Av alla stereotypa människor som man har umgåtts med i högstadiet har Duktiga Flickor (DF) alltid varit mitt största hatobjekt.
DF är bekväma. De har bra betyg. De är alltid smala. De är alltid, kanske inte snygga, men välvårdade. Sportiga. Musikaliska. Utan att vara för mycket av någonting.
Jag kommer alltid förlora mot dem.
Jag har aldrig passat in i någon mall. Det kanske låter som skryt. Folk verkar uppfatta det så. Och jag själv tycker att det är en ganska bra egenskap. De flesta av mina vänner är svåra att placera i nåt fack mindre än ”nörd”. De flesta är inte ”originella” med flit, de behöver inte försöka sticka ut ur mängden. De gör det ändå. Jag gör det. Det är en (för mig) attraktiv egenskap. Men den är också väldigt obekväm ibland. Det tar nämligen tid att lära känna mig. Det tar tid för mig att lära känna intressanta människor.
Egentligfen skulle det här handla om DF. Nu handlar det om... Äsch, det är faktiskt relevant.
Det är inte deras fel att de blev som de blev. De försökte ju bara göra som samhället ville. Liksom, vara rätt. Jag förstår dem. Trots att jag själv har aldrig riktigt lyckats med att bry mig om det tillräckligt mycket. Jag tycker om mig själv. Men jag känner fortfarande att jag inte räcker till mot alla de där DF. Jag kommer aldrig bli som dem. Jag kommer aldrig spela instrument. Jag kommer aldrig ha normal humor. Jag kommer alltid ha ”hetsätande” och inte ”självsvält” som min ätstörning of choice. Jag kommer alltid ha skumma kläder och mitt hår kommer aldrig se fixat ut i fler än 5 dagar i rad.
Jag har alltid pratat för fort och entusiastiskt om saker jag gillar. Jag har alltid avvaktat innan jag tog kontakt med någon. Jag har alltid haft sjuka fritidssysselsättningar som, i andras ögon, var skumma nog för att jag skulle kunna tjäna pengar på att visa mig för folk på söndagar. Jag har alltid varit obekväm. Jag har aldrig varit en ”flickflicka” eller ”pojkflicka”. Jag har alltid förlorat mot DF. Alltid. Även om jag var bättre än de, så var de ändå trevligare. Renare. Mer förutsägbara. Bekvämare.
Jag är väl helt enkelt bara avundsjuk. Och önskar att jag inte var så socialt misanpassad. Jag vill också lyckas med den där bedriften att vara lagom tjejig så att jag kommer undan med mina misstag och min dumhet. Jag tycker om mig själv. Jag tycker om att jag vågar säga och göra sådant som duktiga flickor inte skulle komma undan med. Jag tycker om att människor tycker om mig för att jag kan alltid få dem att skratta. Men ibland... ibland... JAG HATAR DEM
Förlåt att jag väller det här över er. Jag har just blivit slagen av en Duktig Flicka ytterligare en gång. Det gjorde ont.-Jag, hösten 2004
Och jag känner verkligen igen kommentarerna till Annikas inlägg, det där med folk som skulle ge mycket för att inte vara lagom. "Men Tanja, du ska ju vara glad att du är så egen och inte som alla andra" medan Tanja kokar av ilska och undrar om människan hon pratar med inser hur mycket Tanja får betala för att hon är ett cirkusdjur. Ni vet, det där att det finns för- och nackdelar med allt. Man får alltid betala på något sätt. Vettefan om jag hellre hade betalat med att vara tråkig, men kom inte och säg att man inte får valuta för pengarna om man är sådär vardaglig och ickeförargelseväckande och tycker att oskrivna regler är helt självklara.
