till kjell 09:32: "Språkbegåvning, ett ganska tydligt tecken på intelligens, anses av nån anledning inte stötande - ingen blir sur över skolor inriktade på språk."

Jag har ofta upplevt att språk inte är ämnen som man tar på lika stort allvar som matte och andra naturvetenskaper. De behandlades i alla fall på min tid inte som "viktiga" ämnen. Dessutom är det av någon obskyr anledning "typiskt kvinnligt" med språkämnen = lägre status, medan naturvetenskapliga ämnen är "typiskt manligt" = högre status. "Smarta" elever går per automatik oftare natur i gymnasiet, inte humanistisk linje.*

Hur som helst, kanske det här kan vara en (del-)förklaring till att skolor inriktade på språk inte anses vara lika stötande som matteskolor?

--------------------------------
* Mina föräldrar hade dock ingen aning om skolsystemet, så de trodde att det var bra om jag gick humanistisk. Följaktligen var jag så understimulerad i matte i gymnasiet att jag inte orkade med Matte C, utan bara plågade mig igenom de obligatoriska A och B.

Anonym sa...

LOL MOOOGET!


Nej, men seriöst, det var jag som skrev skunkdagboken och även om jag egentligen tycker att du är mycket vettigare än Oskorei, så är sättet att läsa liknande, lite grand att hålla för näsan och sticka ner huvet i ett träsk man har väldigt lite kärlek för (kryptonazism i hans fall, individualqueernormkritik i ditt) för att hitta någon som ändå kan tänka bra tankar.

I den här frågan är jag dock obönhörligen ressentimentsfylld och gråsossig och mår illa av diskussionerna. Det är inte så att jag menar att de som gått natur på gymnasiet inte har rätt att leva, bara att diskussionen här känns som något som skulle kunna finnas på Si(e)gtunas intranät ungefär.

Anonym sa...

Jag vill mest säga att jag håller med Tanja fullständigt och att det är viktigt att problemet med understimulerade och överbegåvade barn tas upp (äntligen!). Jag tycker det diskuteras alldeles för lite om det bristfälliga sätt skolan hanterar elever med exceptionella förmågor o talanger.

I mitt tycke gäller dock inte bara intelletuella färdigheter utan även kreativ förmåga och praktiskt begåvning. Intellektuella snillen (matte, språk o logik) elever trivs generellt inte i skolan. Det är ett faktum. Elever som brinner för att skapa trivs inte heller i skolan. Elever med praktisk begåving, som gillar att bygga, konstruera, och jobba fysiskt med saker trivs troligen allra sämst (vilket följer dem i livet eftersom många av dem aldrig erhåller gymnasiekompetens). (ibland kan man undra vem skolan är till för egentligen)

Såna här debatter tar tyvärr ofta en massa underliga stickspår. Det pratas om bred kompetens. Jag undrar vad som är så bra med att vara lita halvbra på en massa saker? "Jack of all trades, master of none" verkar vara det motto som fått forma den svenska grundskolan och gymnasiets läroplaner.

Problemet med begåvade barn är att de "förstör" hela det svenska skolupplägget.
"Brotten" som begåvade barn begår (mina hemmasnickrade teorier alltså..):

*De specialiserar sig för snabbt (i svensk skola ska man ska prova på allt, inte tro att man är bättre än någon annan, bredd å mångfald är superviktigt, alla ska vara med)
*De kräver verklighetsförankring i större usträckning än genomsnittliga elever. Verklighetsförankring å skola brukar inte funka så bra tillsammans.
*De överträffar lärarna kunskapsmässigt. De smarta barnet sätter därmed strålkastarljuset på det skamliga faktum att många lärare i svenska skolan är ganska inkompetenta; de brinner inte för sitt ämne, utvecklandet av sin kunskap eller för att försöka förstå unga människor.

Begåvade barn är på många sätt ett problem för skolan. Skolan är ett problem för många begåvade barn. Elitklasser kan förhoppningvis föra dem lite lite närmare varandra.

Anonym sa...

Alla har olika erfarenheter och att använda dem om argument ger bara en bild av varför du personligen har den åsikt du har.

@ Ylva: Åh, vad bra! Jag tror det där är något som skulle gynna alla. Heja! *börjar rannsaka mig själv*

Anonym sa...

+1 på Jacks sista brott...

Anonym sa...

Tinet: Jag tror din analys håller, den är nog iaf en del av sanningen. Själv begriper jag inte riktigt "statuskillnaden", men har satsat mer på matte/teknik än språk så det har inte drabbat mej.

Då diskussionen ändå glider hej vilt tänkte jag komma med en anekdot om språk=kvinnligt, teknik=manligt. I Uppsala finns/fanns en utbildning som hete språkteknologi. En klar majoritet av de antagna var kvinnor. I Gbg hette motsvarande utbildning datalingvistik och där var det nästan enbart män som läste programmet, trots att innehållet var i stort sett identiskt...

