Pelmeni eller vareniki? Izba eller khata? Björk eller solros?

"Hon är väldigt... rysk. Ja, du fattar"

- Barndomsbästis beskriver en barndomsväns fästmö 2009

"Dunka fisk i bordet? Det är väl de i Ryssland som gör sånt. Du vet, Ryssland"

- Pappa pratar öltilltugg 2015

Samtal med mamma. Det där att pappa på nåt sätt skulle vara ättling till tjerkessisk adel stämmer nog inte, tyvärr. Hade han vart det så hade det märkts.

Följer ni mig på twitty så vet ni att jag ibland försöker prata om skillnaden mellan rysk och ryssländsk. Jag inbillar mig att i och med de stora mängderna ryssar som hamnade utanför Ryssland efter Sovjet kollaps, och i och med att en hel generation blivit vuxna sedan dess, så måste man verkligen börja prata om ryssar som ett folk som till stor del inte är kopplad till landet. Jag tror att kriget i Ukraina har delvis lett till att människor i väst börjat fatta det. Ryssland har ju alltid haft attityden att ta närliggande folk, ta över deras områden, och hävda att jamen nu är ni ju (nästan) ryssar, ett brödrafolk, vi är ett. Oavsett vad folken ifråga tyckte. Man har liksom osynliggort genom att kalla alla för ryssar, fast vissa ryssar är ryssare. Men nu har många ryssar i Ukraina gjort det helt motsatta mot Rysslands vanliga grej - tydliggjort att de är ryssar, men inte har nåt med ryska staten att göra. Föredömligt!

Och så har jag länge tänkt att skriva om min nationella identitet. Folk har ju idéer ibland. Häromdagen flippade jag för att min artikel på Wikipedia hävdade att jag har rysk-lettiska rötter. Och det stämmer ju inte. Jag är baltryss, och det är nåt helt annat. Vill ni läsa detaljer om min faktiska biografi så finns det ett fint inlägg. Jag ska prata identitet som ryss. Jag har nämligen en identitet som ryss. Eller, jag har två. Och båda är tydligt avståndstagande från landet Ryssland, eller den ryska folksjälen överhuvudtaget. Jag är baltryss och Kuban-kosack. Okej? Okej. Vi kör.

Lettland är ett land jag tycker genuint synd om. De fick typ aldrig vara eget land, ständigt överkörda av Ryssland, Sverige, Polen-Litauen... ja, alla som iddes och nådde. Efter första världskriget fick Lettland självständighet. 1940 ockuperades landet av Sovjet. Sedan ockuperades landet av Tyskland. Och efter 1945 blev Lettland, som de övriga två baltstaterna, en del av Sovjet. Sovjets övertagande av landet skedde till stor del genom att man byggde en massa fabriker och flyttade in en massa högutbildade ryskspråkiga (OBS typiskt rysk imperialism att kalla den gruppen för "ryssar" fast det var en del vitryssar och ukrainare t ex). Så kom min mammas familj dit på 60-talet. Sen var vi kvar.

Baltikum är Europa. S:t Petersburg är f ö också Europa. Moskva - ja, där märker man ju att det inte längre riktigt är Europa. Men Lettland är verkligen verkligen Europa. Alla svenskar som hävdar upplevd erfarenhet av att ha vistats utanför Europa för att de vart på baltikumkryssning är inget annat än töntar utan koll. Det är okej, man får vara det. Men lita på mig bara, det är Europa. Och baltryssar är väldigt europeiska ryssar. Några generationer in så har det blivit en del av identiteten att vara europé. Allt är lugnare, och smakfullare, och lite mindre extremt. Mindre vulgärt, mer av det som man skulle kalla civiliserat. Baltryssar är stadsryssar. Det är förstås en direkt följd av politiken (Lettland har fortfarande sned uppdelning med mer letter på landsbygden och mer ryskspråkiga i städer), och av landets kultur.

Så jag är baltryss. Inget snack om saken. Sen är jag också kosack. Det är på pappas sida.

En av mina favorittavlor någonsin. Typiskt kosacker som beter sig som kosacker gör. 

