tisdag, juli 15, 2014

Vems ångest skämtar du bort?




Ibland har jag perioder där jag verkligen inte känner för att skriva offentligt. Allt känns så banalt och tråkigt bara. Ska försöka slå mig ur det här with a little something om ångest och humor.

Jag jobbar bland annat på en mottagning för specifikt personer med ångest- och depressionsbesvär. Utomstående icke-psykologer kan ibland undra om det inte blir tungt, men jag tycker inte att det blir det. De flesta blir ju bättre relativt snabbt, och det är fantastiskt att kunna se det. Men visst, i början av en kontakt kan det finnas mycket som är tungt och ledsamt. Men jag har märkt en sak som säkert är en självklarhet för andra, men för mig var det en färsk observation. Personer vars problem är främst depression kan faktiskt vara lite tunga i början. Det ligger en tung dövande filt över rummet, man kan nästan ta på depressionen, man måste kämpa sig genom den, den suger energi ur den. Det är ju precis vad depression handlar om, det är därför dessa personer söker hjälp.

Ångestpatienter är däremot ofta väldigt roliga. Det är mer energi, det är mer fart och upp och ner, och framför allt är det väldigt mycket humor och skratt. För ett väldigt vanligt sätt att hantera ångest är att skämta, skoja bort. Precis som med alla sätt att hantera problem så finns det sällan sätt som är fel i sig. Däremot kan vissa metoder vara dåliga för en i längden. Ibland är mitt jobb att få personen att sluta skratta och börja ta sin ångest på allvar för att kunna bemöta den och hantera den. Ibland blir humorn en del i behandlingen.

Det finns två punkter som jag tycker är viktiga i samband med detta.

1. Att någon skrattar åt en situation betyder inte att personen inte upplever situationen som jobbig.
2. Man kan skratta bort egen ångest, ångest man själv väcker hos andra, eller ångest andra väcker hos en.

Jag har en bekant som har annan etnisk bakgrund än svensk, vilket märks på bland annat namnet och utseendet. Varje gång jag hamnar i umgänge med honom så tänker jag att nu kommer det en massa skämt om hens bakgrund, och det gör det alltid. Från personen själv, alltså. Hen påpekar ständigt sin bakgrund, skämtar till det, skojar på sin bakgrundsbekostnad. Jag tror att hen, om man frågade rakt ut, hade hävdat att hen inte alls upplever sin icke-svenskhet som jobbig eller hindrande. Jag tillåter mig leka amatörpsykolog och anar stora mängder ångestlindring.

Men vems ångest lindrar hen? Det kan mycket möjligt röra sig om egen ångest. Hen kanske tycker det är svinjobbigt att konfronteras med rasism och hens sätt att hantera blir att skämta om det. Någon annan hade kanske valt att tjafsa. För utomstående kan bortskämtandet leda till tankar av typen "min kompis N tycker inte alls det är jobbigt att vara icke-svensk, hen tar faktiskt själv upp det och skämtar om det!". Kära utomstående, kom gärna ihåg att bara för att N skrattar åt sin etnicitet, att A vitsar om sjukdom, eller att Y berättar anekdoter om tiden i en diktatur så är inte allt frid och fröjd för N, A och Y. Och kära utomstående, döm inte heller N, A och Y för att de hanterar sin ångest just på det sättet.

Det är också mycket möjligt att min bekant försöker lindra ångesten hen tror att hen väcker hos andra. Det är vanligt att personer upplever det som jobbigt att väcka ångest hos andra. De känner sig elaka som får andra att mp dåligt med sina egna problem. Så Y kanske berättar om misshandeln från sin partner, men avslutar med nåt muntert typ "nu har jag i alla fall nåt gemensamt med Rihanna!". Inte för att själv lindra sin ångest, utan för att Y märkte att samtalspartnern började bli upprörd, ledsen, eller visa empati. Personer som riskerar väcka andras ångest när de berättar om sin livssituation eller sin sjukdom kan lätt hamna i att ångestlindra genom skämt. Det är viktigt att inte ta det skämtandet för att allt är okej och att personen har en hälsosam distans.

Slutligen då, att lindra sin egen ångest över andras elände. Jag är en stark anhängade av principen "bara invandrare får skämta om invandrare". Delvis för att reta mina svensk-svenska polare, förvisso. Men också för att utsatta gruppers humor ofta är just ett sätt att hantera utsatthet och allt obehag som utsattheten medför. Samma skämt kan ha helt annan funktion i händerna på någon som inte själv har den utsatta positionen, inte minst kan den ha funktionen att lindra egen ångest. Det behöver inte handla om gruppen heller, det är exempelvis rätt vanligt att A berättar om sin diagnos till B som inte alls kan hantera det jobbiga beskedet, utan börjar skämta till det och försöker lätta upp sin egen ångest. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är B:s ångest och behov som ska få prio i en sådan situation. För B är det viktigt att fundera på vems ångest skämtet skulle lindra. För vem kommer skämtet lätta den dåliga stämningen? För B? Att B:s ångest skämtats bort betyder inte alls att det var vad A behövde just då. Och B bör verkligen låta bli att se "men vadå, A skämtar ju om det" eller "jag har en kompis som är svart och hon skämtar om det hela tiden" som frikort till att skämta om sånt hen inte själv lider av.

8 kommentarer:

R sa...

Riktigt smart skrivet!

Jo sa...

Klokt och bra.

Vill komplettera med att om någon skrattar åt något är det en GARANTI för att det finns något i det hela som personen tycker är svårhanterligt, åtminstone lite grann, på ett eller annat sätt. Det enda humor är till för är att hantera komplikationer.

Sen tycker jag att humor (när man pratar om något som är jobbigt "på riktigt") också kan fungera utmärkt som kommunikation om på vilken nivå man vill hålla eller inte hålla ett samtal. Man kan genom nyanserna i humorn kommunicera t.ex. "jag behöver tröst, men bara lite", "Jag vill att du ska veta att det är så här, men jag vill inte prata djupare om det här och nu.", "Det är väl lika bra att du vet, men jag vill ha dig särskilt inblandad i det hela." o.s.v. m.m. Eller som terrängsondering "Jag lägger fram det här lite humoristisk, för att genom din reaktion på det kunna avgöra om jag tycker det är läge att prata djupare med just dig/just nu."

Och värt att nämna är att många använder "glad och trevlig" (även utan humor) som ångestlindring på ett mycket snarlikt sätt som humor ofta används.

Anonymus Maximus sa...

Klokt och bra skrivet.

En sak dock: "bara invandrare får skämta om invandrare":

Jag tycker inte att detta är en relevant indelning. Antingen spelar det roll om du är svensk / invandrare - och då har vi antirasister haft fel hela tiden - eller så gör det inte det.

En relevantare observation är att många "interna invandrarskämt" är självnedsättande. För att se det från andra sidan: Ett skämt av typen "jag är svensk, så jag är ju tråkig av naturen" (vi associerar ju inte tråkighet till något positivt) funkar kanske när en svensk säger det, men att gå fram till en svensk och säga "du är svensk, så du är ju tråkig av naturen" är ju bara halvbra social kompetens.

Det har inget att göra med vilken grupp personerna tillhör, utan om det är passande att säga något (lätt) nedsättande. Ibland är det kul att retas och det passar perfekt, men ibland gör man en felbedömning, och då är det dags att säga "förlåt, jag försökte vara rolig och det blev fel".

---

Varför hackar jag på sex ord i slutet av en annars bra artikel?

För att det finns folk inom den antirasistiska / feministiska / etc. rörelsen som inte verkar vara intresserade av jämlikhet, utan bara av att använda rörelsen som ett verktyg att definiera in sig själv i en grupp som borde få fler privilegier. Inte för att de saknar sådana, utan för att de helt enkelt vill ha mer makt.

Vi är antirasister. Vi bedömer folk baserat på deras karaktär. Inte på deras ursprung. Vi måste vara konsekventa.

Tanja Suhinina sa...

R: Tack!

Jo: Tack för tilläggen!

AM: Alltså, det är klart det inte är så enkelt. Men jag tycker det är rätt bra utgångsregel. Det är ju såklart annars en väldigt komplex och intressant fråga i sig, där mycket kan sägas om tolkningsföreträde etc.

Anonym sa...

Tack för det här inlägget! Nu förstår jag mycket bättre varför det ibland är som att jag bara inte kan låta bli om att skämta om uppväxten med min pappa, som var mycket auktoritär och aggressiv. Det klickade direkt att jag hanterar ångesten bland annat på det sättet.

Anonymus Maximus sa...

Tanja: Vad som är acceptabelt beteende givet en social kontext kan analyseras på många sätt.

Du har 100% rätt i att bara för att person A skämtar om något så betyder det inte att en annan person bör skämta med A om detta.

Min poäng är att indelningen svenskar / invandrare är fel plats att dra linjen på, eftersom vi försöker radera den överallt annars. Dessutom är den rätt värdelös när du och jag samtalar. (Och vi klarar oss rätt bra, vilket gör att jag ifrågasätter nyttan av regeln.)

Som jag läser din text så är summan av allt att "vad en person skämtar om säger väldigt lite om vad personen tycker är roligt, så sno inte skämt".

Tanja Suhinina sa...

AM:
Men det är väl samma sak som att prata om grupperna män och kvinnor fast man är feminist och vill ha jämställdhet? Jo, det vore soft om det inte gjordes skillnad, men nu har ju infödda och invandrare olika erfarenheter och ena gruppen är dessutom i relativt underläge.

Min poäng med inlägget är inte riktigt "vad en person skämtar om säger väldigt lite om vad personen tycker är roligt", utan mer att humor kan fylla olika funktion beroende på sammanhang och avsändare. Därför kan samma innehåll i skämt vara såväl stärkande som kränkande, beroende bland annat på avsändare och sammanhang.

Anonymus Maximus sa...

Tanja: Det stämmer att grupperna svensk/invandrare inom antirasism motsvaras av grupperna män/kvinnor inom feminism, men de skämt vi pratar om - "skämt om invandrare" - motsvaras inom feminismen av skämt av typen "kvinnor är si och män är så", d.v.s. skämt som befäster stereotyper.

Det är min uppfattning att inom svensk feminism så görs det ingen skillnad i om skämtet framförs av en man eller en kvinna, utan man använder andra, könsneutrala, kriterier.