Det här skulle jag blogga om när jag såg det där avsnittet av Girls, den där säsongen ni vet, när Hannah och Shoshanna ska hämta sin vän Jessa från rehab och Hannahs pojkvän Adam kör. Egocentriska aset Hannah håller ett långt tal för Adam om kvinnlig vänskap och hur hon och Shosh minsann ställer upp för Jessa, och män skulle aldrig fatta sån vänskap. Det är roligt för det är ju Adam som kör, han är inte ens kompis med Jessa. Men så är ju Hannah ett as. I alla fall, minns jag rätt så fortsätter Hannah i det avsnittet att gå Adam på nerverna om att han inte har några vänner, och till slut sa han typ "Hannah, du är min vän" och jag tror det var meningen man skulle tycka det var gulligt, men jag märkte inte för jag ville köpa tjockteve och se samma avsnitt på den så jag kunde kasta en vas mot skärmen och ha sönder bildröret.
Detta med män vars kvinnliga partner är deras bästa vän är en ganska ofta förekommande hetrogrej, både i påhittade verk som Girls och i verkligheten. Jag upplever också att det är en grej som ofta ses som fin och gullig. Eller manlig. Ibland nåt att vara stolt över, att man inte går och snackar om relationen utanför relationen. Ibland framställs det negativt också, såklart, men ofta inte. Till skillnad från kvinnan vars enda vän är hennes man, jag har svårt att komma på ett enda exempel på tillfälle där det ses som fint och positivt. Och som ni nog fattar tycker jag inte alls att det är bra att ha sin (generellt sett monogamromantiska) partner som enda vän, och den här typen av situation är såpass könad att jag väljer att tala om män som har sina flickvänner som bästisar.
Absolut att det är bra att ha ett fungerande element av vänskap i sin parrelation. Problem uppstår när man inte har vänskaper utanför. Och jag snackar alltså vänskap av typen som ger en stöd när livet fuckar upp för en. Vänskap där man kan få råd och pepp, där man kan bolla frågor om livet.
Vi tar en relation av relevans för det här inlägget. Flickvännen har kompisar, Snubbe har Flickvännen. När Flickvännen har trassel på jobbet, eller med sin mamma, eller men en polare, eller är sjuk, vart kan väninnan vända sig? Till sina kompisar, eller Snubben, eller alla samtidigt och sin mamma. Om Snubben får trassel på jobbet, vem kan han prata med? Flickvännen. Trassel med sin mamma? Flickvännen. Trassel med kompisar? Flickvännen. Sjuk? Flickvännen.
Vad händer här? Ja, dels får Snubbe betydligt snävare input och stöd, han kan få en persons perspektiv. Han kanske väljer att inte ens ta upp saker med Flickvännen för att hon är oinsatt i ämnet, eller för att han inte vill oroa henne. Så han håller tyst. Och Flickvännen, vad händer med henne om hon är enda samtalspartnern av djupare slag? Finns ju viss risk för överbelastning.
Och okej, det där var ändå snälla exempel. Tänk nu vad som händer om man har problem i sin relation eller med sin partner? Nu tänker man kanske "man ska såklart prata med partnern", men naeh. Det är inte alltid det som behövs. Vissa problem kan man kommunicera bort, men nästintill garanterat kommer det finnas sådant man stör sig på hos den andre, även om man gillar varann på det stora hela. Hår i handfatet, kärlek till black metal, partnerns mamma... Eller så är det en gammal konflikt där man inte kan vinna, men det vore skönt att ibland från nånstans få höra att man har rätt.
Flickvännen har massor av möjligheter att ba "han är så jääävla överbeskyddande kring sin surdeg!", och kompisarna ba "we hear ya sista", och sen blir det liksom bra. Hon har gnällt av sig, hon har fått rätt, kompisar har fått skvaller, Snubben har sluppit utskällning om surdeg. Alla nöjda. Grymt!
