Jag tänkte skriva några opretentiösa inlägg om personer och verk som har påverkat mig starkt. Tanken föddes ur ett ogenomfört inlägg om hybris samt om funderingar i kölvattnet av att jag frågat läsarna om deras liv har förändrats av videospel. Inläggen kommer utan inbördes ordning, inte heller i någon viktighetsordning jämfört med personer och företeelser som jag inte bloggar om.
Jag har naturligtvis känt till Marina Tsvetajeva sedan jag var barn. Ryska språksfären har en stark tradition av att läsa och lära sig lyrik, så det var självklart att känna till en av silvererans största. Att faktiskt läsa Tsvetajeva gjorde jag dock inte förrens Zemfira (det kommer nog ett inlägg om henne med) förklarade sin kärlek till henne i ett av spåren på Спасибо - faktiskt en parafras på Tsvetajevas kärleksförklaring till Anna Achmatova.
När jag blir förälskad vill jag hylla den jag är förälskad i. Jag vill avbilda honom, skriva om honom, jag vill författa hymner till hans ära (någonting jag inte kan), jag vill på papper fånga hans hud som mina händer känner den (det är jag lite bättre på). Jag börjar skriva dagbok för att genom skapandet få ut alla känslor som annars blir ohanterbara för mig. Jag blir inspirerad, förälskelseobjektet blir en musa.
Det är naturligtvis en klassisk arbetsfördelning i en kärleksrelation, manlig skapande subjekt och kvinnlig musa är det som man oftast träffar på. Jag kan känna igen mig i viljan att besjunga, men varandes kvinna hamnar jag i en dubbel sits. Min plats i traditionell manlig kärlekslyrik är musans, men jag känner inte mig hemma i att bli beskriven och transformerad till någonting mer än en kvinna av kött och blod.
I Tsvetajevas kärlekslyrik finner jag mig själv. Hon är det självklara subjektet, och männen blir objektifierade. Idag förstås ordet objektifiering ofta som att den som objektifierar ser ner på den som blir objektifierad, att objektifiering måste uttryckas förnedrande. Det är ett farligt missförstånd - att objektifiera är att ta sig makten att definiera en annan person, om man så tar sig makten att sätta personen på piedestal och kalla honom för en grekisk gud.
I Tsvetajevas lyrik blir det alldeles påtagligt att hon är subjektet, att det är hon som väljer vilken underskön mytologisk yngling föremålet för dikten ska liknas vid. Det är hon som bestämmer vad han tänker och tycker, hon som bestämmer var hans gränser går och vad han är kapabel till. Allt detta utan synlig våldsam maktutövning, allt detta med underkastelse, otillräcklighet och häpnad kvinnan känner inför den mannen. Alldeles oavsett vad mannen själv tycker om att upphöjas så.
Tsvetajeva skriver som jag hade skrivit om jag hade behärskat versen som hon (och hon är en mästare!). När känslorna rinner över, när jag inte kan hantera trycket i bröstet, men inte har talang nog att själv uttrycka vad jag känner kan jag vända mig till hennes kärlekslyrik och finna ro. När känslorna är förrädiska, när kärleken är blandad med sorg, kan jag vända mig till henne och finna tröst. Ibland vänder jag mig till henne bara för att häpna.
Föga överraskande läser jag henne på ryska, och jag har tyvärr inte hittat några tolkningar som jag är helt bekväm med att rekommendera. Det finns några länkar att utgå från på Wikipedia, och har ni tips skriv dem gärna i kommentarerna.
Jag har naturligtvis känt till Marina Tsvetajeva sedan jag var barn. Ryska språksfären har en stark tradition av att läsa och lära sig lyrik, så det var självklart att känna till en av silvererans största. Att faktiskt läsa Tsvetajeva gjorde jag dock inte förrens Zemfira (det kommer nog ett inlägg om henne med) förklarade sin kärlek till henne i ett av spåren på Спасибо - faktiskt en parafras på Tsvetajevas kärleksförklaring till Anna Achmatova.
När jag blir förälskad vill jag hylla den jag är förälskad i. Jag vill avbilda honom, skriva om honom, jag vill författa hymner till hans ära (någonting jag inte kan), jag vill på papper fånga hans hud som mina händer känner den (det är jag lite bättre på). Jag börjar skriva dagbok för att genom skapandet få ut alla känslor som annars blir ohanterbara för mig. Jag blir inspirerad, förälskelseobjektet blir en musa.
Det är naturligtvis en klassisk arbetsfördelning i en kärleksrelation, manlig skapande subjekt och kvinnlig musa är det som man oftast träffar på. Jag kan känna igen mig i viljan att besjunga, men varandes kvinna hamnar jag i en dubbel sits. Min plats i traditionell manlig kärlekslyrik är musans, men jag känner inte mig hemma i att bli beskriven och transformerad till någonting mer än en kvinna av kött och blod.
I Tsvetajevas kärlekslyrik finner jag mig själv. Hon är det självklara subjektet, och männen blir objektifierade. Idag förstås ordet objektifiering ofta som att den som objektifierar ser ner på den som blir objektifierad, att objektifiering måste uttryckas förnedrande. Det är ett farligt missförstånd - att objektifiera är att ta sig makten att definiera en annan person, om man så tar sig makten att sätta personen på piedestal och kalla honom för en grekisk gud.
I Tsvetajevas lyrik blir det alldeles påtagligt att hon är subjektet, att det är hon som väljer vilken underskön mytologisk yngling föremålet för dikten ska liknas vid. Det är hon som bestämmer vad han tänker och tycker, hon som bestämmer var hans gränser går och vad han är kapabel till. Allt detta utan synlig våldsam maktutövning, allt detta med underkastelse, otillräcklighet och häpnad kvinnan känner inför den mannen. Alldeles oavsett vad mannen själv tycker om att upphöjas så.
Tsvetajeva skriver som jag hade skrivit om jag hade behärskat versen som hon (och hon är en mästare!). När känslorna rinner över, när jag inte kan hantera trycket i bröstet, men inte har talang nog att själv uttrycka vad jag känner kan jag vända mig till hennes kärlekslyrik och finna ro. När känslorna är förrädiska, när kärleken är blandad med sorg, kan jag vända mig till henne och finna tröst. Ibland vänder jag mig till henne bara för att häpna.
Föga överraskande läser jag henne på ryska, och jag har tyvärr inte hittat några tolkningar som jag är helt bekväm med att rekommendera. Det finns några länkar att utgå från på Wikipedia, och har ni tips skriv dem gärna i kommentarerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar