Rötter

"Mormors sambo har fått sparken" refererade jag senaste Lettlands-newsfeeden från mamma till Fredrik när vi satt på balkongen och drack kaffe. "Han är ju femtiosex, så det är lite lycka till att få nytt jobb". "Kommer de klara sig?" frågade Fredrik och jag svarade att mormor sa att de har ju hennes pension, plus att de har sin kolonilott och sambon har släkt på landet så det är verkligen inget att oroa sig över.

Och sedan tänkte jag att här sitter jag, numera välanpassad svensk ungdom med stabil ekonomisk mamma att falla tillbaka på, med självklar uppfattning om hög lön när jag blir stor, med noll huvudvärk orsakad av ekonomi och på ytan ingen anledning att fatta vad det innebär att vända på varje krona, santim eller kopek. Men när det kommer till kritan, när frågan är "kommer de klara sig" tänker jag ändå i termer av mat och boende. Mormor och sambo kommer ha någonstans och bo och någonting att äta, alltså klarar de sig. Visst, de kommer inte få resa (utom om svenska släktbranschen hjälper dem, då...), men det är irrelevant. De kommer inte längre kunna gå på teater eller på bio eller ens åka till Riga för att ta en kopp kaffe i stan. Irrelevant. Det kommer inte kunna skämma bort barnbarnen som förr. Hör inte hit. Sjukvården är inte gratis. Det är viktigt och det är verkligen ett fattigdomstecken att inte ha råd med läkare, men ändå, det är inte att klara sig. De har mat och lägenhet och det är klara sig.

Få av mina svenska vänner inser hur pass annorlunda uppväxt jag hade. Att det inte bara rör sig om ett annatspråk, utan om en helt annan värld. Man drar ju lätt en linje mellan människans klass/ekonomi nu till barndomen och då växte jag väl upp under samma förhållanden som mitt nuvarande svenska umgånge, plusminus. Jag har själv svårt att komma ihåg hur annorlunda det var i verkligheten. Och sedan kommer rötterna och gör sig påminda.

För en månad sedan var jag i Marrakech med min studentorkester. Det måste varit den gången på senaste tio år som jag känt mig minst svensk, som jag tydligast fattade skillnaden. Mina svenska polare märkte saker jag inte märkte. En av dem som varit med mig på marknaden berättade på kvällen för en tredje kompis om en grop i marken de grävde för att komma åt ett avloppsrör som skulle fixas. Jag var vid gropen tillsammans med polaren, och ja, hela gatan var uppgrävd och man fick gå på en planka alldeles vid husväggen, och nåt skydd mot att ramla ned två meter fanns naturligtvis inte. Men jag märkte det inte mer än jag märkte att de sålde koriander och jallabor. Än mindre skulle jag fått för mig att berätta om det för nån efteråt. I min värld var det inget anmärkningsvärt.

En annan gång satt vi i en park och jag när ja skulle iväg och låna toaletten (gratis toalett i en park, vilken lyx, egentligen) kommenterade en kompis något skeptiskt att det inte var så fräscht och att spolningen var trasigt. Det visade sig att tryckknappen var borta, men det var ju bara att llyfta på locket och dra upp spolningsmekanismen. Hade inte kompisen sagt till mig hade jag inte märkt det där. Hade nån efteråt frågat mig om toan var trasig skulle jag sagt "nej".

Det var mycket annat smått som gjorde mig helt lyrisk över min nysynliggjorda främlingsskap, men när jag försökte berätta för kompisarna uppfattades det som om jag tyckte de var bortskämda och de ursäktade sig med att de gillar svensk standard. Jag gillar också svensk standard, men det var inte det saken handlade om. Jag lyckades aldrig få fram min för mig så häftiga tanke att de märkte saker som jag inte märkte alls.

Och jag kanske inte lyckas få fram tanken nu heller. Det blir om inte alltid en tävling om vem hade en jävligare barndom, och säg vad man vill, men jag slapp i alla fall krig. Samtidigt är det svårt att förklara hur stort det skilde sig. Man kan ju lyfta fram konkreta exempel, men de blir inte annat än osiledare exempel. Varenda kotte har något lågstandardupplevelse i bagaget, det är helhetsskillnaden som räknas, och hur ska jag kunna förklara den när jag själv inte längre minns så tydligt? När jag har glömt hur fattigt det kunde vara och hur man inte ens funderade över det för man inte kände till annat?

Men vet ni va? Första gången jag var i Sverige, augusti 1995, landade jag i Arlanda. Det första jag gjorde, och det var nåt jag verkligen hade sett fram emot, var att gå på toaletten. Inte för att jag behövde, utan för att mamma, som varit i landet tidigare under året, berättade att de hade varmvatten, gratis tvål och toapapper (man fick ta så mycker man ville!), att toaletterna var rena och att varje bås var som ett litet rum. Jag minns inte om det var nåt mer magiskt med de svenska toaletterna, men bar det ovannämnda var för bra för att vara sant. Tyckte jag för fjorton år sedan.

Det kan tyckas vara en liten sak. Men någon kanske fattar vad jag menar.

Resan till Marrakech var grymt värd på många sätt. Men bara den här insikten, att mitt tidigare liv så tydligt finns med mig hela tiden även om jag sällan lyser på det med en lampa, den var värd alla pengar jag gett bort till Ryanair.

Läs även andra bloggares åsikter om förflutet, uppväxt, lettland, marrakech, insikt, fattogdom, standard, toalett som måttstock, obegripligheter

Jag har tidigare skrivit om vad jag pysslat med fram tills nu, kan vara relevant för er som missat.