Danderyd Monogatari

Förkortad förenklad version.

November 2010

Jag sitter på gynakuten i Huddinge. Jag har ont, igen, och det kliar och jag oroar mig för att det är svamp. Jag har haft ont sen i somras, och jag vill inte ha svamp ovanpå detta. Jag får till slut komma in. Läkaren frågar varför jag är där. Jag börjar förklara bakgrunden, att jag haft ont länge och... Hon avbryter, "Ja, men vad gör du här då?". Det är första gången jag gråter hos läkare. Hon undersöker mig inte ens, men säger att hon ska skicka en remiss till Danderyds Vulvamottagning. Jag nöjer mig. Jag har ju hört att de är specialister.

Februari 2011

Någon kallelse kom aldrig, och jag ringer Huddinge gyn. Ingen remiss har skickats. Inte heller har mitt besök antecknats i journalen. Jag minns inte längre läkarens namn eller hur hon ser ut ordentligt. Jag minns datum och tid. Jag försöker komma i kontakt med rätt person, kommer åt sekreteraren, blir lovad att jag blir uppringd. Det händer aldrig. Jag orkar inte dra i det.

Jag har andra problem nu, ovanpå de gamla. Jag har ständigt ont i blåsan. Läkaren på vårdcentralen ser till att jag får lämna blod- och urinprov. Jag beskriver symptom och hon tittar på mig och säger "du har inte cancer". Proven visar inte på inflammation, men läkaren hittar järnbrist och skriver entusiastiskt ut piller mot det.

September 2011

Efter att ha slagits med näbbar, klor, och andra metaforiska tillhyggen lyckas jag göra framsteg. Jag kämpar mig till en cystoskopi och man hittar inflammatoriska celler i min blåsa. Jag kämpar mig till remiss vid Danderyds kvinnoklinik.

Jag tar examen från Psykologlinjen på Stockholms Universitet. Min uppsats handlar om unga kvinnors upplevelser av att leva med vestibulit.

Hösten 2011

Jag börjar behandlas på en klinik som kallas UroGyn. Behandlingen är smärtsam, men det rör sig framåt och de hanterar mig riktigt fint. Bryr sig. Bedövar. Kommer ihåg.

Jag får komma till Danderyds gyn i oktober, om jag minns rätt. Hon är inte en av deras vestibulitexperter, men säger att jag ska få gå på Danderyd. Tipsar mig om att prova Xylocain i ett par veckor och vänta på ny kallelse.

Januari 2012

Jag får komma till Danderyd igen, någon månad efter utlovade sista datumet. Mina besvär har nu blivit värre, och börjar påminna mer om vestibulit. Innan dess var det inte riktigt den typen av smärta. JAg blir utlovad att skickas till deras vulvaexperter.

26 mars 2012

"Födelsedagspresent!" skämtade jag när jag fick kallelsen, datumet var nära när jag fyller. I present får jag inte bara besök på Danderyd, utan även vestibulitdiagnos och en kartong Xylocain. "Smörj in dig fem gånger om dagen i tre månader" sa läkaren. "Sedan får vi se om det hjälpte, om du ska fortsätta eller byta metod". Jag sa "du, jag är ledsen, men jag får sådan panik av läkarbesök nuförtiden, så jag undrar, när du säger tre månader, vad menar du? Sist ni sa två månader var det tre, och om tre månader är det juni. Så när du säger att jag får komma tillbaka om tre månader, menar du tre?". Läkaren säger något svävande om att de var mycket belagda och klart att det kunde bli förseningar.

Juni 2012

Ingen kallelse och Xylocainet börjar ta slut. Jag ringer Danderyd. De säger att det är sommar nu och svårt med tider. Jag undrar om jag har någon chans att komma dit innan hösten. Jag får inget svar, men läten som signalerar att jag kan glömma det. Jag frågar om de i så fall kanske kan rekommendera någon annan mottagning, eftersom de inte har tider. Får som svar att Danderyd är ju bäst, så nej, det är ju de som är Sverigeledande.

Får en ny kartong Xylocain utskriven.

September 2012

Jag ringer Danderyd och frågar om jag kommer att få komma till dem. Jag får svävande svar, men ger mig inte och till slut får jag höra att de har väntetider på ungefär fem månader. De hör kanske av sig under senhösten. Jag provar att ringa min privata jobbsjukförsäkring, men efter om och men kan de inte hjälpa mig då jag haft symptom för länge, sedan innan jag fick försäkringen. Stackars telefonisten önskar mig att gärna ringa igen om jag får nåt nytt.

Jag kontaktar UroGyn. Jag är numera tjenis med alla, behöver inte visa leg eller frikort, och de rör vid mitt underliv mer än min pojkvän. Han får inte för att jag har för ont. Jag har tidigare bara varit hos urodelen, och nu vill jag komma till gyn. Jag får tid veckan därpå. Gyn förklarar att han inte är expert på vestibulit, men jag går väl hos Danderyd. Jag säger att jag skulle kallas dit i juni, men fick ingen tid, jag har ringt och nu säger de att det är väntetid på fem månader från nu. "Men, vad hände med den tiden i juni som du skulle ha?" frågar han. Andra gången jag gråter hos läkare.

Han säger att han lider med mig, men det vore bättre om jag gick på Danderyd. Jag håller helhjärtat med, men förklarar att deras expertis gör mig noll nytta om jag aldrig får komma dit. Vi kommer överens om att han skickar remiss och påminner dem om att jag existerar. Han ska hålla koll på mig under tiden. Kanske, om det funkar, kan han behandla mig under deras vägledning. Och så ska jag få prova elterapi.

