Easy access

Vecka 6-temat är kläder. 

Jag har ganska många gånger skrivit om skillnad på sex och sexighet. Illustreras kanske tydligt av att unga tjejer uppmanas att klä sig sexigt, men bestraffas om de faktiskt har sex. Eller av att Johanna Sjödin som inte offentlig sysslar med konventionellt sexighet ofta anklagas för att hon säkert inte får kuk - trots att hon, om någon, får det. Jag gillar verkligen kläder. Och jag gillar verkligen detta med att vara snygg, eller titta på snyggt klädda människor. Jag kan känna att jag är mer attraherad av en person när personen är klädd snyggt. Jag kan känna mig sexigare på en snygg-dag. Sexigare som i att jag tänker att andra ser mig och vill ha sex med mig.

Men när jag tänker på sex+kläder tänker jag nog ändå mer på sex-sex. Inte att jag ska vara upphetsande att se, utan att jag ska gå att ha sex med. När jag klär mig för att jag hoppas på ligga klär jag mig så att det möjliggör ligga.

Hur det går till rent tekniskt illustreras av när jag en gång frågade en god vän vad som var dealen med korta kjolar. Han svarade "easy access". Att det ska gå lätt att komma åt det viktiga är nyckelordet. Nu ska jag summera lite vad det innebär i praktiken. När man säger easy access så menar man ju vissa specifika områden, och nu blir det områdesguide. Och ja. Jusste. Jag tänker också att om man klär sig så det går att ha sex så tänker man nog inte att man enbart ska kunna ha det hemma i sängen. Därför kommer jag utgå från att man vill ha sex, men också diskret, och kunna klä på sig så fort det går.

Mun
Läppstift är typiskt en grej som gör det jobbigare att kyssas. Kommer det åt kläder blir det jobbiga fläckar. Så bu för läppstift.

Bröst
Om man har skjorta eller blus är det lätt att komma åt bröstet, i och med att de har knäppning fram. Däremot tar det förstås lite tid att återställa ordningen om någon kommer på en. Lösningen på den typen av problem är att ha en något löst sittande tröja i trikåtyg. Då kommer man åt genom att föra in handen under, och kan sedan lätt dra bort handen och låtsas som ingenting.

Klänning kan vara lite krångligt, i och med att man inte kan komma in från midjehållet. Därför är klänningar med knäppning i rygg och sida jättekassa. Särskilt om de har ärm!

Exempel på klänning där man inte kommer åt brösten. Den här och alla andra bilder från hm.se

Exempel på klänning där man kommer åt brösten

Ett tredje sätt att komma åt bröstet är förstås att dra ner överdelen. Det är lätt om man har en tubtopp eller någonting med tunna axelband. Dock blir det återigen krångligt att återställa ordningen.

En bra lösning är att ha en löst sittande kofta över det hela. På så sätt kan man smeka vad man vill under den, och fort knäppa den om någon kommer. Koftor är oftast mer lätthanterliga ön skjortknappar eller toppar som behöver dras upp.

Under den här koftan hade man kunnat dölja uppknäppta skjortknappar!

Rygg
Vissa gillar att bli smekta på ryggen. Fråga inte mig varför. Där skulle jag rekommendera mjuk trikåtopp eller löst sittande skjorta.

Kuk
Åh, vet ni "fittbyxan"? Det är en workshop som hölls i nåt feministsammanhang för tusen år sen, och som feministogillare fortfarande inte kan släppa. De tycker det är lustigt. Jag kan hålla med om att det är konceptuellt, men faktum är ju att byxor är konstruerade efter kuk.

För bästa tillgång avrekommenderar jag skärp. Blir en massa krångel med det, och svårt att spontant glida in med händerna och smeka utan att knäppa upp nåt. Hängslen är en bra lösning, eller resår i midjan. Dock är det rätt ovanligt med herrbyxor med både resår och gylf. Och gylf vill man ju ha! Akta dragkedjan!

Lätt att komma innanför, men hade blivit bättre med gylf!

Kjol möjliggör åtkomst från båda håll. Man kan både dra ner/knäppa upp gylfen som på byxor, eller dra upp den. Med den senare varianten kommer man dessutom åt bar hud på benen, vilket man kan tycka är trevligt.

Kalsongmässigt kan det vara bra att de inte är för tajta, så att man kommer åt att lirka ut ståndet. Här kan snoppfickan vara en bra lösning, även om vissa tycker att det ser asfånigt ut när det sticker ut ett stånd helt plötsligt. På modellerna som är ledigare runt benen kan man komma åt därifrån!

Fitta
Som sagt, byxor är konstruerade efter kukpersoner. Vill man att nån ska komma åt ens fitta så är byxor en dum lösning, och jumpsuit helt obegripligt. Dock kan man förstås nämna att jeanssömmar kan vara en inbyggd sexleksak om man ska torrjucka.

Va?

Kjol däremot! Trots min väns kloka ord gillar jag inte kortkort. Tajta kortkorta kjolar tenderar att under sex åka upp och snarare bli ett avantgardistiskt bälte. Tajta korta kjolar är dessutom ofta just väldigt tajta så de inte råkar åka upp, varför de kan vara jobbiga att dra upp även med vilja. Luftiga kortkorta kjolar trasslar lätt in sig. Men det är egentligen bara smågnäll, det funkar hur bra som helst att ha sex i kort kjol!

Funkar!

Favoriten är längre, minst knälånga, kjolar i luftig modell. Man kan dra upp dem och fästa fållen i linningen om det skulle behövas (det är faktiskt lättare med lite längre kjol än kort). De är inte i vägen när man är överst, men täcker all action ifall nån skulle komma förbi. Bästa plagget, helt enkelt!

Oj, vilken sexvänlig klänning! Den med kofta och ba vrooooom!

Om trosorna är på (och det är inte ett måste med lång kjol!) vill man nog gärna att de ska kunna dras åt sidan. Det är typiskt svårt med boxermodeller som har ben, så det kan man undvika. Annars funkar det ju med det mesta. Vill man vara varm om benen satsar man rimligast på strumpor. Strumpbyxor är ur denna synpunkt ett helt orimligt plagg. Då får man komma in från midjehållet och kämpa sig ner medan strumpbyxan försöker vakuumförpacka handen.

