Skriv lite egna funderingar över vad en psykolog kan göra på fritiden för att ert förtroende för henom som psykolog ska ändras. Ni kan till exempel tänka så "om min kompis Majsan blev psykolog skulle jag tycka det vara apadumt för hon har aldrig lyckats vara ihop med en kille mer än två veckor". Eller tvärtom, "om jag såg min mammas psykolog rycka in och hjärt- och lungrädda en narkoman på plattan skulle jag genast tycka bättre om henom om psykolog".
Skriv i punktform eller som essä, en egenskap eller en massa, ytliga detaljer eller större sammanhang, här eller till swussian(at)gmail.com. Alla åsikter är viktiga.
9 kommentarer:
Om ord och handling går emot varandra skulle nog mitt förtroende påverkas negativt.
T.ex:
I sitt yrkesliv hylla monogam tvåsamhet som det enda rätta men själv leva t.ex poly eller otroget.
Propagera för avhållsamhet från alkohol och/eller droger men själv ta sig rejäla bläckor eller rekreationsknarka.
Förljugenhet, självbedrägeri och det gamla vanliga med smolk och bjälkar helt enkelt...
Those who can, do.
Those who can't, teach.
Man behöver inte vara sitt yrke 100% för att kunna vara kickass på det. Många teoretiker utövar inte det de lär ut. Och jag tror helt klart att man kan leva sig in i andras situationer oavsett ens egen. (förutom extrema fall kanske) Sålänge min psykolog kan lyssna på mig, få mig att känna mig trygg och hjälpa mitt liv, spelar det mig ingen roll hur denne lever sitt egna liv.
Obs. att citatet INTE skulle mena att psykologer har kassa liv eller att konstlärare inte kan skapa etc.
- Psykologer som alltid avbryter när andra talar, eller verkar utöva härskarmetoder.
- Psykologer som är råhöger (gäller inte bara dem iofs...)
- Psykologer som tror att deras metod, och Bara Deras, är den enda rätta och kan hjälpa allt och alla i vilka situationer som helst. Då skulle jag nog helt tappa förtroendet för att de är något mer än bluffmakare eller självupptagna och blinda
Skulle nog inte bry mig så mycket om de hade kassa relationer eller liknande, för det är alltid svårare när man är känslomässigt engagerad. Det är i mitt tycke lite grejen av att använda sig av psykolog (eller annan terapi) att få en tränad och inte direkt inblandad person som kan hjälpa till med ens problem.
En psykolog som drar dåliga vitsar. Nu tappar jag iofs förtroendet för alla i någon form av maktposition som drar dåliga vitsar (pappahumor, ni vet, lätt rasistisk och utsliten poäng) men skulle en psykolog göra det, skulle det tyda på så offatbart dåligt omdöme, att jag knappast skulle vilja lätta min hjärna och mitt hjärta i dennes närvaro.
Personligen skulle jag nog ha störst förtroende för någon som tänker och agerar ungefär som jag (även om jag i teorin uppskattar mångfald och ogillar inskränkthet), helt enkelt för att det är lättare att förstå och relatera till varandra då. Jag skulle också ha svårt för någon som var alltför politiskt inkorrekt men även för någon som var alltför slentrianmässigt pk eller inställsamt "förstående" på ett ytligt och opersonligt sätt. Vad som ger bäst resultat kan däremot diskuteras. Och det finns ju så in i helvete mycket mer att säga om man funderar lite över saken, men det finns så mycket annat att fundera över också... och så lite tid. Jag svarade säkert inte ens på frågan nu. Förlåt. :D
Min kompis psykolog somnar ibland under deras sessioner och förnekar det sen. Det tycker jag låter lite so-and-so men har inte så mycket med fritiden att göra.
Detta verkar intressant, psykologi är kul.
Håller med det björn skrivit.
Men sen om du inte har nån empati och medkänsla, så kan man oxo tappa förtoende.
Det lilla intryck jag fått av dig säger mig att du är just en sån person som inte borde bli psykolog. Du verkar excentrisk, gör allt rätt för att vara "intelligent" och beskriver delvis människor i termer av vad du kan "få ut" av dem (i ztvprogrammet). Jag skulle aldrig ha tillräckligt med förtroende för en sådan person som du ger intryck av att vara. Så mitt tips är att du slutar blogga och utbildar dig till något där du inte har ansvar för en annan persons själsliv. Det kan låta taskigt, men så känner jag.
Skicka en kommentar