Idag ska jag prata om nördar. Jag ska prata om det orimliga i att göra dem till darlings, jag ska prata om att det är trendigt att vara en, om barndomsnostalgi, om tjejer och om äkthet. Det blir förenklat och sexistiskt, jag varnat. Men jag ska börja med att berätta för er vad en nörd är.
Mycket svårt att skriva spegelvänt.
Att vara en nörd, om jag ska definiera det, är att prioritera sitt intresse väldigt högt, och att prioritera vanliga intressen väldigt lågt. Jag börjar med att exemplifiera det senare, för att det förra kan vara nästan precis vad som helst. Vad förväntas man prioritera i livet? Man förväntas prioritera utbildning och karriär, relationer, familj, pengar, festa, utseende och personlig hygien. Om jag skulle säga att man prioriterar status så skulle jag sammanfatta flera av punkterna ovan. Ännu mer övergripande är att säga att människor förväntas bry sig jävligt mycket om att andra ska tycka om dem och vara bekväma med dem. Människor förväntas vilja bli omtyckta och beundrade. Människor förväntas vilja offra en del av vad de själva vill och tycker i utbyte med att personerna runtomkring ska känna sig bekväma, omtyckta, och tycka om tillbaka.
Jag har tidigare sagt att ens väldigt prioriterade nördområde kan vara nästan vad som helst. Om man överprioriterar fenomen från gruppen som man förväntas prioritera kommer man lindrigare undan att bli nördförklarad. Att prioritera juristkarriären anses inte vara nördigt. Inte heller att veta allt som finns att veta om bäbisar. Det är när intresset är någonting som man inte vinner "bli omtyckt av många andra"-poäng på som nördklockorna börjar ringa. En följd av att ha smala intressen är ju att man får svårare att relatera till folk i allmänhet och tvärtom. Jag är till exempel rigoröst ointresserad av Batman, men jag gick och såg the Dark Knight Rises på bio inte minst för att det är en film folk snackar om, och då kan man samtala runt den. Man kan relatera till många andra. Jag hade ju hellre sätt på Galaxhjältarna, men då kan jag bara relatera till Iggy. (Och bara så att ni vet valde jag mellan att skriva det här inlägget och recensera Välkommen till N.H.K., men valde det här för att fler skulle bry sig)
Men, kommer ni kanske invända, blir det inte lustigt att jag såg just Batman på bio? Liksom, att Batman är mainstream, är det inte ett tecken på att nördar numera är mainstreama? Nördmode har ju varit värsta grejen, och många unga hippa sportar tröjor med nördtryck. Till det har jag två kommentarer. Den ena är en bisak, den andra är viktig för vidare diskussion. Vi börjar med det första. Jag tror att mycket av det vi uppfattar som att nördande har blivit mainstream och hippt handlar egentligen om att man numera inte har lika tydlig indelning mellan barndom och vuxenhet. I How I Met Your Mother har slampan Barney en stormtrooper i originalstorlek i sin playboylya. Är det ett tecken på att han är en nörd? Nej, förstås, det är ett tecken på att han är jätterik och har råd med infall av typen "den här har jag velat ha sen jag var barn!". När Ted i samma serie faktiskt nördar om arkitektur framställs han som en tönt.
Visst har det varit hippt att vara nörd senaste åren. Det har synts på modesidorna, till exempel. Det som kallas för nördmode ser förstås inte ut som det nördar faktiskt har på sig, men det stoppar ingen från att ropa nörd så fort de ser en space invaders-detalj, eller kalla stora glasögon för nördbrillor. För att ge er lite inblick i vad nördar egentligen har på sig kan jag tipsa om chinos, skjorta eller billig t-shirt med tryck man är intresserad av, flygigt hår, glasögon med halvbåge, gympaskor (Tänkte du sneakers? Du tänkte fel.), fleecetröja, ryggsäck. Det är ungefär som evigt nittiotal, fast inte på det sättet som kommer tillbaka nu tjugo år senare. För de bryr sig inte. De har inte kläder på sig för att du ska tycka att de är behagliga att se på. De är inte där för att göra andra bekväma.
