Som de som följer mitt liv tätare vet håller jag på att se om Galaxhjältarna. Inte bara ser jag om den, jag är dessutom helt kär i den, har svårt att prata om annat, och att marathona den är det enda jag vill ägna min semester åt just nu. Jag är är i serien, jag är kär i hälften av rollfigurerna; jag vill ha dem, jag vill vara dem. Det senare väcker mitt Sovjetbarnboksinfuserade blod. Jag vill också vara amiral, jag vill också stå på rymdskeppets brygga och skrika "Feuer!", jag känner mig barnsligt besviken över att jag inte kommer bli en hjälte i ett heligt krig.
Mitt i besvikelsen tänkte jag på att jag varit konsertgeneral i PromenadorQuestern två gånger, och det lugnade förstås ner mig hundraprocentigt. Så kom jag också på att vi till årets konsert tog diktatorbilder på alla konsertgeneralerna och jag kunde passa på att använda min bild som Facebookprofil (fig. 1). Den som tillsammans med liknande porträtt på de andra tre konsertgeneralerna hängde i konsertlokalen, 100 x 60 centimeter hybris. När vi diskuterade bilderna och hur vi skulle se ut pratade vi om att vi inte ville satsa på söta och sexiga, utan se ut som om det var vi som bestämde. Det var ju så.
Mitt i besvikelsen tänkte jag på att jag varit konsertgeneral i PromenadorQuestern två gånger, och det lugnade förstås ner mig hundraprocentigt. Så kom jag också på att vi till årets konsert tog diktatorbilder på alla konsertgeneralerna och jag kunde passa på att använda min bild som Facebookprofil (fig. 1). Den som tillsammans med liknande porträtt på de andra tre konsertgeneralerna hängde i konsertlokalen, 100 x 60 centimeter hybris. När vi diskuterade bilderna och hur vi skulle se ut pratade vi om att vi inte ville satsa på söta och sexiga, utan se ut som om det var vi som bestämde. Det var ju så.
Figur 1. Foto: Björn Ottosson och Petter Lundahl Smink: Kajsa Sundman
När jag ser bilden känner jag att jag vågar inte annat än rösta på kvinnan på bilden, fas jag får nog inte, för den kvinnan skulle inte låta någon rösta. Jag funderar på vad det är som gör mig så rädd för mig själv. I mina ögon utstrålar jag ovanligt mycket makt och auktoritet. I mina ögon ser jag ut att vara fruktansvärd säker ut på att min plats är att stå och se lite ner på bubliken, inte fria till den.
Jag tror det handlar om att jag inte är där för att vara snygg. Förvisso har jag fått kommentarer om att jag ser snygg ut på den, men ser man bara på det kriteriet utnyttjar bilden verkligen inte mitt fulla potential. Det är inte min bästa vinkel, det är inte min fotomin - jag varken ler eller särar på läpparna (fig 2 - foto med samma smink samma dag). Jag står rakt upp och ner utan att försöka visa upp kurvorna jag får i kläderna jag bär (fig 3 - tidigare foto i samma kläder). Jag är förvisso sminkad, men sminket här mer förtydligar än korrigerar. Ljuset är inte där för att göra mig så trevlig att se på som möjligt, och min hud är inte retuscherad för att ta bort alla ojämnheterna och rynkorna. Jag tror tvärtom, att jag ser äldre ut på fotot än till vardags.
Figur 2, igenkänd från Twitter
Figur 3
Jag känner mig på ett sätt manlig på bilden. Visst har jag typiskt kvinnliga attribut, men det är inte ett typiskt kvinnligt ploj-diktatorfoto. När kvinnlig makt ska visas på lek blir den uppenbart fysiska sexuella makten en stor del av utstrålningen. Gärna kurvor, gärna fetischdetaljer i klädseln, gärna leende eller sexig blick. Om jag är snygg och sexig på diktatorfotot så är jag det efter det måttstocket man bedömer män vara snygga och sexiga efter - jag är cool, ser ut att vara över 20, och jag utstrålar makt. Oslätheten i huden, som inte hör på en framställning av en kvinna, passar perfekt i just manliga sexiga maktbilder.
Min första reaktion när jag såg fotot var lite besvikelse över att jag inte blev snygg. Här skulle jag få en meterhög egobild, och det skulle inte sjösättas tusen skepp över det fotot precis. Jag skulle inte påstå att varje kvinna tänker på att vara snygg, men nog är det rätt itutat i kvinnor som grupp att de ska vara 1) snygga och först sen ha andra egenskaper. Det ska erkännas att det var något plågsamt att se utskriften på nära håll första gången, warts and all. Men samtidigt är jag oerhört nöjd med bilden. Jag som på bild oftast framställer mig som glad, söt, sexig eller lekfull behövde se mig själv som seriös, vuxen och mäktig. Det är en sida av mig. Det är faktiskt just den sidan som gör att jag tycker att meterhöga idolporträtt är en bra idé.
PS Om nigillade det här lär ni gilla Genusfotografen .
12 kommentarer:
"Ståtlig" är namnet. Och det är inte fy skam.
PR-bilderna till konserten var helt fantastiska. Programmet är enormt snyggt, och era diktatorbilder är fantastiska, just för att de inte är plojiga utan helt enkelt mäktiga.
Hampus: Oj, det blir jag inte kallad så ofta. Dvs någonsin. Tackar.
Agnes: Kul att höra från nån som var där. Vi var mkt allvarliga med att vi var generaler och bestämde.