När Snubben är sur på Flickvännen kan han bara gnälla hos Flickvännen. Eller inte alls. Återigen, han kan gå och sura och vara obekräftad i sin irritation över att hon fipplat med hans surdegsburk. Eller så säger han det till Flickvännen, men istället för sympatin och bekräftelsen han behöver så blir hon (oväntat!) sur. Hon är ju partisk, liksom, i den situationen. Och det han behöver är nån som är partisk, fast på hans sida.
Och okej, vad händer om det vill sig så illa att det blir en stor konflikt? Typ att paret gör slut? Eller att det händer någonting som tvingar dem att fatta stora beslut om parets framtid?
Flickvännen har personer som kan stötta henne. Sannolikt samma personer som följt relationen ett bra tag och har koll på hennes situation. Hon kan få stöd och sympati, men också råd och idéer på hur situationen kan hanteras.
Snubben kan återigen bara diskutera detta med Flickvännen. Återigen, det finns en risk att han blir helt ensam med sina känslor och tankar. Eller så försöker han prata med Flickvännen som med sin bästa vän. För Flickvännens del så slits hon mellan att vara vän och motpart. I en konfliktsituation med en person hon inte är superglad i behöver hon samtidigt coacha honom mot sig själv. Jättebra övning i empati, jättejobbig grej att behöva göra i en kris. Snubben får å andra sidan inte nåt kvalitetsstöd att tala om, och dessutom svårt att se sina känslor och tankar i det, eftersom det kommer vara Flickvännens tolkning som gäller för både honom och henne.
Och om paret gör slut... ja, ni vet. Hon har socialt nätverk. Han är ensam. Det är klassiskt och det är sorgligt att det är klassiskt. Så detta med snubbar som har sina flickvänner som bästa vänner, det är verkligen ingenting jag tycker man ska tycka är gulligt. Det är mest jobbigt för henne och trist för honom.
19 kommentarer:
Jag kan bara hålla med om allt! Jag var mitt ex:s närmsta vän. Eller, han hade vänner, men han hade aldrig pratat med dem om "känsliga" saker i sitt liv, de hade mer en "vem tror ni vinner champions leauge?"-relation.
Så jag tog hand om känslorna om att hans föräldrar nog brydde sig mer om hans systrar, känslorna om att han slösade bort sin tid på ett jobb han egentligen inte tyckte särskilt mycket om osv. osv.
Och sen när vi gjorde slut. Då fortsatte jag typ vara terapeut åt honom. Jag fortsatte vara den som han pratade med när han kände sig nere, vara den som ställde sokratiska frågor och fick honom att inse saker. Saken var bara att det var sjukt jobbigt för mig att hela tiden behöva träffa honom och sitta och klappa honom på axeln när han grät - med tanke på att det var JAG som orsakat alla de där negativa känslorna.... vilket rörde upp en massa skuldkänslor hos mig och drog ner mig... något som jag som tur var kunde diskutera med mina vänner (som unisont sa: "SLUTA TA HAND OM HANS EMOTIONELLA KAOS GODDAMMIT WOMAN!"). Men det var ju så svårt att lämna någon som verkligen behövde stöd ensam. Så det var en jädra nedåtgående spiral för bägge.
Så himla sant alltihop. Nu har jag visserligen ett par bra killkompisar, men jag har haft flickvänner som blivit ledsna/besvikna om man vill ta en kväll då och då och umgås med någon polare, utan henne.
Liksom hallå tjejen, tolka det inte som att jag börjar tröttna på att vara ihop med dig!
Känner så väl igen vad du skriver om. Oftast är det snubbar men i mitt fall var jag snubbe och den med vännerna. Och nu är jag mitt uppe i situationen som översta kommenteraren skriver om. Vad gör man med skuldkänslorna? Hur kan man vara ännu tydligare med att det är slut utan att nödvändigtvis stöta bort människan?
Fann mig i något liknande läge som Pierrot...
Det är sällan någon inte har *några* vänner. Det kan dock vara svårt för personen att kontakta dem, eller de kan vara bosatta på annan plats, eller...