Fredrik Stangel sa...

Emmanuel: Att "hålla för näsan och sticka ner huvet i ett träsk man har väldigt lite kärlek för" kombineras lämpligen med lite vanligt hyfs och någon som helst koll på vad du talar om, två punkter du verkar lida alarmerande brist på. Att kalla SSHL för "Si(e)gtuna" är inte bara osakligt och insinuant utan ger också ett lika oseriöst intryck som att skriva Microsoft som "Micro$oft". Och varje uppdiktad mumbojumboterm med ordkombinationer som "individualqueer-" är närmast löjeväckande för alla med någon som helst insikt i faktisk queerteori.

Nu när du ändå, enligt egen utsago, tillmäter även de hyperintelligenta "Så talade Zarathustra"-människor som gått naturvetenskapligt gymnasieprogram visst existensberättigande, anser i varje fall jag det lämpligt att du börjar med åtminstone ett minimum av hyfs och respekt för andra i debatt.

Linda sa...

Jag är klart positiv till elitklasser och tycker det är synd att vissa typer av begåvningar, som matematisk, är så "laddade" att det är fult att erkänna att en del människor är har större begåvning inom de områdena än andra. En liten fundering: Elitklasser som tar emot, säg, den bästa hundradelen lämnar ju fortfarande en stor spridning i de "normala" klasserna. Hur tror ni det skulle funka med en lägstanivå som alla ska över (om möjligt), och sedan ganska högt i tak, så att säga, så att de som så önskar har goda möjligheter att lära sig mer?

Anonym sa...

Varför tror vissa människor att deras liv är så fruktansvärt märkvärdiga, och varför intresserar sig andra människor så mycket för dem, gör något vettigt istället, som en fåraherde med sina får....

Tanja Suhinina sa...

Du vet att standardsvaret på det här är "och varför bryr du dig så mycket att du kommenterar?", va?

Dan Guillou sa...

Efter att ha läst igenom allt du och de andra sagt håller jag med dig till hälften. Din problembeskrivning är klockren. Jag känner igen mig i allt som sagts. Hat mot lärare som understimulerade, glida genom pluggandet, måttliga betyg, bra högskoleprov, shockartat möte med riktiga studier där man behöver studieteknik och självdisciplin. Jag håller med om att det här är ett stort tillkortakommande i skolorna och behöver en lösning.
Men jag tror inte att elitklasser är den lösningen. Jag tror inte att de skulle lösa problemet, ens lite grann däremot ser jag nya problem torna upp sig. Jag ser tex barn från en viss socialgrupp begåvas med föräldrar som tycker att det är självklart att de måste ta sig in i en elitklass, och en katastrof om de inte kommer in.

I grunden tror jag att skillnaderna mellan oss är en avgrund i hur vi ser på smarthet. Jag tror överhuvudtaget inte på medfödd generell intelligensbegåvning. Skolan mäter inlärningsförmåga, vilket består av intresse, minne, allmänbildning (aka tjuvstart), disciplin och studieteknik, självförtroende och sist, kanske litegrann, förmåga att fatta saker fort.
Att vara smart är något helt annat. Att vara smart är att ha bra prylar i sin mentala verktygslåda, och det är alltid i förhållande till något specifikt. Jag är smart i förhållande till miljödebatt och jävligt osmart i förhållande till en krånglande bilmotor.

Mia sa...

Kollade sista länken du länkade till... och blev något bestört (kunde inte ens skratta åt eländet). Lämnade en kommentar där som jag inte är helt säker på att den publiceras, men men, jag skriver den här oxo eftersom jag tycker det är ett viktigt inlägg i debatten om elitskolor. Författaren till det inlägget ville alltså inte ha elitskolor för att han tyckte att alla smarta var kufar som behövde social träning... jaja, här kommer min kommentar till hans inlägg:


"Slopa elitsatsningen på fotboll,ishockey osv! Det är ändå bara kufar som inte kan diskutera något utöver sin innördade sport, det gör det omöjligt för normala människor att föra ett normalt samtal med dessa kufar. So what om Sverige inte får några os-medaljer, eller nobelpris heller för den delen (vi är ju överens om att vi inte ska ha elitskolor för de med akademisk begåvning). Sportnördar behöver socialiseras så de kan säga annat än ööööh, äääh osv. Det vore bra för dem att spela med ett mediokert lag så att de dels lär sig de sociala koderna, dels kan hjälpa de stackare som inte är riktigt lika bra på fotboll. Nej, slopa elitsatsning på idrott och låt de stackars sportnördarna utveckla sina sociala sidor istället, det blir ju bäst både för dem själva och för andra."