Läste i DN att konditionsträning i ungdomen är kopplat till framgång senare i livet, eller åtminstone högre IQ. Pappersversionen var annorlunda, men där påpekades det precis som i nätversionen jag länkat till att man inte ska dra ner på skolgympa.
Vänta, jag ska bara slå på Caps Lock.
MEN FÖR I JÄVLAKUKHELVETE!!!! JA, SJÄLVKLART ÄR DET VIKTIGT ATT UNGARNA RÖR PÅ SIG OCH ATT SKOLAN SER TILL ATT KOMPENSERA FÖR ATT ALLA HAR OLIKA FÖRUTSÄTTNINGAR HEMIFRÅN, DET VISSTE VI JU REDAN INNAN DEN HÄR UNDERSÖKNINGEN! VAD SÄGS OM ATT SLUTA PRATA TIMMAR OCH BÖRJA PRATA HUR UNDERVISNINGEN SER UT?
Nu slår jag av Caps Lock. Men jag är bara marginellt mindre förbannad.
Nu vet jag att jag har en ganska negativ bild av idrott- och hälsa i skolan på grund av egna erfarenheter, men jag har ansträngt mig och pratat om det med andra och funderat på hur jag skulle sett på gympan om jag hade haft lika lätt för det som för de flesta teoretiska ämnen. Jag har jämfört gympa med språk, ett annat skolområde jag har svårt för. Jag tycker klart och tydligt att det finns anledningar att vara skeptisk till gympan även om man tar hänsyn till faktorn att jag var kass.
Mycket av det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Nyckelord: tävling, våld, den uppenbara skillnaden mellan "det viktigaste är att du är med" och faktiska förhållanden, påtvingad nakenhet före och efter.
Men framför allt, det där med att gympalektioner hade så lite med lektion att göra. Om skolan nu är tänkt att rusta barn för vuxenlivet kan jag inte se poängen med den oändliga mängden bollsport jag ägnat mig åt de dagarna mamma inte ville skriva lapp om att jag hade lite ont i halsen. Bollsport, som förutom att inte vara en så omfattande del av hur folk rör på sig i vuxen ålder innehåller allt det där med tävling och laguppdelning och slå sina klasskamrater.
Det var väldigt lite undervisning i idrottsundervisningen, väldigt lite pedagogik och väldigt lite tanke på att en del av barnen hade sport som fritidsintresse. Man antogs kunna en hel del automagiskt, och den förväntningen verkade ingen av mina lärare tycka var en ur skolsynpunkt hög ribba - en del av barnen kunde ju det. Jag har väldigt svårt att föreställa mig en franskalektion där läraren kommer in, märker att några av barnen har en fransktalande förälder eller kanske semestrat i Frankrike väldigt mycket och av detta drar slutsatsen att rimlig pedagogisk insats är att snabbt rabbla upp några grammatikregler och sedan säga åt barnen att prata lite franska med varann. Gud vet att min språkundervisning inte alltid varit den bästa, och att de som hade fransktalande föräldrar eller sommarhus på strategiska ställen hade en fördel, men det har aldrig varit i närheten av hur det sett ut när min klass skulle spela fotboll.
Bild och Form skulle nog kunna vara någonstans på samma nivå. Fast utan att man valde lag, och slogs, och var naken. Och med all respekt för konsten är det kanske inte lika stor folkhälsofråga att bildundervisningen fungerar väl.
Att jag är så förbannad beror inte bara på att jag hatade gympan som liten. Och inte bara för att jag sörjer de förlorade timmarna av min barndom. Och inte på att hur mycket jag än gör nu kan jag inte riktigt ta igen för att jag inte rörde på mig ett dyft i ungdomen. Utan också för att skolgympan, tillsammans med smalhetsgrejen och tillsammans med ätstörningarna, har tagit min kropp ifrån mig. Min kropp, som jag nu i vuxenålder får återerövra bit för bit. Min kropp som jag nu har stiftat fred med i en kamp mot dem, när varje joggingrunda blir en del i rape-revenge-berättelsen. Min kropp, som jag numera ibland kan tänka "jag" om, inte "jag och min kropp". Min kropp, som hade mått så mycket bättre om jag inte hade fått all detta skolpliktstäckta träning i att känna olust inför fysisk aktivitet. Minst 500 timmar, säger läroplanen. Minst 500 timmar vadå?
