Recension av Strange Bedfellows

Jag ska skriva min masteruppsats i sexologi om monogami. Det är förvisso först våren 2016 den kommer, men jag tänkte börja läsa på lite redan nu och hamnade Med Strange Bedfellows. The surprising connection between sex, evolution and monogamy i knät. Ni hör ju redan på titeln vart det bär. "Evolution" är verkligen ett magiskt kodord för trams. Per Köhler har såklart skrivit långt och bra om det. "Surprising" är också ett bra kodord för trams. "Sex" med, för all del. Att jag överhuvudtaget föck för mig att läsa boken beror på att samma författare tidigare hade skrivit The Myth Of Monogamy, som är ändå rätt känd och så. Jag beställde den också, men Strange Bedfellows kom fram först.

Okej, här är bokens koncept och idé, sammanfattad av mig.

Monogami är inte naturligt för människan. Men man kan göra saker som är onaturliga. I själva verket är det bra att göra saker som är onaturliga. Bara för att monogami är onaturligt betyder inte att den är omöjligt. Vi är faktiskt till och med utrustade med naturliga grejor som hjälper oss att vara monogama. Fast det är onaturligt att va monogam. Här är några tips för monogami.

Är boken bra? Nej. Nej, alltså, verkligen inte. Om man vill ha en handbok i hur man gör för att vara monogam så finns det bara ett luddigt kapitel (bland totalt 10 luddiga kapitel) som kanske kan hjälpa. En prenumeration på tidningen Solo skulle nog göra mer nytta. Författarna lyckas trassla in sig i alla de vanliga trådarna när evolution, monogami och sexualitet ska avhandlas. Det är förstås mängder av fria fantasier kring hur det var förr, kryddat med anekdoter ur världslitteraturen och författarnas bekantskapskrets, populärneuropsykologi, och väldigt väldigt mycket djur. Att gå genom allting i detalj skulle ta för lång tid, så jag plockar lite russin ur kakan. 

Hur gör djur

Djurexempel haglar. Från början funkar det bra för i början förklarar författarna att de flesta djur inte är sådär jättemonogama, för att uttrycka det milt. Sedan blir det svårt. Boken är full av meningar som "När man som ett par ska köpa hus kan man tänka på den tvehövdade mumslärkan*. Hanarna och honorna i arten är förvisso inte monogama, men när de ska bygga bo sjunger de en sång tillsammans som...", ja ni fattar kanske. Nya spännande exempel på djur att inspireras av dras upp titt om tätt, och deras funktion är obegriplig. Vad ska jag göra med informationen om tvehövdade mumslärkans stämsång? Och vad fan är uppe med detta riktiga exempel, när man avhandlar detta att relationer man startar i unga år oftast inte håller?

Among Diplozöon paradoxum -- those parasitic worms in which sexual partners meet as adolescents, after which their bodies literally join in permanent monogamous union -- there are no expectations of recoprocity, orchestrated cooperation, burden-sharing, or love. But Homo sapiens expect more of their mates; hence, they are unlikely -- and certainly ill-advised -- to transform an uniformed, early life crush into a permanent committment.

Ibland (ofta) är jag glad att jag inte är monogam. Skulle känna mig väldigt förolämpad om jag fick relationsråd som utgick från parasitmaskar. 

Anekdotisk bevisföring

Boken är såklart full av anekdoter, exempel och referenser. De flesta missar poängen. Många handlar om djur eller personer som egentligen inte är monogama. Ett par fina sidor tillägnas mannens i författarparet (de är gifta, alltså, författarna) föräldrar. De dras upp som ett exempel på lyckad monogami. Synd bara att mannen i paret var en slampa innan han stadgade sig, och kvinnan hade ett misslyckat äktenskap bakom sig. Det är nästan provocerande att de inte kunde hitta ett riktigt monogamt par att lyfta fram i en bok om monogamins förträfflighet.

Givetvis refereras det friskt till Dalai Lama och annat kulturfolk. Eller varför inte Albert Einstein. Citatet nedan tillägnas mina fysikervänner**:

A key -- more likeley, the key -- isn't so much the behavour of either ndividual taken alone, but the interaction between them, what physicists might call the "field" that they jointly establish. According to Albert Einstein, "a courageous scientific imagination is needed to realize fully that not the behaviour of the bodies, but behaviour of something between them, that is, the field, may be essential for ordering and understanding events.

Flock, vad är det?

Författarna har extremt svårt att inse att såväl människor som djur kan existera i grupper större än en kärnfamilj. På listan över fördelar med monogami listar de exempelvis saker som att det är bättre att vara två föräldrar än ensamstående mamma (framför allt om man är en gnagare). Att man kan ha andra arrangemang har inte slagit författarna. 

I en sällsynt imponerande tankebubbla lyckas de berätta om att djur kan varna andra djur för att det kommer en fiende, med risk för att själva bli upptäckta och uppmärksammade av sagda fiende. På något vis lyckas de framställa det som ett ovanligt fenomen som främst förekommer mellan parvis sammanboende fåglar. Jag vet inte om jag har hjärta att berätta för författarna att flockdjur existerar.

Spegelneuros

En humoravdelning i en klass för sig är ju "populärevolutionspsykologi pratar neuro". Författarna tillägnar ett kapitel med titeln Pro-Monogamy Hardware åt vilka fyra mekanismer i mänskliga psyket som hjälper en att vara monogam. De kallar dem "monogamins fyra ryttare".

Den första är anknytningsteorin. Där har jag inte så mycket invändningar på det sättet att den teorin mycket riktigt berör relationer. Och att monogami är en relationsform, som precis som alla andra relationsformer är lättare att klara av om man är stabil person som har lätt för att ha relationer med andra. 

Sedan kommer neuroplasticitet. Det betyder kortfattat att hjärnan blir bra på sånt den tränar på, och kan bygga nya celler och cellkontakter om det behövs mer i ett område som hanterar en särskild uppgift. Författarna citerar lite kul information kring detta, bland annat den i sammanhanget klassiska studien av taxiförare i London som utvecklar ett område i hjärnan som hanterar avancerad spatial information. För att citera boken: "The precise relevance of all this to monogamy must be considered uncertain, although suggestive".

Och när lammet bröt det tredje sigillet kom en svart häst, och han som satt på den hade spegelneuron i hjärnan. Hänvisar återigen för Per Köhler som älskar spegelneuron som om de vore grus i hans löparskor. 

Slutryttaren är förstås inte en häst utan sorkar. Jävla sorkar. Monogamiforskningens jävla signaturdjur. Jag orkar inte ens. Det handlar om stäpporkar, präriesorkar och gosinosighetens hormon oxytocin. Bara sök i min blogg typ. Så har jag skrivit mer om sorkars romansvanor än jag nånsin hade velat. 

Sammanfattningsvis

Kort. Behagligt papper att skriva på, och mycket marginaler att skriva i. Dålig på det mesta i övrigt. Jag fattar till exempel fortfarande inte varför man skulle vilja vara monogam. Jag hoppades lite att boken skulle utveckla det, men jag önskar att författare hade stannat vid "vi är monogama, om nån annan vill får ni haka på". De som vill leva monogamt kommer inte få ut nåt vettigt ur boken heller. Snackigt skriven. Köp den inte. 

Läs istället: innehållsförteckning på mjölkpaket, Uppenbarelseboken, Blondinbellas bok om lyckade relationer som säkert kommer om några år och kommer vara mindre tramsig.

*påhittad fågel

** och om jag skulle vara lite elak: såhär låter det för mig när ni pratar pykologi