Och så säger de att burka är sexfientligt... Lycka till att ha sex med denna!

Rumpan
Beror på om man menar skinkorna eller anus, förstås, men hur som vill man nog inte ha nåt som sitter åt tajt i midjan, om man ska komma åt från det hållet. Kjol, varandes det ultimata sexplagget, är din vän även här.

Summa summarum

• Man vill ha löst sittande plagg, för de är lättast att komma in under på, och lättast att komma loss från ifall man måste återställa anständigheten fort. Tight kan alltså vara sexigt, men knappast sexvänligt.
• Man vill inte ha avancerade knäppningar såsom hyskor, små knappar och snörning. 
• Man vill hellre ha många plagg än ett enda, ju fler skarvar mellan plaggen desto fler öppningar att nå hud genom.
• Plagg som visar mycket hud sitter oftast åt mer också, och är svåra att hantera. Typ jeansshorts eller korsettopp. 
• Nuförtiden bär kvinnor byxor, men män bär inte kjol. Sexmässigt skulle det vara bättre tvärtom.
• Ha så kul i sommar!

Hur det blir när de som för debatt om kompetens saknar kompetens att föra denna debatt

"Jag är emot kvotering för att jag tycker man ska välja den som har bäst kompetens"

- Vanligt påstående jag bygger min argumentation kring

Jag har alltid tyckt att det här argumentet har varit helt självklart, men också ogenomtänkt. Typ som "om alla var snälla skulle det inte finnas några krig". Hela poängen med öppen kvotering är ju att motverka dold sådan. Tanken är att man exempelvis kvoterar in kvinnor, eftersom män har lättare att få den typen av jobb och har en outtalad fördel av sitt kön. Således kan man tänka att även de som är för kvotering tycker att kompetens är det som egentligen ska spela roll, men de vill motverka effekter av dold diskriminering.

Numera är jag psykolog, och jobbar därtill inom HR. Numera suckar jag ännu mer över naiviteten hos dem som verkar tro att argumentet ovan kan stå på egna ben. Att det räcker att konstatera att kvotering är dåligt, och kompetens är någonting självklart, enkelt och objektivt. Jag har många gånger frågat personer som uttalar sig mot kvotering och för kompetens vad de egentligen vill ha. Jag har en gång faktiskt lyckats få Pär Ström att svara på frågan. Svaret var att han aldrig sagt att han har alla svaren, men att kvotering är fel. Vid ett tillfälle infann en diskussion om kvotering sig på Pelle Billings blogg, och jag kommenterade att om man nu är så intresserad av frågan så borde man tala om bra solida rekryteringsprocesser. De få som överhuvudtaget svarade, hanterade mitt svar som irrelevant detaljpil.

Men rekryteringsprocesser är inte irrelevant HR-nörderi. Rekryterings och urvalsprocesser är till och med så centralt för den här debatten det kan bli. Intressant nog är de absolut flesta som uttalar sig om kvotering långt ifrån specialister i rekrytering, personbedömning, eller urval. Det märks inte minst på att de aldrig lyckas svara mig på den enkla frågan vad de vill ha istället för kvotering. Eller ja, de svarar att de vill ha kompetensbaserade val. Fint svar, men i sammanhanget lika naivt som att argumentera mot trafikregler med att man vill att folk ska köra med hänsyn till varandra istället.

Denna kompetens, har ni nånsin sett den? Finns den att fånga i skogen, gräva upp i marken, eller att framställa i ett labb? Hur ser kompetens ut? Och hur vet man om någon besitter sådant?

Jag provocerar, men bara lite. Det är jättesvårt att definiera vilka kompetenser krävs för ett visst jobb. Det är också jättesvårt att hitta lämpliga sätt att mäta dem på. Det finns särskilda människor som har utbildning och träning i detta, men de används påfallande sällan. Det är inte alls ovanligt att det saknas element som bevisligen ökar kvaliteten på de valda och minskar irrelevant särbehalndling - standardiserade processer, strukturerade intervjuer, psykometriska test, tydliga kravprofiler*. 

Så man har definierat vad kompetens är i det givna fallet. Man har hittat bra instrument och genomfört bra intervjuer. Det är redan svårt, och nu kommer man till sista punkten - man ska välja vem som har bäst kompetens. Även om man har alla uppmätta data på relevanta egenskaper blir det inte så lätt - kandidaterna kommer vara olika på flera sätt. Man måste väga vad som är viktigast - verbal begåvning eller förmåga att ta snabba beslut? Bra genomfört rollspel eller fina referenser? Rätt utbildning eller lång erfarenhet?

Visst är det rimligt att tycka att man inte ska kvotera, utan välja på kompetens, det vill säga att man väljer på de relevanta egenskaperna istället för de irrelevanta. Det är, milt sagt, best practice. Grejen är att detta "kompetens" vare sig är enkelt, självklart, eller nåt som man ens alltid bryr sig om att definiera. Jag skrev i början att "kompetens, inte kvotering"-argumentation ofta andas naivitet av  "om alla var snälla skulle det inte finnas några krig"-kaliber. Det är en bra liknelse, om man aldrig erkänner eller tänker på att kompetens är en svårfångad pryl.

Oavsett vad forskningen visar, är det nog i de flesta fall inte särskilt evidensbaserad rekrytering som sker. Att börja urvalet med att gräva genom en hög CV:er är att be om att gissa, och sedan fortsätter man gärna med "jag fick bra magkänsla" och "man vill ju ha en person man kan skratta med". Om man ogillar kvotering men gillar sånt bör man formulera sig på följande vis - "jag är emot kvotering och för godtycke och slump". Om man på riktigt är för kompetensbaserat urval bör man förstå svårigheterna i det, och varför (upplevt) behov av kvotering har uppstått.

Och om du fortfarande tror att kompetens är enkelt och objektivt, skriv ihop vilken kompetens en polis bör ha, samt hur man bedömer den hos arbetssökande, och maila mig på tanja.suhinina@gmail. Jag lovar att svara med feedback. 

* Läs gärna Gisela Jonsson om hur man efterhandkonstruerar kravprofiler efter kön. 

Titta, en bög! [burkskratt]

Det är så himla trevligt att veta att man inte behöver tvivla på att man besitter en viss egenskap. Jag vet till exempel att jag är smart, så ingen kan sänka mig med argumentet att jag helt enkelt är dum i huvudet. Jag vet också att jag inte är tjock, oavsett hur jag behagar känna mig. Och så vet jag att jag är rolig. Att vara rolig är en av mina mest kännetecknande egenskaper, det kan jag verkligen påstå. I och med det känner jag mig inte minsta berörd när jag anklagas för att sakna humor. Det blir i och för sig inte jag personligen så ofta. "Amen slappna av, det är bara ett skämt" är snarare vanligt förekommande när ett plumpt offentligt övertramp ska försvaras. Men jag har humor, jag vet det, och jag känner mig inte träffad.

Jag tänkte skriva om o-PK-humor. När man skämtar om handikapp, eller våldtäkt, eller drar sexistiska skämt, eller rasistiska. Den typen av humor. Som alltid försvaras med att man ska kunna skämta om allt.

Jag håller med om att man ska kunna skämta om allt. Däremot inte alltid och med alla. Jag tror att de flesta av "man ska kunna skämta om allt"-personerna inte skulle dra ett skämt om ett känsligt ämne om de befann sig i samma rum som en person som tillhör gruppen man skämtar om, och inte har visat att hen är okej med skämtet. Exempelvis, om man hade ett rum fullt med bekanta varav en vars förälder nyligen dött i cancer, hade man förmodligen inte dragit cancerskämt. Om man inte kände till att personen är okej med det och uppmuntrar sådant. Alla vet nog hur otrevlig stämningen kan bli om man drar ett "farligt" skämt, och någon i rummet blir ledsen för att skämtet träffade en med all rätt ömmande punkt.

Många av sådana känsliga ämnen syns oftast tydligt. Hudfärg, exempelvis, kön eller funktionshinder. En del sådant dyker upp efter ett sådant skämt, och förstör stämningen. Men en del saker är sådant man kanske inte vill säga högt, ens om skämten gör ont. Just våldtäkt kan vara en sån erfarenhet, och det är bland annat därför som det är opassande att skämta om det. En person som har erfarenhet av våldtäkt mår förmodligen inte helt prima när fenomenet kommer upp i ett samtal där hen inte är beredd på det. Det är också vanligt att man inte vill prata om sina erfarenheter (i alla fall inte med alla, alltid). Det socialt rimliga blir att skratta med. Annars blir man kanske ifrågasatt och måste förklara sig. Öppna upp sig mer än man vill. Skapa otrevlig stämning.

Och skrattar den personen så kommer den som drog skämtet belönas. Belönas, fortsätta, och aldrig inse att hen har dragit våldtäktsskämt för personer som blev sårade. Hen kommer sannolikt vara övertygad om att hen aldrig skulle skämta om våldtäkt med nån som faktiskt har erfarenhet av övergrepp - för hen kommer aldrig inse att hen redan gjort det.

Den här typen av humor (eller, egentligen, all humor) har en tydlig funktion i vi/de-byggande. När man drar skämt som man vet har hög riskfaktor att såra gör man det ofta för att man antingen tillhör den potentiellt sårade gruppen själv, eller för att man antar att det inte finns någon ur den gruppen som hör och kommer klaga. "De"-byggande humorn antar att vi som är här inte tillhär gruppen som det skämtas om, och på grund av detta inte kommer att ta illa upp. "Vi"-byggande är nog mer komplext. Det kan röra sig om att man använder humor som terapi, eller för att kunna tala om sådant som anses vara ett jobbigt samtalsämne. Det kan också röra sig om att man visar hur gärna man vill sparka på sig själv, för att man så gärna vill passa in i gruppen. Det senare är en begriplig men farlig mekanism. Om en tjej skrattar åt kvinnoförnedrande skämt, då måste det ju vara okej?

En annan aspekt av att kunna skämta om allt är att många politiskt inkorrekta skämtare lätt glömmer att skämt ska innehålla humor. Som ett exempel kan jag berätta att nu i veckan försökte jag och min kille se på nya filmversionen av Det våras för Hitler (bara den grejen kan man förstås diskutera i sammanhanget). Vi stängde av halvvägs, efter en scen där all humor baserades på att det var män och de var gay. Jag tror faktiskt det var i samma veva som vi försökte oss på Little Britain USA, och stängde av efter en sketch där all humor (som förr oss oförstående markerades med burkskratt) handlade om att en av deras skådisar om och om igen sade till Rosie O'Donnell att hon är äcklig för att hon är lesbisk.

Vi slutade se på grund av den otrevliga smaken av spya i munnen, men vi hade fortsatt se om det fanns någonting mer i skämten är att visa homosexuella personer. När "hen är gay" i sig är skämtet är det liksom inget skämt. Eller klasisska humor när man ser en heteroman plötsligt bli utsatt för bögerier. Typ att han surfade porr, och så visade det sig att han råkade öppna en bögklipp. Eller att heteromannen pratar med en annan man om relationen, och så visar det sig att partnern som den andre mannen talar om är en man! Vi förväntas skratta. Inte år att heteromannen är en sån wuss att han inte kan hantera homosexualitet. Vi förväntas skratta åt "suddenly - bög!".

Sådant ryms naturligtvis inom yttrandefriheten, och jag blir upprörd om den typen av humor förbjuds av lagarna. Media får däremot gärna för min del stoppa sådant, och privatpersoner får gärna för min del säga ifrån. Jag stänger av.

Att lära sig att leva med smärta

Innan jag var sjuk läste jag om personer som var kroniskt sjuka och hade lärt sig leva med sjukdomen.

Det här "har lärt sig leva med sjukdomen" framställs ofta som att man har vant sig och nu är det som förr. Jag måste tyvärr förstöra den bilden. Möjligt att jag inte tänker tillräckligt positivt, men för mig har det här "lärt sig att leva" inte inneburit att sjukan försvunnit. Snarare att mitt liv blivit begränsat och jag börjar vänja mig.

