Tre saker jag lärt mig om relationer av att vara i relationer

Jag stirrade länge på bilden och tänkte "hur faaaan blir det där 'yolo'????"

Kanske banalt. Kanske självklart. Men dessa tre saker är sådana där ögonöppnande insikter jag fått av specifika personer i specifika relationer.

Relationer tar slut och man kan leva med det

Jamenja, jag har ju alltid fattat att relationer kan ta slut. Fast precis som många andra har jag haft bilden av att detta ska hanteras med att man liksom blundar och kör ändå. Sedan hamnade jag i en relation som från början, uttalat, skulle ta slut. Den var väl inte så seriös från början, så då var det ju lätt att säga så. Sedan blev den seriös och det fortsatte vara lätt att säga. Min favvohobby blev att på frågor "har ni vart ihop så länge, när ska ni flytta ihop?" svara "vi ska inte flytta ihop, vi ska göra slut". Jävlar det blir intressant stämning om man säger så.

I den relationen har vi kunnat prata framtid, fast en framtid då vi inte längre är ett par, utan gamla vänner och jag är cool vuxen förebild för hans barn. I den relationen har vi kunnat prata om hur slutgörandet sannolikt kommer att se ut. Så har jag tänkt i mina relationer sedan dess. Det har gjort mig oerhört mycket tryggare i relationerna. Det har gjort slutgörandet mycket enklare att hantera. Det har för all del också lätt till romantiska uttalanden typ "åh den här relationen funkar så bra, jag vet inte ens varför vi kommer göra slut!".

På ett större plan var det så jag lärde mig hur man lever fast man vet att man ska dö.

Det är beteendet som räknas

*ler KBT*

Människor menar så jäkla olika saker med kär. Jag tycker att kär är förälskad, men älska är en annan sak. Andra tycker att kär och älska är samma. Jag vet förresten inte ens hur kär känns längre, jag tänker att tyckaom är min nya relationskänsla. Trivsmed. Blirgladav. Asbra känslor. Bästa känslorna. Och en gång i en relation där jag tyckte jag var kär så sade motparten att han inte var det, och jag kände bara - och..? Jag borde ju blivit ledsen, eller problematisera ojämlikheten, men jag brydde mig faktiskt inte alls. För det jag brydde mig om var hur personen var mot mig. Och när jag är med någon spelar det väl egentligen noll roll vad jag känner exakt i vilken nyans. Det är liksom mitt bekymmer och min interna angelägenhet. Det som gör relationen är ju inte mina känslor, det är vad jag gör. Inte hans känslor, utan vad han gör. Känslor finns, absolut. De är värda att ta på allvar, och känna, och kanske kommunicera till varandra. Men sedan han som inte var kär är detta sekundärt för mig. Det blir lättare att vara kär. Det har blivit lättare att vara kär i.

Man behöver inte vara kär hela tiden

Jag tror det gick till såhär. "Är du kär i mig?" frågade jag. "Ibland" svarade han. "Smart!" sa jag.

Nej, den här dialogen utspelade sig över längre tid, det här är en kort stiliserad sammanfattning. Men när han sa detta om att vara kär ibland, då blev jag lite ställd över hur rimligt detta var. Fast jag aldrig hade hört eller sagt det förut. Man pratar om det när man pratar långa relationer. "Man kan ju inte vara kär jämt, känslorna kommer och går lite" betryggar man personer vars äktenskap inte är som en gång på dansbanan. Kortare relationer har jag inte riktigt hört detta om. Fast om man tänker efter så är man väl nästan alltid kär ibland. Att vara kär jämt och ständigt är ju den där maniska passionen som väl har sina sidor, men som oftast inte håller i särskilt länge i och med att tillståndet är fruktansvärt påfrestande. Att vara kär ibland skulle jag gissa är vad som händer i de flesta fall. Nu när detta har sagts känns det fruktansvärt självklart.