Trodde ni att den dagen skulle komma då någon skulle skriva att bloggen var den intellektuella plattformen i det offentliga samtalet? Nä, inte jag heller. Och jag var inte heller någon av personerna som försökte hävda att Twitter är fördummande med sina 140 tecken. Men jag ser en klar nedgång och jag tycker inte om den.
Jag började blogga här 2007, det är sex år sedan herregud vad har jag gjort av mitt liv?! Hur som, jag började blogga 2007, och jag har sedan dess haft en besöksräknare där jag även kunnat se varifrån personer har gått in på min blogg. När det begav sig var andras bloggar en vanlig källa. Skrev jag någonting intressanta plockade andra bloggare upp det, länkade till mina texter, skrev egna reflektioner kring vad jag skrev. Jag fick se mina tankar utvecklas av andra, sättas i nya sammanhang, eller kritiseras. Det var spännande och utvecklande. På samma sätt kunde jag referera till andras texter, inspireras, låta dem utveckla sådant jag tyckte men inte ville skriva om för att jag ville fokusera på annat.
Numera är Twitter en central plattform. Om jag har bloggat någonting lägger jag upp en länk, och andra retweetar den. I det fallet jag får någon ytterligare kommentar är det oftast någonting i stil med "bra av Suhinina" innan RT. Det är trevligt, jag blir glad, men det bidrar inte till att mina tankar utvecklas. Det bidrar inte till att mina idéer blir en snöboll som startar någon annans tänkande som jag sedan får ta del av. Jag får inte se mina tankar sättas i ett sammanhang.
Det finns mycket jag gillar med Twitter. Jag gillar att det går fort, att det är roligt, att det går fort och att Tweets försvinner in i glömskan väldigt lätt. Jag kan vara öppen på Twitter på ett sätt jag inte kan på bloggen. Men just denna flyktighet gör också att Twitter belönar fel, i alla fall om man vill åstadkomma ett intellektuellt samtal som utvecklar alla inblandade. Det jag får mest uppmärksamhet för är korta slagkraftiga oneliners. Typ det här
Samtidigt finns det ingen riktigt möjlighet att markera att en viss tweet är extra viktig. Jag tycker om att tramsa, men plattformen leder till att de gångerna man vill säga någonting viktigt, de gångerna man verkligen vill höras, så får man lita på slumpen. Man får tajma när man publicerar, så att länken till ett genomarbetat inlägg inte dränks i att resten av Twitter just nu tävlar i kommentarer till SVT Debatt. Har man tur så får ens Tweet fart, sprids vidare, och man får en och annan "klokt sagt" eller "alla MÅSTE läsa".
Jag vill egentligen skriva. Jag vill blogga, jag vill utveckla och tänka genom och jag vill läsa vad andra skriver. Ändå hamnar man i det läget att det känns ovärt att blogga. Några gånger har jag skrivit om det här på Twitter och alltid får respons om att mina blogginlägg är uppskattade, men de gångerna jag väl satt mig ner och skrivit någonting ordentligt har responsen varit betydligt svalare än vad jag får på en tweet om glass med godissmak. Och det är... Jag är verkligen inte ledsen eller besviken på enskilda läsare, men det känns som att det här med att socmediasamtal har blivit dummare är en större trend. Och det är tråkigt. Jättetråkigt.
Jag började blogga här 2007, det är sex år sedan herregud vad har jag gjort av mitt liv?! Hur som, jag började blogga 2007, och jag har sedan dess haft en besöksräknare där jag även kunnat se varifrån personer har gått in på min blogg. När det begav sig var andras bloggar en vanlig källa. Skrev jag någonting intressanta plockade andra bloggare upp det, länkade till mina texter, skrev egna reflektioner kring vad jag skrev. Jag fick se mina tankar utvecklas av andra, sättas i nya sammanhang, eller kritiseras. Det var spännande och utvecklande. På samma sätt kunde jag referera till andras texter, inspireras, låta dem utveckla sådant jag tyckte men inte ville skriva om för att jag ville fokusera på annat.
Numera är Twitter en central plattform. Om jag har bloggat någonting lägger jag upp en länk, och andra retweetar den. I det fallet jag får någon ytterligare kommentar är det oftast någonting i stil med "bra av Suhinina" innan RT. Det är trevligt, jag blir glad, men det bidrar inte till att mina tankar utvecklas. Det bidrar inte till att mina idéer blir en snöboll som startar någon annans tänkande som jag sedan får ta del av. Jag får inte se mina tankar sättas i ett sammanhang.
Det finns mycket jag gillar med Twitter. Jag gillar att det går fort, att det är roligt, att det går fort och att Tweets försvinner in i glömskan väldigt lätt. Jag kan vara öppen på Twitter på ett sätt jag inte kan på bloggen. Men just denna flyktighet gör också att Twitter belönar fel, i alla fall om man vill åstadkomma ett intellektuellt samtal som utvecklar alla inblandade. Det jag får mest uppmärksamhet för är korta slagkraftiga oneliners. Typ det här
Den dagen de avslöjar att Hammarby Sjöstad är konstprojekt som trollat medelklassen till att bo i miljonprogrammet...
