Telefonsex är detsamma som telefonprostitution.

Gudrun Schyman flippar över telefonsex i dagens Aftonbladet. Här. Folk har tipsat mig om länken, såklart. Debattartikeln var bedrövligt tråkig och det tog Schyman lång tid att komma till poängen som handlar om att telefonsex är prostitution och det har vi opinion mot. Post- och telestyrelsen vill tydligen "släppa telefonsexet fritt" på Telia.

Sedan en stor opinion stoppat telefonsex när Telia lanserade de så kallade 071-tjänsterna har Telia haft en mycket restriktiv hållning. Telias krav på dem som ska ha betalsamtalstjänster är bland annat att telefonsex är förbjudet. Telia har vidare vägrat att fakturera betalsamtal till andra nät bland annat för att man inte vill understödja telefonsextjänster. De andra stora operatörerna har följt Telia i spåren. Men om Telia tvingas fakturera för telefonsextjänster kommer andra operatörer att göra detsamma, eftersom det handlar om stora pengar. Alla kan skylla på att Post- och telestyrelsen har ”tvingat” dem.

Jag tycker att den sista meningen är lite rolig i sammanhanget. "Tvingat" står inom citattecken, som att Schyman menar att de kan ju egentligen säga nej. Och det där med huruvida man tvingas eller väljer någonting frivilligt är en av prostitutionsdebattens mest centrala frågor.

Sedan följer äntligen en förklaring för varför telefonsex är ett problem. Jag fetstilar det intressanta.

Det finns ett starkt stöd för kampen mot prostitution i vårt land. Telefonsex är detsamma som telefonprostitution. Det finns ingen anledning att se det på annat sätt.

Att Marianne Treschow, Post- och telestyrelsen generaldirektör, nu vill släppa telefonprostitution fri är skamligt av flera skäl. Alla vet att organisatörerna av prostitution är nära lierade med kriminella kretsar. Marianne Treschows förslag förvandlar en marginaliserad verksamhet till legitim affär, både för telefonsutenörer och etablerade företag som Telia eller Telenor.

Det finns inga som helst belägg för att telefonsex skulle ha några positiva effekter för samhället. Det finns väl knappast någon som vill att den egna dottern ska vara telefonprostituerad.

Det första kan jag inte annat än hålla med om. Det övriga får Schyman stå för själv medan jag ropar på mamma.

Jag funderade på att skriva en debattartikel, för jag är ju fröken telefonsexexpert. Men jag kom inte på nåt vettigt att säga.

Puss.

Tanja. Uppenbarligen en förlorare, för hon är inte en operatör som förmedlar telesextjänster.

Intressant! Andra bloggar om: telefonsex, telesex, prostitution, din dotter

Frågestund För Fan!

Nä, nu jävlar, nu gör vi som de stora barnen och kör frågestund. Jag vill ha bra frågor. Som får mig att tänka till. Jag vill också ha roliga frågor. Jag vill också ha illa förtäckta komplimanger.

Sedan när är att hålla med att kritisera?

I Expressen kan man hitta en debattartikel av PM Nilsson som handlar om att mammorna ofta vill stanna hemma med barnen, få ut större delen av föräldraledigheten och genom det utesluta papporna från barnets första viktiga år.

Old news is so exciting, men visst, det är viktigt att lyfta fram. Det är lite begreppsförvirring (ska man prata anknytningsteori ska man kanske inte skriva att det är dåligt att föräldrar inte "knyter an" till sina barn, för att det är just det föräldrar inte ska göra) och lite oklara slutledningar (att mammorna är hemma mer beror tydligen på "graviditet, amning och den svenska föräldraförsäkringens utformning"). Men på det stora hela är det sunt att vara upprörd över att mammor är med barnen betydligt mer än papporna och mer eller mindre aktivt och medvetet stänger ut dem.

Pär Ström måste naturligtvis se artikeln som en närmast personlig triumf.

Bra att PM Nilsson vågar säga detta! Jag vet att hans åsikt har stort stöd i folkdjupet, men den skräck som råder för att kritisera feminism och genusproffs gör att mycket få artikulerar åsikten.
- Ströms blogg

Vågar? What?! Och vad har det här med kritisera feminism att göra? Genusproffs, vilka det nu är, borde ju vara den gruppen som är mest medvetna om att även kvinnor gör kön och att föräldraskap är åtminstone till stor del socialt konstruerad?

Suck. Stön.

Intressant. Jag skriver etiketterna när jag är hemma.

Men är inte det vad alla barn drömmer om? Är inte vi snälla nu? Va?

Anders Flanking har lett en av de arbetsgrupper som ska lägga fram idéer på framtidskonventet i helgen. Där ska han presentera förslaget om ökade löneskillnader.

- Skolledarna måste kunna ägna sig mer åt pedagogik och utvärdering, och mindre åt administration, säger han. Rektorn och studierektorn bör oftare följa lektionerna och lärarnas sätt att arbeta med eleverna. Då får de en grund för individuell lönesättning.

Men också eleverna ska vara med och värdera lärarnas arbete, enligt förslaget.

- En elevrepresentant och rektorn bör ha samtal tillsammans med den enskilda läraren och utvärdera hur det fungerat.

- DN

Jag kan inte sluta fnissa när jag tänker på hur det här INTE KOMMER FUNKA. En elevrepresentant VS rektor som helst inte vill ha nåt extraarbete alls och en lärare som, ja, är lärare och liksom sätter elevrepresentantens betyg. Sedan skriver man att allt har gått bra och det inte har kommit några klagomål från eleverna, och är stolt över att man låtit ungarna komma till tals, modern och demokratisk som man är. Grymt! Alla vinner! Utom barnen, förstås.
Det känns som att stjärnan som kom med idén inte varit i närheten av någon sorts utbildning på väldigt länge, och om han har barn lyssnar han inte så mycket på vad som låter när deras munnar rör sig.

Intressant.

What we gonna do now is go back. Way back.

I din presentation står det att du föddes 1984 i Leningrad. Hur kommer det sig?

- första frågan när tidningen Vi intervjuade mig i samband med Phonephucker

Jag nämnde mitt förflutna i småstad för ett par inlägg sedan, och kom på att jag kanske skulle ta och dra mitt livs historia lite kortfattat. Det finns luckor i folks koll på det, och det kanske inte är så dumt att lite offentligt och sammanhängande förklara vad jag hade i Lettland att göra och vilka mina föräldrar är.

Jag föddes, mycket riktigt, i Leningrad, numera Sankt Petersburg. 25 mars 1984, en solig söndag. De trodde jag skulle födas på kvällen så pappa traskade iväg på bio (han skulle ju ändå inte få vara med och umgås med mamma, däremot kunde han ju sitta i pappa-rummet och vänta på nyheterna), men jag ploppade ut raskt och relativt smärtfritt. "Det blev en flicka!" sa barnmorskan. "Är det nån skillnad?" sa min mamma.

Mamma och pappa gifter sig! Hurra!

Mina föräldrar möttes på Teknologiska Institutet där de pluggade kemi. Mamma pluggade till kemist för att hennes kemistfarsa ansåg att det var en bra idé, pappa pluggade till kemist för att hans mamma ville att han skulle bli läkare. De var unga, livet lekte, arbetslöshet fanns inte som begrepp och de skulle få pensioneras när de var 45 för att kemisk industri ansågs vara farlig. När de gifte sig och fick mig var mamma 20 och pappa 19. Det var rätt normalt i deras tid och rum.

Mamma!

Svetlana föddes i Volgograd (mormor likaså, i mars 1943. Obs! det är coolt) men hennes föräldrar flyttade till Lettland när hon var liten. Morfar var ju kemist och han skulle vara med och industrialisera delrepubliken. Familjen hamnade i den nybyggda Olaine, staden hade som jag vet som mest fem fabriker på 20 000 invånare. Min bild av stadens glansdagar är att alla var antingen ingenjörer eller folk som servade ingenjörer (dagisfröknar, butiksbiträden, etc). En förenklad bild, förvisso, men inte helt osann. Olaine är en mycket lyckad småstad på det sättet att den faktiskt är en stad med egen identitet och allt, men ligger bara två mil från Riga och det är ofta lättare att ta sig till centrala Riga från Olaine än från förorterna.

Pappa!

Andrej har rötterna i Kuban-kosacker. (Obs! det är coolt) Hans pappa, mannen som jag har fått mitt efternamn från, var bortirrad. Hans mamma, sjuksköterska i grunden, vidareutbildade sig och när jag var född och många år framåt var hon labbchef på ett sjukhus i Krasnoarmejskaja, en mindre stad (kallad naturligtvis stanitsa, ordet för kosackby) inte så långt ifrån Krasnodar. Staden har efter Sovjets fall fått tillbaka sitt gamla namn Poltavskaja, men inte enligt Google. Ha.

Ett av få bildbevis på att jag har rört vid Kärnfamiljen med en pinne.

Mamma och pappa skildes när jag var tre, i samband med att mamma flyttade tillbaka till Olaine för att börja jobba på Biolars. Mamma fick vårdnaden utan några större bråk och konflikter. Pappa flyttade så småningom tillbaka till Krasnoarmejskaja och började plugga till läkare i Krasnodar. Jag bodde i Olaine under skolåret och hos pappa på somrarna. Det funkade utmärkt, även om det kompicerades när Sovjet föll sönder, förstås. Inte minst för att min mamma inte längre var ingenjör med fömåner, så man fick åka Riga-Adler-tåget i 2,5 dygn istället för att flyga till Krasnodar.

Hela tiden jag och mamma bodde i Olaine bodde vi i korridor, förresten. När man kom blev man tilldelad ett rum i korridor i ett hus som fabriken där man jobbade ägde, och sedan fick man lägenhet i fabruikägt hus. Men mamma var ensamstående och då var det såklart en massa kärnfamiljer som prioriterades i lägenhetskön. Och sen föll systemet sönder och ingen tilldelades lägenhet längre.

Skoluniform var inte obligatoriskt, egentligen.

Jag började skolan när jag var sex, för det var så man gjorde. Jag såg verkligen fram emot att få vara med i barn- och ungdomsorganisationen, men Lettland var tidiga på att avskaffa det, så jag fick inte. Fortfarande, 18 år senare, en av de största besvikelserna i mitt liv. Skoluniformsobligatoriet avskaffades också, även om en del hade det i alla fall, av gammal vana och för att föräldrar hade hunnit skaffa det i förväg. Lettiska skoluniformer ansågs vara väldigt åtråvärda, som jag förstått det, för de var snygga och europeiska med kavaj och plisserad kjol. Men jag hade en rysk jag fått av farmor.

Att jag har gått i sovjetisk skola har gjort att jag känner att jag gjort en tidsresa om jag jämför med svenska jämnåriga. Vi hade betyg från ettan, förutom ämnesbetyg hade vi betyg i flit och uppförande. Disciplin - man ställde sig upp när en vuxen kom in i klassrummet, räckte upp handen på ett särskilt sätt, var betydligt mer formell mot lärarna än svenska lågstadieungar. Dessutom kunde man få smäll på fingrarna med linjalen eller få en hel lektion tillägnad en själv genom att läraren skällde ut en. Jag var inte bråkig, men understimulerad och vad ska vi säga... jag hade åsikter ibland. Jag kom dock lindrigt undan eftersom min mamma stod upp för mig mot systemet, eftersom jag var driftig och organiserade en massa roliga timmar, tävlingar och fester i klassen och eftersom jag var smart. Jag var inte den med bäst betyg, men jag var smart och klassens uppvisningsexemplar när det kom till tävlingar i matte och ryska, samt olika kunskapslekar.

Ni kan kanske tänka er hur det gick för en industriberoende stad som Olaine efter Sovjets fall och alla infrastrukturerna och kontakterna med Ryssland liksom kollapsade litegranna. Mamma fick sparken 1992, om jag minns rätt, och ett tag var hon arbetslös. Arbetslöshetsbidrag fick man i sex månader, sedan var det bara att. Mamma campade lugnt hemma i ett halvår och sedan började på en bokföringskurs. Vi var rätt fattiga under den tiden. Inte så vi svalt (vi hade ju släkt i stan och så), men det var rätt monotont med maten och jag kan fortfarande inte se den billigaste ostsorten utan att rysa. Eller inlagd squash och kokt potatis. Jag är lite glad att jag har varit fattig, men jag kan också konstatera att även om man kan ha kul utan pengar föredrar jag att ha kul med pengar. Lätt.

Mammas smarta drag med bokföringsklursen ledde så småningom till att hon blev ekonomichef i stans vårdcentral/sjukhus. Så kan det gå.

Det är föresten inte helt irrelevant att nämna att under mina postsovjetiska lettlandsår har min polyandligt sökande mamma lyckats stoppa in mig i två olika söndagsskolor. Först en ryskortodox; de berättade roliga sagor, men sedan började de bara prata om den gudomliga liturgin. Det var tråkigt, fast man fick en målarbok. Sedan snöade mamma in på Hare Krishna. Deras söndagsskola var mycket roligare, det var mer party och fantastiskt god mat (saknar fortfarande). Jag är grymt tacksam för att jag fick prova på olika religioner och tidigt lära mig att alla har nåt vettigt att säga, och det är ungefär samma sak. Men när var var runt tio slog det mig att de i Hare Krshna inte bara förväntade sig att jag skulle gå dit, memorera verser från Bhagavad Gita och äta friterade degbollar i sirap, utan att jag skulle tro på de roliga sagorna. Det kändes obekvämt, för jag trodde inte. Så jag slutade.

I alla fall. 1995 var en väldigt omskakande år. I början av året påtänktes tanken att mamma kanske skulle gifta sig med en utlänning. Julen firades med hans familj och när vi åkte från lantstället åkte vi till det som vi nu skulle kalla vårt hem. Bagarmossen. Mer än så tänker jag inte skriva om det nu, för det kommer leda till en tegelsten av osammanhängande essä. Och mamma och svensken skilde sig när jag var 18.

VT96 började jag i femman i Bagarmossens skola, jag hoppade ner ett år för att kunna komma ikapp med språket och så, men det ledde till att jag hamnade i klass med jämngamla svenskar, så det var kanske ingen större förlust. Där gick jag i Svenska 2. Tre terminer senare var jag klar med högstadiets mattebok och redo för Engelbreksskolans matteklass. Eftersom det är inte lika kul att dra anekdoter om svensk skola jämfört med sovjetisk drar jag min fortsatta karriär mycket kortfattat:

HT97-VT00 Matteklass på Engelbrektsskolan på Östermalm. Salig blandning av priviligerade kids som bor i närheten, mindre priviligerade kids som bor i närheten och matteduktiga kids från all over.
HT00-VT03 Samhällsvetenskapliga linjen med inriktining kultur på Norra Real. Det får man inte jobb på, basånivet.
VT03-HT04 Tekniskt Basår på KTH Campus Telge. I Södertälje.
HT04-VT05 Teknisk Fysik på KTH.
HT05 Upphetsande och Förråande - sex, censur och kroppslighet på SU medan jag bestämmer mig.
VT06 Telefonseeeex!
HT06 Grekiska för filosofer på Södertörn och telefonseeeeeex!
VT07- Psykologlinjen på SU

Så, det var det. Jag har försökt att koncentrera mig på det väsentliga och hoppa anekdoterna, men nu kan jag i alla fall hänvisa till det här om nån vill ha förklaring på varför jag hittar i Riga. Fråga om det är nåt mer ni vill veta.

"Vem är Barack Obama" är det nya "Vem är John Galt".

Det känns fel att inte kommentera det i alla aktiva bloggar man har, så jag upprepar det jag skrev i min personliga - en president som är jäkligt hip-hop och jäkligt fashion och dessutom har en dotter som är potentiell HP-fangirl. Jag vet inte hur mycket mer Tanja approves det kan bli.

How can you afford this rock'n'roll lifestyle?

Hanna Fridén skrev igår ett självutlämnande inlägg om att hon har superlågt självförtroende. Min spontana reaktion är nog mest att jag tycker det är konstigt om det hon skriver är några nyheter för någon. För dels är det väl så att mäniskor som vågar hoppa på riskprojekt är antingen jävligt säka på vad de gör eller desperados utan någonting att förlora. Och folk med riktigt bra självförtroende är nog betydligt mer sällsynta än de med lågt. Men framför allt, Hanna har ju nämnt de där problemen förut, och dessutom... Ja, jag vet inte. När jag ser en superkvinna (snygg, framgångsrik, hinner med ettusen saker, ni vet) känns det direkt att det finns slit, smärta och tårar bakom. Jag menar inte det på nåt misunnsamt sätt alls, att "rätt åt henne" för att det går så bra eller att hon ska skylla sig själv eller att "*morr* det måste vara nåt fel på henne". Utan helt enkelt att... det känns så. När jag ser en kvinna som lyckas prestera så det skulle räckt till för fem pers så blir jag inte förvånad när det visar sig finnas mycket jobbigt bakom. Det är inte ens någonting bakom fasaden, det är en del av den.

Jag har en tjejkompis som är snygg, smal, begåvad, duktig (och jag lägger inte in någon möjligen negativ duktig flicka-värdering nu), hårt arbetande, målmedveten, bestämd. Hon har utvecklats enormt under åren jag känt henne. Hon är grym på det hon gör och hon kommer vara grym även i framtiden. Det syns. Det märks. Och trots att hon försöker att inte visa det utåt märks det att hon inte får allt gratis. Ibland krackelerar fasaden bortom allt tvivel, men ofta är det snarare i detaljerna det märks att hon har det tungt och att hon egentligen helst inte vill visa det. Ibland vill jag bara gå fram till henne och säga "du, Lisa (nej, hon heter inte Lisa), du behöver inte lägga ner energi på att låtsas att du har det lätt, för du är omgiven av andra lika hårt arbetande kvinnor som alla mycket väl kan det där med att framgång kostar och att det arbetet du gör är slitsamt. Din styrka ligger ju inte i att du tycker att det du gör är lätt, utan att du gör det trots att det är svårt".

Jeff, som är ganska "bit ihop och arbeta dig uppåt" av sig, tycker att mitt sätt att tänka där är fel. Det finns inget värde i att visa svaghet, säger han. Men jag tycker inte heller det finns något värde i att dölja det. Och det handlar ju inte heller om svaghet, utan om att kunna visa att ens liv inte bara är kul och lätt. Jeff själv gnäller för övrigt ganska duktigt på sitt jobb, som han älskar och gärna lägger ned tid på, men som ändå är slitsamt.

