Jag existerar inte för att bekräfta monoamorösas val

Denna höst har för mig haft två huvudsakliga teman att fundera på. Ett - att i vissa debatter ska man lyssna och inte genast hoppa in med egna tankar, trots att man är van att ens tankar är det mest intressanta som finns. Två - det arga polyt. Idag jobbar vi med tema två.

Jag var ju med i Aftonbladet Wellness TV förra veckan och det gick väl blandat, kan mana säga. Jag har tidigare bloggat om detta att en av programledarna hade svårt att vara nyfiken utan att vara väldigt otrevlig. Läs gärna. Sammanhanget var alltså att programledarna rätt länge försökte pressa ur mig att det var jobbigt med polyrelationer. När jag äntligen gav med mig uppträdde de som om de fick vad de ville och en av dem förklarade att jag nu lät mänsklig. Det är just den här grejen, att dra ur polys att vi kan ha det svårt, som jag vill fokusera på nu.

När folk frågar mig hur det funkar att va poly brukar jag inleda med att svara "asbra!". För det gör det för mig. Men jag råkar ofta ut för att mina samtalsprtners verkligen försöker få ur mig att poly kan va svårt. Vilket de ju bekräftar i och med sin handling, för det svåraste med poly för mig är att människor beter sig oförskämt mot mig. 

I diskussionerna efter mitt blogginlägg framkom några vanliga förklaringar. En var att samtalet ju hölls ytligt och då kom det inte fram några undervattenstenar och det lät "lite för enkelt" att vara poly. Och att monomänniskor kanske vill ha bekräftelse på att polys kan ha det svårt för att monoamorösa själva ska känna sig bekväma i sitt val, att det ju är jobbigt att vara poly med. 

Alright. Hisnande insikt kanske, men jag är inte skyldig någon ett skit i termer av att bekräfta hens valda monogami. Jag är inte en maskin för bekräftelse av att nån annan valt rätt. Det är inte mitt jobb att stilla nåns tvivel när hen behöver ifrågasätta sin relationsform för första gången i livet. 

Det är inte mitt jävla ansvar, så lägg det inte på mig. 

Det hära med att jag inte tar upp mina relationsproblem i ytliga samtal, webbteveinslaget är inte första gången so det skaver för folk. Det händer även i köttvärlden utanför mediesammanhang. Nähä, vi känner knappt varandra och jag berättar bara bra saker om poly. No shit! Du berättar bara typ "jag och min sambo ska upp till hans föräldrar över helgen" och inte sitter jag och drar ur dig att ni hatar varandras föräldrar och försöker dessutom fylla helger med aktiviteter som döljer att ni inte har kul ihop längre? Vänder jag inte ut och in på själen för dig som jag knappt känner? Nääähää, undrar varför. Kanske för att jag inte vill. 

Och detta med att det är trevligt att få bekräftelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Inte mitt jobb att trösta dig i den plötsligt jobbiga situationen att ditt val inte är det enda man kan göra. Vet ni hur jag gör för att trivas i mitt sätt att leva trots att hela samhället dagligen kastar exklusiv tvåsamhet på mig? Jag tänker på hur jag vill ha det, och så lever jag som jag trivs. Har du valt monogami? Sitt där då och ta ansvar för ditt val utan att behöva bekräftelse från mig, som du dessutom önskar i form av att jag ska berätta att mitt liv är jobbigt. Jag struntar i den kampen som plötsligt utspelar sig i ditt inre, för på utsidan yttrar den sig i att du pressar ur mig att mina relationer minsann också är svåra. Ta hand om dina tvivel själv. Prata med din partner. Jag existerar inte för att lugna ner dig. Du har dessutom jättemycket stöd i att monoamori är det rätta, jag har väldigt lite stöd i mitt val. Det är verkligen inte jag som ska ge dig mer bekräftelse.

Och andra polys, det är inte ert ansvar heller. Ni är inte heller satta på jorden för att visa monoamorösa att de ändå valde rätt. Kan vara bra att komma ihåg i stunden då någon monomänniska envist försöker få ur er att ni väl ändå kan känna det lilla stinget.