— Tanja Suhinina (@swussian) November 22, 2012
Samtidigt finns det ingen riktigt möjlighet att markera att en viss tweet är extra viktig. Jag tycker om att tramsa, men plattformen leder till att de gångerna man vill säga någonting viktigt, de gångerna man verkligen vill höras, så får man lita på slumpen. Man får tajma när man publicerar, så att länken till ett genomarbetat inlägg inte dränks i att resten av Twitter just nu tävlar i kommentarer till SVT Debatt. Har man tur så får ens Tweet fart, sprids vidare, och man får en och annan "klokt sagt" eller "alla MÅSTE läsa".
Jag vill egentligen skriva. Jag vill blogga, jag vill utveckla och tänka genom och jag vill läsa vad andra skriver. Ändå hamnar man i det läget att det känns ovärt att blogga. Några gånger har jag skrivit om det här på Twitter och alltid får respons om att mina blogginlägg är uppskattade, men de gångerna jag väl satt mig ner och skrivit någonting ordentligt har responsen varit betydligt svalare än vad jag får på en tweet om glass med godissmak. Och det är... Jag är verkligen inte ledsen eller besviken på enskilda läsare, men det känns som att det här med att socmediasamtal har blivit dummare är en större trend. Och det är tråkigt. Jättetråkigt.
16 kommentarer:
Okej nu ska jag göra en god gärning och kommentera! (hähä) Twitter överlag verkar inte vara någon vidare bra plattform att sprida sin blogg på över huvud taget har jag märkt. Och då skaffade jag ändå mest twitter först för att jag tänkte "Där kan man nog sprida sin lille plutteblogg bra". Det skulle tyyyp funka, om alla följde lika få som jag, och därmed hade koll på de som de faktiskt följer. Men många "hoppar bara in i flödet" och då blir twitter ganska... meningslöst ändå. Iaf om man följer folk med åsikter. Det är ju rätt trist. Kvalitet framför kvantitet! (existerar inte)
Sen får man nog samtidigt försöka se bloggandet som sitt ställe att bara.. FÅ UR SIG tankar man bär på, och som man inte hela tiden vill upprepa i sin omgivning. Man = jag. Då funkar det nog bäst. Frustrationen över eventuellt uteblivna kommentarer blir inte lika stor iaf. Men klart man behöver lite respons för att orka blogga mer än en gång per år.
Jo, så är det ju. Folk är inte intresserade av substans, genomtänkthet, komplexitet eller mångsidighet. De vill ha sin kvicka lilla soundbite som de antingen kan skratta åt, nöjt hålla med eller bli arga på.
För mig som kommenterade en massa på bloggar men aldrig hade disciplinen att hålla en egen blogg levande var ju Twitter ett steg uppåt när det gällde att Själv Göra Något och att Ha En Bas. Där blev det plötsligt inte ett handikapp längre att jag mest var kapabel till oneliners eller plötsliga utbrott som rann ut i sanden - när det inte var som reaktion på någon annans inlägg alltså.
Men för folk som faktiskt kan få ur sig ett längre resonemang är det ju förstås precis som du säger. Och kommenterandet, som ju håller ditt intresse vid liv, drevs ju på av just det "kliande i fingrarna" som tyvärr så effektivt tillfredsställs av Twitter.
Twitter läser jag inte just pga av att jag inte kan kommentera och skriva precis på pricken varför någon har fel med mina 2000 tecken. Så bloggar är bättre, men tyvärr är bloggandet i sverige väldigt segt. Ingen vill debattera. Säger man något som inte håller med bloggens tema så blir man blockad snabbare än ett smart argument på Hanna L:s blogg.
Twitter är bara till för att få sina ryggdunkningar av liktänkande personer, det handlar också mer om politik än att ha roligt och vara rolig.
Fast om du vill ha mer kommenterare inne på bloggen är det ju inget svårt då du redan har en bas som läser. Det gäller bara att skriva något intressant. Skriv om att du tycker mansskatt är något jättttebra och du kommer få många som kommenterar. Genusdebatten.se söker skribenter av din kaliber som kan skriva om feminism och jämställdhet som i sin tur leder till att du får mer läsare och kommenterareerrere.
Men om jag skulle ha en blogg där inga kommentera fast kanske läste någon gång ibland skulle jag känna fuck hens jag vill ha nya läsare som vill prata och debattera och det finns många som känner som dig som är redo.
Nick:
Det är lite talande att du likställer dialog och samtal med att förklara varför någon har fel. Som bloggare kan jag också bekräfta att jag ignorerar och i värsta fall blockar personer som inte håller sig till det jag pratar om. Det finns personer som uppenbart använder mina texter som anledning att exempelvis uttala sig om den typiska feministen. Otroligt ointressant och irrelevant. Vill man skriva om det får man starta egen blogg eller öppna twitterkonto.
Jag vill inte ha fler läsare och kommenterare av vilken typ som helst. Jag vill kunna skriva om saker jag tycker är intressanta (dvs inte mansskatt), jag vill se mina tankar utvecklas av andra och jag vill själv utvecklas och utmanas. Jag vet att det finns människor som läser och tänker på mina texter, men kommunikationen oss emellan såg annorlunda ut förr.