Jag har lärt mig att leva med att jag inte kan ha byxor. Inget stort problem, men en omställning. Jag har förstås också fått gå över trosparken, och fått köpa en del nya underkläder (vissa har visat sig obekväma och skavande, så jag inte kunnat använda dem). Det här är sådant som är så självklart att jag inte längre tänker på det aktivt. Men det tar tid, ork, det begränsar.

Jag har lärt mig att leva med att varje gång jag kissar så gör det ont. Jag ljuger, ibland gör det inte ont. Men oftast - ont. Definitivt när jag ska torka mig. Det kanske är för hög detaljnivå för er, men det har ni kanske inte tänkt på innan. Om ni vill leva in er i min situation rekommenderar jag att torka vulvan/ollonet med sandpapper i någon vecka. Detta är på riktigt ingen överdrift, om jag ska beskriva känslan. Ibland gör det så ont att kissa att det mörknar för ögonen och jag gråter.

Jag har lärt mig att det blir värre om jag försöker mig på att dansa eller springa. Cykla försöker jag mig inte på. En gång minns jag att jag gick och tänkte "oj, idag var ändå en okej smärtfri dag". Sedan insåg jag att jag gick långsamt för det gjorde ont att gå fort.

Jag har vant mig att det gör ont varje gång jag är hos en läkare av något slag. De sticker nålar i mig. De kör upp katetrar i mig. De petar mig på ömma punkter och frågar om det känns. Den riktiga smärtan kommer efteråt, när jag klär på mig efter gynstolen. När jag står upp, läkaren småpratar, jag försöker boka tid, och lutar mig mot disken för att inte ramla.

Nej, det gör inte så ont hela tiden. Men minst lite ont. Hela tiden.

Jag har lärt mig att leva med smärtan. Jag hade inget val, så jag kan nog inte ses som en tidningsreportageförebild. Jag har ju inte kunnat ge upp, säga att nu får det vara nog, och slutat ha ont.

Jag har lärt mig att sex inte behöver vara kul och avslappnat. Det kan vara smärtsamt och panikframkallande också. Man kan tappa lusten helt, har jag lärt mig. Eller ha lust, men så mycket panik att man knappt kan röra sig.

Jag har lärt mig att vården sannolikt vill mig illa. Och att de som vill mig väl gör mig illa. Jag har lärt mig att sluta hoppas. Det första året blev det bättre ibland och jag tänkte att jag var frisk. Sen kom smärtorna tillbaka och jag var lamslagen med besvikelse. Jag har lärt mig att sluta tro att förbättringar består och att det kommer att bli bättre. Jag har lärt mig att ta förbättringar som andningspauser där jag kan kissa utan att gråta och sitta på kontorsstol smärtfritt.

Det finns ingenting heroiskt i att jag lärt mig att leva med smärtan. Ingenting vackert. Det har inte utvecklat mig, inte fått mig att förstå någonting gott. Jag har lärt mig att vissa människor i min närhet vill hjälpa, att de verkligen bryr sig. Jag hade föredragit att lära mig det utan att ha ont i två år. Två år, och det blir långsamt värre. 

Grupprocesser och polysekten

Det kan mycket väl vara så att en del av läsarna här inte vet att jag inte är nåt fan av monogami. I så fall vet ni nu, och sök på "poly" eller "mononormen" för att läsa gamla inlägg. Ni gamla läsare som kanske tänkt att jag vuxit upp och slutat med sånt kan lugna er med att jag förvisso lever monogamt i praktiken, men att se det som en bra idé att hålla sig fast vid är fortfarande inget jag fattar. Och ja, ibland går jag bland människorna på Polyheart och ser vad som händer. Ibland har jag nåt att säga, ibland kollar jag bara. Häromdagen såg jag rubriken "Polynormen" - finns den? och kände mig genast manad att bidra till den redan långa tråden.

Jag har inte orkat läsa hela tråden, så jag ber om ursäkt ifall jag tar upp någonting ni redan talat om. 

För kanske fem år sen skulle jag vara med i en polypanel på nåt event i en scoutstuga. Jag åkte dit på morgonen, klädde mig lite sött sådär, kom dit och insåg att jag verkligen stack ut. Jag såg ut som en färgglad HM-tjej, typ. Jag upplevde att det skar sig väldigt mycket mot den dominerande stilen där - bekväma kläder, murriga färger, de som var uppklädda var det i fetisch- eller lajvbetonad stil. Ingen big deal, men det märktes att jag stack ut. När jag några år senare nämnde det på PH var det en forumstammis som inte höll med, men tillade "fast det är klart det kanske inte är så många kostymnissar här".
Det låter kanske ytligt, men det speglar mycket.

Jag var nyligen på Sedagarna i Uppsala och såg en panelföreläsning om poly, av polypersoner. Frågan om hur man möter andra polys kom upp, och någon i panelen svarade klassikern om att i vissa kretsar så är det vanligt. Typ om man är på konvent så visar det sig att "poly" och "gillar bordsspel" överlappar. 

Inget ont om brädspel. Samtidigt är det viktigt att tänka på sånt om man tänker på vilka signaler som sänds ut när man representerar poly i media. I min erfarenhet är det svårt att, av de polymänniskor man ser som mediepolys, exempelvis få en uppfattning att man kan vara jävligt normal i alla avseenden - och poly. Att man kan vara H&M-kille och poly, powersuit-kvinna och poly. För mig är hela poängen med att vara med i media om mina livspreferenser handlat om att någon kanske ser mig och fattar att "oj, det finns ett ord för hur jag känner!". Därför har jag alltid medvetet försökt bryta av mot den bilden av poly när jag varit i media.

Det här fortsätter sedan in i hela grejen med en polyvärld. Jag tror det är viktigt att se skillnad på personer som lever poly, och någon sorts polycommunity med aktivister. Det senare kommer förstås vara ganska homogen i och med att det rör sig om en liten grupp i ett litet land. I mina ögon är det viktigt att visa att poly inte är en subkultur - det är ett sätt att organisera relationer. Man får vara poly även om man inte vill ha med communityt och aktivisterna att göra. 

