Деньги правят миром, и тот сильней, у кого их больше.

 

God jul!

För att komplicera detta ytterligare: Allt är inte omfattat av rättvisa och att försöka förklara skeenden med detta är att upphöja rättvisa till något sorts gudsbegrepp. Tyvärr gör folk detta. Tidigare var saker som de var för att Gud ville ha det så, nu söker folk förklaring i rättvisa. Naturen är inte rättvis, men den är inte heller orättvis. Den omfattas helt enkelt inte av de begreppen. 
Solen går inte upp för att det är rättvist att den gör det. 
Folk förväxlar ofta "vad jag vill" med "vad som är rättvist". Eftersom alla ser sig själva som rättvisa, så blir givetvis en situation där de inte får som de vill djupt orättvis, även om det som sker har mycket lite med rättvisa att göra, och även då tenderar de att ha en väldigt enögd syn på vad som är rättvist.
Kort sagt: "När jag får som jag vill så är det rättvist. Annars inte."
Ta till exempel lön. Är min lön rättvis? Låt oss säga så här - jag får alla mina pengar av folk som ger den till mig av egen fri vilja. Jag är inte skattefinansierad, så ingen behöver bidra till min lön under hot om straff. Ingen, förutom den som ger mig pengar, får mindre på grund av att jag får mer. För mig betyder det "tillräckligt rättvis". Mina pengar är lika ärligt intjänade som de pengar en rumänsk tiggare lyckats skrapa ihop. 
Betyder detta att de som tjänar mindre är lata? Inte nödvändigtvis, men jag har observerat vissa drag som definitivt hänger ihop med lägre inkomst. 
Precis som du, Tanja, har identifierat saker som gör att vissa inte vill ha sex med vissa andra. Är det rättvist att du ska få ha så mycket sex och vissa andra inte det? Tillräckligt rättvist, om du frågar mig. Vad jag vet går du inte ut och gör något mot någon annans vilja. Jag vill definitivt inte driva någon sorts fördelningspolitik på det området.
Vad jag förstår vill du ha högre lön, och att så inte sker är fel. Helt uppenbart är att hur mycket du arbetar inte spelar någon roll.
Tanja, det här är "nice-guy" tänket, omvandlat till det ekonomiska. Du har rätt i en sak - det handlar inte bara om dig. Men det handlar inte om slumpen: det handlar mycket mer om hur mycket pengar någon annan är villig att avvara för det du gör, och långsiktigt för dig egna utveckling mer om vad din reaktion på detta är.
Du har tänkt och skrivit mycket om samlevnad, och även om jag blir illamående av att dra paralleller mellan sex och ekonomi så finns det en aspekt som jag tror att du borde applicera mer på ditt ekonomiska tänkande, för du applicerar den mycket bra på samlevnad och jag har lärt mig mycket av dig: Att det handlar väldigt mycket om vad andra människor vill, och det är inte trivialt att få sin vilja fram - om det ens går att tala i termer att att få igenom sin vilja.
Jag tror att du skulle få en bättre bild av vad som omfattas av rättvisa och hur mycket i så fall. Kanske inte så snäv som min, men du kommer nog att kunna dra linjen baserat på något annat än just hur mycket folk tjänar.

Jag fick detta genomtänkta svar på mitt förra inlägg, och det jag ville svara var så pass viktigt (och långt) att jag tyckte att jag skulle skriva ett eget inlägg av det.

För det första är det ju mycket som inte sker enligt rättvisa som princip. Det handlade ju mitt förra inlägg helt och hållet om. Att man så gärna vill se rättvisa i allt. Men ja, hursom. Detta med löner och ekonomi.

En anledning att inte jämföra ekonomi med sex är att sex inte är grunden till ca allt i vårt samhälle, medan ekonomi är det. Ens tillgång till 1) pengar och 2) nationalitet. Dessa två grundas i extremt mycket slump och gamla puckerier. Jag kommer fokusera på den första nu.

Hur mycket pengar man har tillgång till avgör extremt mycket i ens liv. Det avgör vilka förutsättningar man har. Det avgör vilka sjukdomar man kommer få, och hur farliga dessa blir. Det avgör ens möjlighet att förflytta sig rumsligt. Det avgör vilka livsval man kan ta, hur ens relationer ser ut. Tillgång till pengar avgör hur man kommer leva, och hur (och när) man kommer dö. Inte i varje detalj, förstås, men i extremt hög grad.

Sex är kul. Sex är nice. Men hur mycket sex jag har kommer inte påverka mina möjligheter att välja utbildning. Inte påverka min möjlighet att förflytta mig över jorden. Inte påverka hur jag har möjlighet att bo. Inte påverka om jag kan få vård om jag blir sjuk. Det påverkar naturligtvis hur bra jag mår, det påverkar mina nära relationer, men det rör sig om på det stora hela ganska marginellt inflytande över mitt liv i stort. Väldigt lite kommer förändras om jag halverar mitt liggande.

Min ekonomi påverkar däremot mitt sexliv jättemycket. Min lön har påtagligt mycket mer inflytande på mitt sexliv än tvärtom. Min ekonomi tillåter till exempel mig att inte arbeta schemalagd heltid, vilket gör att jag är mer utvilad och kan ligga mer än om jag hade lägre lön i grunden. Min ekonomi tillåter mig att bo i storstad, ensam i en lägenhet med hyfsat bra kommunikationer. Min ekonomi tillåter mig att resa. Min ekonomi tillåter mig att själv finansiera min vidareutbildning i sexologi, vilket iofs inte är knulleri i sig, men ytterligare ett uttryck för mitt intresse för sex. Min ekonomi tillåter mig att inte vara beroende av heteromonogama relationer. Om min lön eller inkomst halverades hade jag inte kunnat upprätthålla mitt sexliv.

Ser man till enskild individ så är det förstås så att hårdare arbete och mer pengar förmodligen har någon form av samband. Ser man till en arbetsplats är sambandet svagare, men finns nog också. Men ju större skalan är desto mer uppenbart det blir vilket jäkla godtycke det råder i hur mycket folk tjänar och hur mycket/hårt de jobbar.

Oavsett om jag jobbar i privat eller offentligt finansierad sektor så är jag inte frikopplad från de stora ekonomiska sammanhangen. Att jag kan plocka ut min lön beror på att andra människor får väldigt lite för sitt slit, i vissa fall under hot om våld. Jag är psykolog och mitt jobb är ändå rätt soft. Samma arbetsplatser städas av personer som får betydligt mindre pengar för betydligt slitigare arbete. Man åker taxi eller kollektivtrafik som körs av personer som tjänar sämre. Man använder teknik som produceras i länder där arbetskraften är billigare och en arbetsdag kan vara lång. Man köper mat som producerats av folk under hemska förhållanden. Man lever i ett land där skogen planteras under slavliknande förhållanden. Man föder barn på klinik där personalen bränner ut sig för pisslöner.

Och dessa människors "fel" är ofta att de råkats föda på fel ställe. Ha fel hudfärg. Inte ha tillgång till utbildning, eller ekonomisk möjlighet att investera i en. Ha utbildning, men inte få använda den i ett nytt land. Inte ha råd att flytta till annat land. Vara desperata nog att jobba långa slitiga dagar för usel lön. Jobba inom yrken som behövs trots kassa villkor. På det stora hela hänger mycket på ren slump, och ingens händer är rena.