Jag tycker ofta, rent teoretiskt, att det inte finns något egenvärde i att flasha det svaga heller, men när jag tänker rent praktiskt inser jag att jorå. Det finns ju det där inlägget av Sofia Dahlén som jag säkert länkat till tusen gånger, men som jag tycker är riktigt bra, ett inlägg om bilden av sig själv man väljer att visa upp. Och det är det det handlar om, det anses någorlunda skamligt att retuschera foton, men det är mycket mer okej att retuschera duktighet, prestationsförmåga och hur roligt man egentligen har det. Det blir en omöjlig helhet man signalerar, någonting ouppnåerligt. Och på något sätt är det ju en sak om en filmstjärna alltid är snygg och finnfri, men om det är en "valig människa" blir det tydlig signal till andra vanliga människor att bara de skärpte sig skulle de kunna nå dit.

Och ingen kan nå dit, inte ens förebilderna. Inte ens ouppnåerliga filmstjärnor, faktiskt.

"Hur hinner du med allt du gör?" frågade en kursare mig och jag svarade att det är det ijag inte gör. Någon vecka senare bestämde jag mig för att hoppa en tenta för att vila upp mig. Det var i samma veva som Blondinbella tog bloggpaus och jag min reaktion på det var allt annat än förvåning. Det var bland det mer väntade i bloggosfären iår, om man säger så. Så går det om man rusar runt som en iller. Jag känner igen mig i Hanna och Bella, både kasst självförtroende bakom den kaxiga utstrålningen och att ha hela dagarna inplanerade på ett tusen olika projekt för att en dag inse att man inte riktigt pallar. Jag kan inte läsa bloggar skrivna av unga drivna och framgångsrika kvinnor utan att tänka.. nej, inte "hur mår du egentligen, gumman?" utan "jag vet hur det är, sistah". Och samtidigt som jag själv ofta helst undviker att prata om hetsätningsattacker och hysteriskt gråt med främlingar, känner jag att det inte är optimalt när den lyckade krävande livsstilen låter all fun and no krav. Jag vet att det sätter press att prestera. Jag vet det inte minst för att jag själv känner av det. Shiiit, där är ju folk som gör tusen gånger mer än jag utan att ha svackor och... eeeh, nej. Det har de nog. Men jag hinner ikförbannat känna att jag gör för lite. Det sporrar mig. Bra och dåligt.

Blondinbella började blogga igen väldigt snart efter pausen, och det verkar inte som att hon pausar så himla mycket med övrigt i livet. Min egen stresspaus ("rehab" som jag kärleksfullt kallade det) var i princip bara paus från en tenta; jobb, andra skoluppgifter och annat jag gör fick vara kvar. Både jag och Bella pratade dock entusiastiskt om att vi minsann inspg att vi var på väg in i väggen, reflekterade och stressade av. Ljuger vi, och i så fall för vem?

Det här går in litegrann... jag skrev ett på många sätt klumpigt inlägg för länge sen, men det som står i sista delen, om att gärna visa upp en bild av att man fått det önskvärda utan ansträngning, det håller. Det är nog en av de smartare tankarna jag skrivit om här.

Det här inlägget känner jag håller på att bli ett av mina mindre strukturerade, men jag vet inte om jag kan få ihop allt på ett bra sätt. Det handlar ju om invecklade grejer. När det kommer till sådant väntar jag ofta tills jag tänkt genom allt och byggt upp en modell, sedan skriver jag. Det här inlägget är ovanligt personligt för den här bloggen, så det är snabbt ihopslängt.

Viktiga huvudtankar att tänka vidare på:

• Det är mer okej att "retuschera" vissa saker än andra
• Man sänder alltid ut signaler när man filtrerar information
• Vad sänder jag ut egentligen?
• Är det normalt, bra, och önskvärt att jag alltid bara antar att de unga framgånsrika kvinnorna kommer att kollapsa av stress/får hysteriska gråtutbrott jämt/betalar dyrt, hur värt det än är
• Varför är det så svårt att visa att man fått slita för att komma dit man är?
• Hur reagerar "allmänheten" när en superkvinna outar sig som någon som faktiskt inte klarar allt och inte är superstarkpå alla områden? Blir de besvikna? Skadeglada? Gillar de superkvinnan mer för att hon blir "mänskligare"?

Intressant. Andra bloggar om: hanna fridén, isabella löwengrip, superkvinnan, vad var det jag tänkte, mänsklighet, sårbarhet, svaghet, självförstoende, lågt självförtroende, stress, bilder, signaler, press

the Capital of Scandinavia

En av delanledningarna till varför jag inte skrivit på ett tag är att jag har varit i Norge. Trondheim, i studentorkestersyften.

Stangel brukar ofta och gärna prata om att Sverige som nation är kass på att vara skandinavistisk, medan det står om svenska nyheter i norska och danska tidningar är det rätt lite Norge och Danmark i svenska media. Jag brukar tro honom, men det märktes förstås mycket mer när man konfronterades med norrmännens koll. De visste liksom vem Blondinbella var. Wow. Och så pratade de så man begrep och begrep vad man sa. Fantastiskt land, varför kunde vi inte behålla det?

