Det var 2002 och det var första gången jag jobbade på ett animékonvent. Mäkta uppspelt, föståss. Jag hade nyligen gjort slut med mitt ex, han som förde in mig i manganördsföreningen, och jag behövde nu stå på egna fötter och visa att jag inte bara var en hangaroundflickvän. Jag blev erbjuden platsen på konventet av Jakob som medarrangerade, exet ville också men fick inte. Delvis för att Jakob gillade mig, delvis för att Jakob ogillade exet.
Jag hoppade på med kort marginal, och hade missat personalvisningen av film som skulle gå på konventet. Synd, men fortfarande värt att få jobba, tyckte jag. Jag stod i kassan när They Were Eleven (jag vet inte vad den japanska titeln riktigt översätts som, men They Were Eleven är den officiella engelska titeln och vad ni kommer googla sen) började visas. Det var en av filmerna jag verkligen ville se, så jag tyckte det var lite synd att missa. Simon och någon mer stod bredvid. De pratade, jag var mer på ett hörn, lagom starstruck, och det kom upp att jag inte hade sett filmen. Varpå Simon praktiskt nästintill slet ut mig ur kassan och slängde in i salongen. Jag kom ut salig, pipande någonting om att det här var precis som sovjet-SF jag gillade.
Jag tror att källan filmen visades från var Stangels laserdisk. Jag kände inte honom då, det gick ytterligare två år innan vi åkte på Jpopcon och jag föll pladask. Simon som tvingade mig att ta ledigt från kassan är numer kändast som mangaporrmannen. Hu, vad länge sen det var.
They Were Eleven är fortfarande en trevlig film som förtjänar sin plats på min lista över animéer jag kan rekommendera till människor som inte är intresserade av animé. Gjord 1986, baserad på en sjuttiotalsmanga av Hagio Moto, They Were Eleven är en enkelt berättad SF-historia tecknad i tämligen krusidullfri stil. Filmen är precis så smart, underhållande och snygg som den tycker den behöver vara. Det vill säga mest underhållande, men inte idiotförklarande för det.
Ett gäng aspiranter till Rymdakademin ska genomgå ett sista test. Det uppstår genast komplikationer. Som åskådare tycker man filmen är spännande, och sedan har nittio minuter plötsligt gått och man är nöjd och drabbas av en upplyftande känsla av att vilja tipsa sina kompisar. Att tipsa kompisar är i det här fallet en tacksam syssla för filmen är bra och kompisarna har förmodligen inte hört talas om den, om de inte är hyfsat mangafilmsintresserade. Kalla den "en liten pärla" och tipsa på, filmen är så sympatisk att de flesta borde kunna uppskatta den.
I övrigt har jag kommit hem från Lettland nu. Rekommenderar Blue Cow Hostel, typ allt ingick och allt var fräscht och supertrevligt. Får se hur det går med sex- och fittbesvärbloggandet närmaste tiden, kommer kanske få nog av varan med exjobbet som jag skriver under sommaren.
4 kommentarer:
"Juichinen iru!" betyder snarare "De är elva!".
They Were Eleven kom ut som serietidning på engelska på nittiotalet. Då gjordes det en stor affär av att det var 'shojo manga'. Jag fattade aldrig varför.
Hade för mig att det var hyfsat ordagrant men orkade inte chansa. Tack.
Och ja, väntar man sig shoujo a den så blir man nog fett besviken =)
Jag läste mangan för några år sen och upplevde den som något av en parentes i Moto Hagios œuvre, men när jag såg filmen i våras blev jag positivt överraskad, inte minst eftersom samme Satoshi Dezaki hade misslyckats så grundligt med att filmatisera Toward the terra. Eftersom Elva ombord bara är på en volym och inte alls lika omfattande som Terra lämpar den sig bra för långfilmsformatet. Det enda jag retade mig på var att Frol kändes flickigare än i mangan, där teckningsstilen kan vara friare och inga röster ställer till det. Plus att man gick miste om "vad hände sen"-avsnitten.
Det var inte min laserdisk som den visades från, för jag hade den inte på den tiden. Hade faktiskt inte ens sett den, den var mitt primära mål att se på Dôgakon.
Mangan läste jag i Viz nittiotalsutgåva på engelska. Den marknadsfördes givetvis som shojomanga, eftersom den var just det. Och det fanns inte mycket annat i det facket utgivet på engelska på den tiden.
Skicka en kommentar