onsdag, oktober 17, 2012

31 animédagar: öööh, många dagar

Man skulle kunna hävda att jag inte animébloggat varje dag, men så har jag inte bloggat varje dag typ alls.


Jag fastnade lite på den, för jag kunde inte komma på nån remake jag sett. Jag kollade i inspirationstexten och de nämnde Stålalkemisten. Jag tyckte om den första gången jag såg den för att jag väntade mig en animé för tolvåriga pojkar och så tog den upp frågor om handling och konsekvens och livshändelser som var rätt djupa för tolvåriga pojkar. Jag tänker i alla fall att en kvinnas sorg efter missfall inte är ett typiskt ämne som tolvåriga pojkar reflekterar över. Så jag blev väldigt positivt överraskad, och skulle visa den för Stangel. I processen av att titta på den ihop insåg jag att jusste, den var djup och överraskande för att vara ett verk för tolvåriga pojkar. Dock var Roy Mustang lika het andra gången. 

Sen skulle vi prova kolla på Brotherhood. Vi kände båda att det ju fanns potential i animén men det slarvades bort. Den var väldigt övertydlig ibland, till exempel. Så vi hoppades att den hade fått en andra chans i rätt riktning. Men nej, det var som att om man skulle kolla på en remake av original-Star Wars-trilogin och Leia skulle sätta in minnesdisken i R2D2 och säga "flyg till Tattooine och försök hitta Obi-Wan som också kallas Ben, och så tror jag min bror Luke bor där". Typ så.


Haha, okej. Det här är humor. Det är första bilden nånsin på mig på Facebook, och det var inte jag som la upp den. Jag är 18 och jag pysslar alltså med det dära cosplay, som Kei i Akira. Jag är typ kass, dessutom. Jag har bilden kvar för att ingen nånsin ska kunna tro att jag alltid varit sådär hipp som vissa polyaktiva tror att jag är. Bilden är beskuren så bara jag syns med ansikte.

Humm... Beror på bland vilka, antar jag. Min animésmak är väldigt kongruent med min kompiskrets, så det jag gillar är inte underskattat där. Att folk utan smak inte fattar hur bra Pompoko är tycker jag snarare är bra. 


Min spontana reaktion är "ALDRIG I LIVET HELLRE JOBBA PÅ BUP!". Men när jag var i yngre tonåren ville jag faktiskt bli animationsregissör.


Jag är episkt röstblind, vilket var ett problem när jag jobbade som telesexförsäljare. Jag tror det är rätt bra för mig som animékollare, jag behöver aldrig bry mig om att samma person spelar helt olika roller. Däremot stör ja mig enormt på bäbisrösten som viss typ av attraktiv kvinna tydligen använder i Japan. Oavsett röstskådis Fyfan!


Jag vet inte vad dagens animé- och mangasverige har att erbjuda, helt ärligt. Jag har dock genuint saknat svensk Galaxhjältarna-fandom då jag har en asbra idé till ett fanfic, men tror inte att Iggy vill läsa. Det är typ Reuental och Mittermeyer och sex, fast inte dem emellan, utan de med varsin kvinna och så gör de egentligen precis samma saker men de blir ändå helt olika. Karaktärsanalys genom sex är bästa genren, det finns föredömlig serie fanfics på temat Utena och smisk som gör samma grej. Men som sagt, Svenska Iserlohnsällskapet är inte tillr'ckligt stort för att jag ska skriva det. 

Dag 13: Vilken är den största animeöverraskningen det senaste året?

Humm... Kanske Kaiba, som jag bara sett lite av. Fast det var inte senaste året. Annars har väl typ allt varit som väntat? Usch, jag har ingen koll. 

...

Ja, nu tror jag inte det vart frågor på några dagar. Hoppas nästa fråga är "Storamiralerna: fuck, merry, kill".

Inga kommentarer: