Jag bloggar inte så mycket om kroppen nuförtiden. För jag bryr mig inte länge så mycket om ämnet som ämne för bloggande, diskussioner och medieengagemang. Däremot har jag under senaste två åren börjat roa mig med gym, och på rent personligt plan har kroppen orsakat mycket tankar. Kroppen har förändrats, min relation till kroppen har förändrats, kroppens relation till omvärlden har förändrats. Här är ett par punkter jag tänker lyfta fram. Och här en referensbild så ni vet vad det är för kropp jag talar om. Jag knäppte den i våras när jag fotade kläde för att jag tyckte det var roande med alla nyanser av hudfärgat jag hade på mig.
1. Vad vill ni!?
En av de mest frustrerande känslorna jag vet är "vad vill ni?!". Känslan när man vet att någonting förväntas av en, men man får aldrig veta vad man ska göra, man blir bara informerad om när man gjort fel. Sedan jag var tolv har jag haft svårt att hitta konfektionssydda kläder. En av anledningarna är att jag har små bröst, och där kan man ju fatta att kläder inte passar. Små bröst är inte ideal-/standardkroppen som man kan tänka sig att kläder som sys är anpassade efter.
Den andra anledningen, som ställt till med betydligt fler bekymmer, är att jag har stor skillnad på midja och höfter. Måtten har varierat, men skillnaden har alltid legat på sisådär 3o centimeter. Och där blir jag betydligt mer irriterad, för smal midja och breda höfter är någonting som ständigt beskrivs som eftersträvansvärt. Så, okej, jag har skaffat mig det som anses vara snyggt. Och vad får jag för det? Jag kan inte köpa kläder.
Och nuförtiden är det ännu värre. För nu har mina gamla kläder slutat passa i axlarna och armarna. Köpa nya kläder har blivit ännu omöjligare. Förut var åtminstone överdelar inget problem, nu är det som är lagom i midjan för litet i axlarna. Och jag är inte stor, som ni ser på bilden. Jag är inte särskilt stark. Och ändå så är jag uppenbarligen kommit över nivån för hur stora armar en tjej förväntas ha.
Dude, träna ska vara bra. Träna ska uppmuntras. Det är väl väldigt sådär Cosmopolitan-korrekt att ha lite muskler som tjej? Kan de som syr kläder kanske sluta avskräcka mig från vidare lyftning av tunga saker genom att få kläder att passa mig ännu sämre än förr?
Och om högre makter nu inte vill att jag ska ha smal midja, breda höfter, och någon sorts träningsnivå... kan högre makter typ sluta säga att kvinnor ska vara kurviga och träna lite klädsamt lagom?
Ha, du har försökt!
En person reagerade på bilden ovan (där jag försöker bli av med ett par byxor) med att fråga om jag lyfter på tröjan för att showa min mage. Det gjorde mig helt fruktansvärt oproportionenligt panikslagen. För jag tänkte inte alls så när jag fotade, jag ville bara visa byxorna ordentligt. Sedan såg jag bilden och tänkt "oj, hoppsan, men jaja, ingen kommer tänka på min mage". Och så sa han det! Jag har också nuförtiden lite svårt att bära åtsittande kläder. För nu syns det typ att jag har magmuskler. Och alltså tränar jag. Och alltså försöker jag.
Det jobbiga med ideal för hur snygga intellektuella kvinnor ser ut är inte att de bara är snygga, utan dessutom snygga utan att försöka. Akademikerhetton bantar inte, de äter bara nyttigt för att det är sund, fräsch och eko. De tränar inte för att se ut, de tränar för att det är skönt, avstressande och stimulerar tankeverksamheten. Om det syns att man har muskler så har man tränat för att det skulle synas, och det är fail.
Och just för att man har försökt, så har man också misslyckats. För jag är inte i den situationen då man kan showa med tvättbrädan, direkt. Ska man komma med nåt, så ska man ha nåt ordentligt att komma med, eller låta bli helt. Nu känns min mage som YouTube-klipp när någon halvokej sjunger en låt och man som åskådare tänker att det är jättebra nivå för sjunga hemma med kompisar, men verkligen inte så bra att det behöver hängas ut för främlingar.
Jag vet att det är exakt bara jag som bryr mig. Men jag tycker det är lite fascinerande tankegångar mitt ängsliga medvetande plötsligt sysslar med. Innan jag började träna hade jag inte kunnat hitta på det.
15 kommentarer:
Men alltså, apropå träning. Jag tränar därför att det är skönt och för att jag mår bra av det. En del av välmåendet kommer sig av att jag är nöjd med min kropp, jag tycker om när den är fast och när man kan se musklerna avteckna sig (utan att för den skull ha sexpack eller utstående vener). När jag bär kjol syns det att mina ben är vältränade, när jag bär linne ser man musklerna i mina skuldror. Det behöver väll inte vara en så stor grej?
Jag tycker att den där personen som kommenterade var otrevlig, då han ignorerade bildens syfte och istället tvingade dig att bry dig om vad han kunde tänkas tycka om din kropp (och nu kanske jag är otrevlig som tvingar på dig mina tankar om dina kännslor = )).
Läste ett bra blogginlägg på temat "bara för att det första du gör när du ser henne är att bedöma hennes utseende behöver du inte tvinga henne att lyssna på din åsikt", men jag lyckas inte hitta igen det. Tror dock att det är en grej som man kan tänka på, att även om man blir bedömd delvis utifrån sitt utseende så kan det vara trevligt att inte alltid behöva höra det.
(för övrigt tycker jag att du är snygg)
Tack.