Stangel (som kommer från provinsiella Uppsala) brukar även prata mycket om att de som bor i Stockholm har svårt att fatta att det finns en värld utanför, till exempel övriga Sverige. Jag känner mig träffad ibland (ofta), men jag rår inte för att jag är Sverige-born and raised i Stockholm. Jag har liksom inga rötter någon annanstans i Sverige och håller fast mig hårt med de få rötterna jag har. Men jag erkänner, min första spontana reaktion på tanken på en svensk småstad är att rysa lite och förutsätta att de som bor där inte gör det av fri vilja, precis. Och då har jag ändå uppvuxen i en industrihåla och vet att det inte är så hemskt. Å andra sidan är det ju kanske inte ens bilden av småstaden som är problemet med Stockholmscentrism (min eller någon annans) utan snarare oförmågan att faktiskt relatera till att de mindre städerna och byerna faktiskt existerar och inte nödvändigtvis bryr sig om Stockholm. Hur som helst har Jeff, uppvuxen i Falköping (väl?), sagt en fin sak till mig på MSN häromveckan.

Lite enkelt kan man väl säga att den största skillnaden mellan sverige och stockholm är att stockholmarna generellt teoretiserar mer kring sina fantastiska lösningar på allting kontra mindre städer där man får kompromissa mer för att det inte finns samma möjligheter att proffstycka med sina kompisar på något alternativt kaffehak, för det finns bara ett hak i hela stan, så nynassarna och talibankurderna måste hålla sams lite grand annars får de inget kaffe.

***

Annars har det hänt moralism i bloggosfären. Bloggkommentatorerna har varit moraliska om Towas blogg. Det känns inte bra för dem att Towa "fläker ut sig". Towa kontrar med ett inlägg där hon uppmanar bloggkommentatorerna att köra upp en dildo i röven, och fortsätter sedan att fråga sig vad som kan vara problemet. Men sedan verkar Towa känna sig mån om att påpeka att hon inte visar sig naken och faktiskt bara har en pojkvän. Jag vet inte. Känns rätt moralistiskt det med.

Och i kommentarerna till Bloggkommentatorernas inlägg pratas det white trash och socioekonomisk bakgrund. Åh åh!

***

Läs nya Ottar Rapport.

Intressant. Andra bloggar om: norge, sverige, svorsk, skandinavism, stockholm, moralism, bloggkommentatorerna, towa

That's the way - aha aha - I like it - aha aha

Tack vare en tävling i Anna Svenssons blogg har jag kommit över ett exemplar av F-ordet. Mot en ny feminism. Nu har jag läst ut boken och jag vet inte vad jag ska säga. Den har varit en trevlig läsning, det var vid endast ett tillfälle som jag blev irriterad (återkommer om det). Men jag saknade aha-upplevelser. Inte en enda, och boken skulle ju ändå sträva mot en ny feminism och vara något avvikande från det man hör normalt. Jag känner mig lite snuvad på konfekten nu. Jag tänker nervöst på vad som kunde vara anledningen. Är det så att jag är för smart och har tänkt allt det där själv eller åtminstone har så lätt att följa med i tanken att vändningen inte blir en överraskning? Får man tänka att man är för smart?

Men... Jag får inga aha-känslor. Våldtäkt behöver inte förstöra hela livet? Det har jag vetat redan innan jag började läsa Anna Svenssons texter. Kopplingar mellan prostitution och hushållsarbete? Been there, dragit dem. Fuck off-pengar? Inte i just den termen, men i övrigt, fuck yeah. Hela boken känns grymt bekant, antingen har jag tänkt tankarna eller hört dem eller så känns de i alla fall inte särskilt överraskande. Det enda som väckte några känslor att tala om var Boris Benulics text om "machosex" som gick ut på att välutbildade sofistikerade kvinnor vill ligga med machomän, och om de inte erkänner det ljuger de. Och då går det förstås inte argumentera emot, för då ljuger jag.

Jag känner mig sådär jobbig som jag gör när jag blir besviken på någonting som inte lovat nåt. Ingen har utlovat mig några aha-upplevelser, men jag trodde jag kunde vänta mig någon, åtminstone en liten en. Jag vill ha aha-upplevelser. Jag älskar aha-upplevelser. Jag kan få sådana, senast för en månad sedan när jag fick veta att finlandsfärja heter sverigebåt i Finland.

Jag brukar alltid tänka "jag är väl inte målgruppen" i såna situationer. Det är säkert så här också.