För egen del har jag alltid sett polycommunityt som ganska homogen och uteslutande - eftersom jag på många sätt känner att jag inte passar in. Samtidigt behöver det inte vara dåligt - jag vet att det gemensamma vi har är att vi väljer att inte organisera relationer monogamt. När jag vill diskutera just detta vänder jag mig till PH. När jag ska göra nåt annat - inklusive leta partners - vänder jag mig till grupper jag har fler gemensamma intressen med. De polypersonerna jag känner privat har alla samma inställning. De lever poly, men ingen är aktiv i poly-Sverige.

Så ja. Jag tänkte att om man pratar normer är det bra med uttalande från nån som kan ämnet men inte passar in. Jag menar verkligen inget illa. Jag tycker att det behövs en organiserad rörelse och aktivister. Men jag tror också att folk som jag gör hemskt mycket nytta för att poly ska ses som nåt man kan göra utan att köpa en hel subkultur.

Givetvis blev det reaktioner. Ganska många höll med. Ett par personer höll inte riktigt med. Medan den ena i in uppfattning har visat vilja att förstå och se vad för konstruktivt man kan göra, har den andra personen agerat väldigt defensivt. Mitt inlägg (och efterkommande försök att förklara) sågs som diss.

Jag tänker, och fått det bekräftat på Twitter, att sådant är ganska typiskt. Att man i kretsar där man bryter mot normer ofta är duktigt hemmablind. För att man vill så gärna. Och jag menade ju inte att provocera heller, men jag är inte heller minsta förvånad att vissa kan trigga på sådana "anklagelser" så oerhört.

Den självklara vardagspsykologiska tanken är väl den om bjälken i egna ögat. Att man växte upp utanför och nu när man tillhör en grupp vill inte vara en sån som håller andra utanför, man vill att alla ska vara med. Det är förstås ganska mycket av en omöjlighet om man ska ha en grupp - en grupp definieras ju av att ha nåt som de utanför inte har. Om man bara begränsar detta definierande till en sak (som att man faktiskt lever poly) kommer den sammanhållande kraften inte vara stark nog, man vill gärna ha mer, man vill gärna inte bara ha formella utan även sociala relationer och kopplingar. Då kommer även irrelevanta egenskaper komma in och stänga ut dem som nominellt passar in (lever/tycker/känner poly), men utesluts av andra orsaker (är inte tillräckligt vänster-it-nördiga med aspergers).

Men jag tror också att en av de provocerande momenten är att jag inte ens vill vara med i gruppen. Jag skulle kunna, jag delar det gemensamma på pappret. Men jag vill inte. Jag har inget behov. Är man ständigt på tå, är man beredd att bli dissad, då kommer mitt ointresse ses som diss. De som skriver att de kände sig utanför till att börja med, men verkar intresserade av att vara med, möts inte av samma försvarande attack.

Det blir egentligen bara en till uppvisning i att människan inte är så mycket utan sitt sammanhang.

Där jag försvarar Fråga Olle-dokumentärerna

LIsa Magnusson har skrivit en krönika om Fråga Olle-dokumentärerna som jag sagt att jag ska kommentera. Gå och läs krönikan innan ni fortsätter, således.

Jag struntar i om hon är pryd eller inte. Jag tänker inte heller utveckla det här med att använda uttrycket "jagsvag", för jag tror jag är den enda som bryr sig. Men jag tänker ändå hävda att Fråga Olle-dokumentärerna har en miljard existensberättigande.

"Fråga Olle-dokumentärerna är nämligen inte porr. De är heller inte instruktionsfilmer." skriver Lisa Magnusson. Ja, precis. Det är det som är poängen. 

Jag har tidigare klagat på att program om sex tenderar på att vara ytliga, fnissiga och enormt fattiga på information utöver kändisarnas sexliv och att man ska använda kondom. De som vanligtvis får uttala sig i sexprogram är 1) folk som jobbar i media och deras kompisar och 2) RFSU-experter. Inget ont om dessa, men det blir rätt enformigt i längden. Mediefolk och deras kompisar är förvisso bra på att snacka i allmänhet, men om de selekteras inte precis på att de har intressant sexliv att berätta om, eller att de är beredda att prata om det öppet. Därav fnittrighet och ytskrap, det är väl klart att om man egentligen inte har nåt större sexintresse så har man inget att vissa på att berätta för mycket i radio. Med inget större sexintresse menar jag inte låg lust, utan att man är ca så intresserad av sex som jag av matlagning.

Ja, och så detta att man i de flesta TV- och radioproduktioner om sex får se något sex. Det pratas gärna, och illustreras metaforiskt, och man petar på dildos och berättar att den här biten stimulerar G-punkten. men att använda dem? Att faktiskt visa det där sexet? Hur ofta ser man det utanför porren? Jag tycker personligen att det är otroligt värdefullt med den här typen av sexskildringar, bortom porr eller snack. Och bortom upplysning. Ibland, när det är relevant, berättar dokumentärerna om olika tekniker, men det är inget självändamål. Jag vet i och för sig inte riktigt vad ändamålet är, men jag skulle gissa att dokumentärerna ska skildra sexualiteten i sina olika yttringar, och så öppet man kan på teve. 

Malin i Fråga Olle får mycket skit, men jag köper henne med hull och hår efter att jag har sett några avsnitt. Hon har integritet och nyfikenhet i en kombination som gör att hon kan närma sig knullande par, gigolos och latextrosor på ett sätt som fungerar i TV. Möjligen är Lisa Magnusson så chockad och ogillande för att hon haft otur med vilket program hos har sett, jag vet inte. Generellt tycker jag att hon är respektfull och bekväm i situationen, utan att vara avtrubbad och bli helt irrelevant för normaltittaren som aldrig varit i samma rum som andra knullande. 

