För ett par år sedan skrev (tror jag) Psykologförbundet debattartikel om att många människor söker sig till coacher och kvacksalvare istället för att söka ordentlig evidensbaserad vård. Jag minns att jag blev förbannad och skulle blogga på temat MEN GE FOLK JÄVLA VÅRD DÅ OM NI VILL ATT FOLK SKA VÅRDAS!!!!! Jag hade nämligen urkassa andrahandserfarenheter av psykvården, och var fullt medveten om att folk söker evidentbaserad vård men får smulor med kvartallånga väntetider. Att gå till en privat KBT-psykolog går lätt på 900 spänn per trekvart. Det är faktiskt ingenting man kan räkna att folk har råd med, och man kan inte heller räkna med att folk hittar i titelträsket när det kommer till psykiskt hjälp. Och så moment 22 på detta - de som behöver det som mest har som minst tid och råd.
Jag skrev aldrig det, men påmindes om tankarna när jag läste dagens inlägg på Skepchick. Gå, läs, bli förbannade. Jag känner förstås igen inkompetensen. Och jag vill inte ens tänka på var jag hade varit med mina smärtor om jag inte kunde vifta med psykologtitel och exjobb om vestibulit.
Jag har funderat på det här med vart dåliga erfarenheter av läkare leder. Jag vet att jag redan i väntrummet får hormonpåslag som förbereder mig på att slåss med lejon, minst. Jag får panik, jag är beredd på att fightas eller kuta därifrån, inte på att bli undersökt. Jag har såhär i efterhand funderat om det inte har gjort mig en otjänst genom att gynundersökningarna hos läkare varit mindre smärtsamma, eftersom smärttröskeln höjs när kroppen är så inställd på konfrontation.
Senast jag var hos ny läkare - specialist på min typ av problem - försökte jag förklara att man måste vara försiktig med mig för att jag har så dåliga erfarenheter av vården. När jag märkte att hon inte riktigt lyssnade på mig kändes det som ett mycket större svek än det var. Vid det besöket pratade läkaren om att nerverna blir överkänsliga av kronisk inflammation, sensitiserade ("som det heter på konstigt medicinspråk" sade hon, som om jag inte hade sagt att jag har all koll i världen) och uppfattar all beröring som smärta. Därför måste man stryka på bedövning, för att desensitisera, för att lära nerverna att inte all beröring gör ont, och om det gör lite ont bara så är det just lite ont och inte knivhugg.
På vägen hem tänkte jag att jag skulle behöva desensitisering från vården. Större delen av kvinnorna jag intervjuade för mitt exjobb hade dåliga erfarenheter av vården, och många undvek i alla fall i perioder att söka mer vård på grund av det. Borde inte man, egentligen, erbjuda terapi mot vårdfobi som en del i behandlingen av sådana där diagnoser som ingen tror på?
Jag skrev aldrig det, men påmindes om tankarna när jag läste dagens inlägg på Skepchick. Gå, läs, bli förbannade. Jag känner förstås igen inkompetensen. Och jag vill inte ens tänka på var jag hade varit med mina smärtor om jag inte kunde vifta med psykologtitel och exjobb om vestibulit.
Jag har funderat på det här med vart dåliga erfarenheter av läkare leder. Jag vet att jag redan i väntrummet får hormonpåslag som förbereder mig på att slåss med lejon, minst. Jag får panik, jag är beredd på att fightas eller kuta därifrån, inte på att bli undersökt. Jag har såhär i efterhand funderat om det inte har gjort mig en otjänst genom att gynundersökningarna hos läkare varit mindre smärtsamma, eftersom smärttröskeln höjs när kroppen är så inställd på konfrontation.
Senast jag var hos ny läkare - specialist på min typ av problem - försökte jag förklara att man måste vara försiktig med mig för att jag har så dåliga erfarenheter av vården. När jag märkte att hon inte riktigt lyssnade på mig kändes det som ett mycket större svek än det var. Vid det besöket pratade läkaren om att nerverna blir överkänsliga av kronisk inflammation, sensitiserade ("som det heter på konstigt medicinspråk" sade hon, som om jag inte hade sagt att jag har all koll i världen) och uppfattar all beröring som smärta. Därför måste man stryka på bedövning, för att desensitisera, för att lära nerverna att inte all beröring gör ont, och om det gör lite ont bara så är det just lite ont och inte knivhugg.
På vägen hem tänkte jag att jag skulle behöva desensitisering från vården. Större delen av kvinnorna jag intervjuade för mitt exjobb hade dåliga erfarenheter av vården, och många undvek i alla fall i perioder att söka mer vård på grund av det. Borde inte man, egentligen, erbjuda terapi mot vårdfobi som en del i behandlingen av sådana där diagnoser som ingen tror på?
3 kommentarer:
Jomen verkligen. Efter en långdragen urinvägsinfektion som hade den dåliga smaken att inte ge ordentligt utslag på proverna + cystoskopi + mekanisk behandling för vidgning av urinröret var jag skitskraj och mycket skeptisk till läkare i allmänhet. Det tog ett antal konslutationer med min nuvarande, mycket kompetenta, läkare innan jag kunde släppa stridbeteendet.
Jomenvisst, man skulle kunna använda hur man (i bästa fall)hanterar tandvårdsrädsla som modell.
Det blir ju nästan lite meta, men jag tycker vården borde erbjuda grundkurs i hur man som patient ska handskas med sjuk vård.
Skicka en kommentar