"Som om" tänker vi som orkar tänka längre än att det finns några som säger att relationer kan skötas annorlunda. I ett samhälle där monogam tvåsamhet är normen. Och som det är brukligt med normer är det inte nödvändigtvis innehållet i normen man har invändningar mot, utan normens osynlighet. Att mononormen är osynlig illustreras tydligt i att många uppenbarligen upplever monogama tvåsamheten som hotad.
Som en norm bör finns mononormen lite överallt och är naturligtvis välrepresenterad i populärkulturen. Som i Rihannas låt Unfaithful. Sedan låten kom och var en stor hit har jag stört mig enormt på den för att den innehåller några rader som himla tydligt illustrerar ett par grejer jag verkligen ogillar med förhållningssättet till relationer som omgivningen försökt få in mig i sedan barnsben.
Först och främst är det förstås det återkommande
And I know that he knows I'm unfaithful
And it kills him inside
To know that I am happy with some other guy
And it kills him inside
To know that I am happy with some other guy
Jag kan förstå svartsjuka, jag känner det lite då och då, och jag vet att det inte är kul nånstans. Jag skulle kunna relatera till och sympatisera med killen ifråga om det som höll på att döda honom var rädslan för att förlora berättarjaget. Men det som kills him inside är att hon är lycklig med någon annan. Jag tycker förstås att alla har rätt att känna vad de känner, men jag tycker även att det inte är lugnt att låta det gå ut över andra. Uppfattningen att det är okej och i sin ordning eller till och med bra att A inte tål att B har trevligt med C för att A gillar B är i mina ögon alltför accepterad i samhället.
Jag önskar svartsjuka sågs mer på det sättet som avund ses på idag. Alltså en känsla som de flesta upplever, men som någonting man inte ska vara stolt över och förvänta sig att världen anpassar sig efter. En känsla man bör lära sig att hantera och i bästa fall kanalisera till någonting gott.
Det andra momentet i låten som irriterar mig enormt är
I say I won't be long
Just hanging with the girls
A lie I didn't have to tell
Because we both know
Where I'm about to go
And we know it very well
Just hanging with the girls
A lie I didn't have to tell
Because we both know
Where I'm about to go
And we know it very well
Han vet att hon ska ut och vänstra. Hon vet att han vet. Men ändå väljer de att ljuga. Låtsas. Spela. Och jag menar inte att alla monogama relationer nödvändigtvis bygger på lögn, men det är en ingrediens som är tillräckligt vanlig i sammanhanget för att förtjäna en plats i diskussioner om hur relationer förväntas skötas. Jag berättade om det i Pridepanelen, tror jag, men när jag började bli vuxen var en del i att komma in i vuxenvärlden att jag plötsligt fick veta en massa vuxenskvaller om kompisars föräldrar eller min egen släkt. Sånt där vuxna tidigare pratade om vid köksbordet när jag lekte i annat rum, men nu fick jag stanna kvar och lyssna. Jag fick då veta att älskare och älskarinnor inte var något ovanligt alls, många på ytan väldigt gifta mammor-och-pappor vänstrade så hela stan visste. Men så länge de inte skyltade med det var det okej. Hade de däremot visat det "öppet" hade det fördömts. För tolvåriga Tanja var det totalt obegripligt. Den nu dubbelt så gamla Tanja har fortfarande inte förstått. Men samma dubbelmoral återfanns i böcker jag läste. Samma hemlighetsmakeri speglades i frågespalternas "klart det är okej att flörta ibland utan att din kille vet, lite helmligheter kan man ju ha". Att leka illusionen av att det inte finns andra människor jag och The One har aldrig riktigt ingått i mina planer, och även om jag absolut kan respektera valet att bestämma att ingen av parterna i ett par ska agera ut sina utomäktenskapliga attraktioner har jag mycket svårt att begripa tanken att på förhand bestämma att attraktionerna inte kommer att uppstå och sedan låtsas som att det är så.
En av sakerna jag tänkt på på sistone. Andra bloggar om: rihanna, unfaithful, vita lögner, lögner, monoamori, polyamori, monogami, polygami, relationsanarki, normer, svartsjuka, relationer
7 kommentarer:
Väldigt bra skrivet om svartsjuka. Tack för det. Det är det jag har allra svårast för med mononormen – inte överensekommelsen om att två personer exkluderar alla andra från viss form av fysisk intimitet, utan hela det ofta ganska unkna paketet känslor och värderingar som följer med utöver det.
Den andra halvan av texten om "Unfaithful" har jag lite svårare att anknyta till eftersom den beskriver en värld jag inte känner igen; otrohet hade inte setts som accepterat bara det var öppet där (i betydelsen socialt sammanhang, inte geografisk plats) jag växte upp och även om det var någonting som säkerligen förekom har jag nog aldrig hört någon av mina föräldrar, deras umgängeskrets eller min släkt tala om det över huvud taget.
//JJ
Jag gillar din blogg. :)
Hej!
Jag har utmanat dig på min blogg http://skrivrobert.blogspot.com/.
Vänliga hälsningar
Robert
Säger som Johan. Jag har aldrig hört mina föräldrar eller släktingar prata om att den- och den har älskarinna eller älskare. Jag känner inte till några livslögner eller öht lögner hos gifta par eller andra monogama par i långa förhållanden där jag kommer ifrån. Jag anar inte ens några lögner.
Men jag tycker såhära. Om man har så mycket problem med att folk lever i polyförhållanden, om man liksom reagerar på det med skräck eller tycker "äktenskapet är hotat" och allt vad det är. Då tänker jag hela tiden att det är samma överkompenserande bortstötande som hos de homofober som själva har homokänslor innerst inne. Orättvist av mig att skriva så kanske, men om man måste försvara sin egen livsstil så pass högljutt så verkar det för mig som att man står på en ganska bräcklig grund i sitt eget liv.
Johan och Malin, jag skulle inte påstå att det var så superöppet, men det var påtagligt och tillräckligt många fall för att det skulle kännas som att det ändå var, tja, vanligt. När det talades om släkten var det alltid gamla historier, men ändå uppenbarligen nåt som folk kände till. Och som sagt, mycket andra källor som film, böcker och frågespalter verkade spegla att den synen finns.
Malin igen - jag brukar försöka undvika det där med att direkt anklaga för att projicera sina innersta orosmoment på andra. Däremot brukar jag verkligen inte avstå från att kalla folk för normblinda när de ställer till med vääärsta defensiven när någon påpekar att de kanske inte är de enda som gör RÄTT. Det är så ruskigt jobbigt med folk som anser att man anklagar dem så fort man inte gör/tycker som de =)
Johan, igen. Tack! Jag borde försöka skriva mer om paketet. Det är så mycket jag tänkt på saken, skönt att få ned allt på papper.
Maria - tack!
Robert - inte just nu, butI will keep in mind =)
Tanja, jag har inte ifrågasatt att den synen säkerligen finns, både i din omgivning och – utan att jag har reflekterat i det – i kulturen, och därmed säkerligen är vanlig. Jag ville bara påpeka att den inte nödvändigtvis genomsyrar hela samhället, baserat på egna erfarenheter.
//JJ
Svartsjukan är en känsla och man kan känna som man vill. Det är därför jag inte säger att du inte borde vara så upprört över det. :) Klart, det är en annan sak hur man beter sig sedan.
Och Rhiannas sång är bara en sång med en inte-så-bra-skrivet-eller-djupt text.
Skicka en kommentar