Jag gillar inte Olle Waller sådär jättemycket, och jag gillar inte allt med dokumentärerna, men det finns inget annat som fyller deras nisch, och det är en nisch som behöver vara fylld. I mitt tycke. Vi behöver porr, och vi behöver uppbyggliga program där varje avsnitt lär ut matnyttiga tips, men vi behöver också program som visar (OBS! visar!) sex ur olika vinklar. Visst är Fråga Olle-dokumentärer en kommersiell produkt, men jag har svårt att de skulle vara särskilt annorlunda om de vore SVT-produktioner. Förutsatt att de var SVT-produktioner med samma o-pornografiska, o-upplysande kärna. 

Om jag får fråga - vad skulle ni vilja se för sexprogram i tv? Vilka tv/radio/tidningsprojekt är bra? Vilka är överflödiga? Vilka stör ni er på? 

Sex och Sömn (V6)

Before you slip into unconsciousness 

I'd like to have another kiss 

Another flashing chance at bliss

- The Crystal Ship, the Doors

Stackars Vecka 6. Först dumpade jag av den på andra, sen hade jag inte tid att skriva. Veckans tema är dock sex och sömn, och jag har lite tid. 


Senast det var debatt om att man inte får ha sex med folk som sover utan att fråga först var det många som invände att vem fan skulle vilja ha sex med nån som sover. Det måste ju vara asdåligt. Men om jag skulle lista topp 100 bästa sex jag haft skulle sex på gräns till sömn vara överrepresenterat. Att ha sex när man är riktigt trött är bland det bästa jag vet. 


På ett sätt har det förstås att göra att om jag kan sova, och vill sova, men väljer att ligga så innebär det att jag verkligen vill ligga. Det finns lite bias bara där. Men huvudpoängen är ändå tillståndet mellan sömn och vakenhet, hur huvudet helt lägger av och kroppen tar över. Tankar och sinnesintryck som annars kan distrahera från den fysiska upplevelsen försvinner, jag vet inte vad som är upp och ner, det enda jag vet att det är skönt. Jag släpper kroppen fri och låter den göra vad den vill - resurserna jag inte har när jag försöker styra mina trötta muskler med vilja finns plötsligt när kroppen får bestämma själv. 


Tid och rum försvinner, kontext och medvetna val. Det blir som att freebasea sex. 


Att vaka till sex är också en favorit. Jag är ganska svårvaknad. Inte svårväckt, väckarklockan fungerar när det gäller att slänga ut mig från drömriket till verkligheten, men jag är trött, tänker långsamt och gillar inte det minsta att gå upp. Jag älskar dock att ligga kvar i sängen och surfa på gränsen, att småsova och småvakna, och att med dessa vågor svepas in i sömniga lugna smekningar är det bästa jag vet. Eller, nej, jag gillar inte när nån väcker mig, när partnern börjar peta blir jag mest irriterad och lämnamigifreeed. Det går över snart. När sexet är över är jag pigg och glad. Det är som dessa väckarklockor som långsamt simulerar soluppgång. En sexväckarklocka skulle revolutionera mitt liv. 

Monogam på burk

DN skrev igår (dagens papperstidning) om monogamipiller. Mycket spännande. Det finns flera saker jag tänker.

Det första är att jag finner det mycket underhållande att se hur gärna vi som samhälle klamrar fast oss vid idén om den livslånga kärleken. Evolutionen verkade selektera på annat, om man ska prata på det sättet. Någon gång måste man ju ha uppfunnit den evighetslånga parrelationen, och bestämt att det är bra. Enligt forskarna leder det ju till större lycka. Även fast ingen på privat plan nog vill stanna kvar i olycklig relation av statistiska skäl. Intressant också att de stoppat in monogener i polysorkar, och inte tvärtom.

Den andra är pilleraspekten där många kan ha invändningar. Det har jag inga problem med det egentligen, jag är helt på att det finns neurokemiska processer och man är död utan dem. Samtidigt är det ju förstås lite SF-dystopivarning på piller som styr känslor. Ska jag leva i en framtid där jag käkar monogamipiller så vill jag att Christian Bale är med. Funderar också på SSRI och om det är skillnad på det och monogampiller. Man kan ju tänka att SSRI ska återställa en till bra balans, medan monogampiller ska kämpa en mot naturen. Men hade pillrena funnits på marknaden och folk tagit dem hade jag inte brytt mig om mycket mer än att nåt företag tjänar massa av pengar på det, och jag som relationspsykolog blir överflödig.

Det här är ju den moderna kärleksdrycken, och då undrar man lite hur många Voldemorts kommer födas i framtida farmakologiskt progressiva familjer. Kommer människor se pillerkärler som äkta? Personer som får stånd av Viagra kan fortfarande känna sig impotenta (medvetet ordval, istället för det mer korrekta erektil dysfunktion). Ett par som börjar ta piller när det krisar, hur påverkar det dem? Vågar de sluta när krisen är över? Tänk om en av parterna "glömmer" pillrena i smyg? Och blir man intresserad av varann igen, bara för att andra är oattraktiva, är det andra som är ett hot mot parets kärlek och attraktion till varandra?

Kvinnor tänder förresten på olika typer av män när de tar P-piller än när de inte tar hormonella P-medel, eftersom hormonerna lurar kroppen att den är gravid. True story.

Asså, teknologer. På gruppnivå.

Till att börja med måste jag förstås säga att jag älskar teknologer. Flera av mina bästa vänner är teknologer. En del är numera ingenjörer, faktiskt. Så det här är inte på personnivå. Det här är gruppen.

När jag berättar för humanister eller psykologer att jag läst på KTH tror de att jag är jättesmart. De fattar inte matte, om jag läst på KTH måste jag fatta matte, och då måste jag vara smart. Nånstans i barndomen får människor itutat i sig att matte är svårt, det svåraste som finns. Om en humanistiskt lagd person känner att hen inte förstår matte så tänker hen att matte är för svårt för henom.