Hur som helst skrev Annika Marklund nyligen ytterligare ett inlägg som verkligen fick mig att stanna till, ett inlägg om att se smal ut på bild och få skuldkänslor när folk säger att man är vacker på bilderna och allt det där. Det fick mig att tänka på en text av Sofia Dahlén som jag länkat till förut, om bilder vi förmedlar. Jag hade börjat på ett mastodontinlägg med det där inlägget som en av utgångspunkterna, men avslutade aldrig, lyckades aldrig fånga alla trådarna. Här är de andra utgångspunkterna.
Ett urdrag från ett inlägg av Anna Svensson...
Liv Strömquist påpekade i ett avsnitt av Pang Prego att Sex & the city som ideal är ovanligt omöjligt. Serien är fylld av kvinnor som gör härliga saker med sitt liv, som njuter. Huvudpersonen Carrie unnar sig gärna glass, röker och super. Alltså det där kvinnoidealet som Nigella går i bräschen för, härliga urmödrar som gottar sig, njuter, äter och får orgasm. Skillnaden mellan Nigella och Carrie är att Nigella inte har en poweryogande hårdbantande nykter icke-rökare som agerar henne i det egna TV-programmet. Nigellas kropp har växt med hennes karriär Sarah Jessica Parker som spelar Carrie lever ett helt annat liv än det hon gestaltar i serien. Och det vet man ju att det är en skådis men ärligt jag kopplar att Mr Big inte är hennes kille på riktigt men inte att hon spottade ut glassen när scenen var klar.
... och en kommentar hos Blondinbella.
Kenzas inlägg är ofta oödmjuka och handlar om att försöka göra läsarna avis. eftersom hon vet att de avgudar hennes kropp skriver hon ofta "Jag gör inget speciellt för att hålla formen", " är naturligt smal", "har hög ämnesomsättning". För att läsarna ska bli avis och tänka va tur den tjejen har. Som skrevs innan kan man se på gamla inlägg att detta inte är sant, utan det sysslas med att räkna kalorier. Samt att hon inte var så smal. En naturligt smal behöver inte räkna kalorier. Hon ägnar sig åt att skriva inlägg för att göra läsarna avis genom att lägga in tex "Nu ska jag äta en chokladboll"= Jag kan äta sånt här, och ändå vara smal, avundas mig. För hon vet att läsarna avundas. Samt "Idag tänkte jag att jag skulle bjuda hela familjen på Glass, mm så gott med Daimglas =)" Betyder I stort sätt samma sak, jag äter Daimglass men är smal. Att ni inte ser hennes hintar läsare :D Sen när hon hade svarat en läsare att hon bara använder mascara la hon upp en bild dan efter där hon var osminkad. Istället för att skriva " Kolla, jag ser bra ut utan smink" så var det.. " ååh jag längtar till sommaren när man bara kan gå ut solad utan smink, som på den här bilden". Många inlägg handlar om att skryta, göra er avis och höja sitt ego. Även om hon var naturligt smal och allt det.. vilket hon inte är, så är det ett drygt beteende ändå. Hon vet att många av läsarna avgudar henne och kör på deras avundsjuka. Ni som säger att hon har fötterna på jorden är roliga. Bläddra några sidor bak i hennes blogg så ser ni de kaxiga skrytinläggen.. bara det att nu gör hon det på ett hintigt sätt istället.Jag ska försöka knyta ihop det på ett snyggt/sammanhängande sätt, igen, och jag hoppas att jag inte trampar på någons känslor för att det är ju känsligt, det där med vikt.- "Jag", kommentar #307 , inlägg "fjhdfingprgdmglwrmmg - Min vovve hälsar!" i Blondinbellas blogg från 3/2 2008.
Smalt är lite synonymt med snyggt. (När någon säger "vad smal du är!" ska man säga "tack", inte "ge fan i att kommentera min vikt".) Smalt är eftersträvandsvärt. Men samtidigt finns den andra sidan, att det är skamligt att banta, skamligt att falla för trycket, utseendepressen, man ska ju vara stark och feminist. Så man ska inte bara vara smal, man ska vara naturligt smal. I en värld med de här värderingarna är det ett säkert kort att satsa på om man vill göra folk avundsjuka att säga att man är smal trots att man äter, rentav klaga på det. Oavsett hur det menas är det provocerande. Man försöker ju bryta mot idealet (win!) och uppfyller det samtidigt (win!). Man säger att man är naturligt smal, men aldrig riktigt att smal är också vad man vill vara. Inte bara råkar vara.