Och högre lön, högre inkomst, tillgång till mer pengar, det är inte en av många variabler som påverkar livet. Det är ett av de viktigaste. För det påverkar ens möjligheter till i stort sett allt annat. Det kanske inte är så uppenbart om man jämför personer med hyfsat lika tillgång till pengar, men det blir mer uppenbart ju större skalan är.

Ja, jag skulle gilla högre lön (eller någon annan tecken på att min arbetsplats tycker jag är personal värd att behålla). Men jag har också alltid betalat skatt utan att säga pip. Jag är också oändligt tacksam för allt jag fått gratis, och har hyfsat bra insikt i min del i sammanhanget. Jag har tillräckligt rättvis lön i ett riggat spel. Och det påverkar min och andras tillvaro mycket mer än att jag får tillräckligt rättvist med ligga.

TANJ

 

En rolig sak med att jobba med terapi är att se hur många patologiska eller problematiska beteenden har en egentligen väldigt bra och positiv grund. Det är exempelvis många som kommer till mig för att de grubblar för mycket, men grunden i det är ju en fantastisk mänsklig förmåga att förutse eventuella saker i framtiden och lösa problem innan de infinner sig. 

En sån där grej är att människor gillar rättvisa, och blir illa till mods när någonting är orättvist. Det är jättebra i grunden, för det gör att man hjälper folk som av olika orsaker är förfördelade. Det gör att man inte roffar åt sig orättvist mycket. Det gör att man vill behandla sina medmänniskor väl.

Men det finns också massor med problem med rättvisetänket, och dessa grundas ofta i att världen inte är rättvis. Världen är inte rättvis, men människor har så svårt att hantera detta att de hellre tolkar om verkligheten än erkänner orättvisa. Och det leder till så mycket dåligt. 

Det leder till att man skuldbelägger offer, för det är så jobbigt att tänka att dåliga saker kan hända oskyldiga människor. Vi skuldbelägger brottsoffer. Vi skuldbelägger sjuka. 

Det leder till att man tror att man är värd sin höga lön. Det leder till att man tror att de som har lägre lön får det för att de jobbar mindre hårt. Det leder till att man hellre ursäktar ett orättvist samhälle än erkänner att det är orättvist.

Det leder till att man inte kan släppa att någon som gjort en illa går ostraffad. Trots att ens fixering vid det, vid att försöka göra rättvisa så att den personen också får lida, tär på en. (Greven av Monte Cristo hälsar)

Jag tycker det är viktigt att tänka på detta. Jag tycker det är sunt att känna ångest inför orättvisa. Men när den ängesten får en att blunda och bortförklara blir det problem.

Sexualupplysning, prevention, rådgivning, och tidningen SOLO

Eh. Jag har alltså skrivit en inlämning i skolan. Det skulle handla om studiebesök på sexualupplysande verksamhet, och jag skulle analysera nåt ryskt, typ ortodoxa kyrkans familjerådgivning. Men jag googlade som ett as och hittade ändå inget bra. Så jag tänkte - "Vad är bibeln? Tidningen SOLO är bibeln!".

Nu skriver jag komplettering. Men just kompletteringsbiten kommer vara astråkig, så här har ni själva uppsatsen.

Tidningen SOLO som sexualupplysande verksamhet

Tidningen SOLO har följande att säga till sina potentiella annonsörer: “[...]Vi kallar SOLO ett modernt magasin, för vi bjuder på massor av mode, skönhet och relationsrapportering, men vi gör det med mycket värme och ofta med en hel del humor.

I SOLO hittar du inga bilder på inzoomade celluliter eller sensationstexter om kändisarnas strandkroppar. I SOLO dömer vi inte. Däremot gör vi allt för att glädja den unga SOLO-kvinnan; vi vill stärka och peppa henne att ta sina egna beslut och gå sin egen väg i en många gånger kravfylld och stressad tillvaro. Vi vill underhålla, bekräfta och inspirera. SOLO tror på sin läsare och är på hennes sida till hundra procent.” (http://www.fridaforlag.se/pdf/Prislista%20SOLO%202012.pdf) 91% av SOLO:s läsare definierar sig som kvinnor och 66% är 15-24. När SOLO ska lista deras intressen så är det rubrikerna “Mode och skönhet” samt “Sport och hälsa”, och “bakning är ett stort intresse!” får en egen rubrik.

Potentiella prenumeranter möts istället med “Ung, fräsch och med massor av läsning: kändisintervjuer, spännande livsöden, personlig utveckling, relationer och kärlek. Och alltid 50 heta sidor mode och skönhet. Dessutom med en present i varje nummer!”. Rubrikerna på hemsidan är: Bloggar; Hett nu!; Mode; Beauty; Hälsa; Quiz; Sexigt; Omg!; Lista; Livet.

Jag har valt att analysera samtliga artiklar under rubriken “Sexigt” på SOLO:s onlineupplaga och se dem från sexualrådgivningsperspektiv. Vad vill tidningen SOLO säga till sina läsare, vilket perspektiv utgår de ifrån och vilka teoretiska modeller är applicerbara?

Att få information av sina likar

En sak som som tydligt framkommer när man läser beskrivningarna av tidningen och även ser på tidningens webbversion,  är att ju närmare läsaren man faktiskt kommer desto mer fokus läggs på sexualiteten och relationerna. “Sexigt” är en tydlig rubrik på webbsidan, och nämns även i texten till prenumeranter. I texten till annonsörer saknas det helt. Man kan undra varför en klassisk “tjejtidning” väljer att inte ta upp för sina annonsörer att sexualitet är ett centralt ämne.

I annonsörstexten finns det å andra sidan en tydlig avsiktsförklaring av vilket tilltal tidningen har. Tidningen är inte dömande, utan istället inspirerande, stärkande oh bekräftande. Man kan se det som att tidningen väljer att ha ett kamratligt tilltal snarare än mästrande.

Det kamratliga och jämlika tilltalet har tagits upp i flera lika sammanhang i kursens litteratur, och den generella bilden är att det kan ha fördelar i att upplysningen ska fylla sin funktion väl. Lindroth (2014) bygger sin modell för sexualupplysning för ungdomar på ungdomshem från att ta vara på och bekräfta ungdomars egna sexualitet, utgå från deras sexuella verklighet, och deras egna sätt att tala om dessa ämnen. Enda tillfällen då auktoritativt tilltal användes var i förmedling av ren information, exempelvis om hur STI sprids. Detta uppskattades av deltagarna exempelvis i samtal om rusmedel i samband med sex, då ungdomar upplevde att de ofta inte fick tala om sina faktiska (och därför inte endast negativa) erfarenheter utan att bli dömda.