När en teknolog inte förstår någonting tror hen av samma anledning att det är för att detta någonting är dumt, påhittat, onödigt, flummigt. Det sjunker inte in i deras huvuden att det kan finnas saker de inte fattar - de kan ju matte och det är det svåraste som finns. De tror sig förstå kultur och filosofi, de talar gärna om sådant, men de skrapar bara på ytan och får mig att önska att de istället pratade om programmering - det kan de i alla fall. Efter en fest med teknologer som pratar behöver jag ofta avreagera mig hos någon som förstår, efter att i en hel kväll där vuxna människor liksom dagisbarn leker vuxna bildade individer, utan att riktigt förstå hur ett bildat samtal går till.

Det här är förstås extremsituationer. Det är sällan det blir så banalt så att jag måste gråta efteråt. Oftast är det bara den där bubblan. Ja, jag vet att alla subkulturer har bubblor, men jag har sällan sett den så stark som hos teknologer. Det är väl för att de inte är mot någon, de är inte någon anti-kultur. De är bara övertygade att teknologer och ingenjörer lever det enda möjliga livet. Inte så konstigt, det är ju vad deras ingenjörspäron lärt dem. (Obs, jag ignorerar Twitter-skribent-lite-pengar-mycket-mediemakt-bubblan, de är annars säkert också väldigt bubbliga)

Så allt som är utanför... det finns liksom inte. Att jag finns går utmärkt om jag passar in i deras teknologiga fritid, men visar jag andra tendenser tar det lätt slut. De fattade aldrig vad jag pluggade och var inte särdeles nyfikna heller, kan man ju tillägga. De verkar inte heller begripa vad jag gör på jobbet, så de frågar inte heller och ber mig förklara. Det är utanför bubblan och finns därför inte. Kan omöjligen vara intressant.

Ska man prata psykodynamisk gruppteori kan man säga att den kollektiva ångesten är att avslöjas i all sin okunskap.

Sex är ju inte bara att föröka sig

Ofta, när man tycker olika än någon annan, så fattar man ändå hur hen tänker. Ibland är det svårt att fatta.

Alltså, jag förstår att det alltid blir knepigt när man tänker på evolution och långt bak i tiden. Det är lätt att trassla in sig i alla steg och missa någonting. Det är lätt att fastna i efterhandskonstruktioner. Visst. Men jag begriper ändå inte hur människor på allvar kan tro att sexualitetens enda funktion är reproduktion.

Det borde ju inte vara svårt att fatta att sexualiteten har fler saker för sig. Det är ju bara att begå kardinalfelet i evolutionstänk - tänk på hur det är nu och projicera tillbaka. Hur mycket av liggandet leder till barn? Hur mycket ligger folk av andra anledningar? Hur lång tid kan kvinnor bli gravida kontra hur lång tid kvinnor är på att ha sex?

Visst kan det vara så att förhistoriska kvinnor låg med självsäkra alfahanar på grund av omedveten dragning till vissa gener. Det är bara det, liksom, vad är bra gener? Det finns inte en enda übermänniskomodell som alltid överlever bäst, det finns massor av faktorer som är olika bra i olika sammanhang  - styrka är en, men social förmåga är en annan. Inte social förmåga som i att man är alfahanast i flocken, utan social förmåga som i att man kunde bjuda på en schyst bit mammut och säga att hennes rumpa ser jättestor ut i den där leopardhuden?

Ursäkta könsstereotypa raljeranden, men det är ju svårt att låta bli om man pratar om hur folk tänker evolution och köttmarknad.

Det kan vara så att de som fick ligga mest hade fyrkantigt käke. Men sex är ju så uppenbart nåt som får en att må bra och gilla den man ligger med, och så ligger man ju helst med dem man gillar. Jag förstår inte hur man kan missa den biten. Så kan det vara så att de män som fick ligga mest inte bara hade bästa mammutdödarskillsen, utan var bäst på att ha sex? Så man gillade dem och ville ligga med dem fler gånger? Och om de var bra ligg och omtyckta så kunde nog kanske de få lite tjänster och förmåner på det, och nog hjälpte det ungarna att överleva.

Det där "alfahanen med fyrkantigt käke har sex med massor av kvinnor jääämt", det tar verkligen bort så mycket. Typ, varför vill han ens ha sex? För talar man inte om de njutningsfulla och sociala sidorna av saken blir det banne mig oklart varför alfan gör sig besväret att knulla istället för att dänga en till mammut och slås lite med andra hanar. Och varför i hela friden skulle kvinnor förvirra alfahanen genom att vara oklara om sin ägglossning, om det inte var så att sex har evolutionärt länge handlat om mer än att föröka sig?

Men nej, det verkar inte sjunka in. Att sex som njutning, trevlig umgängesform,och bra sätt att lösa konfliker - att det inte uppfanns på sextotalet. Jag fattar verkligen inte hur man kan missa detta. 

Bränt barn skyr vården

För ett par år sedan skrev (tror jag) Psykologförbundet debattartikel om att många människor söker sig till coacher och kvacksalvare istället för att söka ordentlig evidensbaserad vård. Jag minns att jag blev förbannad och skulle blogga på temat MEN GE FOLK JÄVLA VÅRD DÅ OM NI VILL ATT FOLK SKA VÅRDAS!!!!! Jag hade nämligen urkassa andrahandserfarenheter av psykvården, och var fullt medveten om att folk söker evidentbaserad vård men får smulor med kvartallånga väntetider. Att gå till en privat KBT-psykolog går lätt på 900 spänn per trekvart. Det är faktiskt ingenting man kan räkna att folk har råd med, och man kan inte heller räkna med att folk hittar i titelträsket när det kommer till psykiskt hjälp. Och så moment 22 på detta - de som behöver det som mest har som minst tid och råd.

Jag skrev aldrig det, men påmindes om tankarna när jag läste dagens inlägg på Skepchick. Gå, läs, bli förbannade. Jag känner förstås igen inkompetensen. Och jag vill inte ens tänka på var jag hade varit med mina smärtor om jag inte kunde vifta med psykologtitel och exjobb om vestibulit.

Jag har funderat på det här med vart dåliga erfarenheter av läkare leder. Jag vet att jag redan i väntrummet får hormonpåslag som förbereder mig på att slåss med lejon, minst. Jag får panik, jag är beredd på att fightas eller kuta därifrån, inte på att bli undersökt. Jag har såhär i efterhand funderat om det inte har gjort mig en otjänst genom att gynundersökningarna hos läkare varit mindre smärtsamma, eftersom smärttröskeln höjs när kroppen är så inställd på konfrontation.

