Typiskt förstås att just dagen efter att jag kom att tänka på ett av mina största livsbesvikelser inledde SvD en artikelserie där första inlägget heter Det som inte dödar stärker. Jävla typiskt.
Jag har varit med om en del vardagsjobbigt i livet. Det suger, visst. Men det fanns alltid två tröstetankar. Den ena att alla är med om det, är det inte föräldratrassel och landsbyte så är det sjukdom. Alla är lite trasiga och det finns inga perfekta liv. Det hör till, helt enkelt, att livet ibland är tufft. Jag har alltid varit väldigt tacksam av mig, för att mitt liv ändå har varit bra och ganska skyddat. Jag har alltid känt att jag inte är i ett läge där jag ska gnälla och räkna mig till dem som haft otur i livet. När jag tittade runt hade en del vänner det bättre än jag och en del sämre, men alla mådde lite kasst någonstans och alla hade lite svärta i biografin.
Den andra tanken var att man måste uppleva svårigheter för att utvecklas. Stöter man inte på någonting som är jobbigt så lär man inte sig att hantera livet. Man blir curlingbarn och Draco Malfoy. Man blir en helt omöjlig människa. Så tänkte jag alltså. Och det var inte så att det var aktiva trösttankar jag plockade fram vid behov, de här tankarna var en självklar och integrerad del av min livssyn.
Och så träffade jag P. P som växte upp i trygg familj med lagom pengar. P som aldrig ens sett mobbning under sin skoltid. P som alltid varit bra på det han velat vara bra på, och som lyckades med det han ville. P som mådde bra, var trygg och självsäker, snäll och rolig. Jag medger villigt att P fortfarande är den enda människan av det slaget jag känner, men poängen är att han finns och det var bara en tidsfråga innan min världsbild raserades åt helskotta.
Till att börja med var det inte alls så att det måste hända jobbiga saker. Uppenbarligen inte. Uppenbarligen kunde man växa upp utan ens lite småelände. Och uppenbarligen behövde man inte bli en omöjlig hemsk människa av det, för P var ingen hemsk människa. Han var till och med en människa som verkligen mådde bra på riktigt. Jag visste inte ens att det var möjligt innan jag träffade honom.
Jag som aldrig tidigare känt mig (eller tillåtit mig känna mig) orättvist behandlad blev rasande. Jag som alltid accepterat jobbigheter som ett måste insåg att det inte alls är så. Det måste inte vara jobbigt. Det måste inte vara svårt. Det kan vara bra och enhörningar och regnbågar.
Och jag insåg i samma veva att jag inte längre kunde trösta mig med att svårigheterna har gjort mig starkare. Alla egenskaper jag kunde spåra tillbaka till det svåra var sådant som gör mitt liv ännu mer komplicerat. Jag kan inte dra en linje från svåra upplevelser till någon av mina styrkor. Det innebär inte att prövningarna inte gjort mig starkare, det är bara att jag inte kan se hur. Däremot kan jag tydligt se hur jag har blivit mer rädd, ängslig och osäker.
Jag pratade med vänner och mamma, men ingen kunde reparera skadan. Vissa föll genast tillbaka i "på nåt sätt måste du blivit starkare". Vissa höll med mig. Jag grät hos min terapeut och han bekräftade mig i att det var helt rimligt att känna sig så knäckt när man insåg att livet var orättvist och svårigheter drabbar utan mening. Det var över ett år sedan och jag har fortfarande inte fyllt tomheten med någonting. Jag vet fortfarande inte hur jag förväntas klara svårigheter nu, när jag inte har antagandet om att de leder till någonting gott i ryggen.
Med detta sagt blir jag så förbannad när jag läser SvD-artikeln. Inte som Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina, debattör. Inte som psykologkandidat. Som privatperson. De säger att de som inte upplevt svårigheter är mindre nöjda med sina liv. Jag har hellre enhörningar och sockervaddsmoln och är missnöjd, än missnöjd utan enhörningar.
Intressant.
Jag gillar att ha peppmusik, och Kanyes Stronger var favoriten länge. Min insikt dödade större delen av peppkraften i den. Men det var i samma veva som jag plötsligt lade märke till de desperata små utropen "I need you right now!" mellan raderna om att härdas.
13 kommentarer:
Du kan ju se det som att dina problem med att hantera dina svårigheter stärker och hjälper andra som har liknande problem.
Du har en förmåga att uttrycka dig och formulera tankar och samband på ett sätt som få har.
Det kan vara en stor hjälp till många som inte har den förmågan.
Jag har det här lilla citatet i huvudet ibland:
Do not be daunted by the enormity of the world's grief. Do justly, now. Love mercy, now. Walk humbly, now. You are not obligated to complete the work, but neither are you free to abandon it.
Ju äldre jag blivit och ju mer jag sett, desto mer inser jag hur svår världen är. Som du säger: det finns ingen rättvisa och troligtvis ingen mening, förutom den vi skapar. Tröstlöst, men vilket alternativ har vi någonsin haft?
Allt det här om "det som inte dödar..." låter lite för klämkäckt för mig. Lite av "förintelsen var ju bra för att judarna fick ju Israel". För varje offer för en tragedi som säger sig ha blivit starkare finns det ett som hellre önskade sig att tragedin aldrig hänt.
Så kanske har du blivit stärkt av en del, och knäckt av annat. Vi kan bara spekulera i hur du skulle varit utan dessa motgångar. Det enda vi vet är hur du är nu. Det är så jag tänker om mig själv i alla fall.
Det är här citatet ovan kommer in. Att göra det bästa man kan med det lilla man har. Sedan får det gå som det går.