Tikkanen (2009) gör en översikt över kunskap om HIV-prevention för män som har sex med män och kommer fram att preventionsarbetet blir mer effektivt om informationen kommer från en källa som man kan relatera till, eller från nyckelpersoner i samhället. I tidningen SOLO ser vi det uttryckas på flera sätt. Artikeln SOLO listar Hollywoods sexigaste män just nu använder SOLO sig av vi-tilltal när männen beskrivs, exempelvis “Alex Pettyfer fick oss på fall med filmen Magic Mike [...]” och “Zac Efron är väl lite av en klassiker, och han får oss fortfarande att smälta.”. Det är av sammanhanget uppenbart att det rör sig om ett inkluderande “vi” där SOLO:s redaktion och läsarna möts på samma villkor. Liknande tilltal finns i rubriken till artikeln 7 saker Samantha [från TV-serien Sex and the City] lärt oss om sex. Förutom vi-tilltalet i rubriken är artikeln ett exempel på när en känd (i det här fallet fiktiv) person används i sexualrådgivning. Artikeln är skriven stärkande och icke-dömande, syftet är uppenbart att stärka läsarna i deras sexuella liv med hjälp av Samantha som förebild. Samma förebildstänk kan man ana i artikeln Här viker Paradise Hotel-stjärnorna ut sig där två manliga Paradise Hotel-deltagare intervjuas kring utmanande bilder de har gjort åt HBTQ-tidningen QX. De unga männen berättar om att de ser att det är viktigt med tolerans kring allas olika läggning och att de är bekväma i sig själva. Man kan ana att artikeln fyller två syften. Dels vill SOLO visa på en positiv händelse, och dels vill SOLO på ett skambefriat sätt låta sina främst heterosexuella läsare att se på erotiserade män.

Könsroller och heteronorm

Sanchez, Fetterolf och Rudman (2012) för ett mycket intressant resonemang kring hur sexulla script och könsroller samverkar. Tanken att män och kvinnor ofta överdriver sitt könsrollsbeteende när de söker partners av motsatt kön, trots att bägge sidorna egentligen inte tycker att det är så attraktivt med dessa extremer. Det gäller exempelvis sådant som att kvinnor inte tog för sig särskilt mycket sexuellt i början av relationer, fast sexuellt initiativtagande uppskattades av män. Ändå hamnade personerna lätt i att bete sig mer könsrollskonventionellt än de vanligen gör under uppvaktningesperioden och tidigt i relationen.

Hur förhåller sig tidningen SOLO till detta? Vi kan ju utgå från att SOLO är en tidning som utgår från en dikotom syn på könen, då det ofta talas om män och kvinnor som skilda typer av varelser. Antagandet om heterosexualitet går tydligt igenom tidningen, det förekommer frekvent inslag där man normaliserar samkönat sex, men normalläget är ändå heterosexualitet. I artikeln Fixa dubbelorgasmen -- så här gör du finns det förslag på hur man ska göra det på egen hand med kille och med tjej. Förslag på överkurs utgår dock från omslutande samlag med manlig partner. I artikeln Bildspecial: Så har du bästa Halloween-sexet är två av åtta förslagen illustrerade med ett samkönat par, och på ytterligare ett förslag går det inte att avgöra könstillhärigheten. I övrigt utgår dock tidningen oftast från att läsarna är sexuellt intresserade av män.

Hur ställer tidningen SOLO sig till könsroller och partnerskap? Sanchez, Fetterolf och Rudmans resonamenag kan ofta appliceras på tidningens artiklar, dock är det inte helt självklart hur man ska förhålla sig till teorin. Vi kan inleda med artikeln Sex saker du inte visste att män tänder på. Fyra av de “oväntade” insikterna är att män tänder på kvinnor när kvinnorna inte följer de traditionella könsnormerna - när kvinnor svettas, har mjukiskläder, ofixat hår och är arga. Dessa egenskaper går emot en traditionell bild av kvinnlighet (som inte minst illustreras mycket i resten av tidningen som kretsar kring skönhet och mode). Ytterligare en punkt är förhållandesvis neutral (“när du stretchar”) medan den resterande punkten är väldigt könsrollskonfirmerande (“när han får hjälpa dig”). På det stora hela råder dock tidningen läsarna att inte hålla så hårt på att försöka prestera sin könsroll, utan att ta avsteg från det, då män tycker om detta.

I artikeln Frågorna du absolut inte får ställa på första dejten avråds läsare från att ställa frågor som skulle framställa läsaren osm överdrvit kvinnlig i sina relationsönskemål - sammanfattningsvis frågor som tyder på att hon så fort som möjligt vill ha en jättefast relation med barn, äktenskap, och att lära känna hans föräldrar. Tänker man i linje med Sanchez, Fetterolf och Rudmans tankemönster så kan det ses som att SOLO försöker hindra läsaren för att hamna i fällan att framställa sig allt för nära den stereotypa kvinnliga könsrollen, eftersom det är något som kvinnor lätt gör i inledningsfasen av en relation, men inte är någonting som män uppskattar. Samtidigt utgår detta tankesätt från en tydlig mansroll, och alltså en idé om att männen på dejten är aktivt ointresserade av att stadga sig och skaffa barn.

Så här är livet som Ryan Goslings flickvän är ytterligare en artikel där tankesättet är intressant att applicera. Här rör det sig om en fast relation och Ryan Gosling är något av tidningen SOLO:s idé om idealmannen. Vad gör då Ryan Gosling som pojkvän? Är han traditionellt manlig eller mer könsneutral? Det ses lätt att det rör sig om en blandning. Han lagar mat och är kärleksfull, men också omhändetagande. Han värdesätter relationen och är beredd att kämpa för den. Idealpojkvännen är alltså långt ifrån en stereotyp manlig man som vill undvika fasta relationer.

Njutning och nytta

När man pratar om sex kan man utgå från vitt skilda perspektiv. Det kan handla om skydd, njutning, samhällsintresse (ofta prevention av oönskade graviditeter), man kan utgå från ett medicinskt perspektiv eller från upplevelser. Som trogen läsare av tidningen SOLO vet jag att ett perspektiv som helt saknas i webbupplagan men som är vanlig i papperstidningen är bekännelsen - läsarnas egna berättelser. Dessa passar in i det jag beskrivit ovan om tidningens kamratperspektiv. Om man ska ta ut centrala paradigmteman i artiklarna i webbupplagan kommer dessa ord sammanfatta en stor del: njutning och inspiration, nytta, forsking och fakta.

Njutning och inspiration

Prevention och faror med sexualitet som perspektiv saknas så gott som helt. Artiklarna utgår från att läsarna har sex för att det är lustfyllt och skönt. Artiklar som fokuserar på njutning är ofta instruerande på ett sätt som ämnar att vara inspirerande. Det kan vara tekniska råd som Fixa dubbelorgasm -- så här gör du, eller mer eller mindre humoristiska sexförslag grundade på popkulturella fenomen som Bildspecial: Så fixar du bästa Halloween-sexet eller Så har du sex som i Fifty Shades of Grey. I sådana inspirerande artiklar finns det väldigt lite anatomisk förklaring till varför just dessa ställningar pch idéer är lustfyllda, istället handlar det mer om att skapa en sexig stämning. Även i artikel om hur man får “dubbelorgasm” genom att stimulera klitorisollonet och vaginna samtidigt finns det inte särskilt mycket teoretisk och anatomisk bakgrund, utan fokuset ligger mer på hur man går tillväga rent praktiskt. Det är således sällan fokus på varför det är skönt, utan mer på hur man kan göra.

