torsdag, juli 22, 2010

Tafs - what's a girl med för mycket makt över mäns rykte to do?

Nu önskar jag att jag hade arga antifeministiska läsare som är övertygade om att det krävs att man går till polisen och säger "jag har blivit våldtagen" för att döma en man och förstöra hans liv. Jag skulle vilja fråga dem hur de tycker jag skulle handlat i en viss situation.

Förra veckan åkte jag och mamma till Paris. Ryanairresan var lång och till slut stod vi på en perrong och metrotåget, vi missade precis ett och väntade på nästa så att vi kunde åka de sista två stationerna. Det dröjde 25 minuter, uppenbarligen var det någon försening, för lokalbefolkningen på perrongen såg uppenbart irriterade ut. Når tåget väl kom var det trångt och kvavt och jag kunde knappt röra mig.

Tåget hade knappt hunnit lämna stationen innan jag kände att nånting rörde vid min rumpa. Jag rös till lite, och antog att det var hörnet på någons väska, men några sekunder senare blev det lite väl uppenbart att sådan tur hade jag inte. Det som rörde vid mig kändes inte som en väskkant, och rörde sig längs med kurvan på undersidan av min skinka med för hög precision för att vara nåt annat än någons finger.

Jag blev förbannad. Äcklad. Tryckte höfterna framåt så mycket jag kunde för att komma undan. Fingret följde inte efter direkt, men efter några sekunder kände jag återigen fingret genom klänningens tyg. Jag skakade bort det igen.

Hade det varit Stockholm hade jag sagt ifrån. Jag hade vänt mig om, om jag så hade behövt armbåga mina medsardiner i den packade vagnen, och frågat om personen som tafsade kanske inte skulle vilja följa med till polisen, eller åtminstone kunde överväga att för resten av sin patetiska existens hålla labbarna borta från personer som inte bett om den typen av kroppskontakt.

Nu var jag i Frankrike. Jag kunde inte språket. Jag visste inte ens om det var olagligt. Och framför allt - och det hade även gällt i Sverige - jag hade inga bevis. Hur visste jag att jag blivit påtafsad? Det kanske faktiskt bara var en väskkant? Det kanske var en hand som råkade komma åt min rumpa på ett ovanligt olyckligt sätt.

Det jag kunde göra på metron var att flytta bort höfterna så gott jag kunde, vända mig om och försöka se människan i ögonen. Han bakom mig var en lång man, han hade mycket riktigt en väska som hängde på ett sätt som stödde väskkantteorin, men hans arm hängde längs med sidan och handen var av allt att döma i rätt höjd.

Han såg redan på mig när jag hade vänt mig om. När jag såg honom i ögonen vände han inte bort blicken. Jag kände den berömda maktlösheten. Jag vände mig tillbaka och han rörde mig inte mer. Folk gick av på nästa station. Han och jag var kvar. Jag vände mig om så att jag inte hade ryggen vänd mot honom. Han tittade på mig när jag gick av.

Jag kände mig smutsig, jag kände att nån hade gått över gränsen och att jag kunde inget göra, jag kände mig glad över att jag åtminstone visste att jag inte hade låtit honom gå okonfronterad i Sverige.

Men samtidigt reflekterade jag över ifall han nu var oskyldig. Att bli konfronterad med tafsanklagelse är långt ifrån lika stigmatiserande som att bli anklagad för våldtäkt. Sist jag röt åt tafsare var det ingen i vagnen som engagerade sig, och tafsaren slutade röra vid mig, men flyttade inte sig från sätet bredvid mig. Jag antar dock att ingen i vagnen betvivlade att jag faktiskt hade blivit tafsad på.

Men oavsett om man är skyldig eller oskyldig är det nog skamligt och stigmatiserande att bli anklagad, högt, inför andra.

I Stockholm hade jag konfronterat. Men först hade jag verkligen sett till att jag varit säker, jag hade stått kvar och låtit honom stryka sitt finger längs med min rumpa för att vara på den säkra sidan. Och hade jag inte då, genom att inte avvisa, uppmuntrat honom att fortsätta? Och varför skulle jag låta någon fortsätta med ett brott av hänsyn till att det blir genant om han konfronteras med det?

