måndag, november 25, 2013

I know this because Tyler knows this

We're a generation of men raised by women. I'm wondering if another woman is really the answer we need.

Jag tänkte försöka vara positiv i en vecka och se hur det håller. Och jag tänkte utveckla min tes om Fight Club, för det här är coolt och jag tror inte jag har läst den här analysen nånstans. Och med det menar jag inte att ingen tänkt det förut, bara att jag inte läser filmanalys i nån större omfattning.

Ni som inte sett Fight Club kan ju gå och läsa nån annan blogg under tiden. Det här inlägget är inte för er. Ha! Helst ska ni frstås se Fight Club.


Det jag vill utveckla är väl följande. I många analyser av Fight Club (okej, jag läser visst filmanalystext, tydligen) tas det för givet att Berättaren blir till Tyler eftersom Berättaren vill knulla Marla, men Berättaren kan inte göra det som kontorsnisse. Jag har aldrig tyckt det var så uppenbart. Det kanske är det i boken, jag minns den ärligt talat inte så mycket, men jag får aldrig så mycket vill-knulla-Marla-vibbar av Berätaren i filmen.

Att Marla är orsaken till hela kalaset är dock kanon, det sägs i början av filmen. Men det finns en annan tolkning där och jag har alltid funnit den mer uppenbar. Jag tror, dessutom, att den inte bara är rimlig utan även tänkt att vara rimlig. Att den var en av poängerna med filmen. Jag tror på det för att Fight Club är en film som tydligt handlar om maskulinitet och femininitet, och jag tror på det för att Fight Club är en smart film. (Att analysera Tron som polyanthem är ju rätt mycket läsaineri, men det här tror jag jättemycket på.)

Så, vad är det som får mig att tro det? Ja, till att börja med att det aldrig direkt är uppenbart att Berättaren r särskilt intresserad av Marla på knulla-sättet. Jag tror på riktigt att han inte är det i början, med sin episka sömnbrist och sitt IKEA-liv, inte ens undermedvetet. Det är en annan sak som får Berättaren att reagera så kraftigt på Marla. Hör här vad Tyler säger om sin tillkomst:
"All the ways you wish you could be, that's me. I look like you wanna look, I fuck like you wanna fuck, I am smart, capable, and most importantly, I am free in all the ways that you are not."
Var kunde inspirationen komma ifrån? Varifrån kunde berättaren få sina idéer? Sin chef? Bob? Jag satsar på bruden som marscherar in med en cigg i handen och undrar om det är stödscirkel för testikelcancer? (Om ni tycker att jag lägger in för mycket genus i min analys - här har vi verkligen ett exempel på en person som är så jävla gränslös att Berättarens värld rasar!) 

Marla, vars livsfilosofi är att hon när som helst kan dö. ("First you have to give up, first you have to know... not fear... know... that someday you're gonna die." säger Tyler till Berättaren i scenen med frätskadan)

Marla, vars nihilism och respektlöshet till alla samhälleliga regler bryter mot allt Berättaren står för, och är precis allt som Tyler är?

Det finns en animé jag älskar som heter Utena. Den inleds med en prolog som jag i ett tidigare inlägg sammanfattade såhär.
Det var en gång en liten flicka vars föräldrar hade dött och hon var så ledsen att hon inte ville leva längre. En prins kom till henne och sade att hon inte ska gråta, och sedan gav han henne en ring - en förlovningsring, månne? Han sade att om hon behöll sin styrka och rena själ skulle ringen en dag föra henne till honom. Flickan blev så tagen av den ädla gestalten att hon bestämde sig för att själv bli prins.
Det har nu gått mer än tio år sedan jag först kom att tänka på vissa paralleller mellan Utena och Fight Club, men det är först idag jag kom på hur Utenas inledning och min syn på Marlas och Berättarens relation passar ihop. Twisten i Utena är att flickan inte vill ha pojken, hon vill vara pojken.

Och i Fight Club är det ännu coolare. För det är en supermanlig film som handlar om en man som blir så omskakad av en kvinna att han blir henne. Kan ni nämna andra filmer där detta görs? Kan ni nämna andra mainstreama Hollywoodfilmer där detta görs? Kan ni nämna andra mainstreama Hollywoodfilmar som snubbar älskar där detta görs?

Jag kan det i alla fall inte. Min gissning är att det inte för att jag läser för få filmanalystexter.

Och vet ni vad mer blir jättehäftigt, om man tänker som jag? Jo, det här är en film om en man som inte primärt drivs av att han vill sexuellt erövra en särskild kvinna. Vad sägs om den revolutionerande skildringen av maskulinitet, va, va? (Ja, Tyler och Marla har sex, och jag förnekar inte att Berättaren mycket väl kan vara pepp på att ligga med Marla, men jag uppfattar detta som någonting väldigt sekundärt mot att han vill vara henne. Snarare att det är rimligt att en fantasiprodukt-Marla och verkliga Marla vill ligga med varann.)