Nytta

Trots att det ofta är underförstått att SOLO:s läsare har sex för sexets skull har många artiklar fokus på nyttiga aspekter av sex. Artikeln Ha sex oftare - få högre lön berättar em en studie där man visar samband mellan sexfrekvens och lön (dock anar jag att kausaliteten kanske inte ser ut som i SOLO:s rubrik). I artikeln 36 saker du absolut inte visste om sex lyfts det fram att sex kan bota huvudvärk och mensvärk, och dessutom vara febernedsättande.

Forskning och fakta

Trots sitt kamratliga tilltal är det ofta fokus på fakta och forskning i SOLO. Det gäller de två artiklarna under rubriken “Nytta”, men även 12 saker du absolut inte visste om bröst. Dessa faktabaserade artiklar skiljer sig tydligt från njutnings- och inspirationsinriktade artiklar då de oftast informerar om fakta, men inte vad man kan få ut av den i njutningsväg (däremot ibland i nyttoväg). Det refereras ofta vagt till “en studie” eller “studier” utan fullständig källhänvisning som gör det möjligt att kontrollera påståendet. Mycket av det som presenteras som fakta är också helt felaktigt, så att det inte efterföljs av råd på tillämpning kanske är enbart positivt. I regel är de felaktiga påståendena dock helt harmlösa för läsarens sexliv, exempelvis när en av 36 saker man absolut inte visste om sex är “Delfiner och fiskar är de enda andra djur som utför oralsex, utöver människan.”. Detta är förvisso inte sant (se bifogad lista med länkar till studier om oral-genital stimulans bland djur), mn kommer knappast att påverka läsarens sexliv på något negativt sätt.

Avslutande reflektioner

Tidningen SOLO ska på intet sätt ses som tillförlitlig källa till information om sex. Trots att den på ytan anknyter till forskning och vetenskap är tidningens faktaavsnitt inte tillförlitliga och det går inte att spåra källorna för att kontrollera att det som står i tidningen stämmer.

Däremot gör tidningen SOLO sannolikt en del nytta i att skildra kvinnli sexualitet på ett icke-skuldbeläggande sätt.

12 saker du absolut inte visste om bröst. Hämtad från http://tidningensolo.se/12-saker-du-absolut-inte-visste-om-brost 30 oktober 2014

36 saker du absolut inte visste om sex. Häntad från http://tidningensolo.se/36-saker-du-absolut-inte-visste-om-sex 30 oktober 2014

7 saker Samantha lärt oss om sex. Hämtat från http://tidningensolo.se/7-saker-samantha-lart-oss-om-sex 30 oktober 2014

Bildspecial: Så fixar du bästa Halloween-sexet. Hämtad från http://tidningensolo.se/bildspecial-sa-har-du-basta-halloween-sexet 31 oktober 2014

Fixa dubbelorgasm -- så här gör du. Hämtad från http://tidningensolo.se/fixa-dubbelorgasm-sa-har-gor-du 30 okt 2014

Frågorna du absolut inte får ställa på första dejten. Hämtad från http://tidningensolo.se/fragorna-du-absolut-inte-far-stalla-pa-forsta-dejten 30 oktober 2014

Ha sex oftare - få högre lön. Hämtad från http://tidningensolo.se/ha-sex-oftare-fa-hogre-lon 30 oktober 2014

Här viker Paradise Hotel-stjärnorna ut sig. Hämtad från http://tidningensolo.se/har-viker-paradise-hotel-stjarnorna-ut-sig 30 oktober 2014.

Lindroth, M. (2014). Sex education and young people in group homes: balancing risks rights and resilience in sexual health promotion. Sex education: sexuality, society and learning. Sex Education: Sexuality, Society and Learning. Epub juni 2014.

Sanchez, DT., Fetterolf, JC. & Rudman, LA. (2012). Eroticizing Inequality in the United States: The Consequences and Determinants of Traditional Gender Role Adherence in Intimate Relationships. Journal of Sex Research. 49(2-3):168–183.

Sex saker du inte visste att män tänder på. Hämtad från http://tidningensolo.se/sex-saker-du-inte-visste-att-man-tander-pa 30 oktober 2014

SOLO listar Hollywoods sexigaste män just nu. Hämtad från http://tidningensolo.se/solo-listar-hollywoods-sexigaste-man-just-nu 30 oktober 2014

Så har du sex som i Fifty Shades of Grey. Hämtad från http://tidningensolo.se/sa-har-du-sex-som-i-fifty-shades-grey 30 oktober 2014

Så här är livet som Ryan Goslings flickvän. Hämtat från http://tidningensolo.se/sa-hade-livet-varit-om-ryan-gosling-var-din-pojkvan 30 oktober 2014

Tikkanen, R. (2007) Kunskapsbaserad hivprevention riktad till MSM. Socialstyrelsen.

Ett urval av länkar till studier som påvisar oral-genital stimulans band djur som varken är människor, delfiner eller fiskar

http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0007595

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24899532

Чем я тебя породил, тем я тебя и убью*

Fanny Åström har skrivit om kuken som ett vapen att hota med. Detta var alltså i kontexten att feminister anklagas ofta för att ha fått för lite kuk, och hotas samtidigt med att få kuk. Det kom å andra sidan en kommentar om att det inte är ett hot om sexuellt våld, utan en kommentar om att feministen skulle va mindre sur och gnälla mindre om hen bara hade ett mer tillfredställande sexliv.

Jag sitter på FAKTA och hävdar att det är båda. Och mer därtill.

Alla sidor i alla debatter anklagar motståndarsidan för att vara bittra eftersom de ligger för lite. Feminister anklagas för att va bittra för att de ligger för lite. Antifeminister anklagas för samma sak. #Gamergate-riddare skulle inte bry sig om etik i speljournalistiken så pass mycket om de nån gång fick sig lite kön. Dessutom är "få ligga" kodord för "vara populär och ha status" oavsett hur mycket man egentligen får ligga.

Men när personer som uppfattas va kvinnor får kommentarer om kuk är det ofta även som ett hot. För kuken är ett vapen, det vet man ju, inte minst om man uppfattas vara kvinna i den här världen. Folk skickar ju förihelvete kukbilder till skribenter som behöver tystas lite, och inte fan är det för att ge dem lite trevlig porr. Skribenter hotas med att få kuk mot sin vilja, och det är inte heller en önskan att de hade ett bättre sexliv så de slapp va bittra haggor.

Och jag tänker bara, jävlar vad det inte kan kännas helt lugnt att ens kön framställs som antingen ett vapen eller som ett universiellt problemlösande sonic screwdriver.

Jag är då själv försedd med en snippa, och jag tycker fan det är trist att mitt kön framställs som en gåva att bara ge till de värdiga. Det är ju ändå en rätt stor grej att fitta är nåt jag bara ska ransonera till snälla män som vill ha relation. Annars belönar jag fel personer, eller låter bli att belöna rätt personer (läs Åström igen eller sök "nice guys" på min blogg!). Eller felanvänder fittan. I det sättet att tala finns det inte så mycket utrymme för att fittan finns där för mitt höga nöjes skull och jag ska använda den på sätt som känns sköna för mig, punkt.

Men det finns det här andra sättet att tala om fittan också. Att min yoni är min källa till njutning, och visste ni att klitoris innehåller fler sköna nervändar än en penis? Det sättet. Det är nice. Och så är det typ ingen som skulle se en bild på min fitta som ett hot om våld, vilket också är nice.

