onsdag, juli 11, 2012

Hur jag bodde

Finns en grej (an act, hade man sagt på engelska) jag brukar köra med min kille som handlar om att jag pratar om att han växte upp i slott och jag var fattig (med darr på rösten). Så också nyligen när killen packade för segling med familjen och jag pratade om att jag aldrig seglat, och inte vill heller för det finns ingen dusch. Under uppräkning av aktiviteter som inte innehåller dusch kom tältning upp och jag kom på att jag aldrig har tältat mer än en natt i streck. Som argument framförde jag följande: "När vi var fattiga HADE VI INGET TÄLT! Och sen när jag är rik vill jag inte va nånstans utan DUSCH!".

Och det var typ då jag kom att tänka på att jag faktiskt inte hade dusch som liten.

Jag tänkte jag ska berätta lite hur jag bodde som liten. Kan vara lite kul för er att veta.

Jag föddes som bekant i Leningrad 1984. Mina föräldrar pluggade på högskola och bodde i studentkorridor. Eftersom mamma var studentaktiv lyckades hon ordna att familjen fick ett eget rum. Nio kvadrat var det. Med toa och kök i korridoren, och dusch och tvättstuga i källaren. Vi hade en teve också, den var svartvit och man bytte kanal med en vridkontroll fram. Utom teven fanns kackerlackor. En av mina första meningar löd ungefär "kackerlacka, slå med toffla" ("атаан тапком бибить"). På natten sprang de på taket och ramlade ibland ner.

När jag var tre flyttade mamma till Lettland för att jobba. Och jag, då. Först hade vi ingen bostad och bodde i mormors tvåa, med mormors man och min moster i äldre tonåren. Sen fick jag och mamma rum i korridor.

Bostad, såväl som dagis, var på den tiden ofta kopplad till var man jobbade. Mamma jobbade på Biolar och bodde i Biolarkorridor, och jag gick på Biolardagis, så många av mina dagiskompisar bodde i samma hus. Det var faktiskt jättebra att bo i korridor som barn för man kunde leka i trapporna och korridoren nästan som utomhus. Hoppa hopprep på vintern och så.

Rummet var avgränsat av en garderob i två delar. En farstu och matbord, och så resten. Mamma sov på bäddsoffa, jag på bäddfåtölj. Ville man ringa fick man gå ner till vaktisen, vilket jag har uppfattat var lite besvärande när jag var typ fem och hade över 40 i feber. Teven var kvar och mamma ställde in den på rätt kanal de gångerna jag skulle vara ensam hemma, för kontrollen var för trög för mig. Annars - två kök, ett i varje ände av korriddoren. Två toa och badrum, en herrarnas och en damernas. Toan var ett stort rum med tre toastolar bredvid varann.  Badrummet var ett stort rum med handfat och så... Jag vet inte om det finns ett ord, men det var liksom byggd en kant som avgränsade ett kaklat utrymme med kranar. Jag antar att man skulle sitta på kanten och plaska på sig vatten från kranarna. Dusch fanns i källaren, så när jag skulle tvätta håret (en gång i veckan typ)  gick vi antingen dit eller till mormor ett par hundra meter bort. Hon hade badkar.

Fabriken byggde även nya bostäder på andra sidan stan, Nya Sidan kallades den. En och en började familjerna från korridorbostaden flytta till nybyggda lägenheter. Mina sista år på dagis bodde i stort sett alla mina dagiskompisar i hus runt samma gård på Nya Sidan, och jag och mamma var kvar. Mamma lyckades hyra rummet bredvid som lekrum för mig. Jag hade en matta på golvet och mina leksaker, det var allt. Det var också fruktansvärt lyxigt med så mycket stort tomt eget utrymme.


När jag var runt åtta var det inte sovjet längre. Många av mammas kompisar var precis som hon inflyttade unga ingenjörer, och de skyndade sig tillbaka till där de hade släkt. Korridorhusen blev tommare, och man bestämde att de sista som bodde i vårt skulle flytta till ett annat. Jag grät i skolan när jag fick veta att vi skulle flytta. Skolvaktisen frågade min dåvarande bästis varför jag bölade. Dåvarande bästisen svarade "hon måste flytta från korridor". Vaktisen tyckte jag var knäpp.

Nya rummet var på 18 kvadrat, och gick samma planering till mötes som det förra, men en garderob. Vi bodde nära köket och kackerlacksproblemet var större än i förra huset. Jag utvecklade mer och mer aversion mot de djuren ju äldre jag blev, och det började närma sig rätt otrevlig fobi när jag flyttade. En del av problemet var just att jag inte klarade att slå ihjäl dem, för att den enda saken som var värre än en levande kackerlacka var en halvdöd en som vägrade dö ordentligt. Nuförtiden har jag lite kackerlackfobi och skämtar gärna om den, varpå vissa ibland tycker jag är en tönt. Då berättar jag hur de kunde springa upp för en hand och sen sked när man åt.