Jag satsade på att vara det bästa stödet jag kunde vara för att få personen att söka stöd någon annanstans.
Visst, det är inte bästa läget att bygga kontakter, och det kostade i resor - men alternativet var värre. Att gå från ett förhållande jag inte vill ha till ett "förhållande" bestående av 100% smärta och depression är ett nedköp, enligt mig.
Skuldkänslorna får vi leva med tills de försvinner. När du och din partner hittar en ny "relationsform" kommer de att försvinna.
hetero*
I Japan finns det ett begrepp ; blöta löv. Med det menas pensionerad äldre man som sitter fast som blöta löv på sina hustru.Mannens hustru är hans enda vän och enda intresse när han blir pensionär.
I Sverige vid skilsmässor så är mannen genomsnittligt betydligt snabbare att flytta ihop med en ny partner och det beror nog mycket på som din artikel beskriver.
Bara som en parentes - jag har annars inget emot inlägget i sak - så har ju inte alla människor behov av ett nätverk av terapeuter omkring sig. Inte alla människor mår bättre av att prata ut, älta och söka bekräftelse hos andra utan bearbetar sina problem på annat sätt (kanske kreativt skapande, långa skogspromenader eller något helt annat) så det är ju inte säkert att den som har sin partner som enda vän förväntar sig att hen ska vara slasktratt för allt.
Det här borde väl hänga samman med hur män generellt inte "ska" prata om känslor? Jag och mina tjejkompisar pratar kanske inte nödvändigtvis så mycket om *känslor*, men vi pratar ändå om känsliga saker: sex, politik, jämställdhet, delar med oss av anekdoter om våra ex etc. Ja, och diskuterar förstås en massa annat också, så som film och spel och varför Nokiamobiler aldrig går sönder. Min pojkvän, när han träffar sina killkompisar, verkar aldrig tala om något som är särskilt personligt, utan bara om underhållning, teknik, etc. Och ja, jag har fått höra från honom "innan jag träffade dig, var det ingen som förstod mig". Det är ju en komplimang, men det är ju lite synd om jag är den enda han kan vara ärlig med?
Kan också tillägga att i min förra relation, en riktigt destruktiv en, så ledde min dåvarande pojkväns beteende till att mina vänner distanserade sig från oss (han var ett svin men de var konflikträdda och ville inte säga något) och han övertalade mig till att distansera mig känslomässigt från min familj. Så då blev han "terapeuten", men helt enkelt eftersom han skrämde iväg alla andra kontakter och var svartsjuk.
Och - en grej till ;) - det finns något lite störigt i att driva tesen "det är dåligt att inte ha vänner". Det är som att alltid ha behovet att säga "det är dåligt att vara tjock". Det är ett faktum alla är rörande överens om, men att säga det och peka på den som är utsatt bidrar bara till att göra folk ledsna och få dem att må mer dåligt än de gjorde innan. De allra allra flesta som inte har vänner är nog redan medvetna om att det är ett sämre alternativ än att ha ett stort nätverk av härliga, pålitliga kontakter, men det är nog sällan det handlar om ett aktivt val. För män handlar det ju mycket om stereotypa könsroller och förväntningar som det är svårt som ensam individ att bryta sig ur.
Tanja, du projicerar dina egna åsikter och ideer om hur du ser på realationer. Det har väldigt lita att göra med hur mäns känsloliv och behov ser ut. Att du får medhåll här av diverse "moderna hipster mesar" Förändrar inte den saken. Försök hitta intelligenta män som förstår sitt känsloliv och diskutera med dem, men inga "moderna män" som är helt vilsna i sitt känsloliv....och inte ger dig motstånd i diskussionen. Ta gärna bort den här posten när du läst den. //T
sara:
Skulle jag utveckla detta så skulle jag ju utveckla att vänner inte bara handlar om att prata ut och älta. Jag är ju desutom KBT:are så jag är helt down med att älta inte är så bra. Men här handlar ju det också om att situationer där behovet av att älta/diskutera/bolla tas ut på partnern.
T:
Dina fantasier om män jag känner får du gärna sköta i duschen.
Inte mycket att tillägga till inlägg och kommentarer, förutom ett sidospår. Varför sätts så pass stora likhetstecken mellan att (vid t.ex. en separation) få socialt stöd och att prata, uttrycka sig verbalt, om det jobbiga? De ickeverbala formerna för stöd och tröst är betydligt mer grundläggande och centrala. Jag har många gånger i "manliga" sammanhang sett hur man kanske inte i ord tar upp situationen annat än kortfattat, och ibland rent av raljerande, men det inte är något snack om att situationen utlöser massor av välgörande och effektiv ickeverbal värme, omtanke och uppmärksamhet gentemot den "drabbade".
I mitt arbete som samtalsbehandlare är det inte alls ovanligt att jag bedömer att personens problem ganska mycket ligger i en brist på umgänge med människor som visar ickeverbal närhet, omtanke och engagemang. Gärna kramar och hålla om. Men blickar, tonfall och tydliga markeringar om att man vill vistas i samma sammanhang som den som mår dåligt har läkande kraft i sig. För att bli schablonmässig: Man ska inte underskatta det terapeutiska värdet i att kompisarna, när man har en jobbig period, envisas extra mycket med att få med en på fotbollstittarkväll. Många män mår psykiskt dåligt bl.a. för att de tittar för lite på fotboll med sina kompisar.
Genom att så många lägger så stor vikt vid att man borde PRATA när man mår dåligt, bidrar man till att undervärdera eller rentav ogiltigförklara ickeverbal läkning. Och därigenom till att folk (både män och kvinnor) som egentligen har möjligheter att använda den inte gör det.
Vilken tur att det finns utbildade terapeuter som komplement till partners...
Jag känner igen problemet du beskriver, men enligt min erfarenhet är det inte så könat. Jag är kvinna och har inte så många vänner som jag skulle kunna prata om min relation med, den sortens prat har jag bara med min kille. I början av en relation har jag ofta haft andra vänner jag kunnat prata om sådant med, men sedan blir det så att jag bara pratar om sådant med min partner, trots att jag egentligen vill ha nära vänner utanför mitt förhållande också.
Anonym: Absolut. Det jag tycker är mer könat är dock att jag upplevt att det ofta ses som nåt fint , positivt och romantiskt när män gör det. Har inte sett det värderas på samma sätt för kvinnor.
Men hallå. Vem tycker inte att detta är osunt? Det är inget gulligt, bara destruktivt och patetiskt att inte ha några andra vänner än sin partner. Det är självklart. Du kanske inte ska använda serien Girls som referens? Alla karaktärer i serien är ju avskyvärda och går inte att identifiera sig med. Bortskämda hipsterbarn som är sjukt osjälvständiga och trasiga. De ska ses som varnande exempel och inte som norm för någonting alls.
Men hallå, jag kanske har sett det här lyftas fram som nåt fint i fler sammanhang än serien Girls?
Tänker att i vissa fall är det en generationsfråga. En av mina bästa vänner är en heterokille (själv är jag asexuell kvinna även om jag inte varit ute som asexuell så länge). När min vän träffade tjej för några år sedan fortsatte vår relation ungefär som tidigare, vi sågs kanske lite mindre på kvällar och helger men det är ju inte helt ovanligt när någon skaffar partner. Däremot fortsatte vi att äta lunch ett par gånger i veckan eftersom vi jobbar nära varandra. Efter ett tag frågade hans äldre, kvinnliga kollegor om inte flickvännen blev svartsjuk när vi åt lunch hela tiden. Så han frågade. Hon skrattade. Tur det, jag hade saknat honom. Han har dessutom inte så många andra vänner, framför allt inte så många som han pratar med så han var definitivt i riskzonen för att ha flickvännen som ända vän.
Skicka en kommentar