lördag, december 03, 2011

Omskärelse, #prataomdet och hur utestängning funkar.

Genom Pelle Billing hittade jag en krönika om manlig omskärelse, specifikt om omskärelse av gossebarn av religiösa skäl. Krönikören Sanna Lundin bakar finkänsligt nog in motstånd till omskärelse i islamofobi. Hon pratar om att hon vill se studier på hur omskärelse av små barn är psykiskt och fysiskt skadligt.

Jag tycker det är väldigt intressant hur människor kan vara så inne i ett sätt att tänka på att de kräver att de som är emot att skära bort frisk vävnad från barns könsorgan är skyldiga att presentera forskning. För Lundin kommer inte med någon forskning själv förstås. Varför ska man med forskning försvara någonting som är som det ska vara, det är ju de som kommer med nya idéer som har skyldighet att förklara sig.

Ann Heberlein har skrivit om #prataomdet i Sydsvenskan, med anledning av stora journalistpriset som "Årets förnyare". Hon har tre poänger:
  • Kampanjen nådde främst ut till en viss typ av mediekonsument - de vita, medelklassiga, twittrande - och lämnade inte mycket avtryck i övrigt.
  • Typiskt att kvinnor tar tag i och skriver om mjuka ämnen som sex.
  • Kampanjen gick ut på att göra övergrepp av missförstånd och dessutom framställa kvinnor som offer och män som förövare.
Som jag förstått det handlade kampanjen om att ta upp att det finns väldigt mycket mer än bra frivilligt sex och dåligt ofrivilligt sex. Oavsett kön. Man efterlyste berättelser från såväl män som kvinnor, och man efterlyste berättelser såväl från dem som trampat över en gräns som dem som fått en gräns övertrampad.

Men jag tror också att många som bara sett lite av kampanjen uppfattade det som att "oh, en kampanj där tjejer ska träda fram och berätta om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp av män". Kampanjen startades av kvinnor, det var mest kvinnor som skrev, det var mest kvinnor som pratade om kampanjen i media.

Jag tror att många män som egentligen har relevanta historier att berätta helt enkelt inte kände att kampanjen angick dem. Inte så att de hade tackat nej om någon hade frågat dem, "hej du, just du, vill du berätta om någon gång du varit med om sexövertramp?". Men det är ju ett tjejämne, sex och övergrepp och sånt. Är man man är det inte särskilt självklart att någon vill höra ens historia, det är ju alltid övergrepp på kvinnor som pratas om.

Och så är det ju kvinnor som pratade om kampanjen i teve, tidnngar, radio. Kvinnor som startade. Då känner man nog sig också lite ovälkommen. Inte på det sättet att man aktivt motarbetas, men på det sättet att man anar att den här grejen, den är nog inte till för en. Det är nog inte tänkt att en kille ska skriva om sina erfarenheter.

Ingen satsar på att aktivt stänga ut män. Män är välkomna. Men ändå så kan jag tänka mig att män kände att kampanjen inte riktades mot dem, även om de hade saker att prata om. De kände så för att det är ett kvinnoämne, att prata om såna saker. De kände så för att det var kvinnor som startade det hela, de kände så för att de flesta som deltog var kvinnor. Inte minst för att man föreställde sig att de som deltar nog är kvinnor.

Och vips har vi en fantastiskt illustration av hur det funkar, när ett kön hålls borta från någonting. Inte av illvilja, jag tvivlar på att de kvinnorna som engagerade sig i kampanjen ville hålla bort män. Det är ju inte deras fel att de var kvinnor och kom på idén. Och det är inte heller deras fel att det är ett kvinnligt kodat ämne. Personer som var inblandade i kampanjen ville nog tvärtom visa att även män kan ha sex fast det inte känns okej, de ville nog verkligen inte stänga ut män från det samtalet. Rentav var man extra intresserad av att locka män och höra deras berättelser, eftersom det är så sällan man får höra någonting från den halvan av mänskligheten.

Men ändå så blir det så. Ingen håller männen borta med våld, och ändå så kan jag tänka mig att det är mer självklart för en kvinna att hon är välkommen att #prataomdet än för en man. Precis som det finn områden där ingen håller borta kvinnor med våld, men ändå finns det en tröskel som gör det svårare för kvinnor att delta. Och det finns fler områden än #prataomdet där män (eller personer som inte är engagerade i den kulturdebatten där det pratadesomdet mest) inte känner sig välkomnade, fast de egentligen är önskade.

23 kommentarer:

Mattias S sa...