Elterapi är att man får lätta elstötar medelst intravaginal cylinder. Jag får ligga på en brits, mobilsurfa, och tänka att jag lajvar 1800-tals hysterika. Om den visar sig hjälpa efter fyra gånger kommer jag få en sådan utskriven hem på recept.

I veckan var jag på UroGyn och kom att prata om situationen med en av deras personal. Hon sa att så ska jag inte ha det, och lovade att ringa Danderyd.

Idag 17:03

Ser kuvert från Danderyd på hallgolvet, med ovanstående brev i.

Nu

En kompis sa nyligen i samband med ett internetbråk att en anledning till varför personer kan bli provocerade av mig för att jag inte visar så mycket känslor. Jag är, i ordet mindre använda bemärkelse, cool. Det förvånade mig, jag ser mig som en ganska känslomässig person, men vid närmare eftertanke märks det kanske mer i verkligheten och i närmare relationer.

Jag tänkte på det i samband med den här texten, och hur jag generellt uttrycker mig om mina smärtor. Det är oftast kyligt eller humoristiskt. Så ska det förbli. Men jag kan bjuda på en upplysning att det här är nedbrytande, jag mår adekvat efter omständigheterna, och jag har besvär i stort sett ständigt. Vill ni höra mer får ni hoppas att jag blir frisk för då får ni nog en vass och rolig uppgörelse med vården av författaren till Phonephucker.

Sveland borde kanske inte fått just det tillfället att finansiera sitt bokskrivande

I senaste Ottar finns en text av Maria Sveland som fick mig att reagera. Dels på själva innehållet. Dels på att den överhuvudtaget var med i tidningen. (Uppdatering - här är den online)

Texten har rubriken "Dagbok från feministisk skrivarverkstad" och Sveland presenteras som en person som skriver en bok om hat mot feminister. Texten består av "13 saker som fått mig att skratta lately" och bland dem finns exempelvis följande.

Jag vet inte hur ni funkar, men jag tycker Billing har helt rätt i att det här är ett typiskt sammanhang där man lyfter fram kvinnor och barn, men låter bli att nämna vuxna män. Det är ungefär skolboksexempel på osynliggörande. Det fanns säkerligen män bland offren, de dog, det står inte om dem - osynliggjorda. Som feminist borde man också inse att framlyftandet av kvinnor och barn handlar om att de likställs som försvarslösa och svaga*. Den föreställningen har feminister fått kämpa mot ett bra tag, så tankegången borde vara bekant och man borde därför som feminist själv reagera på kvinnorobarn. Det gör inte Sveland, hon tycker det är lustigt att nån tar upp att män osynliggörs. 

En annan sak som fått Sveland att skratta lately är "[n]är jag läser att Pelle Billing finansierar sitt bloggande med kvällsjobb som tangolärare". Det är bara så lilla gubben att jag smäller av. På hans blogg kan man läsa "Jag är även tangolärare sedan många år tillbaka, och jobbar med ledarskap från ett kroppsligt perspektiv.". Av det drar jag slutsatsen att han finansierar sin mat, boende, kläder, busskort och övriga liv med att jobba som tangolärare. Jag förstår inte varför det är roligt, eller varför man måste skriva om det så jävla spydigt som Sveland gör. 

Överlag tycker jag att det här är typisk ett exempel på hur vissa feministiska skribenter förstör mitt rykte som feminist. Med fast övertygelse om att de sparkar uppåt och fast övertygelse om att deras tunnelseende är det rätta häver de ur sig dum- och otrevligheter som jag och andra feminister sedan får smäll för. Det är verkligen inte okej med mig. Jag vill inte behöva ta konsekvenserna för att Sveland, när hon finanserade sitt bokskrivande med text i Ottar, tyckte att det var skoj när tangolärarn klagade på att man inte nämner att män också kan dö i massaker.

Efter den första reaktionen - "vafan skriver hon?" - kom den andra - "varför är texten ens med?!". Ottar är "tidskrift om sexualitet och samhälle från RFSU". Ska man citera knasigheter från icke-feminister finns det en hel del sexualitetrelaterat att copypastea. Den enda någorlunda sexrelaterade punkten handlar om Assange, och man kan nog lugnt konstatera att artikeln är med i tidningen på grund av kopplingen sexualitet-feminism. Som läsare håller jag med om att det finns många beröringspunkter, men jag läser Ottar för sexualiteten. Gärna sexualitet + feminism. Eller sexualitet + mat, sexualitet + politik, sexualitet + sälar. När man tar bor sexuaiteten från det hela blir det konstigt**. I samma nummer finns det artiklar som kombinerar båda, artikeln Blonde on blonde behandlar den blonda kvinnans roll i samhället, men den rollen är till stor del sexuell och artikeln berör sexualitet. Svelands text är, i mitt tycke som Ottarläsare, på fel sida. 

Så det är tråkigt, tycker jag. Det är en onödigt otrevlig text, och till råga på allt är jag tveksam till att den ens borde vara med i tidningen till att börja med. På Twitter har jag fått svaret att Ottar är en feministisk tidning. Gärna för mig så länge det innebär att tidningen publicerar texter om sexualitet med ett feministiskt perspektiv. När jag vill läsa texter om feminism med ett feministiskt perspektiv köper jag Bang. 

*Kul fakta apropå genus, barn och krig: Infanteri har samma etymologiska bakgrund som infantil.
** Jag kommenterade typ samma grej i somras när ett inslag i Ligga med P3 handlade om manliga programledarens icke-sexuella erfarenheter av att bära kjol.

