måndag, maj 06, 2013

För mig!

Jag bär mina följarblåmärken som medaljer.
Facebook-statusuppdatering, 2009

Jag tycker om att jag är med i en studentorkester. Jag gillar att det är någonting som är helt utanför twittersfären och mitt lilla kändisskap, att det är en scen som de flesta inte ens känner till (till skillnad från exempelvis spex som många i alla fall vet vad det är). När Lisa Medin hade release för Medley skulle man fronta sin musikstil och jag kom i PromenadorQuester-utstyrsel och folk fattade inte ens att det var studentorkester, än mindre att det var just PQ.


Gick på fest, representade PQ.


Som i alla subkulturer finns det självklarheter. En självklarhet är att det jammas. Är det fest så är det jam, och jag har tillbringat mina ungdomsår i en festkultur där livemusik och socialdans är ett självklart inslag. Det är på studentorkesterfesternas dansgolv jag lärde mig grunderna i lindy hop. Det är där jag kan glänsa med att riva av en solo-charleston bara sådär liksom. Det är där man står och hejar på sina kompisar som dansar (och morrar åt kompisarna som jammar i odansvänligt hogt tempo).

Jag följer. Det här inlägget ska handla om hur mycket jag tycker om att följa och vad mitt följerskap betyder för mig. Varje gång jag tänker på det och att jag ska blogga om det känner jag mig som ännu en av hemmafruar eller sexuellt undergivna kvinnor som försöker förklara att man kan vara feminist fast man är hemmafru eller sub. Det är så lätt att hamna där, med alla fördomar och all okunskap som finns om de här kvinnligt kodade rollerna. Och jag började ju dansa följare helt oreflekterat för att jag var tjej, det är först senare jag började tänka på saken och insåg att jag verkligen gillar rollen. Men jag ska försöka hålla mig borta från den typen av analys. Den är otroligt ointressant, och det är inte det jag tänkt på senaste dagarna. Jag har tänkt på hur mycket jag älskar att följa, punkt.

De flesta kan ingenting om dans, och inte heller nåt om pardans. De flesta tror att föraren för och följaren gör som föraren "säger" och så är det det. Jag har många gånger hört att en bra förare kan föra vem som helst så det blir bra. HA! HA HA HA! Lol. Nej. Så funkar det verkligen inte.

Eller, det kanske gör det i viss dans. Jag dansar ju lindy hop, och som jag förstått är lindy ovanligt fri för följaren. Förutom att man får släppa varann och göra jazzsteg på egen hand (så kallade breakaways) finns det även en stor frihet i styling av turerna när man blir aktivt förd. Så i nån dans är det kanske så att föraren bestämmer allt föraren gör (och även det kräver massa kompetens från följaren!), men när jag dansar är det banne mig tvåvägskommunikation.

När jag som följare känner att jag får använda min kompetens bäst är jag inte något bihang till föraren, jag är jämbördig partner. De som kommer och säger att det är lättare att följa än föra kan dansa med nån annan, de fattar inte vad följande handlar om. Jag dansar inte följare för att det är lätt, jag dansar följare för att det är svårt. För att jag tycker att det är utmanande. "Som förare måste man alltid tänka på nästa tur" säger vissa. Ja, men då vet man vilken nästa tur är. Som följare vet man inte det, man måste ständigt vara lyhörd, ständigt beredd på att någonting oväntat händer. Som följare måste man vara beredd på att man när som helst ska behöva snurra ett varv medurs och två moturs. Som följare klarar man av att fortsätta trots att vilsna förare snurrar in en i möbler så att man mot slutet av kvällen har blåmärken i bordskantshöjd.

När jag är som bäst avläser jag förstås förarens uppenbara förning. En prepp, en ökad spänning, lättare tryck, handhållningsbyten. Det är det enklaste. Jag avläser också logiken i turerna - vilken typ av snurr är rimligast efter det jag gör nu? Vad brukar just den personen tycka om för steg? Det kräver förståelse för dansen och för personen man dansar med. Och så lyssnar jag på musiken, precis som föraren. Vi kan båda på förhand ana vilken musikalisk fras kommer härnäst. Hen kan anpassa turen efter det, och jag kan vara beredd att ta det. Vi kan båda föra och följa på ren musikalitet. Det är magiskt.

När jag är som bäst, när vi - paret - är som bäst, avläser partnern mig. Hen märker vad mitt rörelsemönster är, om mina skor kanske inte klarar av underlaget så bra, om mina kläder hindrar vissa rörelser. Hen hakar också på mina idéer, märker när jag föreslår turer och breaks, när jag signalerar att jag vill göra en viss rörelse vid ett visst tillfälle. När vi är som bäst respekterar föraren mig, visar uppskattning för vad jag kan göra, utmanar mig och framhäver mina bästa sidor.