Förutom köket fanns det dusch i källaren, och badrum med liknande upplägg som i förra huset, och toaletter med bås i grönmålad spånskiva. Ibland glömde grannarna spola när de bajsat. Ofta luktade det fyllepiss. Jag vågar än inte fråga mamma hur hon hanterade detta med mens. För att jag inte skulle behöva gå ut från rummet ensam på natten om jag behövde gå på toa hade jag en grön plasthink i farstudelen av rummet. Jag tvättade mig också över den på kvällarna, men varmvatten från en plastkanna. Kisshinken var bra att ha när mamma var borta och jag ville kunna sträcktitta på teve utan att behöva gå ut och låsa rummet och allt.

I det här huset bodde det betydligt mer blandad klientell än i det förra. Där var det mest personer som jobbade i kemiindustrin. Här var det alla möjliga som inte hade lägenhet. Ensamstående mammor, musiklärarinnan från dagiset, en kvinna som fyllde sitt rum med papper, barnfamiljer. Jag fick putta ut en stupfull man från rummet en gång när dörren var olåst, annars undvek man mest alkisarna så gott man kunde. En gång när jag skulle ner till vaktisen och ringa såg jag en dängd kattunge som nån hade svingat i svansen och drämt i golvet. När mamma började träffa en svensk frågade han vad hennes nummer var och hon kunde ärligt svara att hon inte hade nån telefon. Fast sedan fick vi faktiskt telefon på rummet, jag var tio-elva någonting.

Vi flyttade julen 1995.

PS. Det skulle finnas en punchline, men jag orkade inte just nu. 

21 kommentarer:

Silme sa...

Tack för att du skriver! Många tycker att min barndom var så annorlunda att de inte kan förstå med, men den är ändå heeeelt annorlunda än din, och jag tycker det här är SUPERINTRESSANT. Vill förstå och föreställa mig och lära mig.

Mattias S sa...

Det är så svårt för mig att ta det till mig, du är ju typ, såndär "normal". Sånna där saker händer bara sånna där "andra".

Tanja Suhinina sa...

Jag skulle ju inte säga att det här är extrem eländesskildring på nåt sätt. Men det som är grejen är ju just att när man umgås med folk som alla är ungefär som man själv typ så antas det att man alltid haft det likadant. Och det är ju så oftast, de flesta jag känner hade barndomar liknande varandras, olika min.

En sak jag ska skriva om sen kanske är att jag inte minns att jag tyckte det här var särskilt eländigt då. Och jag var ändå inte bara fattigare än svenska jämnåriga, utan om jag minns allt rätt var bland de med mindre pengar i min klass i Lettland. Vissa var det surt att inte kunna få vissa saker, men jag minns inte att låg standard var ett så stort problem för mig som barn. Jag märker ofta att de som växte upp under okej omständigheter i Sverige tänker väldigt svartvitt. Om det är elände så är det elände och inget annat. Är det diktatur går inga romantiska komedier på bio. Typ så. Om ni fattar.... Eh, ja, typ sånt tänkte jag på när jag nu senast började minnas att "jag hade ingen dusch" inte riktigt var ett skämt. Men sen blev det inget vettigt skrivet av det.

Agnes sa...

Tycker mycket om dina berättelser från den här tiden. Väldigt intressant. Mer! :)

Fredrik Westerlund sa...

Vagt relaterad relativitetskuriosa: På min svärfars segelbåt finns det dusch med varmt sötvatten, både på däck och i ett rum i ruffen

Tanja Suhinina sa...

NÄR JAG VAR LITEN HADE VI INGA RUM PÅ VÅR BÅÅÅÅÅT!

Tanja Suhinina sa...

PS. OCH INGET DÄÄÄÄCK!

Ia sa...

Ja vad det är olika här i världen.
Perspektiv, av att veta det, är bra grejer.

Patrik sa...

"Jag märker ofta att de som växte upp under okej omständigheter i Sverige tänker väldigt svartvitt. Om det är elände så är det elände och inget annat. Är det diktatur går inga romantiska komedier på bio."

Lite så är det nog. När jag växte upp fanns Sovjet nånstans där borta men hur det var där hade jag nog ingen riktig aning om förrän jag pratade med människor som varit med och därmed började inse att man även där lyssnade på musik och såg film och tja, levde sitt liv. Jag visste väl det hela tiden men jag fattade inte.

Anonym sa...

Ge segling en chans, det är det bästa! Och det finns nästan alltid duschar i gästhamnarna, och annars kan man bada i det där stora blöta som båten flyter på.
/ M

Nick sa...

