söndag, oktober 26, 2014

Att ses som den onda sårande kraften

I ett seriöst sammahang på Internet där jag hänger har det nyligen ställts en fråga om huruvida en mono och en poly kan vara ihop långvarigt. Ingen av dem som svarade var en rövhatt, vilket var trevligt. Det blev på det stora hela en bra konstruktiv diskussion.

Men.

Det var naturligtvis flera personer som påpekade att om dessa två ska kompromissa och acceptera varandra i en relation är det viktigt att monot på riktigt accepterar och inte känner sig pressad och kör över sig själv.

Det var också i ungefär samma veva som jag läste en studie om hur folk i samtyckande ickemonogama relationer må lika bra som folk i monogama. Jag har sett detta begrepp - samtyckande ickemonogami/consensual nonmonogamy - ca en miljard gånger i forskning och samtal om ickemonogami i seriösa sammanhang. Jag kan inte minnas något tillfälle där man i samma sammanhang kallat monogami för samtyckande monogami/consensual monogamy.

Jag skulle kunna skriva en analytisk analys av detta nu, hur normer fungerar och varför vi aldrig talar om att även monogami är nåt att samtycka till. Men jag ska skriva personligt. Jag är ju trots allt det där polyt som kan hamna i relation med monogama. Jag är polyt som alltid hört att det är viktigt att den monogama inte körs över. Och det gör nåt med mig.

Det gör att jag får skuld- och skamkänslor och mår piss. Det gör att jag känner mig som en dålig människa, som en förövare. Det gör att jag känner att jag borde bära långt över 50% av ansvaret i en parrelation. Det gör att jag känner mig ensam och oskyddad.

Jag är ansvarsfull person när det kommer till relationer. Jag leker inte med andras känslor för skojs skull. Jag är mån om att mina partners mår bra. Jag frågar hur de vill ha det, jag förutser saker som kan hända och förbereder mina relationer på dem. Det är viktigt för mig att vara ansvarsfull i relationer. Det är nånting som för mig självbild är långt viktigare än att jag inte är monogam. Därför blir jag extra sårad när det ständigt trycks på att jag är skurken. Därför gör det så ont.

Inte varje enskild gång någon månar om den monoamoröses rättigheter. Men i längden. Då och då rinner det över.

Det gör ont att så många utgår från att just mitt sätt att känna är det sättet som kan såra människor. Att just mitt sätt är nåt man kan gå med på motvilligt och lida av. Det gör ont att jag anses såra och köra över människor genom att blott existera och ha önskemål om hur mitt kärleksliv ska se ut. Det gör ont att jag anses vara den som lätt kan bli skurken.

Det gör också ont att jag och mina känslor inte anses värda att skydda. Att ingen pratar om att inte heller polypersonen ska motvilligt tvingas in i monogami. Att ingen värnar mina relationsrättigheter. Att ingen tar hänsyn till mina rädslor, min separationsskräck, min svartsjuka, min sårbarhet.

Det här är ingen teoretisk fråga. Jag har varit i lång relation med monogam person. Under alla år vi var tillsammans blev folk imponerade av honom när jag berättade om att vi hade skilda relationspreferenser. Ingen frågade mig hur det var att vara med någon som förr eller senare skulle lämna mig för en annan. Hur det var att vara med någon som skulle byta bort en lång relation med mig mot nåt nytt, fast vår relation kanske fortfarande fungerade bra. Det här är ingen teoretisk fråga för mig. Det var mina rädslor och sorger som aldrig sågs. Det var hans "självuppoffring" som uppmärksammades.

När det faktiskt hände, en annan kom in i bilden och jag blev gjord slut med, var det bara polyvänner som själva kopplade det till monogamin. Det var de som självmant såg situationen från mitt perspektiv. Det är de som behandlade mig som en sårbar person med känslor på det sättet jag är sårbar person med känslor.

Det är ingen teoretisk fråga. Det är nåt som gör ont. Det är nåt som får mig att känna mig som en dålig människa. Det är nåt som raderar vikten av mitt arbete med mina relationer, för det är ju klart att jag ska ta allt detta ansvar, det är ju jag som kan såra. Jag tar gärna ansvar, jag tar gärna hänsyn, jag tar gärna hand om mina partners och deras känslor. Men jag vill inte känna att jag gör det för att jag är någon sorts medfött ond kraft som sårar allt i sin väg. Jag vill inte ha den där skulden och skammen. Jag vill vara ansvarsfull för att det helt enkelt är viktigt. Och jag vill känna mig skyddsvärd.

Det kan låta som en petitess. Som nåt jag klagar på för att ha nåt att klaga på, när välmenande människor är välmenande. Men denna petitess får mig att känna mig en som en skurk i ett sammanhang där jag verkligen inte förtjänar det. Det påverkar mitt liv. Det påverkar mitt mående. Jag är lycklig att jag ändå har tillräckligt med insikt för att inte låta mig bli överkörd och gå med på monorelationer.

För ni alla som pratar om att monot inte ska behöva köra över egna gränser. Ni fattar väl att motsatsen med allra högsta sannolikhet är påtagligt vanligare när ett poly och ett mono möts? Och alla dessa polys som motvilligt kompromissar och accepterar, de är värda samma hänsyn och omtanke. 

9 kommentarer:

Jo sa...

Hear Hear!

Skulle vilja att just det här lyftes upp i någon väldigt populär TV-serie, på ett sätt som gör att alla lider/känner med polyt, oavsett egen läggning. Går att göra, om man vill.

vera sa...

Tack för inlägget - igenkänningsfaktorn är typ hundra procent :-(

Anonymus Maximus sa...

Jag känner till känslan av att vara ett "sänke" i relationen. Att vara den som ska vara så tacksam att partnern står ut med att vara ihop med den man är. Den är hemsk och i längden outhärdlig.

Problemet med att vara ansvarsfull, som du är, är att man lätt tar på sig ansvar som egentligen inte är ens.

Det är en sak som jag saknar i ditt mycket välskrivna inlägg: du har definierat vad du anser vara ditt ansvar i en relation, och du har sagt vad du förväntar dig av personer utanför relationen - men hur skulle du beskriva din mono-partners ansvar?

ja sa...

tack för den här texten! extremt mkt spot on mvh poly i relation med mono

Anonym sa...

Det är orimligt att utgå från att människan är sexuellt attraherad av en enda person. Den sexuella attraktionen gentemot andra kan givetvis inte försvinna bara för att man ingår ett monogamt förhållande. M.a.o är monogami en sorts överenskommelse eller, rättare sagt, en kompromiss. Folk är antagligen beredda att acceptera denna kompromiss av några huvudsakliga:

1) rädslan att bli lämnad, dvs bristande självsäkerhet och vårt behov av "ägande" som en fast punkt i tillvaron.
2) religiösa dogmer och värderingar i sexualfrågor som fortfarande genomsyrar samhället
3) en social norm, en samhällstruktur och därmed ett social tryck eftersom majoriteten just fallit offer för punkt (1) och (2) ovan. "Får inte jag så ska minsann ingen annan heller få!"

Apropå punkt (1), rädslan, så är den däremot inte oberättigad. Utöver besväret att hitta ny partner så utvecklas typiskt ett sam-beroende i relationer. Det mest uppenbara exemplet är om småbarn kommer in i bilden. Rädslan är alltså inte obefogad. Vidare ökar givetvis flersamhet risken att ens partner just föredrar någon annan.

Flersamhet är otvivelaktigt en komplexare struktur att uppehålla. Och, därtill är tvåsamhet den minsta enhet av relation som går att forma så det är inte konstigt att detta är normen.

Men, det ironiska är att det antagligen är ännu "enklare" med *skenbar* tvåsamhet, dvs otrohet. I frustration över att biologin går emot konventionen så begår antagligen de flesta monogama individer otrohet om man i detta inkluderar både faktisk fysisk utlevnad med andra men också önskan/fantasi om detta. Som med alla kompromisser kommer ett visst missnöje....

Aantar att frågan kokar ner till att inte döma andra och att försöka se saker ur deras perspektiv.

Tanja Suhinina sa...

Tack så mycket, allihop =)

Anonym: Alltså, det här är inte ett inlägg där man ska jämföra poly och mono. Inte ens inlägg om ifall det går att förena personer med olika relationsläggnngar. Det här är ett inlägg om den sista meningen i din kommentar.

Simon sa...

Hur skapar man relationer där alla parter verkligen visar intresse för varandras "sorger, rädslor svartsjukor etc"? Jag har insett hur ovanliga och värdefulla sånna relationer är.

Anna sa...

Hah, oj. Jag fick sån enorm inkänningsfaktor här trots att jag kommer från andra hållet.

I mitt förhållande är jag monon som känner att hon förtrycker sin poly som inte får leva på sitt sätt.

Skillnaden här är nog att vår umgängeskrets är till största delen poly, så det är den normen som råder hos oss, den typen av diskussioner och förväntningar.


(Och jag önskar så mycket att jag kunde ändra mig och bli mer tillåtande men jag kan bara inte. )

Nej, jag vill inte få det här till nåt "men det är synd om monos också!" för det är ju trots allt vi som är normen, vi som får sympatin.

Bara att, aj vad du formulerade vad jag känner.

Anonym sa...

Smeknamn: jazz

Tack för det Tanja, älskar din blogg!

Jag gjörde slut nyligen med min brasiliansk HPD flickvän, som har varit i terapin för många år sedan. Jag själv är kanske lite för mycket INTJ, så kanske för oförenliga personligheter till att börja med? Vi hade ju många intressanta diskussioner om din post och om många andra problem i våra relation. Du, Tanja, var en stort inspiration till henne, och egentligen till mig också.

Efter två år av en förmodligen mono relation, hon var trott och ville prova nya säker. Jag, som mono, läste varenda artikel, dokumenterade mig hård (ethical slut, bl.a) och ännu träffade poly människor bara för att fråga och lära vidare om ämnet. Till slut jag föreslog att prova nåt tillsammans först (trekant), jag tänkte att det var den mest bekväm för att börja med. Hon gjorde trekanter förut med andra människor (innan våra förhållande), men nu hade hon brist och sa att det var för komplicerat, kunde inte vänta, bryr eller ta hand om våra relation längre.

Då, när alla möjligheter vi tänkte passade inte, vi grälade och jag gjorde slut på riktigt.

Sedan flyttade jag på mig till en annan mono förhållande men inte kassera poly alls. Jag tycker det om och tänker att det är en intressant och fin relationsmodell med plus o minus som alla andra. Det är definitivt värd att prova på om jag och mina partner(s) känner så i framtiden. Jag tror att jag blev en ju rikare person som, t.ex, kan hantera svartsjuka lite bättre än förut.

Till slut, jag är nyfiken och undrar hur HPD människa, som har många relationsärenden, kan klarar sig bra i livet och kärlek, hur hanterar man såna som (poly)partner och overleva dem? Hur kan jag blir bättre i framtid när jag hittar en HPD jag uppskattar och undvika ont och sorg för alla som är inblandade?

En gång till: Tack Tanja!