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om idrott och hälsa, skolgympa, kondition, pedagogik, skola, undervisning, kroppslighet
28 kommentarer:
word! instämmer till fullo.
Tack. Alltså verkligen. Tack. Nu sitter jag på jobbet och måste behärska mig, men tårarna bränner bakom ögonlocken av så många anledningar. För det första att du så perfekt har fångat exakt mina röriga tankar, för det andra för att också jag sörjer en massa år som jag förlorat på grund av skolidrotten, både medan den pågick och efteråt...Äsch, nu måste jag sluta för nu gråter jag i alla fall.
PE ESS: det låter ju som att vi ändå är en del som har liknande erfarenheter av skolidrotten. Tror ni att vi skulle kunna göra nåt tillsammans, en debattartikel eller nåt? det är viktigt att det inte bara är typ kajsa bergkvist mfl som hörs i denna debatt.
Amen...
Håller med helt, har heller aldrig fattat grejen med att gympan ska anpassas efter de som redan kan mest/har bäst kondition istället för att lägga mest krut på att undervisa och uppmuntra de som inte redan är inbitna sportnördar med superkondis. Och varför alla jävla bollsporter som halva klassen ändå ägnade all sin fritid åt?
/en som också avskydde skolgympan och försöker ta igen det i vuxen ålder
+1!
Det är konstigt, jag hade aldrig tänkt på det tidigare, men jag kan inte minnas att läraren någonsin förklarade reglerna i fotboll. Jag har bara tyckt att det var naturligt att inte kunna reglerna, trots att vi spelat det många gånger.
Åas gick vi igenom volleyboll och basket på högstadiet.
Vänta, ska bara slå på Caps Lock.
WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOORD!!!!!!!!11111
Bra inlägg. Vad är grejen med idrottslärare egentligen? Jag har aldrig sett en idrottslärare lära ut någonting alls, bara sitta och titta på de mysiga små socialdarwinistiska gladiatorspel som de arrangerar.
Du säger det så bra som det kan sägas. Även dina tidigare texter i ämnet är briljanta.
Själv känner jag att skolans gymanstik-upplägg är ett sånt slöseri. En missad chans. För konditionsträning kan ju verkligen ha en fantastisk inverkan på humör, endorfinfrisättning, ämnesomsättning, fysiskt självförtroende etc.
Men inget av det där når man riktigt fram till i skolgympan. Det är helt fel upplägg, fel miljö, fel strategi. Bara det där med att man ska nå vissa tider, längder, höjder för att få ett visst betyg (dvs,är man lite sen i puberteten är det omöjligt med högre betyg). Och aldrig någon kontinuitet. Aldrig fick man bygga upp någon genuin färdighet i något.
Det är svårt att respektera sin kropp (min erfarenhet) när den inte leverade på rätt nivå, i rätt tid, i rätt sammanhang, inför rätt personer. Sen kan man fixa det i efterhand men det tar ju sin tid.
Ja, men verkligen. Exakt. Word. +1. Precis.
Det finns hur mkt som helst av i det här som fel.
Om målet är hälsodefininerat, varför är det få betygsatt? Får man toppbetyg toppbetyg om man mår jättebra men underkänt om man sabbar ryggen på träningen?
Vi hade "positiv grundinställning till de olika aktiviteterna" som betygskriterium... kommentar överflödig.
Det är också lustigt att läsa vad skolverket säger om ämnet:
http://www3.skolverket.se/ki03/front.aspx?sprak=SV&ar=0405&infotyp=5&skolform=21&id=3201&extraId=
Jag känner inte igen mej, det näms väldigt lite om rugby, innebandy eller spökboll där. Svampplockning verkar ha mer med ämnet att göra än inomhusidrott.
Jag sällar mig till skaran av dem som sitter och nickar åt den här texten tills vi får whiplash.
Jag hyser också ett förakt mot skolidrotten. Och jag känner mig dum för att jag aldrig lärde mig att kasta med bollar, så det är jag som har gått hela livet igenom och sagt att jag inte har någon bollkänsla - eller någon tävlingsinsinkt. För min tävlingsinstinkt måste dö under skolidrotten eftersom jag redan första veckan insåg att jag inte hade en chans mot de där som spelade fotboll på helgerna eller liknande. Och inte lärde jag mig något annat än att komma på ursäkter för att slippa vara med, eller slippa duscha med de andra. Jag kan inte en enda sportregel, och jag fattade inte hur kropp och näring hängde ihop föränn i åttan på biologin (och då hade vi ingen gympa längre, så jag kunde inte använda mina nya kunskaper om viss mat och ork).
Jag är fortfarande bitter. Och även fast jag vet att fysisk träning är lika viktig som träning av andra saker, typ matte svenska engelska och samhällskunskap - så har föraktet mot skolgympa fortfarande övertaget hos mig personligen.
Ett år hade vi en bra gympalärare. Hon hade lite teori med oss, det kanske är därför jag tyckte om henne. Det handlade om vad som händer i kroppen när man tränar, hur kondition byggs upp och hur man äter på ett bra sätt. Hon gav oss också lite valmöjligheter på gymapektionerna, t ex att sticka ut och springa ibland. Men de andra gympalärarna, ffa på högstadiet, var "killtjusare" -- bara intresserade av att impa på (idrotts-)killarna. Jag kan INTE se att det är acceptabelt med kvalificerad mobbing ("om hon skall vara med i vårt lag har vi ju förlorat från början" eller "rör inte bollen, vad du än gör så rör inte bollen") eller att skrika könsord (alltifrån bögjävel till jävla fitta) under lektionstid i skolan (inte annars heller, men det är märkligt med en lärare som bara låter sådant passera för att det hör idrottsvärlden till).
Samtidigt tror jag (även om jag fortfarande håller med vad gäller skolgympan) att det finns en poäng i att ha skolämnen där de traditionellt "duktiga" suger. Synd att det skall åtföljas av sådan pennalism. Och att det alltid finns några stackare som är dåliga både på gympa och svenska/matte etc.
åh, det iggy d sa, och allt du sa, tack tanja.
Åas är det bra att de korkade, aggressiva och utlevande får leka av sig. Det är trots allt bara några timmar i veckan.
Jag hatar skolidrott. Jag tror att det är först där man får lära sig att man är riktigt jävla dålig. För vem bryr sig om man har asbra betyg i Engelska, om man fortfarande inte kan lobba iväg en hyfsad passning?
WORD - WORD - WORD!
Det var inte förrän långt efter avslutad skolgång som jag upptäckte att också jag kunde känna rörelseglädje. Tragiskt att det ska vara så.
Till viss del tror jag det kan bero på att många idrottslärare blir det för att de gillar idrott och inte för att de vill bli duktiga pedagoger.
/en som av sin gympalärare på högstadiet fick höra orden "vi hämtar ett tennisracket så du också träffar bollen" när vi spelade baseboll.
Så här skrev en krönikör i Skånska Dagbladet häromdagen i just det här ämnet:
http://www.skanskan.se/article/20091126/OPINION/711269827
Precis så!!
Usch, jag blir bara ledsen och bitter när jag tänker på det. Någon nämnde spökboll, så praktiskt med en sport som _går ut på_ att de som är starkare ska sula bollar hårt på de bollrädda och svagare. Jag blir så arg när jag tänker på att jag nu, lite över trettio, fortfarande är så rädd för att göra bort mig i minsta sportliknande sammanhang. Och att jag först nu, så smått, börjat förstå att det faktiskt kan kännas bra och kul att röra på sig, inte bara vara ångest över att vara dålig.
Jag var en av dessa ständigt sist valda som hade noll bollkoll. Att jag tävlade på hög nationell nivå i Sveriges näst största ungdomsidrott när jag gick i grundskolan märktes inte på mitt idrottsbetyg - vi hade nämligen inte en enda lektion på hästryggen. Ungefär som att ha enbart grammatikprov i språkämnen, och att de som talar språket flytande inte får visa sin kompetens.
Mitt i prick! Skolidrotten var till största del en ren skräckupplevelse för mig. På gymnasiet hade jag en lärare som åtminstone tänkte till lite grann och hade nåt slags pedagogisk kompetens, men då var det för sent för min del att kunna få upp nån entusiasm för ämnet.
Bravo!
Man kan också undra varför det är okej med elitgymnasier för elever som är bra på sport eller musik, men inte för elever som är bra på matte eller naturvetenskap.
Ja jävlar, det finns få tilfällen i mitt liv som varit så renodlat förnedrande, där jag var så utsatt, haft så lite val eller medel till att göra något annat av situationen, som när det valdes lag på gympan. Fortfarande kan jag inte förstå hur någon som blivit anställd som lärare gång på gång på gång delar ut en hög med röda respektive blå band till de två socialt starkaste i klassen och ber dem välja lag. Det skulle vara intressant att höra hur gymnastiklärarna tänkte ... hur de upplevde(upplever?) att se de svagaste, långsammaste, klumpigaste, blygaste gång på gång få bekräftat att de inte dög. Jag skulle vija veta vad de förväntade sig för slags prestationer efter en lagindelning av detta slag. Att de som blivit valda sist, om de mot förmodan får spela ett par minuter, nu kommer att känna laganda och förtroende nog till at prova på att skjuta bollen i mål? Jag är fullt medveten om att många har kännt sig förnedrade av lärarna i andra ämnen såsom matte, men denna förnedring blev inte planerad av lärare och utörd av elever. Om det är en lärare som mobbar så kan man gå ut och snacka skit med resten av klassen och om det är elever som mobbar så kan man söka hjälp hos läraren, men vart vänder man sig när båda är inblandade? Mina starkaste minnen från skolgymnastiken är således inte: "wow det är häftigt att använa sin kropp" men mera: "ok, får inte visa att det gör något att jag blir vald sist, frys ansiktsuttrycket helt neutralt, kan inte visa känslor för jag måste ju fatta att det är helt normalt att ingen väljer mig, jag kan ju inte, jag är ju dålig".
Nåja, för att avsluta positivt: Även jag har funnit rörelsegjädjen i mitt vuxna liv...
Karin
Mariah skriver:
"Samtidigt tror jag (även om jag fortfarande håller med vad gäller skolgympan) att det finns en poäng i att ha skolämnen där de traditionellt "duktiga" suger."
Problemet med det resonemanget tycker jag är att de traditionellt duktiga eleverna i grundskolan ändå inte har någon särskild status, tvärtom nästan. Som jag minns högstadietiden var man värd att förakta och att betrakta som mesigt läshuvud, stude, plugghäst eller whatever bara för att man råkade kunna foga ihop tre meningar utan att tappa tråden. Man var redan en amöba i de ballas ögon och det cementerades bara ytterligare på gympan.
Sen är det trist att skolan överpremierar språkfärdigheter (som ger betalt i allt för många ämnen) och att praktiska (och faktist ofta arbetsmarkndsvänliga) färdigheter inte har någon plats, eller status i grundskolans utbildningssystem. Detta får de praktiskt lagda eleverna lida för såklart, men att ge dem en möjlighet att "ge igen" eller bara ta värdighet av de intellektuellt begåvade eleverna på gympalektionerna som en slags kompensation, håller inte riktigt enligt mig.
Lite talande att skolan/skolgympan är det jag får mest passionerat respons på. Tack alla som kommenterade.
Renée, tack för länken.
Iggy:
"Åas är det bra att de korkade, aggressiva och utlevande får leka av sig. Det är trots allt bara några timmar i veckan."
De fick leka av sig på rasterna rätt duktigt. De korkade och aggressiva, alltså. Människor som var både duktiga på vanliga lektioner och gympan är jag innerligt avundsjuk på.
Kom att tänka på det här inlägget när jag läste avsnitt 1 av Linna Johanssons träningsskola. Så varsågod, pepp för oss skolgympaskadade!
http://linnajohansson.se/glom-skolgympan/
Tack! För ett fantastiskt och träffsäkert inlägg! Så många gånger har jag blivit förbannad/irriterad/tappat tron på mänskligheten, när idioter likställer fler gympatimmar med bättre folkhälsa. Jag skulle vlija påstå att sambandet är det omvända! Skolgympan lyckades nästan få mig helt ointresserad av idrott, som tur var kom jag i tonåren på att det fanns roligare sätt att röra på sig än just bollsport (VARFÖR denna helvetes fixering vid bollsport på skolorna? Jo, min teori är att gympalärare är misslyckade fotbollsspelare som är frustrerade över att de aldrig blev någon Zlatan eller ens Anders svensson, så de tar ut detta på stackars elever). Jag upptäckte aerobics, skidåkning, simning, joggning, ridning, till och med bandy tyckte jag var kul. Men jag avskydde skolgympan i grundskolan, eftersom den i hög grad styrdes av svaga gympalärare som inte kunde hålla ordning. Mitt förslag är att låta eleverna välja på typ tre gympaaktiviteter varje lektion (ex spring en runda, styrketräning, eller aerobics) - där har vi nyckeln till folkhäsla! Folk har väl aldrig fått en bättre hälsa av att bli förnedrade!
Skicka en kommentar