Jag gillar inte podcasts som format, kan inte fokusera, vill kunna ta in info i eget tempo. Men detta avsnitt av Polypodden är lysande. De intervjuar en monoperson på precis samma sätt som de intervjuar polys i tidningar, på precis samma sätt som polys får frågor privat. Punchlinen håller avsnittet ut. Och när de låter särskilt otrevliga så är det mycket möjligt ett citat från en intervju med mig. Väldigt obligatorisk lyssning för dem som inte fattar varför jag som poly känner mig så jävla utpekad och skambelagd. För precis så är det. Precis fucking så.
Sen tänkte jag skriva lite mer om en annan grej som jag tänkt mycket på, som även kommer upp lite i avsnittet. Kommer alltid upp. Detta att poly per definition skulle vara svårare än mono. Att poly är till för särskilt stabila och upplysta människor. Sådär krävande och exkluderande.
Ok gaaais. Såhär, va. Alla klarar inte av en heltidsrelation. Av helt olika anledningar. Man vill kanske inte. Man kanske har jättestort behov av egen tid. Man kanske inte orkar folk så ofta. Man kanske har det tufft i livet och har rätt lite energi till sånt. Man kanske orkar ses typ en gång i månaden. Man kanske vill bo isolerat på landet större delen av tiden. Man kanske inte är intresserad av sex.
Men man kanske vill ha en långvarig stabil fin relation ändå. Hur stor chans har man, liksom, om det är monogami som ska gälla? Jag skulle spontant säga att det ser kefft ut att man ska få sin långa relation om man inte kan/vill/orkar ha den så intensivt. Jag känner spontant att monogami som relationsformat är väldigt exkluderande för sådana personer. Jag känner spontant att monogamin är väldigt krävande och exkluderande på det sättet.
Men det pratar man såklart inte om så mycket. Låt hellre folk va ensamma, om de inte pallar heltid. Låt oss låtsas att alla vill och kan bygga heltidspar. Jättefint. Inte alls taskigt. Inte alls en massa kärlek, sexualitet och ömhet som inte får uttryckas på grund av detta.
Sen tänkte jag skriva lite mer om en annan grej som jag tänkt mycket på, som även kommer upp lite i avsnittet. Kommer alltid upp. Detta att poly per definition skulle vara svårare än mono. Att poly är till för särskilt stabila och upplysta människor. Sådär krävande och exkluderande.
Ok gaaais. Såhär, va. Alla klarar inte av en heltidsrelation. Av helt olika anledningar. Man vill kanske inte. Man kanske har jättestort behov av egen tid. Man kanske inte orkar folk så ofta. Man kanske har det tufft i livet och har rätt lite energi till sånt. Man kanske orkar ses typ en gång i månaden. Man kanske vill bo isolerat på landet större delen av tiden. Man kanske inte är intresserad av sex.
Men man kanske vill ha en långvarig stabil fin relation ändå. Hur stor chans har man, liksom, om det är monogami som ska gälla? Jag skulle spontant säga att det ser kefft ut att man ska få sin långa relation om man inte kan/vill/orkar ha den så intensivt. Jag känner spontant att monogami som relationsformat är väldigt exkluderande för sådana personer. Jag känner spontant att monogamin är väldigt krävande och exkluderande på det sättet.
Men det pratar man såklart inte om så mycket. Låt hellre folk va ensamma, om de inte pallar heltid. Låt oss låtsas att alla vill och kan bygga heltidspar. Jättefint. Inte alls taskigt. Inte alls en massa kärlek, sexualitet och ömhet som inte får uttryckas på grund av detta.
5 kommentarer:
Alltså jaaa. Och den där känslokall-biten är ju nästan exakt copypastad från din intervju. Så pinsamt och ledsamt.
Fint perspektiv jag aldrig tänkt på.
Jag har mest tänkt på att man kan vara väldigt kär i och tycka om någon väldigt mycket som man inte passar i heltidsrelation med.
Monogamin är så jävla begränsande!
Hej!
Är det jag som är begreppsförvirrad eller använder du termen monogami väldigt brett?
Jag är en sådan där enstöring som inte klarar av heltidsrelationer men jag skulle ändå kalla mig monogam då jag tenderar att ha en partner åt gången när jag har en partner.
Härlig poddsändning och klokt inlägg.
Själv har jag rätt ofta perioder då jag både behöver mycket tid för mig själv och inte vill utsätta andra för några stora och täta doser av min slitenhet, då jag vet att det delvis blir sänkande för personen/personerna i fråga. Och då blir "kraven" på att man ska ha tät och nära kontakt mest hela tiden jättefel och ogenomförbart. Men lite logiskt felslut blir det ändå för mig i att se just monoamori som ett stort problem i det här. Eftersom man preliminärt kan anta att personer som inte kan eller vill ha täta och nära relationer är ungefär jämnt fördelade, så det t.ex. finns ungefär lika många hetero monoamorösa kvinnor av den sorten som det finns hetero monoamorösa män, som alltså skulle passa rätt bra ihop. Eller har jag missförstått nåt i tankegången?
Marcus: Jag vill inte prata för Tanja, men jag tolkar det såhär -
1. Vissa personer är inte byggda för heltidsrelationer.
2. Majoriteten av människor (normen för relationer) är lagda för heltidsrelationer.
3. Så som delltidsrelationsmänniska så är det svårt att hitta en kompatibel partner inom monogama ramar.
4. Däremot så är ofta sekundärrelationer i polygrupper deltidsrelationer.
5. Så du som enstöring kan ha en partner på deltid och det uppfyller dina behov, och din partner kan ha en annan partner på deltid/heltid/tidsspann och uppfylla sina behov.
Liksom, du har bara en partner, men relationen är inte monogam för din partner har kanske fler partners än dig.
Skicka en kommentar