Angående den helpuckade Aftonbladet krönikan, hon erbjuder ju faktiskt egna vetenskapliga påståenden;"Att religionsutövning ur ett vetenskapligt perspektiv är till gagn för människan."

Vilket är helt jävla puckat i sig, jag blev verkligen förbannad av den artikeln.

Anonymus Maximus sa...

Ett annat skäl att inte delta i #prataomdet som man är just att män ses som förövare och kvinnor som offer (med god statistisk uppbackning, måste det erkännas).

Med tanke på följande:

"Ge mig sex rader skrivna av den hederligaste man som finns och jag ska hitta en förevändning i dem att hänga honom." - Armand du Richelieu

Hur många män vill skriva om någon händelse där det kanske fanns någon liten, liten signal som man inte var uppmärksam på?

Ska jag lämna in berättelsen personligen och skriftligen till sexualförbrytaravdelningen på Kumla?

Ok, är det till den här cellen som pappren ska?

Hallå, det finns ju ingen här?

Varför har ni låst dörren?



Men kan inte män skriva om situationer där de själva var offer? Jag tror inte att det är särskilt vanligt - om vi nu bortser från våldtäkt, men det är inte riktigt det som #parataomdet handlar om - så gruppen som har något att säga är ganska liten. (Kanske vanligast bland homosexuella, så att skriva innebär att komma ut ur garderoben kanske gå rakt in i en "bögknackning".)

Vi heterosexuella män kan freda oss rätt väl mot "gråzoner", speciellt mot de som har cirka hälften av vår muskelmassa; givet att dessa överhuvudtaget vågar försöka sig på något. Det är som att vara rädd för splindlar - helt ärligt, vem brukar råka illa ut när en människa och en spindel möts? Ibland är "kapacitet till våld" relevant.

Tanja Suhinina sa...

MS:
ASSÅ, åh.

AM:
Men spindelexemplet var ju bäst, för att sjukt många människor är rädda för spindlar fast de ju kan döda en hur lätt som helst!

Och jag tror verkligen att #prataomdet var även ute efter situationer där man var sin egen förövare. Typ hade alla möjligheter att säga nej, men lät bli, för man sagt ja tidigare, för det skulle blivit awkward, för att det förväntades av en att man skulle vilja ha sex. Och där tror jag att män har mycket att bidra med, jag har dels läst en del sånt från män, dels en del från kvinnor som berättade om situationer där de tjatat till sig sex med otrevliga metoder. Det är ju så att män förväntas vilja ha sex alltid och gärna med vem som helst. Att behöva hantera flickvännens utbrott om att man inte älskar henne längre för att man inte vill ha sex kan nog för många vara svårare än att köra fast man inte vill.

Anonym sa...

Tänk om ett ja egentligen är ett
nej och att ett nej egentligen var
ett ja som efter mkt tvekan blir
ett nja som således skapar ett
utrymme för både ett ja och ett
nej och att man efter sinnes-
tillstånd väljer det alternativet
som känns bäst beroende på hur
man förväntas att tolka den
situationen som föranledde att
man kände sig tilfreds eller
kränkt av det som egentligen hände
men som man i stunden inte kunde
tolka in pga rädsla för sina
innersta känslor mm.

Patrik sa...

Omskärelse: Nä, det ska man väl inte göra, men det verkar inte vara farligt heller (nu för tiden). Det har gjorts jävligt länge och inga katastrofer har inträffat. Om det ska förbjudas så vill jag se forskning som visar att det är dåligt, precis som om man skulle vilja förbjuda håltagning i öronen eller nåt annat vi pysslat med i evigheter. Såvitt jag vet har omskärelse pyttesmå risker och pyttesmå fördelar och därför har jag svårt att gå igång på frågan.

"Att behöva hantera flickvännens utbrott om att man inte älskar henne längre för att man inte vill ha sex kan nog för många vara svårare än att köra fast man inte vill."

Huvudet på spiken. Det är "okej" för tjejer att bli arga för att killen inte vill ha sex.

Medborgare X sa...

Tanja!

Vad är det som får dig att tro att #prataomdet verkligen hade som syfte att prata om det från både ett kvinnligt och ett manligt perspektiv?

Redan i planeringen på Twitter så sa Johanna Koljonen att hon tänkte sig 12 kvinnor som berättar i 12 olika tidningar. När allt började publiceras i tidningarna så sa hon dessutom i en artikel i DN att hon ville ha en förändrad lagstiftning. Då är det knappast några gråzoner man talar om, då är det snarare att omvandla eventuella gråzoner till brottslig verksamhet. Så att Johanna Koljonen själv ska kunna ändra sig 10 år efter att hon hade en taskig upplevelse i sängen och få sin sängpartner dömd för våldtäkt. Allt baserat på sin egen subjektiva berättelse.

Patrik sa...

Var skrev hon att hon ville ha en retroaktiv lagändring med minimalt beviskrav så att hon skulle kunna "ändra sig 10 år efter att hon hade en taskig upplevelse i sängen och få sin sängpartner dömd för våldtäkt. Allt baserat på sin egen subjektiva berättelse."?

Mattias S sa...

Som man som deltagit i #prataomdet kan jag ju bara säga att jag kände mig väldigt välkomnad och uppskattad.

Tanja Suhinina sa...

Medborgare X:
Min generella upplevelse av kampanjen när den var ny och aktiv. Att män uppmanades att skriva i texter kopplade till kampanjen. Att män var aktivt inblandade. Att det ingenstans står att det är just kvinnor man tycker ska #prataomdet.

Iggy D sa...

Jag tycker att #prataomdet var "kvinnligt kodat" i överkant. Alla som har sex gör en del dåliga erfarenheter – liksom i andra typer av samspel med andra människor – men vinkeln att det är något att tala om i massmedier är nog specifikt "kvinnlig". Därmed var även de män som deltog särskilt kvinnliga män, eller framstod som sådana.

Jo sa...

Jag följde prataomdet rätt noga i kanske en vecka när det var väldigt nytt. Tyckte att det var helt fantastisk och oerhört välgörande, både för mig som person och rimligtvis för väldigt många andra människor. Mitt intryck så här ur minnet är att det var en klar majoritet kvinnor som skrev, men inte alls bara. Och att även de män som skrev möttes av positiva reaktioner.

Det fanns möjlighet att få sin berättelse och sina tankar publicerade direkt på prataomdets hemsida. Men när jag efter en hel del känslomässig vånda och viss tankemöda skickade in det jag ville prataom möttes jag av:

"Hej!

Prataomdet.se har vuxit mycket fort de senaste dagarna och vi har tyvärr inte längre möjlighet att publicera alla fantastiska texter vi tar emot. Vi uppmuntrar dock att du fortsätter att prata om det i andra forum. Det viktigaste är just att du pratar om det.

Ett alternativ om du vill bidra just till prataomdet.se är att du skriver på din egen blogg (eller gästbloggar hos någon du känner eller startar en ny anonym om du så vill) och sedan skickar oss en länk till inlägget.

Fortsätt att prata om det.

/Prataomdet.se"

Kände mig avsnoppad och tappade motivation, det blev inte av att starta någon egen blogg i detta enda syfte.

Till saken hör att delar av det jag skrev var från ett, som jag ser det, specifikt manligt perspektiv. Och delar av mina tankar kring mina upplevelser inte verkade matcha prataomdet-mallen för hur man borde tänka i de här frågorna. Det var en av anledningarna till att jag skrev, jag tyckte att jag hade något värdefullt att tillföra i samtalet utöver vad så många andra redan bidragit med.

Jag vet inte av vilken anledning jag blev bortsorterad i urvalsprocessen av vad man ville publicera på den egna hemsidan. Men en gnagande misstanke är att en bidragande orsak var att mina upplevelser och mina tankar kring dem inte riktigt matchade initiativtagarnas syften.

Jag tycker fortfarande att prataomdet är en fantastisk företeelse som gjort ofantligt mycket gott. Har bland annat bidragit till att jag i olika sammanhang prataromdet mer än jag gjorde tidigare. Men i själva prataomdet, som det drivs av initiativtagarna, känner jag mig inte riktigt hemma.

Tanja Suhinina sa...

Jo:
Du råkar inte vilja gästblogga här? Skulle vara intressant att läsa.

Tycker också det är tråkigt att de satte en gräns. Fast jag kan förstå att det blir så om man driver någonting ideellt.

Lovisa sa...

Patrik: Hål i öronen brukar oftast inte göras på nyfödda barn, dels kan man enkelt ta ut örhängena och låta hålen växa igen. Omskärelse handlar om att ta bort, för alltid, en del av barnets könsorgan - något som man kan tänka sig att barnet, när det blir äldre, själv skulle vilja bestämma över. Snarare kunde man jämföra med en tatuering, som aldrig går att göras ogjord.

