söndag, mars 24, 2013

Om att göra rätt för sig

Jag brukar inte blogga om politik. Inte för att jag bryr mig, utan för att jag inte bloggar om det, helt enkelt. Känner oftast inget behov. Men ville bara skriva detta, eftersom jag tänker på det ofta.

Såhär. Det finns många som är väldigt upprörda över att vissa lever på bidrag, eftersom de faktiskt inte är helt oförmögna att arbeta. Dessa många åberopar att förr så drog alla sitt strå till stacken, att man arbetade så mycket man orkade, även om det inte var mycket. Var man gammal och skröplig kunde man ändå hjälpa till med att sköta barnen.

Problemet är att vi idag har ett samhälle där vi har omöjliggjort den typen av samhällsbidrag efter förmåga. Det finns väldigt få möjligheter att arbeta efter förmåga om ens förmåga skiftar från dag till dag, eller ens halvår till halvår. Det finns få arbetsplatser där man kan dyka upp den dagen man inte har jätteont och säga att idag hjälper jag till för att idag orkar jag. Dels har vi ett såpass komplext samhälle att vi måste med säkerhet veta att vi kommer ha personal si och så många timmar varje dag för att en verksamhet ska fungera. För det andra har vi ställt höga krav på behörighet för att utföra sysslor - vem skulle låta en random gammal person komma in på ett dagis när hen orkar och leka med barnen? (Trots att det förmodligen skulle vara en lysande sak för såväl äldre personen som för ungarna)

Så eftersom vi har byggt upp ett samhälle där människor inte kan bidra efter förmåga, så ska vi förstås se till att de klarar sig ekonomiskt. Och den förmågan att bidra som man har men inte kan utnyttja för pengar, den får hemskt gärna användas i ideella föreningar eller andra sammanhang som inte kräver att man kan bidra efter ett förutsägbart mönster. Mycket enkel tanke, men många verkar ha svårt för att komma fram till den. 

8 kommentarer:

Johan sa...

Bra tanke!

Nu kan man såklart undra hur länge vårt samhälle kan fortsätta att fungera på just det här sättet som det fungerar på nu. Själv ser jag kollapsen närma sig. Men kanske jag bara är alarmistisk och skriker "Vargen kommer!" i förtid.

Nåväl: Om vi håller oss kvar tankemässigt i dagens samhälle, så måste ju de där pengarna komma nånstans ifrån. Dvs från någon annan, och det är ett problem.

Du har helt rätt i ditt resonemang. Du beskriver verkligheten helt rätt. Hela arbetsmarknaden är numera effektiviserad. Endast de helt friska och helt säkra korten har en chans att få anställning nånstans.

Alla vi andra har gjorts onödiga. Och till oss ges budskapet att allt vore så mycket bättrar om bi icke funnes, om vi vore döda.

Men ta livet av sig, det får man givetvis inte göra.

Dubbla budskap, på sätt och vis.

Men för att nu återvända till din idé.
Allt hänger på hur litet det där beloppet blir som de som är inne i ekorrhjulet ska ge till oss som är utanför.

Det kanske inte kan bli nåt stort belopp.

Själv är jag mer inne på frågeställningen: "Kan vi göra det möjligt för människor att överleva på väldigt små inkomster?"

Jag har inget svar ännu.

Mattias S sa...

Om man kan städa sitt eget hem iaf hyfsat, varför kan man inte arbeta med att städa någon annans hem? Ansökan avslagen. Vem ska då städa mitt hem? Det är ditt problem. Beslutet kvarstår.

Mattias S sa...

Johan: Tycker du att dessa människor som inte kan bidra så mycket ekonomiskt förtjänar någonting mer än att bara överleva? Förtjänar dom kanske rent av att faktiskt leva?

postdbt sa...

Väldigt intressant tanke. Jag har jobbat extra sen jag var 15, pluggat och jobbat vid sidan för att få in pengar och jobbat ideellt för att förbättra världen. För tre år sedan gick jag in i konstant alarmberedskap och nu har jag ett allvarligt utmattningssyndrom och en smärtproblematik. Jag vill väldigt gärna arbeta den lilla mängd jag förmår, men samhället gör det inte lätt för mig. Vården vägrar att ta i smärtproblematiken eller att koppla in en arbetsterapeut som antagligen skulle kunna öka min arbetsförmåga. Min arbetsplats stoppar huvudet i sanden och kan inte ens meddela vilka villkor som gäller för att jobba hemifrån (ytterligare en åtgärd som skulle kunna öka min arbetsförmåga). Det finns massor med fler exempel men jag upplever att i den situation jag är så räknas jag inte om jag inte är kapabel att jobba 100% i en orimlig arbetsmiljö (många på mitt jobb mår uselt).

Arga Anna sa...

postdbt: Vården i allmänhet är oduglig på smärtpatienter, men tur i oturen så kan man numera för det mesta söka sig vidare på egen hand utan remiss. Så googla fram din närmsta smärtklinik och få äkta hjälp! Sedan jag fick hjälp av en riktigt smärtläkare så har jag för första gången på 12 år kommit i kontakt med en behandlingsform som faktiskt ger mig möjligheterna att leva ett "normalt" liv utan att behöva droga mig dygnet runt. Fast så snart jag fuskar med hans direktiv så åker jag dit igen.. Det är ett ständigt arbete att hålla sig smärtfri men nu vågar jag äntligen tro på att det är görbart.

Idun sa...

Jag blir alltid sjukt ledsen när folk debatterar om hur "alla ska göra sitt, lev inte på andra" etc. Ingen väljer att bli sjuk. Jag fick inte MS med flit för att det är så djävla najs. Och precis som du skriver fungerar ju inte alla sjukdomar likadant. En vecka kan jag ha vilket jobb som helst, nästa kan jag inte ens hålla en penna liksom. Jag kanske inte bidrar till ekonomin i samma utsträckning som de som jobbar heltid men jag gör vad jag kan (inte som att jag har något annat val heller, finns ungefär 0.1 % som har lust att heltidsanställa någon med MS) :(

Rebecka sa...

Preach! Förstår inte hur alla inte kan förstå det här, faktiskt.

Johan sa...

En Mattias S riktade en fråga till mig:

Tycker du att dessa människor som inte kan bidra så mycket ekonomiskt förtjänar någonting mer än att bara överleva? Förtjänar dom kanske rent av att faktiskt leva?

Och jag svarar:

Det finns tillfällen i vårt liv då vi bokstavligen och med säkerhet inte "kan bidra så mycket ekonomiskt".

Som vårt samhälle för tillfället är uppbyggt så ger ingen något nettobidrag under sina första 16 år, och de allra flesta bidrar inte (netto!) under sina första cirka 22 år.

Ändå är det väl ingen som diskuterar om människor under 22 års ålder förtjänar att leva?

För att försöka svara på din fråga, även om den är svår att tolka på något rimligt sätt, så är jag övertygad om att det först och främst är viktigare att tala om vad var och en kan bidra med i tid än vad denna arbetsinsats anses ha för värde.

För det andra är jag rätt så övertygad om att vi så småningom återigen kommer att ha ett samhälle där nästan allas arbetsinsatser behövs och värderas, oavsett vad den enskilde är kapabel att utföra.

Jag är mån om att skriva nästan eftersom vi, precis som andra däggdjur, har perioder i livet då vi är hänvisade till att förlita oss till någon annan - och till dennes förmåga att se att rollerna hade kunnat vara ombytta.