Och här är jag kanske lite blind eftersom jag inte själv är försedd med penis, men jag tycker det är rätt sällan kuken framställs som en kroppsdel som kan skänka resten av kroppen en massa häftig njutning. Kukfolk uppmanas inte att lära känna sin penis på det sättet fittfolk uppmanas att lära känna sin vulva. Ståndfail hos kukfolk kopplas samman till deras förmåga att genomföra ett samlag, och att överhuvudtaget prestera manlighet. Det kopplas egentligen väldigt sällan till deras möjlighet att få njutning.

Jag tänker på alla opålästa diskussioner om erektil dysfunktion jag sett i feministiska sammanhang. När nån hävdar att Viagra är ett tecken på att Big Pharma struntar i kvinnors sexualitet, och att snubbar minsann inte ska tycka att deras kuk står i centrum för sex för man kan faktiskt ha sex på andra sätt. Och där nånstans lyser det genom att kuken i detta sammanhang ses som nåt man genomför vaginalt samlag med, inte som en kroppsdel som ger njutning till bäraren. Det finns liksom noll förståelse för att en erigerad penis är påtagligt mer mottaglig för sexuell njutning än en slak. Att erektionsproblem inte bara försvårar (inte nödvändigtvis omöjliggör) samlag där penis omsluts av vagina, utan sexuell njutning över huvud taget.

Jag har ju också själv haft sex med kukpersoner, och då och då händer det att erektionen inte infinner sig. Det tas förstås olika från gång till gång, men jag uppfattat det som att besvikelsen över att själv inte få njuta vida överskuggas av rädslan att jag inte kommer bli tillfredsställd, eller att jag kommer bli besviken. Jag har upplevt att när det blivit klart att jag egentligen inte bryr mig så mycket så har det uppstått påtaglig ångestlindring. Istället för att penisen skulle stå upp som principsak flyttades fokus på att ha det maximalt skönt och roligt. Vilket ofta har lett till erektion såklart. I absolut värsta fall leder det till maximalt skönt och roligt.

Jag tror mina erfarenheter kan till en del generaliseras. Och om jag utifrån egna erfarenheter skulle generalisera fram sextips så skulle ett av dem vara att se kuken som primärt en del av kukbäraren som vid rätt smekning kan leda till väldigt mycket njutning. För kukbäraren. Primärt för kukbäraren. Att det ofta är skönt för mig är en bonus. Kuken är inte primärt ett verktyg för partnerns tillfredsställelse. Kuken är verkligen inte ett vapen. Kuken är inte kvitto för manlighet. Kuken är inte rekvisita för att spela upp korrekt sexualitet.

Kuken är en kroppsdel som ofta är väldigt känslig för sexuell beröring och kan med rätta smekningar leda till väldigt mycket njutning för bäraren. Jag önskar att detta var det huvudsakliga sättet att prata om penis i sexsammanhang.

*I Gogols Taras Bulba dödar huvudpersonen sin son med orden "jag födde dig, så jag dräper även dig" typ. Citatet är även känt i den något omskrivna varianten "det jag födde dig med ska jag dräpa dig med", vilket alltså är rubriken på detta inlägg obs rolit

Polypodden och på temat om poly som svårt

Jag gillar inte podcasts som format, kan inte fokusera, vill kunna ta in info i eget tempo. Men detta avsnitt av Polypodden är lysande. De intervjuar en monoperson på precis samma sätt som de intervjuar polys i tidningar, på precis samma sätt som polys får frågor privat. Punchlinen håller avsnittet ut. Och när de låter särskilt otrevliga så är det mycket möjligt ett citat från en intervju med mig. Väldigt obligatorisk lyssning för dem som inte fattar varför jag som poly känner mig så jävla utpekad och skambelagd. För precis så är det. Precis fucking så.

Sen tänkte jag skriva lite mer om en annan grej som jag tänkt mycket på, som även kommer upp lite i avsnittet. Kommer alltid upp. Detta att poly per definition skulle vara svårare än mono. Att poly är till för särskilt stabila och upplysta människor. Sådär krävande och exkluderande.

Ok gaaais. Såhär, va. Alla klarar inte av en heltidsrelation. Av helt olika anledningar. Man vill kanske inte. Man kanske har jättestort behov av egen tid. Man kanske inte orkar folk så ofta. Man kanske har det tufft i livet och har rätt lite energi till sånt. Man kanske orkar ses typ en gång i månaden. Man kanske vill bo isolerat på landet större delen av tiden. Man kanske inte är intresserad av sex.

Men man kanske vill ha en långvarig stabil fin relation ändå. Hur stor chans har man, liksom, om det är monogami som ska gälla? Jag skulle spontant säga att det ser kefft ut att man ska få sin långa relation om man inte kan/vill/orkar ha den så intensivt. Jag känner spontant att monogami som relationsformat är väldigt exkluderande för sådana personer. Jag känner spontant att monogamin är väldigt krävande och exkluderande på det sättet.

Men det pratar man såklart inte om så mycket. Låt hellre folk va ensamma, om de inte pallar heltid. Låt oss låtsas att alla vill och kan bygga heltidspar. Jättefint. Inte alls taskigt. Inte alls en massa kärlek, sexualitet och ömhet som inte får uttryckas på grund av detta. 

Tre saker jag lärt mig om relationer av att vara i relationer

Jag stirrade länge på bilden och tänkte "hur faaaan blir det där 'yolo'????"

Kanske banalt. Kanske självklart. Men dessa tre saker är sådana där ögonöppnande insikter jag fått av specifika personer i specifika relationer.

Relationer tar slut och man kan leva med det

Jamenja, jag har ju alltid fattat att relationer kan ta slut. Fast precis som många andra har jag haft bilden av att detta ska hanteras med att man liksom blundar och kör ändå. Sedan hamnade jag i en relation som från början, uttalat, skulle ta slut. Den var väl inte så seriös från början, så då var det ju lätt att säga så. Sedan blev den seriös och det fortsatte vara lätt att säga. Min favvohobby blev att på frågor "har ni vart ihop så länge, när ska ni flytta ihop?" svara "vi ska inte flytta ihop, vi ska göra slut". Jävlar det blir intressant stämning om man säger så.

I den relationen har vi kunnat prata framtid, fast en framtid då vi inte längre är ett par, utan gamla vänner och jag är cool vuxen förebild för hans barn. I den relationen har vi kunnat prata om hur slutgörandet sannolikt kommer att se ut. Så har jag tänkt i mina relationer sedan dess. Det har gjort mig oerhört mycket tryggare i relationerna. Det har gjort slutgörandet mycket enklare att hantera. Det har för all del också lätt till romantiska uttalanden typ "åh den här relationen funkar så bra, jag vet inte ens varför vi kommer göra slut!".

På ett större plan var det så jag lärde mig hur man lever fast man vet att man ska dö.

