Det här är väl mest en grej jag normalt hade twittrat, men jag försöker bättra mig och skriva mindre på Twitter och mer på bloggen. Dessutom vill jag inte att den ska dränkas så fort. Ja, hursom, jag såg Saturday Night Fever-avsnittet av Glee nyligen. Varför ser jag på Glee? För vad annars ska jag se på när jag målar naglarna? Det är färger och rör sig, lite sång, lite dans, och man saknar den inte när den är borta. Nagelmålarteves bästa bootycall.
Det var alltså några ungdomar i Glee som var lite vilsna i livet, så seg de Saturday Night Fever och så var de inte vilsna länge. Nog att Glee är sådär i realism, men här började jag på riktigt undra vad de höll på med. Det hade i och för sig gått kanske tio år sedan jag såg Saturday Night Fever senast, men då var den ingen feelgoodfilm direkt. (Att nittitalister skulle säga "Disco sucks" i kör är också rätt orimligt, när har de lärt sig det, liksom?).
Efter ett par dagars romans med soundtracket (jag har en discoperiod nån gång om året och det var dags för årets) såg jag om filmen, och den var banne mig bra! Därav blogg, istället för twitter, jag vill faktiskt att folk ska ha en chans att läsa det jag skriver. Man kan npg, av det man hör, lätt få intrycket att Saturday Night Fever handlar om John Travolta som är ung, arbetarklass, och jobbar i färghandel. Och så lever han för lördagsnätterna då han är kung över dansgolvet. Och så slutar det med att han tar sig i (blå)kragen, och satsar på dansen, och får More Than A Woman-kvinnan.
Fast det är ju inte så alls. John Travolta är mycket riktigt arbetarklasskille som lever för lördagsnätterna, då dansen blir hans flykt och sätt att hävda sig (när han och hans kompisar inte knackar bög eller spöar upp rivalgänget, typ för att man ska ju spöa upp rivalgäng). Men han drömmer inte så mycket alls, han lever i den världen och tänker inte framåt, gör dansen till lördagsflykt men inget mer. När filmen är slut har han just insett att miljön han vistas i, och vad den gör med honom, nog inte är särskilt bra. Vi får vara med om uppvaknandet, och insikten om att han borde göra någonting - och där tar det slut. Han får ingen triumfdans på stor scen, inte ens metaforiskt. Man tvivlar på att han har resurserna för att bryta sig loss, och filmens tidigare logik utlovar snarare att han kommer tillbaka till färghandeln än att han kommer lyckat bryta sig loss. Men man hoppas ju.
Och så är soundtracket najs. Och grabben dansar bra. Verkligen bra på ett sätt som känns äkta. Travolta känns som nattklubbens kung, inte som skolad musikalartist. Första gången han dansar ihop med More Than A Woman-kvinnan ser det inte koreograferat ut, det ser ut som att han för lite grejer han kan för att kalibrera mot henne. Hon följer. Det är dansmagi bara där. Se den.
Om jag ska spoila lite, så tänkte jag på våldtäktsförsöket, när jag funderade på att rekommendera den. Funderade på om scenen när hon tar honom tillbaka bagatelliserar våldtäkt. Men jag tycker att scenen känns både trovärdig och rimlig i ramarna för figurernas övriga handlingar. Och jag tänker att Steph kommer så småningom sitta på Internet och diskutera våldtäktskultur på Jezebel. Hon kommer skriva att på sjuttitalet (ja, så gammal fossil är hon) blev hon nästan våldtagen av sin vän och danspartner, hon kom undan för att hon slog sig loss. Visst blev hon upprörd, men hon tänkte inte på det som våldtäkt. Man tänkte inte så då.
Det var alltså några ungdomar i Glee som var lite vilsna i livet, så seg de Saturday Night Fever och så var de inte vilsna länge. Nog att Glee är sådär i realism, men här började jag på riktigt undra vad de höll på med. Det hade i och för sig gått kanske tio år sedan jag såg Saturday Night Fever senast, men då var den ingen feelgoodfilm direkt. (Att nittitalister skulle säga "Disco sucks" i kör är också rätt orimligt, när har de lärt sig det, liksom?).
Efter ett par dagars romans med soundtracket (jag har en discoperiod nån gång om året och det var dags för årets) såg jag om filmen, och den var banne mig bra! Därav blogg, istället för twitter, jag vill faktiskt att folk ska ha en chans att läsa det jag skriver. Man kan npg, av det man hör, lätt få intrycket att Saturday Night Fever handlar om John Travolta som är ung, arbetarklass, och jobbar i färghandel. Och så lever han för lördagsnätterna då han är kung över dansgolvet. Och så slutar det med att han tar sig i (blå)kragen, och satsar på dansen, och får More Than A Woman-kvinnan.
Fast det är ju inte så alls. John Travolta är mycket riktigt arbetarklasskille som lever för lördagsnätterna, då dansen blir hans flykt och sätt att hävda sig (när han och hans kompisar inte knackar bög eller spöar upp rivalgänget, typ för att man ska ju spöa upp rivalgäng). Men han drömmer inte så mycket alls, han lever i den världen och tänker inte framåt, gör dansen till lördagsflykt men inget mer. När filmen är slut har han just insett att miljön han vistas i, och vad den gör med honom, nog inte är särskilt bra. Vi får vara med om uppvaknandet, och insikten om att han borde göra någonting - och där tar det slut. Han får ingen triumfdans på stor scen, inte ens metaforiskt. Man tvivlar på att han har resurserna för att bryta sig loss, och filmens tidigare logik utlovar snarare att han kommer tillbaka till färghandeln än att han kommer lyckat bryta sig loss. Men man hoppas ju.
Och så är soundtracket najs. Och grabben dansar bra. Verkligen bra på ett sätt som känns äkta. Travolta känns som nattklubbens kung, inte som skolad musikalartist. Första gången han dansar ihop med More Than A Woman-kvinnan ser det inte koreograferat ut, det ser ut som att han för lite grejer han kan för att kalibrera mot henne. Hon följer. Det är dansmagi bara där. Se den.
Om jag ska spoila lite, så tänkte jag på våldtäktsförsöket, när jag funderade på att rekommendera den. Funderade på om scenen när hon tar honom tillbaka bagatelliserar våldtäkt. Men jag tycker att scenen känns både trovärdig och rimlig i ramarna för figurernas övriga handlingar. Och jag tänker att Steph kommer så småningom sitta på Internet och diskutera våldtäktskultur på Jezebel. Hon kommer skriva att på sjuttitalet (ja, så gammal fossil är hon) blev hon nästan våldtagen av sin vän och danspartner, hon kom undan för att hon slog sig loss. Visst blev hon upprörd, men hon tänkte inte på det som våldtäkt. Man tänkte inte så då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar