Jag invandrade från Lettland som elvaåring för 16 år sedan. Det var innan Internet blev stort, det var innan man lätt kunde Skypa till vänner och släkt. Jag kunde engelska bra, men inte svenska, och barnen i min skola verkade inte särskilt intressanta att umgås med. Jag blev ett ganska ensamt barn, och trivdes bra med det. Jag är ganska introvert och har inget större behov av umgänge för umgänges skull. Jag hade trevligt med mina böcker och så the Beatles.
Jag började nörda in mig på Beatles redan i Lettland. I Sverige visade det sig att styvpappas bror var en stor fan och han gav mig kasettband med deras musik. Det var dessutom runt då som Anthology - serien och CD-boxen - släpptes, så det var en ganska tacksam period.
Som ung var jag bra på att nörda in mig på saker episkt och stort. Beatlesintresset upptog en stor del av min vakna tid. Första bilden jag sökte upp när min styvpappa skulle lära mig AltaVista var en bild på kaktus med gula blommor. För jag ville ha en sån då. För jag ville ha kaktus, för det är coolt. Och gula blommor skulle det vara, som i Yellow Submarine. Jag hade massor av gula saker för att Yellow Submarine.
Beatles blev självklart ett centralt objekt för mina AltaVista-sökningar. Jag läste allt, gjorde alla quiz, sparade bilder, roade mig åt Paul is dead-skämt. Ja, sånt som man kunde göra på den tiden. Vid något tillfälle surfade jag in på en biografi-sida för Brian Epstein, Beatles manager. Det stod någonting i stil med att han var homosexuell, och det ryktas om att han hade sådana förbindelser med John Lennon.
Jag minns inte längre exakt hur det kändes i kroppen, men jag minns att jag blev fruktansvärt äcklad. Upprörd, illa till mods. Försökte slå bort tanken, men den fastnade förstås i hjärnan och bara snurrade. En Beatle kanske haft homosex. Hjälp. Intellektuellt visste jag att alla ju har rätt att vara homo och så, men jag kände bara avsmak. Verkligt fysiskt äckel.
Det är underligt att minnas det nu. Jag måste ha varit 12-13 då. Några år senare fick jag min första kyss - med en tjej. Vid 16-17 var jag en slashfangirl och tyckte sex mellan män var det hetaste som fanns, även om Brian/John inte var min typ av par. Nuförtiden tycker jag fortfarande att två (eller omg fler) män som jag finner attraktiva är attraktivare tillsammans än var för sig, men i övrigt reagerar jag inte om någon visar sig ha partner av samma kön.
Men då, vid 12-13 hade jag tillbringat nästan hela mitt liv i en homofob kultur. En kultur där bögar var någonting man äcklades av och skämtade om, möjligen var de på scen i extravaganta kläder. Min mormor tycker att homosexualitet är onaturligt och min mamma bråkar med henne om det på Skype. Nuförtiden stoppas HBTQ-parader och det är på förslag att stifta lagar som i princip förbjuder människor att prata om homosexualitet annat än negativt. Det var den världen som den äcklade trettonåringen kom ifrån.
Även om detta minne inte är någonting att vara stolt över känns det bra att ha det. Minnet hjälper mig att förstå människor som inte tycker som jag gör nu. Minnet får mig att tänka att förändring är möjligt.
***
Min pappa bor i Ryssland. Jag känner inte honom så väl, men när man börjar prata politik och sådant känns han ofta ganska rysk-konservativ. Så jag brukar undvika seriösa samtal om sådana ämnen. Jag träffar honom för sällan för att bråka.
Han var i Stockholm sommaren 2007 och vi skulle promenera på stan. När vi åkte in insåg jag att det skulle bli Prideparad och kände en kall klump i magen. Jag ville inte se min älskade pappa bli en fördomsfull homofobisk ryss. Jag ville inte höra honom kommentera paraden så. Jag försökte hitta någon väg genom Stockholm som inte var i närheten av Pridetåget, så han inte skulle veta att de var något ovanligt i staden och fråga, men det var förstås omöjligt. Han frågade vad stod på. Jag förklarade snabbt att det var en sån där Prideparad där homosexuella går, och ja, inget att se, ska vi cirkulera och gå nån annanstans?
Men pappa tyckte paraden var bästa grejen. Inte bara för att den är kul att se på, utan för att han tyckte det var en bra grej att göra, i gott syfte. Han blev glad när han, själv läkare, såg vårdpersonalen. Och jag får fortfarande gåshud av lycka när jag tänker på den dagen. Den dagen då mina fördomar om min ryska pappa inte besannades.
11 kommentarer:
Även om jag växte upp i en mycket mjukare homofobisk miljö så var även jag negativt inställd till bögar. Men jag kan inte minnas att jag faktiskt tyckte det var så äckligt, det vara bara någonting jag visste var äckligt även om jag inte tänkte eller kände det så mycket själv så var det liksom äckligt, det visste jag ju.
Jag minns verkligen att jag kände kroppsäckel. Har svårt att leva in mig i den situationen nu, men har i alla fall ett tydligt minne.
Precis, man visste att det var typ fel, något att dölja och skämmas för även innan man visste vad det faktiskt var. Det ifrågasattes inte.
Angående Ryssland så var jag i Moskva för att skriva en uppsats om homosexualitet och det är riktigt otäckt när man nämner det för någon man sitter och pratar med och de helt självklart häver ur sig något så sjukt homofobt att man tror att man förflyttats hundra år tillbaka i tiden. Jag är inte förvånad över utvecklingen där. Jag vill väl säga att som svensk vänster storstadsbo inbillar man sig lätt att det där med homofobi är förpassat till forntiden, men det är närmare än man tror.
Jag minns att jag inte fattade vilka var homosexuella. Typ, Jonas Gardell och Queen. Dom var ju bra och så, då kan man ju inte vara bög? Bög är ju ett skällsord mot någonting som är dåligt. Jag var nog 13-14 innan jag fattade att Freddie Mercury och Jonas Gardell faktiskt var bögar.
Pride har väl spelat ut sin roll
i sthlm, den är ju ungefär som
vattenfestivalen var förut, dvs
utvattnad.
Bättre att lägga den i en mindre
stad som tex södertälje där det
bor många kristna som då får
chansen att visa att de är öppen-
sinnade, även om jag har mina
tvivel förstås...
Alltid kul med trevliga överraskningar!
Hej!
Helt orelaterat:
http://mobil.hd.se/familjeliv/2011/12/04/for-smart-for-skolan/
eftersom jag vet att du propagerar för särskilda klasser för högbegåvade/särbegåvade (?) barn
/Sofia
Oj, igenkänningsfaktor hundra på allt det där om Beatles! Minns också skvallret om John & Brian men jag tyckte nog mest det var lite weird, blev inte äcklad så. Jag tyckte nog alla typer av sex var lite weird på den tiden (jag var yngre än du när jag läste om det). Men visst fanns homofobi även i min barndom. Minns inte när det ändrade sig, men förmodligen när jag kom på att homosexuella fanns på riktigt och var vanliga människor. Jag blev också slashfangirl sen :)
Anledningen att öst-europa ligger efter väst-europa när det gäller toleransen mot homos har mycket att göra med manssynen man hade där under komunisttiden.Mannen framställdes som antingen den hårde arbetaren i den tunga industrin,bonden på traktorn på kolchosjordbruket eller soldaten.Kort sagt en kult av arbetarmachon. De hade ju det systemet fram till 1989.Medan vi i väst hade hippiemän och velourmän.Det är ju då naturligt att vi i väst har en mer tolerant syn på män som inte är vanliga heteros.
Svjv var DDR rätt homoliberalt, kanske som ett arv från Napoleon- eller Weimartiden, kanske för att DDR:s självdefinition byggde på motstånd mot nazismen. Västtyskland bibehöll nazisternas antihomosexualitetsparagraf i oförändrat skick fram till 1969, och i förändrad form till sammanslagningen med DDR.
Mycket intressanta teorier om öst-homofobin. Det beror säkert på många faktorer, och jag skulle vilja slänga in en till: Den politiska ofriheten. Homosexuellas rättigheter är en politisk fråga och jag tror inte de forna öststaterna var ett drivhus för nystartade politiska rörelser.
Skicka en kommentar