Min kropp. MIN.

Twitter har länkat till en artikel om hur kvinnor paparazzifotograferas och läggs upp på Internet. 

Jag blir upprörd till att andras kroppar anses vara allmän egendom, att andra fotograferar kropparna, exponerar kropparna, tvingar sig innanför personers privata områden. 

Men jag blir också arg över en annan sida av hur andra bestämmer över ens kropp. Jag gillar inte tanken på att bli exponerad mot min vilja, men jag gillar inte heller att jag låter bli att visa min kropp på grund av andras vilja. 

Det finns nakenbilder på mig. Ett antal, från olika åldrar. En del har funnits offentligt på internet, och sedan försvunnit. En del finns bara på min hårddisk, en del har skickats till andra personers mobiler eller epostadresser. En del är tagna av andra och finns på deras kameror eller hårddiskar. Sedan jag har fått laptop med webbcamera samt kameramobil har mängden bilder ökat, men den offentliga publiceringen har avstannat helt. 

Jag skulle gärna lägga upp en del av bilderna. Ibland tycker jag att jag ser bra ut på dem, ibland är de roliga eller förmedlar en stämning jag vill dela med mina medmänniskor. Jag lägger inte upp dem. Inte för att jag bryr mig om att nån ser min kropp - jag tycker min kropp inte avslöjar och blottar det som är jag. Om någon som har nakenbilder på mig lägger upp dem kommer jag inte bry mig mycket, detsamma gäller inte privata chattkonversationer. 

Anledningen till varför jag låter bli att lägga upp bilder är jobb. Några från mitt nuvarande arbete följer mig på twitter, vi uppmanas att tänka på vad vi lägger upp på sociala media, och även om ingen har sagt det rakt ut anar jag att offentliga bilder skulle leda till allvarliga samtal och uppmaning att ta ner dem för fan. 

Jag jobbar inte ens som klinisk psykolog där all synlighet kan ses som suspekt och oönskvärd. Men ändå, för mycket hud är inte okej och många tycks vara med på att det är en självklarhet att nakenbilder på Internet sänker ens trovärdighet som yrkeskunnig. Så jag lägger inte upp bilder, för jag har ett jobb, och jag söker nytt. 

Men jag hatar det. Jag hatar att andra får bestämma över vad som är mer eller mindre lämpligt för mig att göra med min kropp. Jag hatar att andra bestämmer hur det är lämpligt att min kropp exponeras. Jag hatar överhuvudtaget när andra säger åt mig vad jag ska göra, och när de ska bestämma över min kropp - och att det är så jävla självklart i vårt samhälle - får mig att inombords koka av ilska. Varför anses det vara så självklart att man får sluta respektera en person om man sett dennes bröstvårtor på foto? 

Orgasmfrågor

Jag ska snacka orgasm på Pop Science Pub i Stockholm 4 oktober. 

Jag ska typ nu sätta mig och börja planera. Men ett problem jag har är att jag har svårt för att komma på vad jag kan som andra inte kan. Eller, för all del, vad jag kan som andra tycker är intressant. Jag har också en idiotisk tanke om att det är dumt att återanvända tidigare texter, men det lär jag mig att strunta i, så ett par av mina Ottar-grejer ska nog med.

Men annars? Annars? Jag tänkte börja med att typ undersöka vad en orgasm ens är, men tar gärna emot idéer på vad man mer kan prata om. Allt kanske inte hinns med på föreläsningen, men jag kan ju skriva om det sen?

Ser heteromän på Magic Mike varje gång de ser på film?

I helgen var jag och såg Magic Mike. Jag kände till filmen som "den men manliga strippor" och det var ju därför jag såg den. Egentligen är den ju en småtrevlig dramafilm om en snubbe med hjärta av guld som är lite vilsen i livet, men det reder ut sig. Och så är det strippscener som är inslängda här och var.

(De är för övrigt inte värda att se filmen för. Kameran smeker inte kropparna, blir inte publikens ögon. Strippscenerna är många, betydligt fler än scener på Mikes takläggarjobb, och är väl menade att vara filmens dragplåster. Men de är filmade som scenerna på Mikes takläggarjobb, så man sitter förvisso och beundrar de fina kropparna, men jag upplevde inte att de dansade för mitt erotiska nöjets skull eller att filmmakarna respekterade att jag vill glo på dem. )

Som sagt, det här var ett drama med stripp i. Och jag kom att tänka på följande - är det så det är för heteromän att se ca all film? Det finns massa film som är typ drama, fast med (kvinnliga) strippor i. Eller komedi, fast med tjejer i som där sig sexigt åt, och det får mer utrymme än vad manuset egentligen behöver? Eller X-Men-filmen förra sommaren där en av kvinnliga huvudpersonerna råkade behöva byta om till strippa fem minuter in i filmen? Eller alla strippbarscener i Sopranos någonsin? Och jag pratar inte bara strippor, förstås, jag pratar även att Anne Hathaway i senaste Batmanfilmen hade betydligt tajtare kläder än den för mig mer relevante Christian Bale.

Jag har förstås även tidigare tänkt på att heteromän får väldigt mycket kvinnligt öngodis i alla filmer de ser. Men sedan i söndags kan jag inte släppa denna koncentrerade tanke - ser heteromän på Magic Mike varje gång de ser på film?