Barnets kropp är barnets kropp. Jag tycker att det är självklart att man ska undvika att ändra på den mer än nödvändigt, tills barnet är gammalt nog att bestämma själv.

Jo sa...

Tanja:

"Du råkar inte vilja gästblogga här? Skulle vara intressant att läsa."

Inte exakt samma text som jag skrev då, nej. Skulle inte kännas OK för mig. Men jag skulle gärna gästblogga med en lite mindre privat text på ungefär samma teman, om du är intresserad.

I så fall skriver jag och mailar över, så du får avgöra om det är något du vill ha som gästblogginlägg. Men det kan i värsta fall ta upp till någon vecka, det är mycket nu.

Patrik sa...

Lovisa: jag håller med. Jag skulle aldrig få för mig att omskära mitt eget barn och jag ser ingen anledning att göra det. Men samtidigt är det inget stort problem om man ser till de faktiska effekterna, såvitt vi vet. Kan inte bli upprörd över det, kan inte förmå mig att vara särskilt hårt emot det.

Anonymus Maximus sa...

Det finns mycket att säga om det men jag har aldrig fått intrycket att det är ok att använda fula metoder för att få något i ett förhållande, inklusive sex. De som använder fula metoder, typ att få totalt psykbryt likt en treåring, tenderar att (1) hitta partners som har lika lite respekt för dem som de har för sina partners och (2) vara singlar, inte sällan undrande "var kan jag hitta en bra man". Jadu asså...

Anonym sa...

Sanna Lundell heter hon.

Grovt Initiativ sa...

Hade helt missat detta! Instämmer i och jublar över beskrivningen av den omedvetna exkluderingens process. Kan även upplysa om att jag kände exakt samma sak, att det här nog inte var något jag skulle lägga mig i, förrän jag blev aktivt tillfrågad och sedan dess fått både ansvar och uppskattning. Det var förmodligen lika mycket initiativtagerens och de första medverkande som mottagande medier och publiks fördomar och första känsla som färgade åt hållet "kvinnligt ämne". Olyckligt förstås, men naturligtvis också beroende på just den starka struktur som exempelvis "prataomdet kan ha motverkan på.

Till Jo vill jag bara beklaga. Vi fick så in i helvete många mail under de mest intensiva veckorna, och få med tid nog att sitta med publicering konstant.

Vi var också flera samtidigt/i skift som ansvarade för mailen så det var svårt att ha ett enhetligt svar. Exempelvis kunde man föreslagit att skriva en kommentar med en berättelse, så gjorde väldigt många ändå.

Grovt Initiativ sa...

Oj, "få HADE tid att sitta med publicering" skulle det vara.

Kan även tillägga att vi alltså införde totalstopp på publicering direkt på sajten och alltså inte valde bort dem som inte passade i mallen eller liknande (sådan granskning fanns inte tid för, vi kollade bara ). Om någon text kom upp senare än mailet i fråga beror det på att någon missat och publicerat ändå eller att texter var köade sen tidigare.

Jo sa...

Grovt Initiativ:

OK, tack för klargörandet. Och skönt att höra. Varje sammanhang där det inte finns så mycket dolda agendor bakom kulisserna är en befrielse. Har tyvärr sett för mycket av den andra sorten genom åren, både i jobbet och i ideellt engagemang. Har bl.a. varit partipolitiskt aktiv i yngre dar ...

Grovt Initiativ sa...

Kul att jag missade ord i tilläggskommentaren också dock...

"vi kollade bara" skulle följas av "så allt var anonymiserat nog och ingen hängdes ut"

Jessica sa...

Heberlein lever inte direkt såsom hon vill att andra ska leva. Som i att ta ansvar för sina handlingar etc. Heberlein får tycka vad hon vill men jag kan inte ta henne på allvar. Oproblematisk sexualitet. Visst men inte alltid. En av mina tidiga sexuella erfarenheter - har jag förstått efteråt - var inte lustfylld eller oprematisk. Jag önskar att jag hade förstått det då.

omskurna värvar folk sa...

omskärelse av pojkens förhud elr flickans för den delen är sexuell styrning.jag undra om sveriges imamer tolererar onani hos pubertetpojkar?
"prata om det konceptet" är ju bra men ändå ganska ensidigt och tomt som feminism tenderar vara.
I en sån bok borde ju tjejerna skriva vad de vill ha ut sexuellt men icke...
en bok om våldtäkt som ej berör ämnet sex är lika illa som omskärelse debatter där ingen nämner ungdom,nyfikenhet,för äktenskapliga relationer orgasm osv