Och en grej jag verkligen gillar med Annika är att hon tar upp det, problematiserar det, skriver att det är viktigt för henne att vara smal (i kommentarer till ovan länkade inlägget av Sofia Dahlén), tar upp det, diskuterar det, blir inte defensiv, skyller inte ifrån sig, förstår hur hennes kommentarer om att hon äter mycket och inte så bantningsvänlig mat kan uppfattas. Jag tycker att det är fantastiskt. Go, Annika!
Intressant. Andra bloggar om: annika marklund, lagomflickan, duktiga flickor, flickvänstypen, utseende, ideal, naturligt smal, hyp
14 kommentarer:
Åh gud. Jag har alltid tyckt att jag aldrig känt mig så mycket som en kille som när jag läser om det här DF-problemet men nu känns det lite som att jag förstår.
Alltså den jämförelsen med "bad guys", smart! Fast jag misstänker att den bästa manliga motsvarigheten till en DF skulle vara en Kille Med Gitarr. Inget biter på en Kille Med Gitarr.
På tal om bad guys, tänkt mycket på det du skrev för ett tag sen om "snälla killar", det var sjukt bra och det återkom i den här mspaint-copypastan som jag norpade från /b/ någon gång i höstas (ok det blev fel på kronologin där men bear with me) bild1 bild2 bild3 . Alltså det är ju från /b/ och därmed problematiskt på precis alla sätt i världen men det på bild2 är så sant, "that's right, you were just being as big a jerk, and had the added disadvantage of being hideous", det borde ju vara en del i obligatorisk samlevnadsundervisning.
Var lite rädd där ett tag att du, i ditt dagboksinlägg, skulle referera till dig själv som pojkflicka. Som tur var gjorde du inte det, för då hade nog all respekt jag har för dig varit som bortblåst. Men det gjorde du ju inte, tack och lov.
Bra inlägg i övrigt, fastän jag har svårt att relatera till det hela. Själva ämnet om att vara naturligt smal får mig att vilja låsa in mig på mitt rum och vänta tills världen växt upp. Jag är f.ö. vad man kallar naturligt smal, oh ja, avundas mig, men jag njuter inte av det. Jag njuter varken av att folk avundas mig, eller att vara naturligt smal, för det är så himla värdelöst, och jag vet inte hur ofta folk tycker om att påpeka det. Som om jag gått genom hela livet och aldrig märkt att jag är smal. Folk blandar ihop det. Smal är motsatsen till tjock, och ingen har ju någonsin (i vår tidsperiod, i vår värld) prisat hur jävla bra det är att vara tjock. Någon har gjort några tappra försök att prisa att vara mullig dock. Men att vara smal borde ju egentligen handla om att vara exakt lika negativt (eller positivt, hur man nu vill se på det) som att vara tjock. Det är det i min värld i alla fall. Och jag förstår inte varför någon skulle vilja vara smal. För det suger, kan jag berätta.
Vad vill jag ha sagt? Ingen aning. Men jag tycker att du är frän, häftig, cool, astuff, vad man nu vill kalla det. Öh, ja, det var nog det.
Jag har aldrig uppfattat DF som ett problem. Det kanske är för att jag aldrig identifierat mig med tjejer och inte velat ha män som är ute efter DF-typen. Eller så är det så att jag kanske uppfattas som en duktig flicka.
Jag har också skrivit ett inlägg om det där med smalhet. Att folk tror att det är okej som främling att komma fram till en, nypa en i midjan och säga ååååh vad smal du är. Jag mår riktigt dåligt då - speciellt om det är en människa som inte skulle uppfattas som smal. Det är som att säga DU ÄR SNYGG OCH JAG ÄR FUL. Jag mår bra över att vara smal och jag vill inte skämmas över det men det gör jag när folk gör sådär. Nu hittar jag inte det där inlägget bara för det.
jag känner mig också som ett cirkusdjur.
