Att jag videobloggar tyder lite på att jag inte gillade filmen, va? Ni vet, det jag skrev i förra inlägget, att vissa saker har jag slutat orka rasa på, medan andra saker har jag slutat orka att tolerera? Den här filmen är typiskt en cocktail av allt jag inte längre orkar ursäkta och se förbi. 100% känsla av "men... men VARFÖR?!".
Filmat som vanligt i en tagning och utan mycket till förberedelse, så jag är lite osäker om vart jag skulle komma med 9:35-9:50, det är hur som klart att jag inte kommer nånvart. Spoilar skiten ur Silver Linings Playbook/Du gör mig galen! genom att sammanfatta handlingen neutralt, analyserar representationer av genus, ras, psykisk sjukdom samt softa psykologer på film. Berättar relevant om ny svart klänning jag köpte för att jag behövde den, samt att jag är hetero. Himlar med ögonen mycket. Illern är med.
Och om ni tycker att det här referatet var drygt så borde ni höra min sammanfattning av American History X.
3 kommentarer:
Tycker också att kopplingen kvinnlig galenskap - promiskuitet går helt bort, och att de schabblar bort Pats bipolaritet (mm). Men var inte Brandon C:s skådespelarinsats i första halvan ok? Tyckte att det kändes rätt övertygande.
Vill inte pressa dig, men gärna en kommentar till danska filmen Jakten.
Antar att du menar Bradley och inte Brandon (obs fick själv kolla upp skådisnamn på imdb eftersom saknar koll). Jag tyckte han var bra i början, men som helhet blev det ju väldigt lite användning av skådespelarskills, för alla inblandade. Jag tyckte om när Pat och Tiffany hade pillersnack vid middagsbordet, och det har varit några fina moments med medberoende-mamman. Scenen där Tiffany anklagar Pat för att trakassera henne hade ovanligt mycket nerv för den här filmen.
Har tyvärr inte sett Jakten, så det får bli en annan gång.
Kan däremot, apropå banalitet i film och så, tipsa om en essä om film som Virginia Woolf har skrivit. Finns här och översatt i senaste FLM. Hon skriver om hur filmen framställer laddade känslor och händelser bokstavligt och banalt - A kiss is love. A broken cup is jealousy. A grin is happiness. - men också om vilka möjligheter filmmediet har, och hur filmspecifikt berättande skulle kunna se ut. Tycker den här filmen är typiskt vad hon beskriver, det finns inget utrymme för tolkning och ambivalens. Trist.
Jag blev också besviken på den här filmen, kändes mest som vilken hollywood-romcom som helst, lätt kryddad med andra saker, oerhört lätt.
Men en sak som jag tycker ursäktar att det är just promiskuöst som hennes psykiska problem tar sig uttryck är att jag tycker det funkar lite i hur hon saknar sin man osv.
Däremot är det ju precis som du säger jävligt tråkigt att dom väljer just det, det hade kunnat bytas ut mot nästan vad som helst. Men jag tycker inte det är riktigt lika illa i filmen som du får det att framstå, även om det är problematiskt och dåligt.
Jag tycker dock att skådisarna och personkemin mellan nästan allihopa funkar så bra att jag ändå tyckte filmen var rätt bra, även om jag i övrigt inte har den minsta invändning mot din kritik och den invändning jag har är bara en liten parantes. :)
Skicka en kommentar