(PS att jag pratar heteromän betyder inte att de är de enda som tänder på kvinnor, det betyder att det är de som dessa filmkvinnor är där för)

Hipsterpolyt rapporterar från orkanens öga

Vet ni vad som hände igår? Jag blev utnämnd till Sveriges Populäraste Poly!

lol j/k

Nej. Det hände inte. Det som hände är väl följande.

Sedan ett tag sen har jag och delar av forumet Polyheart spänd relation. Ni får faktiskt läsa precis hur det började här, jag påpekade att jag uppfattar att den bilden av poly som man får av media eller seminarier eller föreläsningar är något homogen. Jag ifrågasatte om det är så bra om polyrörelsen ville bli större och bredare och få fler att vara med. Som det ser ut nu kan det verka som att man förväntas ha vissa intressen och vara på ett visst sätt, och då undviker man kanske polyrörelsen fast man är superpoly och tycker poly är intressant.

Jag exemplifierade också med en panel som jag hade sett kort innan. Jag påpekade att en person berättade att det är vanligt med poly i bordsspelssammanhang. Jag tyckte att det var ett ypperligt exempel på hur bilden av "poly = lajvare" som många i allmänheten tycks ha uppstår och upprätthålls.

Det togs inte emot särskilt väl. Inte av alla, en del höll med. Men generella tonen var mycket negativ. Det är ju inte konstigt. Polyrörelsen är ung och liten. Den består av människor som ofta känt sig utanför i livet. Och den lever starkt på bilden av att de som ingår är normbrytande. Att då påpeka att det inom rörelsen kan finnas normer som stänger andra ute, det slår mot en av gruppens ömmaste viktigaste punkter. Och man kan egentligen inte hålla på och splittras när man är så liten grupp, man måste hålla ihop jättehårt. Kommer det kritik "utifrån" blir det snarare en enande kraft, man får nån att enas mot. Man får också bevis på att man är ifrågasatt, och det är stärkande om gruppens identitet byggs på att gruppen är ifrågasatt.

Från mitt håll ledde den omgången diskussion till att jag inte längre kände att det var lönt att uttrycka mig försiktigt. Det var uppenbart att vissa personer hade fått en klar uppfattning om vem jag är, och då dessa (framför allt en) var högljudda kändes det som att det inte var ett slag värt att ge sig i igen.

Spola fram till förra veckan, när DN inledde artikelserie om poly. Jag skrev en kommentar. På onsdag kväll fick jag veta att inlägget diskuterades i ett låst polycommunity på Facebook. En del höll med. En del inte. Högljudda närvarade. Tråden var på över 100 inlägg. Jag kunde inte läsa dem, men havandes ögon överallt fick jag ändå höra en del. Vissa bar uppenbarligen bild av mig som en uppblåst bitch som tror att hon är bättre än dem, och dessutom säger åt folk att de gör poly fel. Jag kan ju hävda att man lätt blir en Tanye när folk på låst Facebookgrupp diskuterar en bakom ens rygg i hundra inlägg. Och så fnissade jag lite då jag hade just intervjuats av DN.

Igår släpptes DN-intervjun, vilket ledde till ytterligare en tråd med 100 kommentarer (enligt rykten, då allt detta sker på community som jag inte har tillgång till), samt en Polyheart-tråd med titeln Tanja-debatten. Den är än så länge på bara 30 inlägg, men jag väntar stordåd. Dessutom kan jag läsa den.

Så, det här var försnacket, och nu tänker jag faktiskt kommentera lite.

För det första - det verkar finnas en bild av mig som populär bloggare som har asmycket makt och ser ner på polyaktiva för att de är nördar. Jag uppfattar det som att man börjar med att min uttalade ovilja att förknippas med lajvare, och sen fortsätter bygga denna bild av Tanja man gärna har med att jag sparkar neråt. Jag förstår hur man gör den tolkningen. Jag förstår också hur man kan få för sig att jag är hipster - man har sett bilder på mig, och jag ser ut som en ibland. Typ att folk kan tänka att polys är lajvare när de ser ut som lajvare. Men det blir alltid lustigt när någon hävdar "Tanja ser ner på oss för att vi är nördar", för jag vill inte förknippas med lajvare för att jag nördar helt andra saker.

Och apropå nördighet, kan jag också säga det här självklara. Man behöver inte ändra intressen eller sig själv. Man kan bara i vissa lägen låta bli att prata om vissa saker. Om man vill ge vissa signaler.

Föreläste om poly for KI-studenter i fredags. Sände väl också ut signaler. De kom dock inte fram pga minovskypartiklar. 

För det andra - jag har sett flera kommentarer på att det var otrevligt av mig att kommentera enskild person. Det gäller då personen som uttalade sig om att man träffar många polys i rollspelssammanhang. Det var tydligen personens första offentliga framträdande som poly, och hen tog illa upp. Det var inte meningen. Det är inte heller meningen att hen ska sluta med sina hobbyer. Vad jag tycker är intressant är följande - ja, jag förstår att man kan tycka att jag var otrevlig som kommenterade en enskild persons offentliga framträdande som poly. Men borde man inte i så fall tycka att det är otrevligt med ett par hundra kommentarer om mina offentliga uttalanden? En person säger att den här diskussionen gör henom mer skeptisk till att vara poly i media, då hen kanske blir kritiserad. Undrar hur pepp nån nu kan vara på att kritisera polyvärlden?