Jag har aldrig varken trott på eller gillat det där citatet. Inte blir man starkare av prövningar.
Jag kopplar ihop det med andra dumma tankar, t ex att man kan göra allt bara man försöker, eller bota cancer genom att vara glad.
Men vetskapen om hur skört livet är kan göra att man bättre uppskattar det man ändå har fått.
Efter att just på ett annat ställe ha läst ett surr om hur antidepressiva läkemedel inte tar itu med det som ligger uuunder (och därmed implicit inte är något att ha) var det här ett mycket tacksamt inlägg att snubbla över. Inte för att de handlar om precis samma sak, men en som inte går igång på romantiserande av lidande säger tack!
Tack snälla du för att du sätter ord på precis det jag kände när jag läste SvD-artiklarna!! /Susanne
Har du inte tänkt på att den där stackars P aldrig fått chansen att visa vad han går för? Även om han är en perfekt person på alla punkter så har har ju knappast något som helst skäl att känna någon som helst stolthet över detta, eftersom alla andra skulle vara minst lika perfekta om de levt hans liv.
Jag har tänkt på det. Eftersom P själv inte har minsta problem med detta blir livet genast än mer orättvist. Han har iofs gnällt lite på att han inte kan delta i samtal där folk berättar roliga historier om hur deras släkt är dumihuve, men han verkar inte besväras av det tillräckligt för att kallas stackars.
Jag tror att det är viktigt att hålla det här stycket i minnet:
"Teamet bakom studien är noga med att påpeka att de inte uppmanar folk att avsiktligt skaffa sig sorger och besvär, för den händelse att de inte har upplevt några. Inte heller förnekar de att enskilda svårigheter kan göra mycket ont, särskilt på kort sikt. Men de vill lyfta fram att människor inte är dömda till ett dåligt liv av sina motgångar."
Det är väl just det där sista, att livet inte måste vara förstört för att jobbiga saker har hänt. Skydds- och sårbarhetsfaktorer och allt det där.
Däremot är väl rubriken inte helt rättvisande, vilket gör att den bild av resultaten man bär med sig från början blir en smula skev. För det var ju så det *inte* var, att "det som inte dödar härdar" - utan kanske snarare "generellt blir man bättre rustad för framtida prövningar om man redan har klarat av ett par prövningar".
Att P inte själv inser vad han går miste om genom att inte ha bevisat vad han går för, gör ju inte att andra, som vet vad han går miste om, har anledning att avundas honom. För om det gjorde det, så skulle vi alla ha anledning att avundas t.ex. myror och liknande djur, eftersom dessa saknar alla insikter om vad de går miste om.
EI:
Absolut. Fast det nya de hittat är väl att man mår dåligt
DB:
Nu ska jag försöka att inte lämna ut P sådär jättemycket. Men jag tycker det är onödigt att jämföra en människa med myror bara för att han råkar haft ett bra liv och må bra. Jag har sett honom i krissituationer som han hanterat ypperligt. Typ tusen bättre än jag hade vart i samma situation. Att ha vart med om jobbiga saker är inte samma sak som att visa vad man går för.
EI:
Insåg att jag inte avslutat. Mitt inlägg är absolut en rättså känslomässig reaktion mot Hela Grejen™, men den spännande slutsatsen i studien är väl att folk som inte vart med om jobbiga grejer också mår dålit. Och jag känner att det ändå är tänkt att syftet med artikeln är något peppande.
Det som inte dödar direkt dödar långsamt, typ. Jag tror inte heller att att-ha-det-bra leder till att man blir bortskämd - att skämma bort och att ha det bra är två helt olika grejer. Att ha det bra och bli bra behandlad som barn är ju inte att få allt man vill ha, utan kanske snarare att föräldrar är rättvisa och låter en förstå varför man inte kan få vissa saker. Jag har växte upp med en mamma som behandlade mig rättvist och kärleksfullt, och en pappa som ville att jag skulle "härdas". Med facit i hand kan jag verkligen säga att härdandet jag fick av pappa har gjort mig bra mycket svagare, och kommer alltid finnas kvar, medan rättvisan från mamma gjort mig starkare.
Man halkar lite efter när man blir illa behandlad, men precis som Mattias säger kan man alltid hjälpa andra när man varit med om det själv. Men jag tycker att det är väldigt romantiserat att ha det dåligt, som att man är mer människa och har mer att uttala sig om liksom. Man ska skämmas lite om man har haft det bra. Allra minst ska man ha lite dåligt självförtroende...
Nåja, vi råkar ut för det vi råkar ut för. Vissa behöver det, andra inte. Och vissa saker gör en alldeles säkert starkare också, jag vet till exempel att jag har blivit mycket mer smärttålig av allt ont i kroppen jag har haft, och jag kommer springa runt och lyfta tyngder medan dom andra ligger i krämpor när vi är gamla!
Håller med Anonymus Maximus om att svåra upplevelser aldrig kan vara önskvärda. Ingen blir knappast trevligare, kreativare, lyckligare eller något annat poitivt av problem.
MEN, det är så här världen fungerar. Alla vi som inte haft det bästa möjliga av liv har alltid något som skaver. Det gäller 99% av alla människor (gissar jag alltså). Hur ska du kunna knyta an till människor om du inte själv har hemligheter, ångest, behov av stöd eller någonting annat att dela med de som är viktiga för dig?
Nu önskar jag inte på någon min egen livhistoria (schizofreni+alkoholism i familjen, anorexia och (homofob) mobbing i skolan). Allt jag säger är att jag skulle ha svårt att anförtro mig åt ngon som ständigt ler och svarar: Jag mår bra, har alltid gjort.
Skicka en kommentar