Kosacker är typ ett folk som består av livegna bönder som rymt, allmänna rövare, och typer som gillade att ha lite action i livet. Kosacker blev väl en grej på 1600-talet, då började de leva rövare vid ryska väldets gräns vid Svarta havet. De fick hållas på premissen att de höll koll på denna gräns. Och de verkade tycka det var en bra deal. Det fanns massor med handelsvägar att plundra och fiender att hugga ner från hästrygg. Sen hade Ryssland expanderat sina gränser så pass att kosack-områden I Zaporozhje blev en del av landet, och kosackerna ombads av Potemkin att sticka och fara. Så småningom gav Katarina den Stora dem tillåtelse att bosätta sig kring floden Kuban. (Det finns även Don-kosacker, som i Stilla flyter Don, men dem pratar vi inte om, för att jag inte är en sån.)

Kosackbosättningar är ca paramilitära klansamhällen. För att vara ryssar är kosacker väldigt uttalat förtjusta i frihet, på ett sätt jag helt kan relatera till. De har traditionellt varit väldigt lojala till Ryssland, så länge de fått göra som de vill. Så fort de inte fick göra som de ville så var det inte lika roligt. Ni som sett mig vara föreningsaktiv kan nog känna igen detta. Till kulturen hör uppsluppen stridsanda, jordbruk på bördig mark, rida på häst, sjunga mycket, att kvinnorna är handlingskraftiga. En detalj som jag tror är vanligt i samhällen som bygger kring våld, är att kontrollförlust inte är nåt som ses väl på. Hedern är viktig. En kosack ska kunna supa till, men inte supa ut sig, för att ta ett exempel. Där finns det, skulle jag påstå, en klar skillnad mot inlandsrysshet. Inlandsrysshet innebär också det ryska vemodet i blicken. Jag kan ibland åberopa slaviskt vemod när jag gillar Sjostakovitj, men spontant har jag närmare till kosackandan - aggressiv och glad.

En annan skillnad mot inlandsrysshet har min pappa en gång sammanfattat med att "Kuban-regionen är ju traditionellt rik". Det är träffsäkert. Det är verkligen traditionellt rikt. Det ligger precis där Kaukasus-bergen börjar. Det är kulturblandning, det är islam tätt inpå, det är klansamhälle och än relevant adel (nåt som inlandsryssland inte ens försökt återskapa efter Sovjets fall, medan det aldrig helt försvann i Kaukasus). Det är tjänster och gentjänster, handelsvägar, svartjord, vackra vapen, stora bilar, mattor, kryddor, modernt jordbruk, vindruvor, connections, teatrar, Svarta havet. Människor för sig annorlunda än i inlandsryssland. Inlandsryssar skäms ständigt för sitt elände. I Krasnodar ber man inte om ursäkt.

Det är den delen av Ryssland som är närmast Krim. Man ser Krims kust från Tuzla, en smal halvö på flera kilometer som delar av Svarta havet från Azovsjön. Det är därifrån Ryssland nu vill bygga bro till Krim. Lokala affärstidningar skriver om hur annekteringen påverkar business (man kan dock inte exportera varor till Krim för att det är för fattigt, juridiska konsultationer och säkerhetsfirmor). Regionen ligger geografiskt i Ryssland, mycket av det som på senare tid synts i nyheterna kring Ryssland har hänt där (Ukrainakonflikten, OS i Sotji), men det är inte Ryssland.

En av mina bästa anekdoter någonsin är att för kanske tio år sedan så hade Tuzlas fäste sköljts bort från fastlandet, vilket gjorde halvön till en ö, och innebar att Ukraina fick mer rätt till avgifter från skepp som passerar Kertj-sundet. Ukraina påminde Ryssland om det lite taktfullt sådär, och diskussioner om hantering av situationen började i Moskva. Under tiden tog regionschefen i Kuban ett gäng värnpliktiga, ett gäng lastbilar med grus, åkte dit över natten, och fyllde igen den delen av halvön som sköljts bort. Höjdarna i Moskva tittade på det och sa "okej, låt gå, men blir det konsekvenser så blir de ditt problem".

Jag struntar helhjärtat i hur sant detta är. För mig är det en fantastisk modern sammanfattning av min kosackidentitet.

Det här med nationell identitet är lite som horoskop, såklart. Man tar det man tycker passar. Och så är det ju såklart beroende av ens faktiska erfarenheter och uppväxt - jag växte ju upp blandat i baltikum och Kuban. Och om någon frågar mig om jag känner mig rysk så svarar jag solklart ja, jag gör det ju. Men av någon slump eller högre makt har det fallit så att båda mina ryska identiteter inte är... ryska. Ja, ni fattar.