Jag vill verkligen veta vad de som tycker att kvinnor har för mycket makt för de så enkelt kan förstöra en mans goda rykte genom en anklagelse anser att jag skulle ha gjort.

***

Väl hemma berättade jag om det för dem jag har såna där ihopiga relationer med. Båda är bra vettiga grabbar, säkert mer jämställdhetsmedvetna än de flesta, och båda reagerade med att skämta om det. Jag vet inte vad jag ska göra av det.
(Fredrik anmärker på att hans första reaktion var att säga att tafsaren borde dödas, först sedan skämtade han om det.)

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , ,

24 kommentarer:

m sa...

Saken är den, att jag tror tyvärr inte det är så stigmatiserande och skamligt att bli tafsanklagad. Worst case scenario - bli anklagad - är inte så hemskt. Därför fortsätter de. Däremot har du just på ett alldeles förträffligt vis beskrivit de skamliga ansvarskänslor man som presumptivt tafsanklagande lägger på sig själv, och den supertunga bevisbörda man som sin egen domare, som om det var MAN SJÄLV som var anklagad, lägger på sig själv. Därför fortsätter det.

Jag har absolut ingen aning om vad man gör i en sån situation.

Min spontana reaktion inför någon som skämtar om det är: hen har aldrig varit med om nåt liknande, aldrig känt den sortens frusterande maktlöshet, for sure.

m sa...

Men nu läste jag ditt äldre inlägg, och kommentarerna, och börjar fundera. Kanske man ska försöka anlägga en basic Magdalena Ribbing-attityd.

I den äldre sthlm-historien skulle man då ha sagt, högt och tydligt och vänligt: "Ursäkta, det verkar som att det här sätet är väldigt trångt, eftersom din hand stryker mot mitt ben. Du förstår, jag har en så tråkig åkomma som gör att oönskad beröring av främlingar får mig att bli på så dåligt humör. Jag ser flera lediga säten där borta. Du kanske vill flytta till något av dem?"

Enligt skolboken. Benämna vad som händer, hur man själv reagerar på det (utan att göra antaganden om motpartens intentioner), och föreslå en lösning! Tada! :D

I Paris-exemplet är det ju knepigare, med språkfrämlingskapet och allt. Men nu ska jag börja fundera på vad jag ska ha för strategiberedskap i tunnelbanan i New York snart.

"Excuse me, I'm not from here. Is this normal? You see where I'm from we are used to much bigger personal space"

Å! Nu kom jag ihåg, det finns ju nån websida från just NY där folk lägger upp mobilbilder på tafsare. Ska leta.

m sa...

http://hollabacknyc.blogspot.com/

"If you can't slap 'em, snap 'em!"

m sa...

Bara en sak till: hollabackprojektet har gjort en iphone-app!

http://www.nydailynews.com/opinions/2010/07/08/2010-07-08_stopping_subway_creeps_theres_an_app_for_that_a_smart_new_way_to_fight_back_with.html

Tanja Suhinina sa...

M:
Angående grabbarnas reaktion - nu när jag tänker efter var det säkert också lite utslag av "om hon inte beter sig som att hela hennes liv är förstört var det säkert ingen våldtäkt"-light.

Sen har jag även lyxen att inte behöva spekulera, utan kunna fråga rakt ut, men det tar jag senare.

Mattias S sa...

Jag blir så frustrerad och maktlös inför sånna situationer. Jag vet inte vad man ska göra åt problemet heller liksom.
Det är grymt irriterande.

Maria sa...

Det är verkligen svårt att komma på vad man skall göra i en sådan situation. Jag råkade ut för det på en förortsbuss på väg in till Stockholm en gång för mer än trettio år sedan. Satt på fönsterplatsen framför dörren i mitten av bussen. En gubbe satte sig bredvid och plockade upp en pärm ur portföljen och lade i sitt knä. I skydd av pärmen rörde sig hans hand närmare mitt vänstra ben. Eftersom det inte hjälpte att jag flyttade så långt till höger som det gick, och eftersom jag i paniken över att vara instängd bredvid en oberäknelig främling inte kom på vad man kan säga till en sådan person utan att riskera att råka värre ut, reste jag mig och signalerade att bussen skulle stanna vid nästa hållplats. Som tur var hände detta mitt på dagen och på ett ställe där jag snabbt kunde försvinna från gubben och bussen och den äckliga känslan genom att fly ner i närmaste tunnelbanestation och ta en annan väg in till stan. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om gubben hade bestämt sig för att följa efter mig. Det var ju inte så smart i så fall att hoppa av bussen på ett ställe där det inte var så mycket folk. Men alternativet att stanna på bussen efter att han hade tafsat hade ju också varit en risk för att han fortsatt att besvära mig och följt efter.

Maria sa...

Kanske det blir lättare för folk som inte förstår vanmaktskänslan i att bli utsatt för tafsande om man jämför det med att sitta instängd i en buss eller tunnelbanevagn där det befinner sig en påtänd galning med kniv? Kan grabbarna som skojar om tafset föreställa sig skräcken då? Även om tafsare, blottare -- och den sorten som njuter av att bara närma sig okända kvinnor och barn genom kränkande ord -- inte direkt skall dömas ut som potentiella våldtäktsmän eller mördare är ju känslan offret drabbas av en känsla av en sorts hot mot ens liv och frihet, eller hur?

Tanja Suhinina sa...

Jag tror nog att båda grabbarna skulle fatta om jag förklarade. Det intressanta tycker jag är att de spontant, efter en neutral-negativ beskrivning av det som hände mig*, tyckte att skämtsamt svar var rimlig reaktion.

*Ish "och så blev jag påtafsad i metron av nåt jävla äckel".

m sa...

Intressant intressant intressant, Tanja!

Det är nog lätt hänt för oss alla att svara skämtsamt, eller i alla fall bagatelliserande, eller bara neutraliserande, när någon berättar något "obehagligt" lite sådär i förbifarten, som om det inte var nån big deal egentligen. Det är bajs. Den som berättar får ju bekräftat att det inte var nån big deal. Men saken är ju den, att om något verkligen ÄR svårt att berätta av någon anledning, eller om någon är osäker på hur de själva ska tolka något de uppfattade som obehagligt, så är det många som gör de första trevande försöken just på det iförbifartensättet. Får de en sån reaktion så är de i värsta fall tystade för gott. "Jaha, det var inget konstigt eller fel, jag överreagerade."

christina sa...

jag hade börjat skälla på svenska. tror helt ärligt inte att jag hade kunnat hålla mig lugn. dessutom tror jag att ilska är ett tecken på makt. om man vågar bli förbannad visar man inte svaghet och tar makten tillbaka.

Fredrik S sa...

Slå först och fundera sedan.

Verkligen.

Även i "maskulina" kulturer eller vad fan nu postmodernister vill kalla dom så är det inte offentligt acceptabelt att taffsa. Och underskatta inte det fysiska språket; slå, peka på hans hand och sedan din rumpa samtidigt som du svär över honom på ramdom språk lär få honom att förvandlas som en social paria rätt fort.

Och om han är oskyldig? Så svårt är det inte att "INTE" ha händerna nära någons privata delar ens i en fullpackad vagn eller buss.

Vad ska han göra? Polisanmäla dig för misshandel för att du bitchslappat han? Haha, hans manliga ego lär gå i tusen bitar om han tvingas till det och då har du ju vunnit endå. ;)

Appropå killarnas reaktion... Hur vill(e) du att dom ska reagera? Bli förbannade, skrika och vråla? Tycka synd om dig och krama dig? Jag menar inte detta negativt, men jag tror att deras reaktion mer var baserad på att de inte kan relatera till vad som hänt och inte riktigt vet vad du önskar.

Dvärghundspossen sa...

