Om man är i en sexuell situation och får ångest reagerar personer med och utan sexuella dysfunktioner olika. Personer med sexuella dysfunktioner får minskad lust/upphetsning, medan det är tvärtom för personer utan sexuell dysfunktion.
Jag tänker att för personer med sexuell dysfunktion är ångest i sängen förknippad med just dysfunktionen. Även om ångesten egentligen gäller nåt annat blir man påmind om att man inte funkar som man ska/vill.
En person som inte har just det problemet uppfattar kanske istället ångesten som extra spänning. Folk gillar ju spänning vid sex, att göra det på offentliga platser och riskera att bli upptäckta, eller göra det med chefens fru för det är så förbjudet. Det skulle ju kunna förklara grejen. Jag vet inte riktigt.
3 kommentarer:
Det där med spänning är intressant, de få gånger jag har känt att sex varit så där "spännande" så har jag mest varit nervös och obekväm.
Det är aldrig någonting jag gått igång på, ända sedan jag började fantisera om sex lite mer "på riktigt" när jag var 11 så har jag alltid förhållit mig till bra sex på ett väldigt avslappnat och intimt vis. Inte ett dugg spännande.
Får rent spontant ett intryck av att det här sannolikt är ett av alla de fall i forskningen där man drar alldeles för långtgående slutsatser om något komplicerat och mångdimensionellt utifrån en enkel medelvärdesskillnad på en kanske inte ens särskilt valid skala.
Det är t.ex. hyfsat vanligt att människor med ständigt (kanske rentav sedan tidig barndom) närvarande "bakgrundsångest" av lindrig till måttlig styrka inte klassar/tolkar denna som ångest, utan snarare använder begreppet "få ångest" om ångestpåslag utöver bakgrundsnivån. Skulle gissa att bakgrundsångest är vanligare hos folk med sexuella dysfunktioner, bl.a. eftersom långvarig stress/oro så vitt jag vet har direkt påverkan på bl.a. sexlust. Och att man alltså i åtminstone viss utsträckning egentligen jämfört personer som, typ, gått från ångestnivå 0 (på en tiogradig skala) till 1 med personer som gått från ångestnivå 2 till 3. Att ångestnivå 1 kan upplevas som mer kittlande och mindre avtändande än ångestnivå 3 verkar ju rimligt. Principen behöver inte ens stämma för någon majoritet av de med dysfunktion för att det ska kunna ge utslag i en tydlig medelvärdesskillnad.
Alltså, min förra kommentar var inte en konkurrerande hypotes, utan en kompletterande. Tror det behövs minst fem till för att verkligen "fånga" den här frågan.
Skicka en kommentar