Men även när jag inte dansar med en duktig förare är jag stolt över att vara följare och allt som ingår i min roll. Jag är stolt över att jag kan avläsa även dålig förning, och få föraren att utvecklas genom små subtila ändringar i vår dynamik. Jag är stolt över alla gånger jag räddat turer som föraren förde halvvägs innan hen tappade bort både sig själv och mig. Jag är stolt över alla gånger som föraren sätter ner fel fot och jag reagerar omedelbart. Ofta förstår föraren ingenting av detta, hen är inte tillräckligt bra pardansare för att begripa sig på bandet mellan förare och följare. Hen känner bara att det funkar bättre.

Jag hatar när förare ser följare som marionetter. Jag hatar att bli förd hårt och brutalt, när man måste spänna armarna hela låten för att inte skada axlarna. Jag hatar när förare inte har vett att uppskatta mig som duktig dansare (eller ja, duktig och duktig... jag är väl medelbra jämfört med andra som dansat avancerat på SSS, men mot de flesta vanliga är jag ju typ Ginger Rogers) och när de dessutom inte låter mig göra det jag är bra på - vara relativt fri så jag kan få dem att se bra ut och rädda deras misstag. När dessa personer säger till mig att de kan föra vem som helst och det blir bra undrar jag för mig själv varför de dansar med en duktig följare och inte en garderob från Ikea. Har man som förare inte fattat vad man har följare till så är man ingen bra förare.

Jag älskar att dansa följare. Jag kan föra också, inte lika bra men litegrann. Det kan vara kul som omväxling. Det kan vara magiskt med en duktig följare (jag har vett att uppskatta det), men det är inte den rollen som får hjärtat att slå lite fortare av förväntan. För mig känns det som att föraren bestämmer om input medan följaren bestämmer slutprodukten. Jag vill vara där, där det händer, där man aldrig säkert vet vad nästa steg blir. Jag vill krocka in i bord, jag vill rätta till misstag, jag vill på musiken höra att nu blir det en snurr medurs och sedan två snabba moturs. Jag älskar att följa för att det är svårt, och roligt, och när det är som bäst är det en underbar relation, en helt egen liten mikrovärld.

(PS. Här är en video på när jag och andra i Baletten Paletten dansar en lindykoreografi på vår konsert i lärdags. Bäbisar ska visst hålla upp huvet efter några månader och jag har fortfarande inte lärt mig. Men annars är det rätt ballt!)

4 kommentarer:

MarySaintMary sa...

Nu kanske det här blir jättekonstigt och smalt och obegripligt, men jag försöker ändå. När jag läste den här texten började jag omedelbart att tänka på mitt jobb som teckenspråkstolk, jag kan se väldigt många paralleller. Att det kan verka lätt att bara följa med/säga samma sak som talaren, att försöka avläsa vart föraren/talaren är på väg, att rädda en klantig förare/dålig talare, att det skulle vara tråkigt att bara följa/följa talaren, men att man faktiskt kan göra sin egen grej av det och hitta snygga lösningar, att det är spännande och roligt att vara förberedd på att vad som helst kan hända och göra något av det, osv. Vill inte säga nånting speciellt med det här egentligen, tyckte det var intressant bara. Och att jag kan förstå din fascination för rollen!

Annika sa...

Jamen visst är det roligt att dansa följare!

Sen det här med lättare och svårare, jag tänker att det är lättare att lära sig följa av att bara socialdansa. Som förare "måste" man gå kurser på ett annat sätt. Jag har exempelvis haft väldigt svårt att gå lindykurser för att det varit så stort fokus på att lära sig turer - något jag inte riktigt känner att jag behöver göra. Jag följer, kontakt och sådant är viktigare.

Den största charmen med att ha blivit en duktig följare är dock att det går att tillämpa på så många andra danser. Jag var på en konferensmiddag förra året där jag följde ... fem? danser jag aldrig dansat förut. Jag fick stegen visade för mig, så dansade vi. Sen var föraren väldigt, väldigt duktig, det ska jag inte ta ifrån honom. Men. Hade jag inte kunnat följa hade det aldrig gått.

Sen inser jag fördelen av att kunna föra också. Ffa de gånger när förar/följarfördelningen är så off att man får vänta flera danser på att komma upp på golvet.

Dan T sa...

Lite till min sorg dansar jag egentligen inte annat än foxtrot, och det en rejäl bit från uppvisningsnivå, men ändå så att jag klarar mig i vardagen. Och då, av lätt insedda skäl, som förare. Och visst märker jag skillnad mellan olika följare. Jag har också vid enstaka tillfällen provat att dansa som följare, vilket jag amatörbedömer borde vara relativt lätt i foxtrot. Men satan i gatan vad svårt det var. Visst, jag är van att föra vilket förstås spelar in, men den största nyttan följarförsöken gett mig är nog en kraftigt ökad respekt för och uppskattning av konsten att följa.

Åka sa...

Jättebra skrivet! Jag känner verkligen igen mig. Jag har dansat jättelänge, men har inte gått kurser på ett antal år. Dansar socialt, och älskar att lindy hop är så musikaliskt och ger så mycket utrymme för improvisation och egen stil. Och jag har tänkt massor på det där med att det är trevligt att det så sakteliga luckras upp, de där förväntningarna på att tjejer automatiskt är följare och killar automatiskt förare -- för så behöver det inte vara.

Men jag följer nästan bara.