Jävlar vad bra du skriver.
Kalla henne DF eller Lagomtjej. Jag avskyr henne också. För trots att hon kanske är tråkig och har ljumma intressen (till skillnad från migsjälv som är så jävla special, whoa)så är hon liksom tjejen som en dag kommer sno min pojkvän. Jag är bensäker på det.
I mina värsta mardrömmar nobbar alla mig för Lagomtjejen för att hon är sådär liten så man kan lyfta upp henne, har lagoma problem som är lagom lätta att trösta och naturligtvis ser hon inte ut som ett missfoster när hon gråter heller. GAH! Tack, tack för det här inlägget.
David: Jag får folk att förstå världen, yay! =) Det där med killen med gitarr låter rätt smart, alltså liknelsen. Fast för mig har DF-problemet aldrig handlat om specifikt det romantiska, utan i största allmänhet. Jag är avundsjuk på hur lätt de har det i situationer där jag måste kämpa kämpa kämpa.
ORD, 4chan, ORD.
Josefin: Bra att jag kom undan. Nämen, seriöst, Linda Backman som inte bara är fd medarbetare på Gringo utan även kursare till mig pratade nångång om att alla tjejer hon pratat sånt med hävdar att de var pojkflickor, och jag känner faktiskt igen pojkflicksskrytet. Fast jag var ju aldrig så, för jag är ju unik snöflinga.
Det är ju det här som är det jobbiga, att oavsett vad man själv tycker om saken _är_ smal och tjock laddade begrepp och man måste liksom förhålla sig till det.
Tack så mycket, jag blev faktiskt riktigt glad. Beröm känns alltid lite extra när det kommer efter en intelligent kommentar.
Scharonne: Alltså, för mig är det inte endast en fråga om killar och vem som snor dem, jag vet inte om det är så för Annika, men jag misstänker att det är större än så för henne med. Alltså, de där perfekta lagomflickorna som förstärker känslan av diskret utanförskap för en.
Och JA JA JA, ORD! Alltså, jag gick ner fem kilo för ett par år sedan (helt helt naturligt utan att anstränga mig ett dyft ;D ;D ;D) och kom då över någon sorts magisk gräns mellan "du är inte alls tjock" och "tillräckligt smal för att folk ska tro att det är fritt fram att kommentera". Och det är så konstigt hela grejen, för vad säger man när folk kommenterar, avundsjukt eller bara i förbifarten. Ibland säger jag åt dem att reflektera över ifall de skulle säga "vad tjock du blivit!" och förvänta sig att jag ska ta det som en kompilang, men det funkar liksom inte att säga till varje gång.
Tomas: It's our gift, it's our curse.
Needy girl: Tack ^___^
måste kommentera. kanske bara för att försvara mig mot detta påhopp, att vara Duktig Flicka är djupt rotat i min identitet. Både som något jag ironiserar över för att jag kan känna mig så jävla fult vanligt typisk. men också för att, det är jag, och jag tänker inte ta nån skit. reclaim duktiga flickan liksom. jag är en flicka, jag är duktig, --> DF. och samtidigt, hell no, jag är på väg därifrån. tänker inte anpassa mig mera. men man ska inte klaga på hur jobbigt och tråkigt det är att vara duktig flicka, inte påstå att jag är nån slags offer som bara gjort det som jag uppmuntras till, eller ja det som är mest bekvämt.
och det finns för- och nackdelar med allt. jag hatar och älskar den duktiga flickan. och jag är helt oerhört mycket avundsjuk på, ja dig.
Elin J: Varför missade jag dig? Konstigt. Hm.