När jag var yngre hade jag slagit först och frågat sen. Men nu känns det lite... jag vet inte, under min värdighet att drämma till nån för att personen tafsar. Ungefär som om tafs var livsfarligt, som att killar var nån sorts mäktiga supervarelser med händer och kuk som vapen, och därför är man tvungen att ta till våld för att försvara sej mot dessa jättefarliga typer.

Om nån lägger handen på mej och jag inte vill så bara kollar jag personen i ögonen och säger åt honom att flytta på handen igen. That's it. Är man i utlandet får man väl säga på engelska. Skulle det sen visa sej vara en psykopatisk galning som skiter i vad man säger och bara vill våldta en så får man väl ta till våld DÅ, men 99 % av alla människor gör ju som man säger om man bara säger åt dom nånting klart och tydligt och utan att flacka med blicken.

Fredrik Stangel sa...

"Min spontana reaktion inför någon som skämtar om det är: hen har aldrig varit med om nåt liknande, aldrig känt den sortens frusterande maktlöshet, for sure."

Eftersom jag är en av de där ihopiga grabbarna, så: jo, det har jag visst. Suhininas spontana reaktion när jag berättade det för henne var ironiskt nog att skämta om det. (Iofs gör det ju det än mer omdömeslöst av mig att bete mig likadant...)

Tanja Suhinina sa...

Fredrik S:
Alltså. Hade han uppenbart och tydligt tatt mig på brösten hade jag nog flammat upp. Men det är just den här gråzonen när jag känner att jag måste kolla om det verkligen är tafs genom att utsätta mig för mer tafs som får mig lite stum. Det händer (tack och lov) för sällan för att jag ska vara van i situationen.
Sen höll jag mig samlad för mammas skull också, jag ville verkligen inte förstöra hennes fina semester.

Vad gäller grabbarna - jag hade nog velat att de först faktiskt försäkrade sig om att jag var okej med situationen. Och sen tycker jag också, generellt, att man får skämta om allt, att man kanske kan avstå från det, framför allt om skämtet inte är superroligt.

Sen är det verkligen inte meningen att framställa dem som okänsliga puckon. Men det är just för att de inte är det som det är intressant att de tyckte att lättsam humor över huvud taget var passande. Fast det är nog också ryggmärgsreaktion när man pratar om nåt lättsamt och sen kommer det plötsligt in på nåt potentiellt hotande mot lättsamheten.

Sen undrar jag lite om jag kanske blivit förvånad över deras milda reaktion eftersom jag förväntat mig starkare reaktion då någon ju tagit på Deras Kvinna. Det är ju möjligt. Nu tycker jag iofs att det är rimligt att förvänta mig en starkare reaktion enbart eftersom nån har vart ett as mot deras vän.

Jag nämnde helt enkelt den grejen för att jag tyckte det var intressant, inte för att jag klandrar dem eller tycker att nån annan ska göra det.

Anonymus Maximus sa...

Det finns ett franskt uttryck "l'esprit d'escalier" - det rappa svaret man kommer på när det är för sent för ett rappt svar. I sådana här fall är det jävligt lätt att sitta och skriva vad du "borde" ha gjort, men det är med lugn och ro och eftertanke. Vem vet, det du gjorde kanske var helt rätt. Trots allt, du var på platsen, du kände bäst till kontexten, så på samma sätt som jag inte skall kritisera dig, kanske "Tanja, hemma i Sverige" inte ska kritisera "Tanja, på Metron".

Det sagt:

I slutändan handlar det om att du vidtar åtgärder för att freda dig, vilket i stort sett alla tycker är tillåtet. Det som skiljer sig är om du i den processen gör anklagelsen att hans hand på din bak är avsiktlig. Så vi kan ju vänta med det, och koncentrera oss på att få bort handen.

Du kan ju alltid köra med proportionalitetsprincipen. Börja med att tilltala honom på något språk du tror fungerar. Engelska, t.ex. "Excuse me, your hand or bag is on my ass. Can you remove it?"

Om det inte fungerar kan du alltid bli otrevligare på valfritt sätt. (Ta tag i vederbörandes arm och flytta på den, svära, eller på annat sätt tillse att du inte kränks.) Ifall du har fel så har du ju i alla fall (1) försökt så långt det går att ta reda på bevis, (2) inte anklagat personen utan bara påpekat faktum och (3) endast blivit otrevlig när den skyldige vägrar svara med samma vänlighet.

Jag tror att de flesta skulle acceptera att det kan bli fel åt båda hållen i sådant fall - men du har i alla fall gjort vad som rimligen kan förväntas.

Tanja Suhinina sa...

Anonymus Maximus:
Jag håller ju med om "Du kan ju alltid köra med proportionalitetsprincipen." och jag hade i idealfallet också börjat snällt som du föreslår (att jag inte gjorde det beror till stor del på att jag inte ville göra mamma ledsen).

Men jag vet egentligen inte om de två går ihop. För jag tycker nog inte att det är så jävla proportionellt att vara snäll och artig när någon tafsar på en (det är ju faktiskt olagligt i Sverige). Och jag hade ju i en sån situation sett till att vara så säker som möjligt på att det verkligen var en hand som ovälkommet smekte mig (eller typ erigerad kuk som gneds mot mig), men hur jävla vettigt är det att offret i en situation låter kränkningen pågå bara för att vara säker att man inte är otrevlig? Det är ju sjukt trevligt att avvakta och vara artig, men är det inte ändå ansvarsförskjutning åt fel håll?

Anonymus Maximus sa...

Det beror på vad som du anser dig vara ansvarig för. Du är ju aldrig ansvarig för själva kränkningen - den utförs ju helt av någon annan.

Men en del av problemet här var ju att du var osäker på om det verkligen var ett fall av tafsande, och då har du ju ett ansvar att inte agera hårdare än vad som är lämpligt. Hade du varit säker hade det ju varit annorlunda, men i sådana fall hade det proportionella kanske inte varit en vänlig tillsägelse.

Notera - du behöver inte vara *vänlig*. Ibland är aggression och extrem ovänlighet lämpligt. Fördelen med att börja vänligt är att du alltid kan bli ovänligare, men det är svårare att styra en situation åt andra hållet; och jag tolkade ditt inlägg som att du inte visste om du skulle vinna på en aggressiv situation. Det är också mentalt lättare att vara vänlig - som du skriver angående din mor så finns det en tröskel som måste övervinnas innan vi kan bli otrevliga och ställa till en stor scen, med resultatet att vi istället inte gör någonting alls. Om du börjar vänligt så hävdar du dig själv i alla fall.

Vad som är lämpligt faller under samma rubrik som "bortom rimligt tvivel" gör i domstolar. Du måste välja själv, och det finns inget uppenbart rätt eller fel, idealiserade situationer finns inte i verkligheten, och vi är själva väldigt icke-ideala. Att hitta en lösning som både fungerar, passar kontexten och verkligen kan utföras - för att inte tala om att utföra den perfekt allteftersom situationen utvecklas - är inte lätt, och i många fall omöjligt.

Här t.ex. är ett argument för att du handlade rätt: Falska våldtäktsanklagelser är dåliga, därför att nästa offer får det svårare att bli trodd. Falska tafsanklagelser är dåliga, därför att nästa offer får det svårare att bli trodd. Men om en anklagelse räknas som sann eller falsk beror ju på om offret blir trott. Så - om du hade anklagat personen för att tafsa, men inte lyckats bli trodd av omgivningen (språksvårigheter, etc.), så hade du kanske mått bättre själv, men gjort det svårare för franska kvinnor. Bättre då att gå bort och vänta på att han tafsar på en fransk kvinna och åker dit rejält. Kom ihåg, Rosa Parks (svart kvinna på buss i segregerade amerikanska södern) valdes ut av NAACP för att hon hade en chans att vinna - inte för att hon hade blivit mest kränkt.

Anonymus Maximus sa...

Det beror på vad som du anser dig vara ansvarig för. Du är ju aldrig ansvarig för själva kränkningen - den utförs ju helt av någon annan.

Men en del av problemet här var ju att du var osäker på om det verkligen var ett fall av tafsande, och då har du ju ett ansvar att inte agera hårdare än vad som är lämpligt. Hade du varit säker hade det ju varit annorlunda, men i sådana fall hade det proportionella kanske inte varit en vänlig tillsägelse.

Notera - du behöver inte vara *vänlig*. Ibland är aggression och extrem ovänlighet lämpligt. Fördelen med att börja vänligt är att du alltid kan bli ovänligare, men det är svårare att styra en situation åt andra hållet; och jag tolkade ditt inlägg som att du inte visste om du skulle vinna på en aggressiv situation. Det är också mentalt lättare att vara vänlig - som du skriver angående din mor så finns det en tröskel som måste övervinnas innan vi kan bli otrevliga och ställa till en stor scen, med resultatet att vi istället inte gör någonting alls. Om du börjar vänligt så hävdar du dig själv i alla fall.

Vad som är lämpligt faller under samma rubrik som "bortom rimligt tvivel" gör i domstolar. Du måste välja själv, och det finns inget uppenbart rätt eller fel, idealiserade situationer finns inte i verkligheten, och vi är själva väldigt icke-ideala. Att hitta en lösning som både fungerar, passar kontexten och verkligen kan utföras - för att inte tala om att utföra den perfekt allteftersom situationen utvecklas - är inte lätt, och i många fall omöjligt.

Här t.ex. är ett argument för att du handlade rätt: Falska våldtäktsanklagelser är dåliga, därför att nästa offer får det svårare att bli trodd. Falska tafsanklagelser är dåliga, därför att nästa offer får det svårare att bli trodd. Men om en anklagelse räknas som sann eller falsk beror ju på om offret blir trott. Så - om du hade anklagat personen för att tafsa, men inte lyckats bli trodd av omgivningen (språksvårigheter, etc.), så hade du kanske mått bättre själv, men gjort det svårare för franska kvinnor. Bättre då att gå bort och vänta på att han tafsar på en fransk kvinna och åker dit rejält. Kom ihåg, Rosa Parks (svart kvinna på buss i segregerade amerikanska södern) valdes ut av NAACP för att hon hade en chans att vinna - inte för att hon hade blivit mest kränkt.

Tomas Antila sa...

min första reaktion var Lol frankrike, så jävla typiskt. Så jag antar att jag också skämtar bort situationen.

Men jag förstår lite vad du menar med maktlösheten. Det är så himla lätt att sitta i soffan och fantisera om hur våldsam man skulle vara, men när man är i en liknande situation blir man paff. Jag höll på bli misshandlad för några veckor sedan, och alla vettiga alternativ är inte lika vettiga längre. Jag klarade det genom att spela dum, för man tänker ju inte rationellt när man är utsatt för en väldigt obehaglig situation.

Allt snack om att kvinnor har makt att förstöra mäns rykten är ett hån mot alla kvinnor som faktiskt blir förgripna. Det är nästan lite dubbel bestraffning.

Dvärghundspossen sa...

Jag tycker det låter helt överdrivet hänsynstagande att stå kvar och låta nånting pågå bara för att man vill vara absolut säker på att det verkligen ÄR tafs... Man kan ju säga "Öh, hallå, du har handen på min röv, flytta på den", och om det verkligen var av misstag som handen hamnade där så får väl killen ursäkta sej då. Det är väl inte mer med det?

emma sa...

att bli tafsad på är lite av min stora skräck, för jag är rätt säker på att jag skulle hamna i panik och bara liksom stelna till och sen framför allt må dåligt länge efteråt för att jag fick sån panik att jag inte kunde säga ens ett litet "ursäkta, ta bort din hand". jag skulle ju stå där och fundera in i absurdum om det verkligen verkligen är så... att det inte är ett portföljhörn... Ja kanske inte om nån sitter bredvid, att sitta i ett innersäte och någons hand börjar sprida sig, jag kan inte ens föreställa mig min skräck. och bara det skrämmer mig. jag skulle rent krasst bli så otroligt sårad över att någon vill ta den friheten på mig att jag inte skulle kunna handla. usch.

då brukar jag tänka på en väninna, som berättade att hon en dag på tbanan kände en hand inte bara på sin skinka, utan INNANFÖR både byxa och trosa! hon är en avslappnad typ, så hon hade lugnt vänt sig om för att se vem som såg allra mest oberörd ut i trängseln, och kände att skulle hon börja gorma skulle han försvinna illa kvickt och alla skulle stirra på henne. HON skulle vara den som skapar en scen på tbanan och han skulle iaf i teorin kunna slippa ifrån skam helt. inte helt okej. så hon placerar sin sylvassa klack på hans fot, och trycker långsamt till. långsamt för att om det är fel fot och ägaren börjar oja sig så kan hon sluta innan det gör riktigt ont, och är det rätt fot kommer inte tafsaren vilja ropa nåt för eh, ja, varför skulle nån känna för att göra honom illa egentligen..? så hon trycker på där, på rätt fot, och får nöjet att se tafsaren våndas sakta men säkert tills han kan smita av tåget illa kvickt. det är givetvis helt icke-korrekt behandling... men ändå... för som nån sa, det är inte alls säkert att det är stigmaiserande att bli tafsanklagad. i vissa fall kan säkert folk inbilla sig att man ändå känner varann, eftersom det har förekommit fysisk kontakt. men överlag tror jag tafsarna överlever på såna som mig, som skulle vara för skräckslagna och chockade för att våga säga nåt. det är intressant att läsa om hur andra reagerar, det ger mig lite argument och kanske viss förberedelse som jag kanske kan använda om det händer mig.

för massa år sedan läste jag om privatspanare som hängde på röda linjen i tbanan bland annat för att hålla koll på tafsare, vet nån hur det ligger till med detta idag? verkar himla lyxigt. kan det vara sant?

Kaospatrullen sa...

Jag blir förbannad när jag läser, just eftersom jag aldrig, aldrig har upplevt att jag har blivit tafsad på för att någon ska vara snäll eller tyckt att jag var oemotståndlig/fin. De gånger någon har klämt mig i rumpan eller på låren har det alltid varit uppenbart att det har varit någon slags maktdemonstration och det gör mig såväl förbannad som kränkt. Särskilt eftersom jag en av gångarna jag blivit tafsad på satt i en fullsatt tågvagn och ingen jävel brydde sig om att en dyngrak gubbe satt och tafsade på en tjej som sa ifrån. Jag är inte mycket för att slåss eller sparkas. Jag hade gärna placerat en sylvass stilettklack i hans fot i teorin, men inte i praktiken. Den gången avslutades det hela med att jag (efter att jag sagt ifrån relativt artigt ett par gånger) tillslut utropade "Nu får du fan i mig lägga av" och gick till en annan vagn. Mest av allt var jag förbannad på mina medpassagerare, som inte slöt upp bakom mig, utan okejade hans beteende genom att hålla käften och stirra ut genom fönstret.

Anonym sa...

Blev polisanmald for sexuellt ofredande en gang, tjejen var feminist och hon sag det val som sin plikt som kvinna att anmala p.g.a. allt hon lart sig.

Dock holl inte det jag hade gjort for en anmalning sa val hos polisen hittade hon pa allvarligare saker, som tur var stod ord mot ord.

Har snackat med andra tjejer om saken utan att saga att jag var killen i fraga och de hade inte brytt sig om situationen utan bara sagt till.

Tror manga feminister ar extra kansliga antingen som personer eller p.g.a. av allt dom last/lart sig om jamlikhet. Vet att den tjejen hade lite psykiska problem med panikangest och sant.

Jag ar en normal schyst kille (enligt mig da sa klart hehe) som varken gjort nagot "daligt" innan eller efter, dessutom hade vi varit kompisar i flera ar. Min bild av feminister har fatt sig en torn, tyvarr kan inte saga till det battre. :-/

Sen tror jag det ligger i mans dominanta natur att "testa" det motsatta konet for eventuell fortplantning, vissa ar battre pa det an andra.

Haller mig borta fran feminister kan jag val saga, man vet aldrig nar det regnar anmalningar for att man kollar fel pa dem. :)