För det tredje - kärnan. Ja, det finns en polyrörelse i Sverige. Måhända luddig, men faktiskt existerande. Och det är pissbra. Det behövs. Bra jobbat! Det har jag sagt förut, det finns dokumenterat på Polyheart. Men jag tänker att man som polyrörelse kanske vill växa och att många ska vara med. Då får man också tänka på hur man framstår som rörelse - kanske verkar man exkluderande? Kanske kommer en del personer som lever poly att känna att rörelsen inte är för dem, fast de är jätteintresserade av polyfrågor. Då förlorar kanske rörelsen en viktig tillgång i form av dessa personer. Priset man får betala är förstås en lägre känsla av gemenskap. Och så får man arbeta lite mer aktivt. Det är lite som att vissa nördsällskap hävdar att det saknas kvinnor som är intresserade av deras nördområden - utan att tänka att den nördgruppen själva duktigt håller kvinnorna utanför med sitt sätt att prata och bete sig.

För det fjärde - ordlistor. Alltså, jag tycker det är så himla talande med dessa ordlistor. För det blir så uppenbart att man talar om en viss grupp. Bara termen poly, den är ju inte i sten skriven. "Fria äktenskap" är ett begrepp som säkerligen används av många, "(stolt) slampa" ett annat. Bara själva ordlistan med "det heter faktiskt poly och relationsanarki" säger mycket om att det rör sig inte enbart om vissa sätt att leva på, utan om att dessa sätt är i ett visst sammanhang. Det kan vara en oerhörd kraft att ha ord på fenomen, men ord begränsar också, och ord signalerar att det finns definitioner, rätt och fel. Som en present till mig har det i just Tanja-tråden uppstått en fantastiskt illustrativ situation. En person använde ordet "polyamori" som paraplybegrepp. En annan blev upprörd och svarade följande:

Om du använder begreppet polyamori som paraplybegrepp så vill jag be dig sluta med det, eftersom det är förirrande, osynliggör andra typer av poly och tar tolkningsföreträde över oss som inte vill kalla oss polyamorösa. 

Fantastisk illustration över... allt egentligen? Att ord är viktiga. Att ord exkluderar. Att man kan göra rätt och fel (enligt definitionen hos nån som tycker sig ha tolkningsföreträde) och få negativa kommentarer om det. Ja, och så är det ju inte kul att vara osynliggjord.

För det femte - en person på Polyheart har uttryckt att jag hycklar då "hon inte vill "relatera till det som kallas för polykretsar, polyaktivism och polycommunityn." trots att hon dels är polyaktivist och tillhör polycommunityn, och dels för att hon drar nytta av polyrörelsens arbete för att få poly att bli accepterat i samhället." Med att jag tillhör polycommunityn menas, det framgår senare, att jag är med i nätforumet Polyheart. Men sen... Alltså, ursäkta, men jag känner mig som fel person att anklaga för att åka snålskjuts. Polyrörelsens arbete för att få poly att bli accepterat går till stor del ut på att poly ska synas. Polyheartmedlemmen kan inleda med att själv sluta hyckla och kritisera mig, då hen drar nytta av mina insatser i att sprida kunskap om poly. Eller så kan hen själv sitta och debattera med RPM i radio på sin jävla lunchrast.

För det sjätte - jamen, jag fattar ju att broar i mitt fall är ganska brända. Jag tror inte jag har en chans hos vissa. Det tråkiga är ju att det är inte enbart mig det handlar om. När jag pratat normer, likriktning och exkludering i polysammanhang har många hållit med. Ofta personer som är aktiva, eller varit aktiva, i polykretsar. Och de verkar känna igen det som händer, att faktiskt rimlig kritik inte lyssnas på. Att vissa saker förnekas. Och det är ju jättetråkigt. Inte för min skull, men för alla som skulle ha nytta av en starkare polyrörelse de skulle kunna identifiera sig med. Jag tycker att det är asbra att det finns en rörelse och att man ordnar aktiviteter, och jag förstår att de som driver det gör ett asstort och ofta jobbigt jobb. Jag förstår att det inte alltid finns resurser till att göra det ännu större. Och jag förstår att de som varit med i gemet mycket och aktivt har en egen bild av hur det ser ut. Men när rätt många tycker att en viss person säger vettiga saker, då kan det ju vara så att sakerna är vettiga, fast de är kritiska?

Om polyparlörer och andra rutor i polyartikelbingo

Måndag morgon loggade jag in på Polyheart för att kolla om nån bryr sig om att jag ska föreläsa om poly på fredag. Där möttes jag av informationen att Dagens Nyheter skulle ha en Insidan-serie om poly. Där och då såg jag dagens tröttaste tidningsupplevelse framför mig. Okej, det skulle vara någon smånördig, och som fann poly och nu umgås mycket i polykretsar. Det skulle stå att det inte bara handlar om sex, och så skulle man diskutera hur polys gör med svartsjuka. Och ordlista.

Med konstaterat polyartikelbingo började jag gnälla på Twitter redan på pendeln in till jobbet. Jag mötte invändningar och det blev spännande diskussioner. Nu ska jag på fler tecken artikulera vad jag tycker är problemet med såväl gårdagens som dagens artikel. Alla artiklar i serien (även kommande) finns här.

Var börjar vi? Kanske från ordlistan. Det är ju den som är roligast att lol:a åt för att kreplits. Den sammanfattar också allt som jag har svårt för när media belyser poly. Mitt problem är att poly framställs som en subkultur eller en krets. Ja, det finns polysubkultur och kretsar, men poly är inte de, poly är ett sätt att ordna relationer. Många sätt, till och med. Är man insatt är det förhoppningsvis uppenbart att man inte behöver ha med kretsar eller subkultur all göra för att leva poly. Men artiklarna riktar sig inte till de insatta.