Intressant att läsa andras reflektioner kring ämnet. Jag har t ex aldrig varit rädd för att en sådan skulle sno min partner, helt enkelt för att jag är fast övertygad om att någon som vill ha mig till partner kan omöjligen kunna vara intresserad av girlfriend material-lagomflickor. Det är också, nu när jag läser mitt gamla inlägg, skönt att min Stora Personliga Beef med DF är avklarad. Jag är fortfarande avundsjuk på dem, men deras existens gör inte längre fysiskt ont när jag mår dåligt. Det inger hopp för framtiden, att sånt som gör ont nu kanske kommer vara ett avslutat kapitel om några år.
Folk som inte ser ut som missfoster när de gråter är konstiga.
Emma: Tack för kommentaren. Det här är ett ämne jag inte har sett folk skriva så mycket om, fast det är ett intressant ämne som många har åsikter om. Jag kanske har letat på fel ställen, iofs. Hur som helst tackar jag för kommentaren från "andra sidan" =)
Alltså, jag vet inte om orsaken är att jag är så gammal att jag gick i högstadiet och gymnasiet på 80-talet och att det var annorlunda då, eller att det var i Norrland och inte ytlighetsfixerade storstan, eller om jag bara hade unik tur, men jag stötte inte på DF-fenomenet på riktigt samma sätt.
På "mina" skolor var det inte de snälla, vanliga, begåvade eller snygga flickorna som gled fram på räkmackan.
Istället handlade det helt om vem som var socialt aktiv. De som hade massa aktiviteter i och efter skolan, de som alltid var först att haka på eller ännu hellre tog egna initiativ till grejer (anordnade fester, tävlingar eller annat) - det var DE som var populära, som alla ville hänga med, som lärarna gillade, och så vidare.
Får jag fråga varför du kallar dig "duktiga och intelligenta"? jag antar att det är ironi och så, men jag skulle nog aldrig på ett seriöst sätt beskriva mig som duktig, för det är så jävla infekterat. jävligt infekterat här på andra sidan.
Såhär. Jag skulle starta en blogg i Svenska Bloggosfären och det fanns ett par grejer med den jag ogillade, bl a att folk ofta var helt oförmögna att länka till varandra utan att lägga till ett par positiva adjektiv först. Alltså typ "finaste och roligaste Nissinna skrev ett inlägg..." istället för att bara skriva "Nissinna skrev". Jag är helt för vardagshajpande av folk, men jag tyckte att det ar löjligt att det var en sån grej, det här och störde mig enormt på länkningar till mig som "roliga Phonephucker", typ. Så när jag och några kompisar diskuterade vad bloggen skulle heta kom vi på att det här skulle vara ett sätt att gardera. Att det blev just duktig är förstås ingen slump, men inte direkt ironi.
Sedan är jag ju rätt duktig, egentligen. I betydelsen "bra på det jag gör", typ. Det är ju skillnad på att ha en egenskap och att "vara" den, det är ju också en sida av det vi pratar om. Jag har väl på samma sätt ömma punkter på "rolig" och "unik"/motsvarande.
Jag hade börjat skriva en kommentar men det blev ett blogginlägg istället.
Vill dock klämma in det här:
"Jag har alltid pratat för fort och entusiastiskt om saker jag gillar. Jag har alltid avvaktat innan jag tog kontakt med någon. Jag har alltid haft sjuka fritidssysselsättningar som, i andras ögon, var skumma nog för att jag skulle kunna tjäna pengar på att visa mig för folk på söndagar. Jag har alltid varit obekväm. Jag har aldrig varit en ”flickflicka” eller ”pojkflicka”."
= vad som troligtvis skulle ha stått på Wikipedia-sidan om mig.
För övrigt var ditt inlägg mycket bra skrivet.
Jag kanske misstolkar ditt inlägg, men var inte Annikas poäng att Lagom Flickan inte finns. Attdet är ett ideal omöjligt att uppnå? Att många av de som du betraktar som Lagom Flickan tvärtom känner sig precis som du.
Anna
Skicka en kommentar