Jag tycker definitivt att diktatorbilden är den mest attraktiva bild jag sett av dig. (Men lite glatt bus och sårbar öppenhet skiner igenom om man tittar noga, ger karaktären komplexitet och djup. Och charm.) För mig (jag har ju aldrig träffat dig, men ändå) känns den som mer "du" än de flesta andra bilder jag sett på dig. Jag tycker rent allmänt att det är lite avtändande när starka kvinnor "sötar till sig", eller objektifierar sig genom kroppshållning eller rörelsemönster, lite grann som med silikonbröst. Det gör inte personen till mer kvinnlig, utan bara mindre sig själv. Rent allmänt tycker jag också att kvinnor är vackrare utan smink.
Och så tycker jag general Tatjana låter mäktigare än general Tanja...
... och så blev jag nyfiken och wikipedade (på engelska) Tatiana kontra Tanya, och så blev det riktigt psykologiskt intressant. Och lärde mig ett nytt ord, hypocoristic.
Bilden är snygg, men är fetisch. Uniformen är halv-militär, dock utan att vara militär - se urringningen, sminket, valet av tyg.
Det militära som fantasi, utan de verkliga konsekvenserna. Makten utan ansvaret.
Fint gjort, men budskapet är rakt av fascistiskt. På skoj, alltså. För som så mycket annat så vet inte KTHare vilka symboler de leker med. En festivalgeneral är inte en general.
Jo:
Ta inte illa upp, men jag tycket din kommentar blir rätt intressant i sammanhanget, för det blir ju liksom "det här är bättre för/och det här är sexigare". Lite klassikern "kvinnor är sexigare när de inte försöker vara sexiga", och liksom, det är svårt att komma bort från sexigheten.
Jag skulle inte säga att bilden är mer jag än sötbilderna. DÄremot kanske en sida av mig som är underrepresenterad på bild kontra i verkligheten. Jag är ju rätt söt och barnslig i verkligheten också. Tatjana är för mig fortfarande obekvämt i svenskspråkiga sammanhang, men inget problem alls på ryska.
AM:
Konsertgeneral är rätt vanlig benämning på person som ordnar konsert i amatörsammanhang, vad jag vet. Valet av tematiken i idolbilderna (och gemensamma bilden) berodde ju just på titeln, samt vår oförskämd öppna inställning till att vi bestämmer. Du har förstås rätt om att bilden är fetischistisk, dock är det fotfarande ljusår från hur den här typen av bilder ser ut. Det här är exempelvis fortfarande kläder jag kan ha/har haft på jobbet. Det jag framför allt tycker avviker från vanligaste framställningen är inte kläder/sminket utan posen och ljussättningen.
Makt utan ansvar är dock... ptja. Man har inte direkt ansvar för människors liv, utan bara för en konsert. Men man har ju makt därefter.
Jag förstår helt leken med konsertgeneral / armégeneral. Precis som jag skulle förstå en röd armbindel med en vit cirkel med två korslagda fjärdedelsnoter som en parodi på nazism.
Men att förstå att något är menat som ett skämt gör inte skämtet roligt. Efter att ha sett KTHare med övermänniskokomplex (se inläggen på denna blogg om teknologer) drunknar skämt som detta i den omgivande kontextens solkighet. Precis som genusfotografens kockbilder - det är inget nytt, det är en kliché som jag bara känner alltför väl, och spexigheten går förlorad.
Som sagt, fin bild, jag vet att jag är i minoritet här. Men jag önskar att den aldrig hade tagits. En bild av dig som psykolog, eller teknisk fysiker - eller militär, men på riktigt - hade jag funnit bättre. Det är mer verkligt. Mer sant. En av sakerna med hur kvinnor porträtteras är ju just att allt är på skoj. Här är Tanja. Hon är general. Fast (fniss) inte på riktigt ju!
Håller med om att den är mindre fetisch än snittet.
Och den är snygg. Hade titeln varit Psykolog (Doktor?) Tanja istället för General Tanja hade jag nog inte reagerat så starkt, eller alls. Är faktiskt förvånad hur starkt det blev.
AM:
Tycker du har intressant vinkel på det, och jag håller med dig i mycket. Jag tycker själv att man oftare bör tänka till om vad som ligger bakom en viss estetik eller viss underhållning, och det är verkligen aldrig olämpligt att än en gång påminna sig och andra om att militären handlar i slutändan om att döda människor.
Hade posten hetat Konsertdoktor hade jag passat på att äntligen klä ut mig till superhjälten Doctor Jazz (med sidekicken Jazzgossen).
Jag reagerade förresten kraftigt på "makt utan ansvar". Nog för att relationen mellan makt och ansvar är en central livsprincip för mig. Skulle hålla med om formulering typ "ära/pathos utan ansvar" men att posten heter just general (och inte chef eller VD eller mästare) och att man posar i just militäriga kläder ger knappast någon makt, eller tar från ansvar.
Anonymus Maximus:
Ett av problemen med att vara hardcore med att inte använda estetik med potentiellt otäcka kopplingar är att det inte blir just någonting kvar att använda. Vanlig kostym har t.ex. på flera olika sätt kopplingar till förtryck. Eller det kristna korset, eller buddhistiska symboler. Sen finns det ju grader, och avvägningar från sammanhang till sammanhang. Men vill man hålla sig "ren" får man bostätta sig i en koja i skogen, iklädd gran- eller björkris. För mig har generalsbilden tidstypiska och militaristiska kopplingar, men inte distinkt fascististka.
Jo:
Det finns inga objektiva tolkningar av konstverk, och som jag skriver så vet jag att jag är i minoritet. Jag har inte påstått att Tanja är en dålig person eller något liknande. Det jag har skrivit är min tolkning, och det är upp till var och en hur mycket de vill ta till sig och hur mycket de vill ignorera.
Skicka en kommentar