När jag läser det där blir jag lessen, vilken jäkla värld vi lever i. Skulle vara intressant att veta vilken politisk inställning du har med en sådan barndom.

Tanja Suhinina sa...

M:
Segling förenar samma aktivitet jag är ointresserad av - att vistas många på begränsat utrymme, friluftsliv, att man måste tänka på hur toaletter fungerar.

Nick:
Tänkte först "hur kan man missa min politiska inställning?", men jag bloggar nog inte så mkt om sånt. Jag tror på att man ska betala skatt, att man ska ge barn bra förutsättningar oavsett vad deras föräldrar pysslar med, att alla ska ha grundtrygghet, att de som sköter stora summor av andras pengar ska sköta sig, att staten ska ta det soft med att lägga in sig i vem folk ligger med med ha rätt ordentligt med kontroll över pengarna inom staten, att alla ska ha råd med vård, att det är dåligt att döda människor och krig ofta styrs av pengaintressen hos folk som själva inte behöver röra detta med död och lidande med en pinne, att man ska vara snäll och hjälpa varandra, och att man ska ta hänsyn till att vissa människor har svårt att vara "nyttiga" med de ramarna för vad arbete är som vi har satt upp.

Ylva sa...

Vad som är bra barndom och dålig barndom handlar så mycket om hur man mådde och hur andra värderar det man hade. Om man är trygg och mår bra. Om man märker av ett utanförskap, eller om andra har samma ekonomiska status. Sånt spelar in för om det är bra eller dåligt.

Jag tänker också på min egen barndom i Sverige. Inte vansinnigt rik – vi bodde i tält på semestern för att det var billigare, men vi hade i alla fall semesterresor.

Också det där med dusch i korridoren, det är inte SÅ länge sedan det inte var standard även här i Norden.

Anonym sa...

Jag är just hemkommen efter att ha hälsat på en kompis i Vilnius, Litauen. Hon bor i just ett sådant hus som du skriver om. Med gröna toadörrar och allt som du nämnde. Men duschen är på samma våningsplan som rummet. Och det är fortfarande inte renoverat (dvs, det är förmodligen sunkigare än vad ditt hus var på 80- och 90-talen.). Det var inga kackerlackor på rummet dock; däremot i köket och duschrummet. Så visst finns detta fortfarande i Europeiska Unionen år 2012!

/ Magnus

boris sa...

och sen kom du till sverige och blev bortskämd, som så många andra svenska ungdomar

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article15097626.ab

Tanja Suhinina sa...

Japp, hur visste du?

Nick sa...

Tanja
Ok, låter lite socialdemokrat enligt mig. Det brukar vara så oftast hos personer som kommer från fattiga länder eller fattiga familjer även i Sverige. Jag själv är så långt vänster man kan komma även om jag röstade på Mona förra valet.

schmut sa...

Det är intressant att läsa andras uppväxt, vare sig det är en villa på Lidingö eller en korridor i Lettland för ofta finns det alltid saker man inte förstår men andra man kan relatera till. I synnerhet hur man alltid som liten såg sin värld och uppväxt som "den normala".

Jag hade ett rum fullt av stöldgods från en frisörsalong (inklusive fotona på klippningar..) och get inomhus. Stack till en tant som hade höns inomhus. Tog många år innan jag insåg att det kanske inte var normalt.

Klara sa...

På vilket sätt lägger sig staten i vem folk ligger med, om det var så du menar?

motvalls sa...

Fint skrivet! Jag hittade i somras en hög brev jag fick från mina brevvänner i Ryssland, Estland å Litauen i början av 90-talet. De skrev ofta å önskade sig en baddräkt, syntet-leggings mm. Tror vi skickade en del. Minns att jag tänkte att de måste ha haft det superfattigt å jag kände mig så "duktig" som skickade saker. Så här i efterhand undrar jag mer om hur de hade å har det idag å funderar på att skriva brev igen...

Anonym sa...

Förvånansvärt likt min historia. Delvis iaf.
Född 1984 (Moskva), bodde med min (ensamstående) mamma och kackerlackor i korridor, dock senare under bättre förhållanden när min mamma (tillsammans med hennes mormor) fick till slut en liten lägenhet som vi kunde bo i (kackerlackorna slapp man inte, min mor berätta hur de sprang på mitt ansikte/läppar på natten, tur att jag inte minns det). Flytta till Sverige 1995. Sen så flytta vi 9 gånger på ett och ett halvt år ungefär. Vart inte bortskämd här direkt, men relativt Ryssland så kan man se det så. (Är förövrigt också lite intresserad av sex och anime.) ;-)

/andrej snabel-a hqx punkt se/;