Fun fearless female wisdom

När jag skulle ha seminarium på Sexdagarna köpte jag en VR och en Cosmo (nr 11, 2008. Just det, tvåtusenåtta, kan ibland vara svårt att tro, jag vet). Tanken var att seminariet skulle handla om hur mycket enklare livet blir om man hoppar monogamin, och jag satsade på att det skulle finnas såna där helt åt skogen förvirrande och komplicerande mono-tips i nån av tidningarna. Det fanns det. Hur som helst, Cosmopolitan. Mitt första intryck var rätt positiv. Tidningen hade till exempel en artikel om tjejer som de nya familjeförsörjarna och bilder på snygga män. Påklädda, förvisso, men någonstans ska man ju börja.

Sedan läste jag tidningen. Grundligt. För jag hade låst in mina nycklar och fick sitta i foajen på Huddinge Sjukhus och vänta på att hyresvärden mamma skulle komma och låsa upp. Jag hittade:

1 artikel om "Players tar till nya metoder... nu är han den snälla killen" där man blir varnad om att playerkillarna har bytt stil och det kan hända att de låtsas vara romantiska för att få ligga med en. Nämentjena, old news is so exciting!

1 artikel kallad "Kär eller...vadå?" som upplyser om att man kanske är i ett förhållande fast man inte längre är kär. Här är 5 tecken på att du borde göra slut

1. Ni har varit tillsammans i flera månader och du vet fortfarande inte vad han heter i mellannamn - eller hur han ser ut i dagsljus.
2. Han får reda på att du har befordrats på jobbet - genom att läsa din blogg.
3. Du kan inte OSA till hans systers 30-årsfest imorgon för att du kan "verkligen inte planera så långt i förväg".
4. När ni träffar dina vänner och de frågar vad han heter så svarar du: "Vem bryr sig?"
5. Du ger honom en födelsedagstripp till Brasilien - utan returbiljett

Camilla Björkman, om du läser det här så måste jag säga att jag full förståelse för att du behövde fylla ut sidan, men i fanfickretsar kallas det här crack.

1 artikel betitlad "Att vara kär i en casanova" som handlar om att tjejer blir kära i players. Jag förmodar att det är samma players som enligt senaste rönen kan verka snälla. Apropå senaste rön finns det en faktaruta om otrohetsgenen. I artikeln står det att tjejer ofta tror att de kan omvandla och tämja casanovan, vilket ska föreställa fail för att en casanova bara kan ändras om han själv vill. Så bra då att artikelns illustrative föredetta casanova omvändes när han träffade Den Rätta.
Här är fem tecken på att han är en casanova.

• Han har flera korta förhållanden bakom sig.
• Han är otrogen (kanske med dig), trots att han har flickvän.
• Han gillar avancerat sex och porr.
• Han är extremt romantisk och snappar upp allt du kan tänkas gilla.
• Han har inte så många nära kompisar men väldigt många bekanta.

1 artikel "Lika barn leka bäst - eller?" som presenterar en pedagogisk tabell över möjliga olikheter och hur sånt lär sluta. Här är ett urdgrag.


I ljuset av detta börjar man ana att "Tjejer - de nya försörjarna" nog inte är så uppdaterad som jag först trodde. Mycket riktigt, eländet handlar om karriärtjejer och slackers. Alltså, inte karriärtjejer och killar som inte drar in så mycket, men gör annan nytta som hjälpa till hemma eller vara fina kuttersmycken. Nej, det är ligga på soffan och ha musikdrömmar som gäller från killarnas sida. "Många killar har heller inga problem med att bli försörjda" står det. "Vi tjejer tycker däremot att det är väldigt viktigt att vara jämlika männen och att det är förlegat att bli försörjd av en kille".
Öh.... Cosmo, vad är det för blandade signaler ni sänder ut? VET NI HUR MYCKET JAG HATAR BLANDADE SIGNALER?

Nä. jag ska nog återgå till att inte hoppas på några positiva överraskningar från Cosmopolitan. Det känns bäst så. Jag ska se på Gossip Girl istället. Den är snyggare och rör sig.

Intressant. Andra bloggar om: cosmo, cosmopolitan, killar, tjejer, inkonsekvens, försörjare, slackers, players, casanova, avancerat sex, blandade signaler

Polykonferens 2008

Jusstja, glömde att säga, men jag ska vara med på Polykonferens 2008. Nämligen i följande programpunkt

Lördag 25/10 10:30 - 12:00 RD/RA

Ofta beskrivs polyamori och relationsanarki som vitt skilda förhållningssätt. Men är skillnaderna så stora egentligen? Vad finns det för likheter? Hur kan vi förstå varandra bättre? Relationsanarkister och relationsdefinitionister diskuterar.

Nu är det ju försent att anmäla sig och så, men ni kanske tycker det är kul att veta att jag ska vara med ändå, vad vet jag.

Ses, kanske? =)

-*-

Glöm inte att jag ska ha mig på sexdagarna imorgon! Woo-hoo woo-hoo!