Senast jag var hos ny läkare - specialist på min typ av problem - försökte jag förklara att man måste vara försiktig med mig för att jag har så dåliga erfarenheter av vården. När jag märkte att hon inte riktigt lyssnade på mig kändes det som ett mycket större svek än det var. Vid det besöket pratade läkaren om att nerverna blir överkänsliga av kronisk inflammation, sensitiserade ("som det heter på konstigt medicinspråk" sade hon, som om jag inte hade sagt att jag har all koll i världen) och uppfattar all beröring som smärta. Därför måste man stryka på bedövning, för att desensitisera, för att lära nerverna att inte all beröring gör ont, och om det gör lite ont bara så är det just lite ont och inte knivhugg.

På vägen hem tänkte jag att jag skulle behöva desensitisering från vården. Större delen av kvinnorna jag intervjuade för mitt exjobb hade dåliga erfarenheter av vården, och många undvek i alla fall i perioder att söka mer vård på grund av det. Borde inte man, egentligen, erbjuda terapi mot vårdfobi som en del i behandlingen av sådana där diagnoser som ingen tror på?

Saturday Night Fever är en sevärd film

Det här är väl mest en grej jag normalt hade twittrat, men jag försöker bättra mig och skriva mindre på Twitter och mer på bloggen. Dessutom vill jag inte att den ska dränkas så fort. Ja, hursom, jag såg Saturday Night Fever-avsnittet av Glee nyligen. Varför ser jag på Glee? För vad annars ska jag se på när jag målar naglarna? Det är färger och rör sig, lite sång, lite dans, och man saknar den inte när den är borta. Nagelmålarteves bästa bootycall.

Det var alltså några ungdomar i Glee som var lite vilsna i livet, så seg de Saturday Night Fever och så var de inte vilsna länge. Nog att Glee är sådär i realism, men här började jag på riktigt undra vad de höll på med. Det hade i och för sig gått kanske tio år sedan jag såg Saturday Night Fever senast, men då var den ingen feelgoodfilm direkt. (Att nittitalister skulle säga "Disco sucks" i kör är också rätt orimligt, när har de lärt sig det, liksom?).

Efter ett par dagars romans med soundtracket (jag har en discoperiod nån gång om året och det var dags för årets) såg jag om filmen, och den var banne mig bra! Därav blogg, istället för twitter, jag vill faktiskt att folk ska ha en chans att läsa det jag skriver. Man kan npg, av det man hör, lätt få intrycket att Saturday Night Fever handlar om John Travolta som är ung, arbetarklass, och jobbar i färghandel. Och så lever han för lördagsnätterna då han är kung över dansgolvet. Och så slutar det med att han tar sig i (blå)kragen, och satsar på dansen, och får More Than A Woman-kvinnan.

Fast det är ju inte så alls. John Travolta är mycket riktigt arbetarklasskille som lever för lördagsnätterna, då dansen blir hans flykt och sätt att hävda sig (när han och hans kompisar inte knackar bög eller spöar upp rivalgänget, typ för att man ska ju spöa upp rivalgäng). Men han drömmer inte så mycket alls, han lever i den världen och tänker inte framåt, gör dansen till lördagsflykt men inget mer. När filmen är slut har han just insett att miljön han vistas i, och vad den gör med honom, nog inte är särskilt bra. Vi får vara med om uppvaknandet, och insikten om att han borde göra någonting - och där tar det slut. Han får ingen triumfdans på stor scen, inte ens metaforiskt. Man tvivlar på att han har resurserna för att bryta sig loss, och filmens tidigare logik utlovar snarare att han kommer tillbaka till färghandeln än att han kommer lyckat bryta sig loss. Men man hoppas ju.

Och så är soundtracket najs. Och grabben dansar bra. Verkligen bra på ett sätt som känns äkta. Travolta känns som nattklubbens kung, inte som skolad musikalartist. Första gången han dansar ihop med More Than A Woman-kvinnan ser det inte koreograferat ut, det ser ut som att han för lite grejer han kan för att kalibrera mot henne. Hon följer. Det är dansmagi bara där. Se den.

Om jag ska spoila lite, så tänkte jag på våldtäktsförsöket, när jag funderade på att rekommendera den. Funderade på om scenen när hon tar honom tillbaka bagatelliserar våldtäkt. Men jag tycker att scenen känns både trovärdig och rimlig i ramarna för figurernas övriga handlingar. Och jag tänker att Steph kommer så småningom sitta på Internet och diskutera våldtäktskultur på Jezebel. Hon kommer skriva att på sjuttitalet (ja, så gammal fossil är hon) blev hon nästan våldtagen av sin vän och danspartner, hon kom undan för att hon slog sig loss. Visst blev hon upprörd, men hon tänkte inte på det som våldtäkt. Man tänkte inte så då.

Jag på sexdagarna i Uppsala

Hej ni! Det har vart lite dött här, men nu har orsakerna till detta börjat försvinna lite och förhoppningsvis har jag mer ork till skriverier. Mest saknar jag kommentardiskussionerna. Jag brukade ha världens bästa kommentatorer, men nu när jag inte hinner svara så blir det inte så mycket kommenterat trevligt. Tråkigt. Jag ber verkligen om ursäkt för att ni inte blir sedda som förr!

Men hur som, jag ska föreläsa om Masters & Johnssons upphetsningskurva på Sexdagarna i Uppsala. Det är typ samma föreläsning som jag körde på Sexdagarna på Södertörn i höstas, så ni som missade kan ta igen. Det är 8 maj, k 16:15-17:15. Jag kommer nog vara där lite före också, på grund av hur tågen går, och behöver inte sticka direkt efter, om nån vill hänga.

Vill förresten än en gång påminna att jag, förutom den här bloggen och så, även skriver på Ottars blogg. Mer sällan än mina utlovade tvåveckorsintervaller, förvisso, men ska bättra mig. Tänkte skriva ikväll, faktiskt!