Så vad mer förmedlar "Polyamori - och andra begrepp i polysfären"? (Polysfären - ni vet, sfären? Den som finns? The sfären?) Att det finns termer man behöver kunna för att vara med i gruppen och prata om poly. Fact: nä, det finns inte. Man kan prata om poly superbra utan att använda ordet poly. Man kan verkligen prata om poly jättebra utan att använda orden "metamour", "vätskeförbund" och "kreplits". Det senare är någon sorts enhet för tid och energi som säkerligen funkar jättebra i Kristers kompiskrets, men nu låter det som att det är någon sorts vedertagen term i någon sorts polysammanhang.

Att polysfären har viss terminologi förstärker inte bara bilden av att poly är en krets, utan dessutom bilden av att poly är kompicerat, akademiskt, och svårbegripligt. Det förstärks av att ungefär alla existerande intervjuer med polylevande har inslag om svartsjuka och att poly inte bara är enkelt och roligt. Vi matas dagligen av bilder av monogama par som inte fungerar perfekt (vad annars skulle skvallerpressen leva av?), men monogamin kommer obelyst undan. När ett polypar berättar att de sökte lite stöd och råd på nätet så är det förstås polycommunityn. Polypar får polyproblem och går ut på polyinternet. När monogama par gör samma sak på Familjeliv är det förstås inte monoproblem de har och inte ett monoforum de söker sig till.

Man kan invända att det är ett rimligt sätt att skriva i en artikelserie om poly. Ja, och så länge vi har atikelserier om tossiga polys som hanterar svartsjuka så kommer poly förstås belysas som någonting subkulturellt, komplicerat och orelaterat till de flestas verklighet. Orelaterat och omöjligt att relatera, för polys verkar ju mest umgås med andra polymänniskor, och när de vandrar bland oss är de hemliga.

För mig har poly alltid handlat om mitt val och mitt liv, och därför har jag aldrig behövt en polyrörelse eller velat bli representerad av eller förknippad med personer som framställer poly som en subkultur. Om någon tvivlar på att jag förknippas med en polybild som man ser i media kan jag berätta en anekdot. När min nuvarande kille beskrev mig för en kompis tidigt i relationen sa kompisen "hon låter som en lajvare". Så. Talande. Både för att det finns en mediebild av organiserade lajvarlika polypersoner, och att jag förknippas med dem.

Jag vill inte förknippas med lajvare, kreplits eller polysfärer. Både för att jag har svårt för att förknippas med grupper (utom lite studentorkestrare och manganördar) och för att det vore missvisande. Jag vill leva mitt liv som jag vill och älska vem jag vill. Just jag har alltid varit väldigt trygg i det. Men hade jag behövt lite stöd i det, hade jag behövt en putt i form av att i media se att det finns såna som jag, så hade jag snarare blivit avskräckt av det som normalt visas. Den typen av rapportering hade fått mig att känna att jag vet inte vad jag är, men nu vet jag att i alla fall inte är poly. Man skulle kunna tänka sig att jag är ett undantag, att de flesta poly ändå vill hänga i någon sorts polykrets. Men jag känner nog ett tiotal personer som lever eller har levt icke-monogamt utan att röra något polycommunity med en pinne.

Mina klagomål är inte anklagelser mot polyfolk som ställer upp i artiklar. All kredd till dem. Det är sättet man skriver som jag har problem med. För givetvis är föreningsaktiva lättare att hitta som journalist. Mig hittar journalister ibland genom bloggen, men för att hitta mina oorganiserade polybekanta skulle man verkligen behöva anstränga sig.

Det blir även lätt att hitta på topp tre spontanaste frågor ("hur gör ni med svartsjuka.."), det är roligt att skriva ordlista med lustiga begrepp och det är jobbigt att stanna upp och reflektera. Som poly tänker man lätt att det viktigaste är ju ändå att poly får synas i media, och svarar glatt på journalistens platta frågor om "hur gör polys" utan att tänka att man i och med det representerar alla polys på jorden i läsarnas ögon. Resultatet blir ännu en artikel om att poly är lätt men också svårt (!!!) (!!) (svårt!!) och som poly kommunicerar man och hanterar svartsjuka istället för att ha jättemycket sex med en massa folk. Eftersom man kommunicerar så mycket behövs det en parlör för att prata med polys. Kul fakta: i polysfären finns det en SI-enhet som beskriver både tid och energi.

Okej, det sista var omoget. Men jag orkar inte vara mogen när en av våra största tidningar publicerar en text som kommer att få folk att förknippa mig med kreplits.

***

På fredag kommer jag att försöka prata om poly på ett annat sätt. Kanske inte bättre, men jag ska verkligen försöka hoppa bort från klyschorna och prata lite om det viktiga. Hur kan relationer se ut? Varför då? Kom om du vill.

En kommentar som kan komma när man klagar på hur poly framställs i media är "men ställ upp själv då". Been there, flera gånger. Här får ni en anekdot.

För fyra år sedan intervjuades jag för ett program i (gissar jag) P3. Det gick helt okej, de spelade in och sände ett par dagar senare. En kompis till mig berättade sedan att han hört programmet och tydligen tyckte programledaren att det var en bra idé att efter det inslaget köra en liten käck sammanfattning av intervjun och avsluta med "don't spread yourself too thin". 

Klass och pengar

Det började med att vi häromveckan fikade och mobbade Alice för att hon var överklass. Sen - Gyllenhammar, Twitterdiskussion och Alice lovade att skriva om sin klassbakgrund. Jag med. Hon har nu skrivit - sammanhängande och bra. Jag ska skriva kort.