-*-

Det har på sistone ibland känts lite typecastat med mig, offentlighet och icke-monogami. Men så tänker jag "det är i alla fall inte telefonsex" och det käns genast lite bättre =)

Feminizilla VS Jämställdhetzilla

Nu när Johanna Sjödin skrivit om liknande orkar jag skriva klart ett inlägg jag påbörjade för ett par dagar sedan.

Jag läser Pär Ströms blogg smått regelbundet. Inte för haha-roligt, utan för att vidga mina perspektiv och se om han länkar till något intressant. Ofta håller jag med honom någonstans. Ofta får jag tillfälle att känna mig galet tillfredställd när han skriver om ett fall där män får lida för sin könsroll och kommenterar att feminister minsann inte tänker på sådant. "Jorå, jag märkte det där, reflekterade och kommenterade" tänker feministen jag och känner mig både duktig och glad över att ha motbevisat Pär Ström. För Pär Ström är rätt duktig på att döda av sina möjligheter att skaffa bundsförvanter, om vi säger så.

Ett inlägg jag fann särskilt skrattretande på senaste har varit hans fem cent i bloggkommentarerna till Paolo Robertos uttalanden om feminism och jämställdhet. Rubriken lyder "Paolo Roberto knockar feminismen och chockar programledare" och om Ström anser att Robertos kommentar är värd så starka ord så lever feminismen säkert.

Citatet Ström väljer att lyfta fram är följande:

Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda. Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad

Redan här är det uppenbart att Roberto missar både den stora falangen biologist-feminister och att ytterst få feminister skulle påstå att man inte ser skillnad på män och kvinnor om man sticker ut huvudet från fönstret. Jag vågar nog påstå att det är lite det som många feminister anser vara ett problem.

Ström fortsätter med att länka till större delen av transkriptionen på SvDs ledarblogg och sedan hinta "Ledtråd: Efter att ha inlett stenhårt höjer han raskt nivån ytterligare…"

Att svara "[f]eminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna" på frågan "[m]en det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?" är en beskrivning av "höja nivån" som jag inte stött på förut. Och hoppas att jag aldrig stöter på igen.

Är det här en knockout på feminismen skulle det krävas minst en vätebomb för att feminismen över huvud taget skulle reagera. Det här är snarare att sitta i en sandlåda och kasta sand. Och det är förbannat synd att nivån är så låg för jag vill gärna höra mer om feminism från män. Kvinnor och män växer upp under olika villkor och det är ju ganska naturligt att killar ofta har lättare att se saker ur annat perspektiv. Jag är alltid för fler perspektiv, så pass att jag till och med läser Ströms blogg och liknande i jakt på de små kornen av vett som man ändå hittar där.

***

Jag tror att en anledning till varför jag irriterar mig på "jag är emot feminism och för jämställdhet" och allmänt klagande på att ordet feminism har med femina att göra är att jag anar att det någonstans handlar om att manligt är neutralt och kvinnligt är kvinnligt. Att kalla någonting nåt med kvinna uppfattas genast som aktiv exkludering av män.
Och det är förstås mycket paradoxalt när det rör sig om just feminism.

Intressant. Andra bloggar om: pär ström, mansblogg, feminism, jämställdhet, paolo roberto, sandlåda

Det kan låta taskigt, men så känner jag

Jag frågade för någon månad sedan om vad ni anser att psykologer kan göra på sin fritid som skulle skada er uppfattning om dem som psykologer. Vi skulle göra en enkät i skolan och behövde lite underlag. Hur som helst, igår fick jag en kommentar:

Det lilla intryck jag fått av dig säger mig att du är just en sån person som inte borde bli psykolog. Du verkar excentrisk, gör allt rätt för att vara "intelligent" och beskriver delvis människor i termer av vad du kan "få ut" av dem (i ztvprogrammet). Jag skulle aldrig ha tillräckligt med förtroende för en sådan person som du ger intryck av att vara. Så mitt tips är att du slutar blogga och utbildar dig till något där du inte har ansvar för en annan persons själsliv. Det kan låta taskigt, men så känner jag.

- Andreas. psykologistudent

Jag tyckte det var... hm... intressant. Jag medger direkt att min första spontana kognitiva reaktion är den lika självklara som ironiska "och jag tycker att människor som bedömer andra såhär fort är olämpliga att bli psykologer". Min första spontana affektreaktion är att bli lite sårad. Min beteendereaktion är uppenbarligen att blogga. Andreas, kan du utveckla det här lite? När är jag excentrisk? Varför skulle det vara ett problem? Och vad menar du med "gör allt rätt för att vara "intelligent""? Eller bara vad intelligent inom citatecken betyder. Varför tipsar du om att jag både ska sluta blogga och utbilda mig till nåt annat? Jag antar att du är en sån där som kommenterar, men aldrig kommer tillbaka. Men jag hoppas du gör det. Kom tillbaka, förklara dig!