Det är beteendet som räknas

*ler KBT*

Människor menar så jäkla olika saker med kär. Jag tycker att kär är förälskad, men älska är en annan sak. Andra tycker att kär och älska är samma. Jag vet förresten inte ens hur kär känns längre, jag tänker att tyckaom är min nya relationskänsla. Trivsmed. Blirgladav. Asbra känslor. Bästa känslorna. Och en gång i en relation där jag tyckte jag var kär så sade motparten att han inte var det, och jag kände bara - och..? Jag borde ju blivit ledsen, eller problematisera ojämlikheten, men jag brydde mig faktiskt inte alls. För det jag brydde mig om var hur personen var mot mig. Och när jag är med någon spelar det väl egentligen noll roll vad jag känner exakt i vilken nyans. Det är liksom mitt bekymmer och min interna angelägenhet. Det som gör relationen är ju inte mina känslor, det är vad jag gör. Inte hans känslor, utan vad han gör. Känslor finns, absolut. De är värda att ta på allvar, och känna, och kanske kommunicera till varandra. Men sedan han som inte var kär är detta sekundärt för mig. Det blir lättare att vara kär. Det har blivit lättare att vara kär i.

Man behöver inte vara kär hela tiden

Jag tror det gick till såhär. "Är du kär i mig?" frågade jag. "Ibland" svarade han. "Smart!" sa jag.

Nej, den här dialogen utspelade sig över längre tid, det här är en kort stiliserad sammanfattning. Men när han sa detta om att vara kär ibland, då blev jag lite ställd över hur rimligt detta var. Fast jag aldrig hade hört eller sagt det förut. Man pratar om det när man pratar långa relationer. "Man kan ju inte vara kär jämt, känslorna kommer och går lite" betryggar man personer vars äktenskap inte är som en gång på dansbanan. Kortare relationer har jag inte riktigt hört detta om. Fast om man tänker efter så är man väl nästan alltid kär ibland. Att vara kär jämt och ständigt är ju den där maniska passionen som väl har sina sidor, men som oftast inte håller i särskilt länge i och med att tillståndet är fruktansvärt påfrestande. Att vara kär ibland skulle jag gissa är vad som händer i de flesta fall. Nu när detta har sagts känns det fruktansvärt självklart. 

Att ses som den onda sårande kraften

I ett seriöst sammahang på Internet där jag hänger har det nyligen ställts en fråga om huruvida en mono och en poly kan vara ihop långvarigt. Ingen av dem som svarade var en rövhatt, vilket var trevligt. Det blev på det stora hela en bra konstruktiv diskussion.

Men.

Det var naturligtvis flera personer som påpekade att om dessa två ska kompromissa och acceptera varandra i en relation är det viktigt att monot på riktigt accepterar och inte känner sig pressad och kör över sig själv.

Det var också i ungefär samma veva som jag läste en studie om hur folk i samtyckande ickemonogama relationer må lika bra som folk i monogama. Jag har sett detta begrepp - samtyckande ickemonogami/consensual nonmonogamy - ca en miljard gånger i forskning och samtal om ickemonogami i seriösa sammanhang. Jag kan inte minnas något tillfälle där man i samma sammanhang kallat monogami för samtyckande monogami/consensual monogamy.

Jag skulle kunna skriva en analytisk analys av detta nu, hur normer fungerar och varför vi aldrig talar om att även monogami är nåt att samtycka till. Men jag ska skriva personligt. Jag är ju trots allt det där polyt som kan hamna i relation med monogama. Jag är polyt som alltid hört att det är viktigt att den monogama inte körs över. Och det gör nåt med mig.

Det gör att jag får skuld- och skamkänslor och mår piss. Det gör att jag känner mig som en dålig människa, som en förövare. Det gör att jag känner att jag borde bära långt över 50% av ansvaret i en parrelation. Det gör att jag känner mig ensam och oskyddad.

Jag är ansvarsfull person när det kommer till relationer. Jag leker inte med andras känslor för skojs skull. Jag är mån om att mina partners mår bra. Jag frågar hur de vill ha det, jag förutser saker som kan hända och förbereder mina relationer på dem. Det är viktigt för mig att vara ansvarsfull i relationer. Det är nånting som för mig självbild är långt viktigare än att jag inte är monogam. Därför blir jag extra sårad när det ständigt trycks på att jag är skurken. Därför gör det så ont.

Inte varje enskild gång någon månar om den monoamoröses rättigheter. Men i längden. Då och då rinner det över.

Det gör ont att så många utgår från att just mitt sätt att känna är det sättet som kan såra människor. Att just mitt sätt är nåt man kan gå med på motvilligt och lida av. Det gör ont att jag anses såra och köra över människor genom att blott existera och ha önskemål om hur mitt kärleksliv ska se ut. Det gör ont att jag anses vara den som lätt kan bli skurken.

Det gör också ont att jag och mina känslor inte anses värda att skydda. Att ingen pratar om att inte heller polypersonen ska motvilligt tvingas in i monogami. Att ingen värnar mina relationsrättigheter. Att ingen tar hänsyn till mina rädslor, min separationsskräck, min svartsjuka, min sårbarhet.

Det här är ingen teoretisk fråga. Jag har varit i lång relation med monogam person. Under alla år vi var tillsammans blev folk imponerade av honom när jag berättade om att vi hade skilda relationspreferenser. Ingen frågade mig hur det var att vara med någon som förr eller senare skulle lämna mig för en annan. Hur det var att vara med någon som skulle byta bort en lång relation med mig mot nåt nytt, fast vår relation kanske fortfarande fungerade bra. Det här är ingen teoretisk fråga för mig. Det var mina rädslor och sorger som aldrig sågs. Det var hans "självuppoffring" som uppmärksammades.

När det faktiskt hände, en annan kom in i bilden och jag blev gjord slut med, var det bara polyvänner som själva kopplade det till monogamin. Det var de som självmant såg situationen från mitt perspektiv. Det är de som behandlade mig som en sårbar person med känslor på det sättet jag är sårbar person med känslor.

Det är ingen teoretisk fråga. Det är nåt som gör ont. Det är nåt som får mig att känna mig som en dålig människa. Det är nåt som raderar vikten av mitt arbete med mina relationer, för det är ju klart att jag ska ta allt detta ansvar, det är ju jag som kan såra. Jag tar gärna ansvar, jag tar gärna hänsyn, jag tar gärna hand om mina partners och deras känslor. Men jag vill inte känna att jag gör det för att jag är någon sorts medfött ond kraft som sårar allt i sin väg. Jag vill inte ha den där skulden och skammen. Jag vill vara ansvarsfull för att det helt enkelt är viktigt. Och jag vill känna mig skyddsvärd.

Det kan låta som en petitess. Som nåt jag klagar på för att ha nåt att klaga på, när välmenande människor är välmenande. Men denna petitess får mig att känna mig en som en skurk i ett sammanhang där jag verkligen inte förtjänar det. Det påverkar mitt liv. Det påverkar mitt mående. Jag är lycklig att jag ändå har tillräckligt med insikt för att inte låta mig bli överkörd och gå med på monorelationer.

För ni alla som pratar om att monot inte ska behöva köra över egna gränser. Ni fattar väl att motsatsen med allra högsta sannolikhet är påtagligt vanligare när ett poly och ett mono möts? Och alla dessa polys som motvilligt kompromissar och accepterar, de är värda samma hänsyn och omtanke. 

Men koppla då, kopplaaaa!

Jag har tänkt på det här med raggning mycket på sistone. Typ vad mina bästa raggningstips skulle vara om jag skrev raggningsbibel (svar: hyfsat oförändrat sedan sist jag försökte). Eller hur man gör praktiskt (ehh... man är fab?). Eller överlag, hur det hela funkar. Samspelet mellan attraktionskraft, initiativförmåga, samtyckesinhämtande och eget intresse. Har dessutom fått några frågor på min ask.fm om hur man kan attrahera partners och hitta partners. 

