söndag, november 24, 2013

The great tourist

Slide.

Märker att bloggen varit dissig på sistone, trots att livet i allmänhet går hur bra som helst. Jobbar mina jobb, pluggar mitt plugg, umgås med bra folk. Innan jag endast anklagar mig själv för detta - vet ni hur mycket mindre respons jag får om jag skriver positiva saker? Typ detta om att Tsvetajeva är grym och finns på svenska? Nä, just det. Kan förresten passa på och berätta att Assa som jag textade och bloggade och skrev för FLM om i våras ska visas på Cinemateket i Stockholm. Så jävla häftigt! Lysande film, gå och se.

Ja, jag tänkte i alla fall vara lite positiv och blogga om hur mycket jag tycker om filmen Fight Club. Jag bara antar att ni alla har sett den. Har du inte sett den så kan jag sammanfatta att det är en jättebra hollywoodrulle från 1999 (och jag hatar ju Hollywoodfilm, så fatta att det här är högt betyg) och när den kom var den det häftigaste som fanns, tillsammans med the Matrix som kom samma år och också var det häftigaste som fanns. Medan the Matrix inte längre går att se som en film eftersom den bara känns som meme på meme på meme (på samma sätt som Shakespeare-pjäser är bara citat på citat på citat, om ni fattar vad jag menar) så har Fight Club hållit som film, och har svajat imponerade lite i Upplevd Coolhet sedan året den kom.

Nu ska jag skriva om vad jag älskar med filmen, och det blir spoilers. Så har ni missat filmen rekommenderar jag att ni går och ser den innan ni fortsätter vidare.

Det absolut häftigaste med Fight Club är att den är en film om genus och mansrollens problem som vanliga snubbar gillar. Alltså, ni vet ju själva, vanliga snubbar bryr sig inte om feminism och sånt, de kutar när den frågan kommer upp. Fight Club, den handlar inte bara om det mellan raderna, Tyler Durden och Berättaren pratar om det här öppet i flera scener. Och snubbar älskar fortfarande filmen. Jag är fortfarande fruktansvärt impad av att den lyckas med den grejen. Jag har aldrig hört nån säga att visst, den är bra, men det för mycket genussnack i den.

Sen är den ju även skickligt gjord som film. Smart (How's that working out for you? Being clever?), snyggt gjord, det finns knappt några naturliga pauser i hela filmen. Antar att många av er som sett den har även sett om den för att se hur hela grejen med att Tyler och Berättaren är samma person håller ihop, och blivit imponerade av att den håller. Jag har ett annat tips om vad man kan fokusera på när man ser om filmen - Marla Singer.

Jag älskar Marla. Hon kan ju verka vara en manic pixie girl, eller sån där kvinna som är orsaken till hjältens agerande men som själv saknar agens och roll utanför hjälten. Men testa att fokusera på henne. Jag upplever att standardförfarandet när man ser Fight Club att först ser man den, sedan ser man om den med fokus på Berättaren och Tyler, och så missar man helt hur Marlas roll förändras i och med att man vet att de är samma person. Vid första genomkollen är Marla en typisk bitches be crazy. Hon är irrationell, hon överreagerar, hon kräver en massa förklaringar av Berättaren. Typiskt brudar. När man fattat att Tyler och Berättaren är samma person förstår man att hon måste haft det tufft, men på en intellektuell nivå. Men testa att fokusera på henne när ni ser filmen, känslomässigt. Jävlar vad lätt det är att känna empati för henne då. Och det tror jag är en del av filmens uppenbara könsrollsagenda, att skildra hur kvinnan tvingas in i irrationalitet, och att man ska kunna känna med henne. Inte bara begripa det på en analytisk nivå som en del i plot twisten.

I inledningen sägs det att inget av detta hade hänt om det inte var för Marla. Kanske lätt att tolka som att Berättaren ville ligga med Marla och behövde bli en sån där man som ligger med Marla. Klassiskt grepp. Uttjatat. Trist, detta att kvinnor ska delas ut till folk som förtjänar dem. Men den tolkningen är inte tillfredställande om man ser till helheten. Jag uppfattar det snarare som att Berättaren säkert vill ha Marla, men framför allt vill vara Marla. Fast som snubbe, förstås, med allt det innebär i världen Fight Club målar upp. När Berättaren möter Marla är hon fri, obunden, hon invaderar hans tankar långt innan Tyler gör det.

Så se gärna om Fight Club, den är grym. Tänk på Marla, hon är grym.

Bonus points. När Tyler har stuckit och Berättaren går runt i huset och är vilse, som om hans farsa lämnat honom. Och när Tyler och Berättaren grälar i bilen med skräckslagna rymdapor i baksätet. En fin parallell till att höra sina föräldrar bråka. 

2 kommentarer:

Samuel Anlér sa...

En av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier :) Kan rekommendera att även läsa boken. Filmen är bättre imo men boken har ett intressant annat mål/inriktning på Project Mayhem.

Hanna sa...

Jag är såpass ytlig att jag gillar alla hennes karaktärer eftersom hon är skitsnygg! Att hon dessutom blivit utsedd till Hollywoods sämst klädd skådespelare är ett plus.