Det behöver absolut inte vara en stor grej, jag är bara dumt nervig på (i alla fall för mig) oväntade sätt.
Personen, med hänsyn till relation och sammanhang, var inte otrevlig. Träffade bara fel.
Det jobbiga med ideal för hur snygga intellektuella kvinnor ser ut är inte att de bara är snygga, utan dessutom snygga utan att försöka.
Kom att tänka på den här serien: Quinnan
Usch vad jag, som helt saknar Qvinnan-magi, blir irriterad på hela fenomenet. Ren avundsjuka.
Åt helvete med Quinnor. Självgoda små skitar i tv, tidningar, filmer och bloggar. Medan vi andra sliter som djur missar de aldrig att konstant informera oss om att hennes kungliga höghet bara suttit på sin lilla prinsessröv och fått allt levererat via en FairTrade-certifierad eko-butik. När de till slut bryter ihop och berättar hur de gråter och skär sig med rakblad vet jag inte om jag vill trösta eller plocka fram slaktarkniven och hjälpa dem med skärandet.
.
.
.
Alltså, jo, jag kan både förstå och faktiskt ibland själv förnimma en viss irritation över hela det där konceptet.
Bra inlägg och klädbekymmersfenomenet känns igen. Jag har alltid haft svårt att hitta t-shirts som passar över armarna. Då är jag ändå gammal landsvägscyklist - vilka har typ idrottsvärldens smalaste armar. Med andra ord krävs det en hyfsad anorektiker för att kläderna skall passa. Simmare och klättrare har ett elände.
Jag har löst "problemet" med att ha smal midja och muskulösa armar med att köpa herrkläder. Elastiska toppar/tröjor kan man ändå ha tjej-varianten, men ska det vara o-elastiskt tyg så får man köpa för killar helt enkelt.
En man, t ex jag passar inte heller i normala kläder om man tränar lite och har lite anlag....
Och jag tror inte en sekund på att du inte var medveten om att du visade magen på ett "sensuellt sätt"
Vet man att man är vältränad, vet man också att det syns och hur människor reagerar på det.
Om du inte gör det nu kommer du om ett par år skämmas över de här inläggen. Men de är ju kul att du bjuder oss andra på det ;-)
en_anna och DHP:
Men jag vill ha söta klänningar och så vill jag ha svarta psykologklänningar. Jag vill inte ha herrkläder.
Anonym:
Kommentera inte anonymt, är du snäll. Använd ett användarnamn så att det går att ha koll på vem man pratar med.
Jag tyckte att inlägget var utlämnande och i och med detta ganska genant redan innan jag skrev det, så jag tror inte jag behöver vänta i flera år. Jag tycker även att din ton är lite otrevlig.
Förtydligandet om vad jag tycker är otrevligt - jag gillar inte när anonyma personer eller personer jag inte känner skriver som om de var på pik- och smileybasis med mig. Ju bättre man känner mig desto mer får man skämta om motiveringen till varför jag visar magen, eller pika mig om att jag kommer skämmas över det jag skrivit i framtiden. Eftersom du är anonym betraktar jag dig som en person som jag känner noll, och jag uppskattar inte den tonen från dig.
sensuellt sätt
Anonym: Jag tror att din definition av "sensuell" är mycket vidare än min. Enbart naken hud är i min mening inte "sensuellt". Det måste till mer.
Så jag kan förstå om Tanja inte tyckte att hon var speciellt mycket show-off. Men, helt klart finns det skilda uppfattningar om den saken.
En fråga dock: Hur skulle Tanja ha gjort för att garanterat inte visa upp byxorna på ett "sensuellt sätt"? Alltså, inte bara så att inte du tycker det var sensuellt, utan för att det garanterat objektivt inte skulle vara sensuellt?
Finns det nån som kläder faktiskt passar? När jag var tjock passade ingenting, när jag var mager passade ingenting och nu när jag befinner mig mittemellan och är maratonlöpare passar ingenting. Jag vet inte vad det är för missfoster de gör kläder åt.
Jag tror inte att fenomenet är isolerat till intellektuella kvinnor. Det är mer okej för en man att träna om han gör det för att han upplever något sorts rus av själva träningen. Om han gör det för att han vill imponera på kvinnor så är sannolikt att folk ser ner på honom.
Det är även "coolare" att träna hårt och få muskler och sexpack på magen om man kan göra det utan att tänka på sin kost. Om man måste räkna kalorier är man töntigare. Osv.
Min personliga teori är att det i grunden handlar om att en person som "försöker" riskerar att rubba den existerande sociala hierarkin. Folk känner sig därmed hotade och börjar mobbas.
Fast jag tänkte ärligt talat också att du visade upp din mage på ett "sensuellt" sätt, eller helt enkelt showade off den för att du är nöjd med den.
Den tanken slog dock genast tillbaka mot mig själv, eftersom följdtanken var att jag tänkte den tanken enbart därför att jag är avundsjuk, dels för att min egen mage inte alls är snygg och vältränad, och dels för att jag inte har det som jag av dina bilder uppfattar som en sund, stark självkänsla som gör att du kan visa upp dig i fina poser.
Tänk så olika man kan tänka.
Patrik: Innan jag blev Hulken var överdelar inget problem.
PMB:
Jag har föredömligt kass kroppsbild. Mest i avseendet att jag har noll koll på hur jag egentligen ser ut och skulle inte känna igen min kropp i vittneskonfrontation. Jag vet däremot rent tekniskt att jag inte borde skämmas över min kropp, så jag borde inte tycka det är ett problem att visa upp den. Inget jag är sådär jätteglad över, hade hellre vart kroppsstolt på riktigt.
Skicka en kommentar