Läkartidningen lägger upp en kort text om patienters upplevelse i samband med bemötande i samband med psykisk sjukdom. Intressant och bekräftar min (och säkert många andras) bild. Men!
Jag tänker att det här finns två perspektiv i denna analys som är viktiga att hålla i huvudet samtidigt. Perspektiv ett är den grundläggande analysen av diagnostisering och medikalisering. Alltså detta att inse att diagnoser inte är huggna i sten. Att man enkelt kan skriva ut mediciner för symptom som kanske skulle behandlas annorlunda. Det är liksom det som menas med "Det är ett allvarligt fel om vi gör ett medicinskt problem av något som egentligen är en folkhälsofråga. Ohälsa som beror på strukturer och processer i samhället försvinner inte genom att skriva ut läkemedel till den enskilde", och absolut, det är viktigt att tänka på. Att det allt för ofta blir så att man sjukskriver och KBT:ar/mindfullar personer som egentligen hade behövt interventionen "anställ fler på arbetsplatsen så arbetsbördan minskar". Och jag har just lagt ner 7,5 hp av mitt liv på att diskutera att diagnosen "minskat sexuellt intresse" förutsätter att alla ska vara kåta hela tiden, annars är det fel på en.
Viktigt att fatta, absolut.
Perspektiv två är att vårdpersonal inte är politiker. Eller trollkarlar. Eller några som kan skriva ut "revolution" på recept.
Jag förstår absolut att problemen ofta är helt rimliga reaktioner på en dålig situation. Jag förstår att patientupplevelsen kan vara att man inte blir lyssnad på när läkaren föreslår piller. Men vad ska läkaren föreslå? Vad ska läkaren göra om inte medicinera? Läkaren har 20 minuter per patient och hen gör vad hen kan - det hen kan göra är att ställa diagnoser och skriva ut läkemedel (nu förutsätter vi att den hypotetiska läkaren inte är ortoped eller kirurg, men de brukar nog ändå inte föreslå sina paradmetoder mot själslig smärta...). Läkaren kan inte ge en jobb. Läkaren kan inte hämta tillbaka ens anhöriga från dödsriket. Läkaren är inte där för att göra en samhällsanalys. Läkarens uppdrag och profession är att ägna sig åt medicin.
Jag jobbar med samtalsterapi. Mitt jobb är också att på uppdrag från samhället behandla individer, även om jag kan se det problematiska i miljön. Och jag sitter där med beteendeaktivering mot arbetsmarknadshaveri, tillämpad avslappning mot patriarkatet, värderad riktning mot bostadsbristen. Vad ska jag annars göra? Det är det jag kan. Det är därför människor kommer till mig. Har jag tid, och om patienten är intresserad, sätter jag gärna individen i sammanhanget, validerar, bekräftar. Men sedan kan jag inte göra mer än att erbjuda evidensbaserad psykoterapi. Inte för att jag behöver skaffa mig en analys, utan för att det är vad jag kan göra.
Jag tycker mig ofta höra vårdkritik från normmedvetna personer. Men man måste kunna hålla två saker i huvudet. Att kunna förstå att diagnoser kan vara och ofta är problematiska, att personer erbjuds piller när det är miljön som är giftig. Och att kunna förstå att vi i vården behandlar individen inte på grund av bristande analysförmåga, utan för att vi inte kan skriva ut rättvisa på recept.
Jag tänker att det här finns två perspektiv i denna analys som är viktiga att hålla i huvudet samtidigt. Perspektiv ett är den grundläggande analysen av diagnostisering och medikalisering. Alltså detta att inse att diagnoser inte är huggna i sten. Att man enkelt kan skriva ut mediciner för symptom som kanske skulle behandlas annorlunda. Det är liksom det som menas med "Det är ett allvarligt fel om vi gör ett medicinskt problem av något som egentligen är en folkhälsofråga. Ohälsa som beror på strukturer och processer i samhället försvinner inte genom att skriva ut läkemedel till den enskilde", och absolut, det är viktigt att tänka på. Att det allt för ofta blir så att man sjukskriver och KBT:ar/mindfullar personer som egentligen hade behövt interventionen "anställ fler på arbetsplatsen så arbetsbördan minskar". Och jag har just lagt ner 7,5 hp av mitt liv på att diskutera att diagnosen "minskat sexuellt intresse" förutsätter att alla ska vara kåta hela tiden, annars är det fel på en.
Viktigt att fatta, absolut.
Perspektiv två är att vårdpersonal inte är politiker. Eller trollkarlar. Eller några som kan skriva ut "revolution" på recept.
Enligt pressmeddelandet kopplade patienterna symtomen till påfrestande yttre faktorer, till exempel arbetslöshet eller förlust av en närstående. Samtidigt upplevde de att läkaren avfärdade detta genom en omtolkning till medicinska problem som krävde läkemedelsbehandling.
Jag förstår absolut att problemen ofta är helt rimliga reaktioner på en dålig situation. Jag förstår att patientupplevelsen kan vara att man inte blir lyssnad på när läkaren föreslår piller. Men vad ska läkaren föreslå? Vad ska läkaren göra om inte medicinera? Läkaren har 20 minuter per patient och hen gör vad hen kan - det hen kan göra är att ställa diagnoser och skriva ut läkemedel (nu förutsätter vi att den hypotetiska läkaren inte är ortoped eller kirurg, men de brukar nog ändå inte föreslå sina paradmetoder mot själslig smärta...). Läkaren kan inte ge en jobb. Läkaren kan inte hämta tillbaka ens anhöriga från dödsriket. Läkaren är inte där för att göra en samhällsanalys. Läkarens uppdrag och profession är att ägna sig åt medicin.
Jag jobbar med samtalsterapi. Mitt jobb är också att på uppdrag från samhället behandla individer, även om jag kan se det problematiska i miljön. Och jag sitter där med beteendeaktivering mot arbetsmarknadshaveri, tillämpad avslappning mot patriarkatet, värderad riktning mot bostadsbristen. Vad ska jag annars göra? Det är det jag kan. Det är därför människor kommer till mig. Har jag tid, och om patienten är intresserad, sätter jag gärna individen i sammanhanget, validerar, bekräftar. Men sedan kan jag inte göra mer än att erbjuda evidensbaserad psykoterapi. Inte för att jag behöver skaffa mig en analys, utan för att det är vad jag kan göra.
Jag tycker mig ofta höra vårdkritik från normmedvetna personer. Men man måste kunna hålla två saker i huvudet. Att kunna förstå att diagnoser kan vara och ofta är problematiska, att personer erbjuds piller när det är miljön som är giftig. Och att kunna förstå att vi i vården behandlar individen inte på grund av bristande analysförmåga, utan för att vi inte kan skriva ut rättvisa på recept.
7 kommentarer:
Värt att lite omskrivet pga annat forum försöka få in i Dagens Medicin, tycker jag. Nåt vården däremot skulle kunna vara lite tydligare med, i t.ex. journal/sjukintyg, är att man (när man gör det, vilket är betydligt oftare än vad som tydligt dokumenteras) bedömer miljöfaktorerna som starkt bidragande orsaker till ohälsan. Dels i valideringssyfte och dels som signal till miljön.
Och sedan SBU nyligen kom med sin rapport om arbetsmiljöns betydelse för symtom på depression och utmattning har vi nu mer "giltig" evidens för att uttala oss om sannolika samband inom åtminstone detta område.
http://www.sbu.se/sv/Publicerat/Gul/Arbetsmiljons-betydelse-for-symtom-pa-depression-och-utmattningssyndrom/
Det jag har upplevt är att läkare/terapeuter/etc inte låtsas om att det kan finnas yttre faktorer. Det outtalade axiomet är att t.ex. depression är ett fullständigt irrationellt fenomen och möjligheten att man kan vara ledsen över något som faktiskt hänt eller finns berörs inte.
Läs valfri text om självmordsprevention; varenda en jag har läst utgår tyst från att självmordstankar uppstår ur intet, frikopplade från livet. Det är som om de är rädda för att ens erkännandet att verkligheten kan vara inblandad ska uppmuntra depression eller självmord.
Patrik, jag undrar om det inte lite har att göra med att det för många finns en vilja att skylla alla depressiva tendenser på miljön - och "underkänna" de som dyker upp när ingen yttre faktor verkar vara fel? T.ex. så är det ju fortfarande vanligt med hurtiga tillrop av typen 'äsch, det är bara att börja träna/skaffa hund/komma ut mer/se saker positivt' så blir det bättre ska du se!
Som en, kanske överdrivet ensidig, motreaktion får man då en önskan att påpeka att man faktiskt kan bli deprimerad utan yttre faktorer och inte fejkar för det.
Tror det skulle bli bättre om inte ekonomerna fick bestämma så mycket i företagen/samhället som de gör idag.
DM: Är det så då? Jag har snarare märkt att människorna som säger "träna/hund/ut/upp med hakorna" tror just att depression är något helt slumpmässigt och därmed kan botas med en sång och en skogspromenad, typ.
Så himla bra skrivet!
Skicka en kommentar