Så se om Fight Club och tänk på att den handlar om en snubbe som vill bli som den häftiga bruden han träffat i stödgrupp för testikelcancer. Det blir som att se det häftigaste som finns, fast ännu häftigare.

4 kommentarer:

Pär sa...

Hm, jag har alltid tänkt på filmen som freudiansk. Berättaren har låtit överjaget totalt ta över sin personlighet och det förträngda detet bildar en egen personlighet. Allt han trängt åt sidan till förmån för sitt överjag tar så att säga "egen form". Filmen är historien om hur överjaget och detet kan lära sig samexistera och bilda en harmonisk personlighet (jaget). BTW, förlåt om jag totalslaktar Freuds teorier, det är bara vad jag kommer ihåg från religionsvetenskapen.

Har också tänkt lite på Nietzsches värdenihilism och tes om övermänniskan.

Marlas roll i det har jag aldrig ens tänkt på, men det låter ju väldigt intressant, särskilt ur genusperspektiv.

Tanja Suhinina sa...

Äsch, jag är KBT:are, slakta på Freud bara. Känner igen freudanalysen av just Fight Club, men har aldrig riktigt känt att den mejkar sense. Eller, för mig, i alla fall. Vad är jaget ens, i det fallet? Berättaren efter att han dödat av Tyler? Tycker inte Berättaren är så överjagig i början, och Tyler är rätt ordnad för att vara det. Förklaringen med Marla som Jaget (sett den på internet) förstår jag inte överhuvudtaget. Men Marla är ju ändå central, inget av detta hade hänt utan henne enligt Berättaren. Men många verkar tycka att den analysen är givande, så det kanske bara är jag.

Känner nu för att slakta Jung med anima och anomus, men mina kunskaper om Jung är också på gymnasienivå...

Pär sa...

Just lustigt att du nämner anima och animus där, för det var precis vad jag kom på när jag lade mig igår XD För övrigt gillar jag Freud, åtminstone vissa av hans teorier. Hans praktik har jag ingen aning om, psykologin i praktiken är liksom inte min grej. Inte psykologi i allmänhet heller visserligen, annat än inom religionsvetenskap. But I digress.

Vad jag upplever är att berättaren saknar ett "jag" och det är just det som är problemet. Han drar för mycket åt de båda extremerna och behöver foga samman dem till en harmonisk helhet, vilket sker i takt med att han lär känna och konfronterar Tyler. Tylers död tycker jag egentligen är mindre intressant, det är den successiva resan dit, i synnerhet då i tredje akten, när han vet hur det ligger till som är spännande.

Ett intressant perspektiv på Marlas roll, som verkar stödja det du säger är en observation jag läste/såg/hörde om någonstans för ett sedan. Berättarens kraftdjur är en pingvin, senare ersatt av Marla, som säger "slide". Första gången han träffar Tyler har Tyler en skjorta med pingviner på sig. Tyler beskrivs också som någon som "let that which doesn't matters SLIDE). Om det stämmer (orkar inte dubbelkolla filmen just nu) kan det vara en indikator på att Tyler och Marla har samma personlighet. Båda har även solglasögon på sig när Berättare ser dem för första gången.

Något som däremot går EMOT din tes är de små blixtarna med Tyler INNAN berättaren träffar Marla. Men här är min tes om hur det går ihop:

Berättaren har Tyler inom sig, hans undertryckta drifter och delar av sig han inte vågar släppa lös. Tyler försöker tränga sig igenom medvetandet (blixtarna av Tyler), men Berättaren har ingen yttre referensram som visar att en sådan människa ens kan existera. Hela hans liv består ju av allt som Tyler INTE är.

Så träffar han Marla, en reflektion av hans undertryckta drifter ("her lie reflected my lie"). Här tillåts Berättaren att låta Tyler bryta fram på riktigt.

Ett till argument som stödjer den tanken är vad Berättaren tänker precis innan han träffar Tyler. Han drömmer om att plötsligt, från ingenstans, NÄR SOM HELST dö, på samma sätt som Marla gör. Är det Tyler som tränger igenom, eller Berättaren som till slut låter Tyler bryta igenom.

Lång rant över! Den här filmen går ju att diskutera in i oändligheten.



Tanja Suhinina sa...

Jag gillar också Freud. Eller, jag gillar försvarsmekanismerna. Och att han pratar barnsexualitet. Sen är min koll på Freud i övrigt på allmänbildningsnivå, egentligen.

Notera förresten Marlas uttalanden om kondomer, främlingar och brudtärneklänningar som singe serving-fenomen.