***

Kortfattad innehållsdeklaration:

Jag, Tanja. 28 år, master i psykologi och började jobba för ett halvår sedan. Bor i tvåa i Flemingsberg som jag (förut med sambo) hyrt av mamma senaste åtta åren.

Mamma - civilingenjör inom kemi, dessutom utbildat sig en massa i ekonomi. Jobbat som civilingenjör och ekonomichef på vårdcentral i Lettland. I Sverige jobbat sig upp från städ och kafeteria, till högavlönad chef.

Mammas bakgrund - Mormor har, vad jag vet, någon sorts yrkesutbildning inom kemi, har i många år jobbat på fabrik. Morfar var civilingenjör inom kemi, och en flashig sådan. Hans jobb var, om jag minns rätt, att vara expert när nya fabriker sattes igång.

Pappa - civilingenjör inom kemi, när han var klar med det skolade han om sig till läkare istället och är numera rätt högt i hierarkin på Krasnodars medicinuniversitet. (Titta va viktig!)

Pappas bakgrund - Farmor är sjuksyrra som vidareutbildade sig såpass att hon under min barndom var labbchef på ett sjukhus. Farfar har aldrig varit med i bilden. Gammelfarmor som jag var mycket hos som barn var lärarinna, men kom från en rätt förmögen biodlarfamilj.

***

Det här med klass blir luddigt i mitt fall, i och med att jag inte är svensk från början. Hade jag haft samma föräldrar och helsvensk uppväxt hade jag haft helt andra ekonomiska möjligheter som barn. Numera umgås jag mycket med folk som har just motsvarande föräldrar och motsvarande utbildning, och mycket är sig likt, men det märks att de växte upp annorlunda just på många konkreta fysiska sätt. Hur man bodde, var, vad man gjorde. Det behövde inte ha med pengar att göra ens, bara att kulturen var annorlunda. Där jag kom ifrån fanns det inte på kartan att man bodde i villa. I Lettland bodde man i lägenhet om man bodde i stad. Hos pappa, vid Kaukasus, kunde man bo i småhus i staden - men då hade man höns också.

***

Jag trodde länge att jag var akademisk medelklass in i benmärgen. Sedan någongång insåg jag att det bara är mina föräldrar och morfar som har högskoleexamen. Av dem jag växte upp med var det egentligen bara mamma. Mormor har yrkesutbildning och har sedan 90-talet jobbat på marknad och på lager, hennes man är lagerarbetare. Moster är skräddare, men var i många år hemmafru åt en bilmekaniker/långtradarchaffis. Numera skild och nagelskulptris. 

***

På sätt och vis har jag ju gjort klassresa. Att man gjort klassresa märker man på att folk runt en kan en massa saker som de tycker är självklara, och som man aldrig lärt sig. Eller att de gör vardagssaker, typ lagar mat, på oklara sätt med regler som de alla verkar förstå, men man själv inte är bekant med. Och man känner sig som en ociviliserad vilde som någon av misstag släppt in i möblerade rum. Saker jag inte kan eller som jag fått lära mig relativt nyligen:

- Åka skidor
- Segla
- Shoppa märkeskläder
- Gå på restaurang
- Vin
- Föra konversation
- Ordna middag för vänner som bjuds in parvis
- Inredning

***

Det var när jag var i sena tonåren som jag kopplade detta med klass. Eller, snarare att jag hade klassbakgrund. Att klass fanns som fenomen blev tydligt är jag i högstadiet gick matteinriktning med elever blandade ca hälften Östermalm hälften övriga stan. Flickorna i klassen diskuterade sina favoritshoppingställen i New York. En av mina kompisar berättade att hennes familj skulle på semester på bondgård. En tjej från klassen sa "Oj, jag trodde semester var utomlands".

Den kompisen och jag hängde mycket och läste mycket. Fast vi läste olika typer av böcker. Våra föräldrar kom från olika sammanhang. Mot slutet av nian blev det uppenbart att vi hade helt olika uppfattningar om God Smak och vilka intressen var lämpliga att visa offentligt.

***

Farmor ville att pappa skulle bli läkare, men han gjorde tonårsrevolt och sökte till kemist istället. Han fattade att han ville bli läkare efter två år, men gick ändå klart utbildningen.

Mamma ville bli jurist, eller plugga ekonomi kanske. Morfar tyckte hon skulle bli kemist och läsa på samma högskola som han.

Jag var tydlig med att jag inte skulle bli kemist. Jag skulle bli fysiker. Det var viktigt.

Hos mina KTH-kompisar är det snarare regel än undantag att någon av föräldrarna är ingenjör. Inte sällan inom samma område eller på samma skola. Inte sällan båda.

***

Jag har svårt att uttala mig om måsten. Att jag skulle läsa på högskola var en självklarhet, men det är för mig så internaliserat att jag inte kan tala om endast yttre tryck. Mina föräldrar kan inte ens föreställa sig att jag inte skulle ha högskoleexamen. Men jag, om jag råkade att bli framgångsrik inom ett yrke och liksom missa att börja plugga, jag skulle känna att någonting skavde hur många miljarder jag än hade tjänat. Jag hade känt mig otillräcklig för att jag aldrig utbildade mig på högskola.