Så min ena förklaring till att "nu är nörden älskad" inte stämmer är att man blandar ihop beteendet nörd med inredningsdetaljer och barndomsnostalgi. Att man bara älskade Star Wars som barn och har kvar sina gamla leksaker gör inte en till nörd. Det är åldersadekvat att älska Star Wars som barn, och din farmor hade säkert också några av sina gamla leksaker i vitrinskåpet. Det gjorde inte henne till nörd, och inte dig heller. Det som skulle göra dig till Star Wars-nörd vore om ditt Star Wars-intresse gick över dina sociala relationer, din karriär och andras förmåga att relatera till dig. Hipsters anklagas ju ofta för att premiera kulturkunskap om
fenomen ingen annan hört talas om, men det vore dumt att tro att man i dagens räknas som cool om man känner till kultur andra inte känner till. Självklart gäller det att känna till kultur som andra coola redan vet om. Hur annars kommer de fatta hur cool du är som känner till just den kulturyttringen?
Det är nu vi kommer till det viktiga och centrala i varför "nu är nörden älskar" inte riktigt kan stämma - nördar är faktiskt inte särskilt trevliga eller intressanta att umgås med. För att de definitionsmässigt är ovanligt lite intresserade av att du ska tycka om dem. Nyligen pratade jag med en ny manlig bekantskap, vi kan kalla honom Niklas. Jag berättade om festande med KTH-kompisar och hur de ibland kan ha långa konversationer om våglängder och krafter hit och dit. Niklas sa någonting i stil med att om han var en tjej skulle han tycka att det var attraktivt med sådana killar. Jag undrade varför han varandes kille inte tyckte att sådana tjejer var attraktiva. Han funderade, och sa sedan någonting i stil med att det förvisso är attraktivt med folk som brinner, man han har inte sett lika många tjejer som beter sig på det sättet.
Hold that thought.
Klipp ut Otaku no Video (ca Nördfilmen, rekommenderas varmt om ni vill se en film om nördar) , där huvudpersonen Kubo bestämmer sig för att ge upp allt och bli supernörd.
Nu har jag många gånger nämnt att man som nörd blir socialt obekväm. Måste jag verkligen reproducera stereotypen om en nörd som en ensam svettig typ? Av hankön och utan annat umgänge än lika svettiga nördar? Ja, till en del. Jag tror att det är svårt att vara superpassionerad inom ett ovanligt intresse utan att ge avkall på brett umgänge och hög status. Att man försvinner ur nördgänget om man skaffar flickvän är en verklighetsbaserad klyscha. Om man brinner för arkadkabinett vill man lägga ner så mycket tid som möjligt på arkadkabinett, och umgås med likasinnade. Man lägger inte ner tid på att hålla koll på trender, baka med surdeg eller gå på fest. Man unnar sig att slippa saker man är ointresserad av, men det leder till att man inte har lika mycket socialt smörjmedel utanför sin nördkrets. Lady Gaga - vem? Solsidan - nej, inte sett. Jag vill verkligen inte att någon ska underskatta vikten av gemensam kultur - det är ju inte minst därför nördar med samma intresse nördar tillsammans.
Men man ska förstås inte sticka under stolen med att passionen för nördämnet inte behöver komma före isoleringen. Någonting som annars kunnat vara en liten hobby i bakgrunden får större betydelse i ens liv när man ändå inte är bjuden på fest och inte har nån partner. Har man det kämpigt med att få till det sociala flytet blir det mycket lättare om man samlas kring ett intresse. Och så får man en gemenskap. I den gemenskapen är det ingen fara att man inte prioriterar det där som resten av samhället vill att man ska satsa på. Det är faktiskt till och med en fördel. En riktig nörd ger avkall på världsliga, ytliga ting. Håller man sig fast vid sådant som att se bra ut kan man alltid kalla personen för posör, stärka nördidentiteten och få för en gångs skull själv tacka nej till en annan persons sällskap. Ja, eller så vill man faktiskt ha sitt nörderi för nörderiet och vill inte att puckon ska hänga med bara för att de tycker att det är lite exotiskt. Det är ju också rimlig anledning att inte vilja ha med posörer.