En grej jag funderar på är hur den påraggades självbild som raggningsbar underlättar eller försvårar raggning. 

Såhär. Den smidigaste upplockningen av person i hela mitt liv har sett ut såhär. Jag var på fest och hade ägglossning. Jag tänkte "finns det nån snygg här jag inte slagit till på än". Så kom han in, och ja ba "men gu såklaaaart". Så vid tillfälle kom jag fram och la armen runt honom. Vi behövde förflytta oss från en fest till en annan och under tiden har båda tagit varannat steg i riktining mot varann. Han ställde sig närmare, jag ställde mig närmare, jag tog armkrok, han tog min hand. En timme senare letade vi taxi. Slut på sagan.

Alltså, jag har bättre stories också, och jag har fått till det tidseffektivare, men det här är klart det smidigaste tillfället. Det som gjorde det så smidigt var att båda tog den andres signaler som "hen kanske försöker få till det, bäst jag visar att jag är intresserad". Båda hade helt enkelt i sin föreställningsvärld att det var fullt möjligt att bejben bredvid dem var intresserad. Därför gick det sömlöst och det gick inte direkt att avgöra när det blev uppenbart ett tillslag.

Jag har andra success stories där det är alldeles tydligt när frågor ställdes och samtycke inhämtades. Eftersom jag är diskret som en ångvält så har jag inga svårigheter med att fråga typ "vill du hångla...? alltså, med mig..? alltså, typ snart..?" eller inhämta skriftlig informerat samtycke medelst chansformulär. Och visst kan jag göra det för att orka ta små steg, men oftast gör jag det för att jag testat små steg och det funkade inte på nå tydligt sätt. 

Och jag vågar påstå att det är för att personerna ifråga inte hade lika nära till att koppla mina subtila närmanden till "hon kanske försöker få till det". Ett fantastiskt exempel ur livet är ju han som ba "varför andades du mig i ansiktet" från mitt inlägg om skedmanövern. Jag har för all del också varit i läge där jag missade i efterhand helt uppenbara närmanden eftersom personen var försedd med monogam flickvän, så närmanden fanns inte i min föreställningsvärld. 

Så jag tänkte ta tillfälle i akt och uppmuntra allmänheten att sluta förstöra mitt och andras game med att inte tro att ni kan vara attraktiva och raggningsbara. Svaret på frågan "varför la hon armen runt mig" är inte helt nödvändigtvis "för att hon blev kall om armhålan", det kan vara för att hon försöker få till det med dig, ditt tröga pucko. Ja, jag fattar väl att det beror på tidigare erfarenheter (down in the streets we call it inlärningshistoria) och att man inte vill bli besviken. Och säkert typ könsroller i hetrosammanhang. Men det är svinjobbigt när man jobbar sitt bästa game och så är det nån som inte reagerar för att hen ba inte kopplar. Då vet man ju inte heller om personen är av. De som kopplar att närmanden kan va närmanden är liksom bra på att visa ointresse så man fattar. Men om personen bara inte kopplar så blir det ba så jävla krångligt och förlänger hela processen med säkert minst en halvtimme.

Och till mina kära läsare - kom ihåg att när er favoritsexbloggare bloggar lite så är det sannolikt för att hen får ligga mycket. 

Tiden second hand

Jag har egentligen för länge sedan gett upp detta med att förklara vissa saker för svenskar. Saker som hänger ihop med att jag inte bara är svensk utan även sovjetfödd, perestrojkabarn, baltryss. Skillnader i mina och svenska vänners erfarenheter är så pass stora att det ofta inte är värt ansträngningen att bryta genom den väggen. Vissa vänner orkar lyssna, så då kan jag förklara lite. Men jag förväntar mig inte automatisk förståelse från folk. Jag förväntar inte att en svensk har nån endaste gång reflekterat över hur det är att ha bakgrund liknande min. Människor med olika erfarenheter kan förstå varandra men det är svårt. Det kräver ansträngning. Jag är okej med att de flesta inte är beredda att lägga ner arbete på att börja se sådant de inte ens tänkt på att de inte ser. Det är okej. Man kan inte förstå allt och se allt.

Men det finns grejor som får mig att vilja klassa folk som empatistörda. För vissa saker borde vara så enkelt att fatta. Jag blir provocerad, frustrerad, omöjlig, när svenskar inte förstår varför många av ex-sovjetter vill ha Sovjet tillbaka. Jag känner stark motvilja till svenskar som inte förstår behovet av stabilitet, om så på bekostnad av demokrati, frihet, rättigheter. Svenskar som tycker att strävan efter stabilitet är småborgerligt, samtidigt som de själva tycker att otrygga anställningar är ett riktigt stort samhällsproblem.

Det här är en känsloreaktion. Jag kan ju inte vara logiskt sur på människor som aldrig upplevt en samhällskollaps av den rangen som Sovjets kollaps var. Men ändå, jag blir provocerad av dem som inte förstår hur man kan vilja ha Sovjet tillbaka. Även om man inte fattar känslomässigt så borde man ju kunna förstå att det var ett trauma att förlora jobb, bostad, besparingar, trygghet, framtidsplaner, sin verklighet. Det är inte så mycket som behöver förklaras och förstås. Alla borde kunna fatta det precis som de flesta förväntas förstå Tysklands frustration på 1930-talet och varför det politiska läget blev som det blev. (Jag minns att man förväntades förstå detta när man läste svenska historieböcker i grundskolan och gymnasiet. Och ja, jag fattar.)

Jag har funderat på det här länge, såklart. Utan att säga så mycket, såklart. För, som sagt, i många fall är det inte värt att försöka förklara. Som tur är finns det nu ett sätt för mig att slippa förklara. Erfarenheter är förstås inget man kan läsa sig till i en bok, men ibland bör man ändå läsa en bok.

Vill ni förstå det som händer i Ryssland idag - läs Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand. Läs gärna hennes andra böcker också. Kriget har inget kvinnligt ansikte har jag skrivit om förut, och Zinkpojkar som kom ut på svenska i augusti handlar vältajmat nog om hur Sovjet krigade i ett annat land. Men Tiden second hand är boken man framför allt behöver för att förstå Ryssland idag. Det är en kör av röster, kritiska och nostalgiska. Människor som kämpade för friheten och människor som inte ville ha den. Ofta allt detta i samma person. 

Man behöver inte förstå alla nyanserna kring Sovjets existens och kollaps för att vara en god människa. Det har varit okej att mina svenska vänner inte fattat, för det har egentligen inte spelat så stor roll. Det finns andra politiska händelser i världen, krig och folkmord, katastrofer. Det har funnits modernare händelser ute i världen som vore viktigare för svenskar att sätta sig in i. För att förstå sin samtid. För att förstå sina vänner och kollegor, sina kunder, klienter, patienter och kontakter, lagkamrater, grannar. För att förstå varför människor man ser på teve är beredda att kriga mot varandra, döda varandra. För att förstå varför människor flyr. För att förstå varför människor stannar.

Med tanke på senaste årens utveckling verkar det dock som att det är dags att läsa på om hur Ryssland fungerar för att kunna förstå sin samtid. 