Jag kände av trycket mitt första år på KTH. Jag mådde dåligt för att jag egentligen inte trivdes, men jag visste att det fanns många som räknade med att jag skulle lyckas. En vän till mig mådde dåligt under samma period för att hens omgivning tvärtom inte väntade sig någonting av henom. Då blev detta med tryck tydligt för mig, och också hur privilegierad jag var, hur vi båda led, men mitt lidande ledde i alla fall till nåt som värderas högt i samhället. (Det gick bra för vännen sen)

***

Saker jag har fått med mig hemifrån:

- Jag kan skriva, prata, uttrycka mig verbalt.
- Jag tror jag är värd nåt och att samhället självklart vill mig väl.
- Jag klär mig hyfsat respektabelt och smakfullt.
- Jag är övertygad om att jag har all rätt till åsikter och att andra vill höra dem.
- Hälsosamma matvanor.

Jag är fruktansvärt tacksam för allt jag fått med uppväxtpaketet.

***

När jag var runt 20 blev jag ihop med en kille vars familj var inte särskilt rika, men fruktansvärt kulturellt engagerade. När jag var 25 blev jag ihop med en kille vars familj äger en fabrik. Otrolig insyn i hur pengar och klass samverkar.

I den första familjen kände jag mig som hemsk obildad nyrik. Det var då mamma började bli rätt laddad, så jag hade liksom tillgång till dyrare saker, men vad hjälpte det när jag inte kunde spela instrument, inte kunde diskutera moderna koreografer, inte hade en chans i DN:s musikkryss? Jag hamnade i bildningskoplexchock under första tiden med killen i fråga, men att vara med honom har utvecklat mig oerhört.

Den andra killen - kläder, mat. Resor och fritid. Ni vet, när folk resonerar att en dyr och en billig t-shirt, vad kan det vara för skillnad? Och de som vet att det är skillnad, och tycker det är helt rimligt att betala 500 extra för den i alla avseenden lite bättre tröjan. Det är många som kan betala 600 för en t-shirt, men de flesta låter bli för att har man de här extrapengarna så är det ju lika bra att använda dem till nåt viktigt. Man behöver vara ekonomiskt trygg för att kunna köpa dyr tischa, för det visar att man vet att man aldrig kommer hamna i en situation där man förbannar sig själv över den onödiga utgiften.

***

Första gången jag fick lön gick jag till Hötorgshallen och handlade. Jag hade sådan panik, kände att jag var på så fel ställe, men jag exponerade och jag handlade över disk, och jag jobbade så hårt för att normalisera min okunskap. Att se självklar ut.

***

Min pappa är inte rik. Han är akademiker i Krasnodar, det lever man inte i slott på. Han berättade att han har en väldigt avslappnad relation till pengar. Ska han ha ett kilo tomater, så kollar han inte upp priset, för att han vet att han har råd med ett kilo tomater. Sådant gör att hans vänner ibland tror att han är stenrik och vill låna pengar. De blir sura när han säger att han inte kan låna ut, för de tror att han kan men inte vill.

Jag har också väldigt avslappnad relation till pengar. Jag har aldrig haft problem med att bli bjuden på saker, jag har lätt att säga att jag måste bli bjuden om jag ska göra en viss aktivitet. Lika lätt bjuder jag. Numera är det jag som har pengar och jag är orolig för att såra någon, att de ska ta det som en förolämpning när jag erbjuder dem att betala för nåt de behöver, eller inte själv har råd med. Jag förstår att det kan göra en förnärmad, men jag tycker också det är förbannat tråkigt, eftersom jag ju inte tycker det är jobbigt att vara i ekonomiskt underläge heller.

***

Av mina gymnasiekompisar har alla jag kan komma på gått vidare till högskola. Mina högskolevänner - definitionsmässigt. När jag förra sommaren fikade med en vän från en umgängeskrets jag haft sen gymnasiet sa jag att jag var på väg att ta examen. Hen sa att det är häftigt, nu kommer hen känna nån med examen. Först då insåg jag att de flesta hade läst strökurser, oavslutade utbildningar, att i den kretsen var det faktiskt inte standard att ha examen. När vi alla pluggade var man på samma nivå oavsett vad man läste. Alla hade CSN eller typ motsvarande. Det är nu jag ser hur olika det ändå blir, både i termer av pengar, status, och om man gör det man ville.

Jag skulle äta middag med folk ur samma kompiskrets i somras. Jag hade fått instruktioner om att vi skulle äta nåt av typ "köp pasta, och tomat, så rör vi ihop nåt". Jag tänkte att man tar lite pasta, och så fräser man körsbärstomater lätt, och nåt annat fräscht, och så råkade jag ha en bit Gruyère (dyr ost) i väskan och tänkte vi kunde ju hyvla över lite? Väl framme blev det snabbt en gryta med pasta, och en gryta med allt man kunde tänka sig göra pastasås av. Inget förargerligt - quornfärs, och burktomat och typ spenat. Sånt jag själv hade lagat för ett år sedan, bara.

Men det var så talande. Efter tre år av fabrikörsson i köket och ett halvår av lön tänkte jag i fräscht-banor. Och jag tyckte det var rimligt att betala hundra spänn för en bit ost, för jag visste att jag aldrig skulle behöva gräma mig över de där hundra kronorna.

Jag känner mig inte ens hemma i att tänka så.

***

Jag är jätterädd för att förlora gamla vänner i klassflytt och pengaskillnader.

***

Min mamma hjälpte mig mycket ekonomiskt under utbildningen. Nu när jag har pengar är den skönaste känslan att jag kan hjälpa andra. Att mina närmaste inte kommer att behöva bo under en bro. Om jag ska sammanfatta pengar i ett ord blir det "frihet".