Nu tillbaka till Niklas och hans påstående om att han inte sett tjejer vara nördiga lika mycket. Varför, kan man undra, har Niklas som känt Tanja i flera månader aldrig sett en kvinna engagerat prata om att man i ryska fandomen skriver bokstavliga fics om hur Oskar von Reuental har kackerlackor i huvudet? Är det för att jag inte vill prata Galaxhjältarna? Nej, det är för att jag fattar att ingen är intresserad av att prata japansk rymdopera med henne. Framför allt inte Niklas. Iggy är intresserad, så honom pratar jag Galaxhjältarna med. Tack gode gud för Iggy, för Niklas (eller nån annan) tycker egentligen inte alls att nördar är attraktiva eller intressanta. Nörderi innebär passionerat intresse för nåt de flesta inte fucking bryr sig om, och ett visst tunnelseende som stänger av mycket annat. Visst kan man gilla folk som brinner, men det är mest i teorin. I praktiken är personer som brinner hårt för en sak ganska tråkiga och trista att umgås med för att - jusste! - att de är mer intresserade av den saken än dig. Det kan vara lite häftigt att träffa nån som är superengagerad i tågmodeller. Tre timmar senare blir det lätt jobbigt, ty denna person är inte särskilt intresserad av att låta dig tala lika länge om dina intressen. Personen är ju varken genuint intresserad eller kommer låtsas för att göra dig glad. En ännu längre period senare blir det väldigt jobbigt att ha en relation med någon som prioriterar sin hobby framför att vara omtyckt.
Nördälskeriet är samma typ av romantiserande som Manic Pixie Girl (psykisk skörhet är asjobbigt i verkligheten) eller hemmafruvurmen (jobbigt att sitta hemma och va fattig). För att i verkligheten orka med en sån person (om man inte har gemensamt intresse, då är det coolers) måste man verkligen vara förtjust i att storögt lyssna på andra, leva genom dem, och inte ha behov av att bli bekräftad i sina intressen. Att Niklas inte sett tjejer nörda ut kan mycket väl bero på att han inte visat intresse för att lyssna på kvinnor som pratar om saker han inte är intresserad av. Hade Niklas varit tjej hade han kanske faktiskt gillat såna. Nu könsstereotypiserar jag hårt. Men det har jag å andra sidan gjort i hela inlägget, eftersom jag underförstått manliga nördar. Detta för att jag vill avsluta med diskussion av kvinnliga nördar. Det har varit ett aktuellt ämne i mina twittersammanhang sedan en serietecknare
gick till sexistattack mot (OBS Originellt!) cosplayande tjejer. Jag hatade också på cosplayande tjejer för tio år sedan. Ytliga var de, och brudiga, och inte alls lika äkta som jag. Vilken jävla idiot jag var, herregud. Att man fick vara så puckad utan att någon vuxen tog en i handen och förklarade hur saker och ting ligger till! Och att vuxna människor fortfarande håller på sådär.
Att jag tjatar om att nörderi är att ge blanka fan i vad andra tycker har mycket att göra med diskussionen om kvinnliga nördar. Jag tror nämligen att tjejer bland annat hotar nördidentiteten genom att faktiskt vara mer vårdade och anpassade för att omgivningen ska känna sig bekväm. Det ingår i könsrollen. För tjejer har det historiskt varit viktigt att vara omtyckta, för om ingen tyckte om en så fick man inte gifta sig, och det var typ det alternativet man hade att klara sig i livet. Lägstanivån på att framstå som hel och ren för kvinnor är högre än för män, men det är också lättare för tjejer att se piffigare ut. Ta första bästa tjejtröja på H&M och du är dekorerad med en rosett, ta första bästa killtröja och det är förmodligen någonting mycket tråkigare. Förutom utseendet lär kvinnor sig att le och vara omhändetagande på ett annat sätt än män. Så även om en kvinna kanske tokprioriterar att köpa ball joint-dockor från Japan kommer hon förmodligen på ryggmärgsnivå ge visst intryck av att hon bryr sig om vad andra tycker.
Lyckas kvinnan skaka av alla spår av att ge ett fuck kommer hon istället osynliggöras. Inför henne kommer män prata om att alla brudar typ bara visar tuttarna jämt. Hon kommer förstås inte att avses med uttalandet, för en okvinnlig kvinna är ingen kvinna, men kvinnor som beter sig kvinnligt är inga äkta nördar för att de är för världsliga och fokuserar på fel saker. Damned if you do, damned if you don't. Det är precis som det funkar i övriga världen, fast med extravagantare klädsel, och nördarna är gärna övertygade om att de inte kan vara sexistiska för att de ju faktiskt är nördar och blivit mobbade. Så man hatar på cosplaybrudar, som om det inte var en rimlig del av nördkulturen att klä ut sig. Att just kvinnor cosplayar just sexigt har massor av rimliga förklaringar som andra artiklar täcker utförligare. Figurer som finns att välja på är ofta avklädda och sexiga. Kvinnor uppmuntras ständigt att vara sexiga, så varför skulle de sluta just på nördkonvent. Och tjejer som i vanliga samhället inte anses särskilt heta kan kanske få känna sig åtrådda i nördkretsar.
Att män kallar kvinnliga nördar för posörer är också rimligt. Om ens samhällsfrånvända image har varit ett kvitto på att man brinner så är det rimligt att anta att en välanpassad person inte brinner. Antingen tror man det, eller så måste man bryta sambandet, och tanken på att det är möjligt att förena de två världarna är jobbig. Det sätter samma press som bilden av "allt är möjligt" sätter på gymnasieungdomar. Det förlägger all skuld och ansvar hos personen. Kan hon så kan du - och då är det bättre att säga att hon inte heller kan. Hon brinner inte. Hon är fejk. En annan rimlig anledning är att man blir påmind om en sexualitet som man har rätt svårt med, och som man kanske helst vill glömma bort, eller kanalisera till soloprojekt. Sen kommer de med riktig hud och påminner en. Och så kan det förstås vara så att man vill behålla en känsla av att känna sig som en man. Okej att man inte kan sporta eller har häftigt jobb, men man har ändå ett helt manligt intresse! Tjejbaciller undanbedes.
Ja, och det kan ju vara så att man är ett sexistiskt pucko som har fått för sig att kvinnor är sämre varelser som inte borde smutsa ner ens fina hobby med sitt äckliga läppstift. Så man utnyttjar sitt tolknngsföreträde och bestämmer att det här med att lägga ner hundratals timmar på att researcha, sy, utforma och vara jävligt händig är inte nördigt.
Nu börjar inlägget närma sig sitt slut. Jag borde mjuka upp det med att skriva att jag såklart älskar nördar, fast det stämmer förstås inte. Jag tycker att människor som brinner för intressen så pass att de struntar i vad andra tycker kan vara coola - men de är också jobbiga. Jag tycker det blir jättetöntigt när de ska hålla på och dra gränsen för när man är äkta, men jag stör mig också på sönderkramande av en romantiserad nördvision som har ytterst lite med verkligheten att göra. Jag tycker att det är bra att nördar finns och att de finner varandra om så önskas. Jag ser inte ner på folk som tycker att deras intresse är viktigt, sålänge de inte försummar sina barn eller behandlar andra illa. Men jag tänker inte prata med dem så mycket heller, för det blir sjukt tråkigt efter ett tag. Såvida vi inte har gemensamt intresse. Då, då!!!