IF-satser och att veta vad man vill

En grej jag ofta jobbar med när jag jobbar är IF-satser. Alltså alla idéer man har att OM man gör si SÅ kommer det bli så. Om man är i en tid i livet när man behöver extra hjälp med sina besvär är dessa ofta viktiga att reda ut.

Det finns egentligen tre grejer där, som alla är nyanser av ca samma fenomen

1) Vad är det du vill, egentligen?

2) Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?

3) Måste man gå genom A för att komma till B?

Såhär kan det se ut i praktiken.

Vad är det du vill, egentligen?

Pengar är alltid det lättaste exemplet på att det man säger sig vilja ha inte är det man egentligen vill ha. Ponera att Mona vill få en ny tjänst, för att Mona vill ha mycket pengar. Kommer Mona bli lycklig om hon får en koffert med sedlar på en öde ö? Eller en massa siffror på ett konto hon inte kan använda? Förmodligen inte. Förmodligen vill Mona ha nåt annat man kan få för pengar. Kanske diamanter. Kanske trygghet. Kanske gå till tandläkaren. Kanske bekräftelse. Så det som behöver utforskas här är vad det egentligen man är ute efter. 

När jag jobbar med terapi är det här viktigt när vi sätter upp mål för behandlingen. För man vill ju inte sätta upp mål som inte alls är tillfredsställande när de uppnåtts.

Stämmer verkligen antagandet att det ena leder till det andra?

Det mest klassiska exemplet är "om jag bara gick ner 15 kilo i vikt så skulle jag bli lycklig, gift och ojojoj". Hur bra ser stödet ut för att viktnedgång leder till allt detta? Inte så jätte. Och visst kan viktnedgången vara ett mål i sig och ändå vara nåt man siktar på. Men det betyder inte att det får alla andra följder också. Så här får man kanske jobba mot att dels gå ner, dels hitta nån bra att gifta sig med. 

När jag jobbar med terapi handlar det om att separera upp A och B och se dem som två olika vägar, inte att man måste jobba på den ena för att åstadkomma det andra. A och B kan vara två separata och kanske olika viktiga mål. De kanske påverkar varann, men ska ändå inte ses som att det finns uppenbart kausalt samband.

Måste man gå genom A för att komma till B?

För att fortsätta på viktnedgångsspåret - "om jag gick ner 15 kilo så skulle jag kunna gå till stranden och bada". Är det viktgräns på stranden? Nope. Då kan det vara bättre att komma till B på andra vägar än A. Det kan förstås finnas hinder på de vägarna också, men kanske är det hinder som är lättare att klara av? Mer konkreta hinder, som att man vill ha badkläder på stranden, men inte har några nu. Här hamnar också många situationer där man väntar på en känsla för att göra nåt. "Om jag var pepp skulle jag gå ut och springa", eller "om jag var entusiastisk skulle jag söka nytt jobb". Det är trevligt när känslor kommer före handling, men ofta gör de tvärtom - dyker upp när man väl börjat agera. Eller så dyker de inte upp alls, men då har man åtminstone sprungit tre kilometer, eller skickat in CV.
När jag jobbar med det här så försöker jag ofta hitta de antaganden där "om" inte behöver uppfyllas för att man ska kunna göra det man vill. Ofta så pratar personer om saker de skulle göra om de mådde bättre, och ofta är det saker de lika gärna kan göra nu. Visst, det blir kanske inte 100% kul. Det kanske bara blir 50% kul. Men alternativet är att vänta på att må bättre och ha 0% kul under tiden.

***

Det här kan verka enkelt och banalt, men det är väldigt ofta som människor lever efter antaganden som egentligen inte är så rimliga. Oftast spelar det inte så stor roll, men ibland kan det vara bra att se över vad det egentligen är för mål man har, och vad det är för kartor man har ritat upp för sig själv. All den här energin du använder för att övervinna hinder A, kommer den ens vara värd när du får B? Eller är det nåt annat du egentligen är ute efter? Och om det nu är B som lockar, är A den enda vägen? 

Ryss är inte längre nån med koppling till landet Ryssland

Jesenin-björkar som vi kallar dem i min hemkultur

Om jag ska nämna en positiv sak som kommit ur den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina... Jag vet, vidrig mening att skriva. Jag är väldigt orolig för läget. Helt klart inte samma dödstal och akut misär som andra aktuella väpnade konflikter, men potentiellt stora politiska konsekvenser. Det första som hände mig när jag kom i medveten barnaålder var att mitt land fukking kollapsade, efter det vet jag att stora samhälleliga förändringar kan hända fort och att de kan hända mig. Inte nån annanstans så att de förblir abstrakta (som Sovjets kollaps för svenska 80-talister), utan att de kan hända runt mig och människor jag känner privat. Det är framför allt det andra som kan hända, har redan hänt. Så jag är rätt orolig, ja. Men det är en grej i hur västerländska media har rapporterat som känns äntligen!.

Att vara ryss, att ha ryska som modersmål, är inte längre samma som att ha med landet Ryssland att göra.

Det har förstås alltid funnits ryssar som bott utanför Ryssland (kejsardömet, eller Sovjet med dess ryska hegemoni). Men i och med folkomflyttningar under Sovjettiden, och den vågen av utvandring som kom efter Sovjets kollaps, upplever jag att det skett en kvantitativ förändring som varit så pass stor att den blivit kvalitativ. En hel generation av ryssar har hunnit födas och växa upp med ryska som modersmål, rysk kultur, rysk identitet - men helt utanför Ryssland som stat. Krisen i Ukraina har verkligen synliggjort detta internationellt.

Jag är ju förvisso född i Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg, då), men flyttade till Lettland när jag var tre. Jag har inte sedan dess bott i det som idag är Ryssland. Ryska är mitt modersmål och jag känner samhörighet med rysk kultur från förr. men jag känner ingenting inför landet Ryssland. Hade jag inte haft släkt där så hade jag inte brytt mig mer om Ryssland än jag bryr mig om andra stora länder med mycket vapen. Jag har väldigt begränsad koll på rysk politik, och ca ingen koll alls på modern rysk kultur. När jag möter Ryssland-ryssar känner jag att de är annorlunda än jag, och det inte enbart i egenskap av svensk. Det är också som baltryss. Jag kan prata med andra baltryssar och vi kan säga att någon från Ryssland är så himla rysk, och vi fattar vad som menas.

Jag har aldrig bott i Ryssland,men det antas ständigt. Men tröttsamt ibland. Jag förväntas ha koll på rysk politik. Jag får frågor av typ "aha, du har pojkvän, kommer han också från Ryssland?". Folk frågar mig om jag på semestern ska åka hem till Ryssland. Jag fattar ju var de frågorna kommer ifrån, absolut. Men samtidigt är det faktiskt väldigt många som har ryska namn och ryska som modersmål som inte kommer från Ryssland, inte bott i Ryssland, knappt ens kanske har släkt där. Min "avvikande" erfarenhet av att vara ryska är inte så ovanligt. Det finns väldigt många av oss nu. Som inte är dissidenter, inte exilryssar, inte har utvandrat från Ryssland, utan helt enkelt är ryssar fast inte rysslänningar. I och med Ukrainakrisen har det blivit väldigt synligt.