Jag tror inte bara det handlar om twitter. Min personliga uppfattning är att ditt sätt att blogga har förändrats, till något som inte riktigt lika mycket inspirerar till ett levande och intressant samtal. Känns mer sakligt och mindre lekfullt jämfört med tidigare, mer konstaterande och mindre utforskande. Vuxnare.
Och så skulle det inte förvåna mig om att ha gått och blivit färdig psykolog bidragit till en viss ökning av intellektuell saklig neutralitet, på gott och ont. Har sett det hända förr, inklusive hos mig själv. Yrkesrollen drar in en i sätt att förhålla sig och kommunicera som även smittar av sig på privatlivet.
Twitter gör sig bättre i mobiltelefon också. Allt mer nätanvändande går genom apparater som saknar bra inmatningssystem. Det håller i 140 tecken, men är knepigt om man vill skriva ett blogginlägg eller så bara en vettig bloggkommentar.
Twitter är inte per definition fördummande. Det är inget fel på Twitter som sådant. Likväl blir det förstås fördummande om Twitter i stor utsträckning tar över, eftersom man inte riktigt kan föra långa, djuplodande resonemang där. Det är inte Twitters fel mer än en sko är trasig för att den fungerar dåligt som soppskål, men ett problem om man vill ha soppa. Typ.
//JJ, som tar ovanstående metafor som ett tecken på att han verkligen, verkligen borde gå och lägga sig
Jo:
Fast att jag bloggar mer så har ju även med Twitter att göra. Förritiden, om en artikel i tidning gjorde folk upprörda så bloggade de om det. Nu delar alla, inklusive mig, den på Twitter. Och skriver eventuellt kort vad de tycker. Hela den grejen har verkligen flyttats, både för mig och andra.
Fast när jag menar med att förklara för någon när dom har fel, det är ju att argumentera, vilket man inte kan göra på twitter. Men det betyder ju att man håller sig till ämnet för det. Om man inte har inställningen att jag har rätt och alla som är emot har fel och är därför utanför ämnet. :)
Är det ingen debatt du är ute efter?
Det låter lite som du vill ha ja-nickande personer som håller med dig, fast i längre texter än på twitter :)
Kan du inte ge ett bra exempel på en bra bloggpost där dina tankar utvecklats på ett sådant sätt du vill?
Angående Jo:s kommentar så förstår jag inte ditt svar. Jag upplever att du på senare tid skrivit mycket om saker som ligger dig nära. Hur du tolkar dem med dina kunskaper. Och kanske mindre av "detta har jag observerat, vad kan det bero på?". Det är nog en fullt naturlig glidning att man uppfylls av tankar man vill uttrycka, saker man vill dela med sig av.Men ju äldre an blir, ju färre överraskningar kanske man får?
Nicke: en diskussion, debatt eller liknande kan ju innehålla så mycket mer än att A hävdar en sak och motiverar med X varpå B hävdar motsatsen och hänvisar till Y.
Det kan handla om att man håller med delvis, att man reflekterar över intressanta tankegångar och ger sin egen tolkning av dem. Att man spinner vidare på ett resonemang och utvecklar det.
All debatt handlar inte om rätt/fel där målet är att komma fram till vilket som gäller.
Kom till Google+ istället! Där går det, till skillnad från Twitter, föra vettiga dialoger.
Hanna
Självklart kan en debatt vara mer än det du säger. Men det är ju inte garanterat. Jag ser framför mig en debatt med många, en del som tycker lika en del helt annorlunda, det är det jag syftar på. Jag själv utgick från vad jag tycker är mest intressant, att debattera med sånna som tycker helt annorlunda och det ska gärna vara flera med i debatten. Det enligt mig är ända sättet att komma vidare på.
För mig ger det väldigt lite att någon som tycker som jag utvecklar det jag har sagt. Jag skulle hellre vilja läsa mig till det i en debatt mellan meningsmotståndare.
Sen deltar jag nästan bara i debatter som påverkar mig negativt, därav mitt inlägg ovan.
Nick:
Här har du ett paradexempel på vad jag inte vill ha i termer av att hålla sig utanför ämnet.
Jag är inte intresserad av ett gäng ja-sägare. Jag är inte heller intresserad av ett gäng nej-sägare, men som du har säkert har sett om du läst min blogg är jag inte särskilt rädd för att gästblogga på sajter med annan inställning till exempelvis jämställdhet än min egen.
Men jag är främst inte intresserad av ja och nej-debatt. Jag skulle exempelvis vilja se fler reaktioner på mitt inlägg om Lolita, men jag har svårt att föreställa mig andra argumentera emot mig. Däremot skulle jag vilja se inlägg om andras läsningar av Lolita, eller andras upplevelser av att ta avstamp från en motsats för att hitta sin identitet. Jag skulle vilja höra om andras upplevelser av viktiga vuxna som mirakelräddat dem av en slump, och jag skulle vilja läsa om någon ser kopplingen som Lolita-Lana Del Rey fast med annat verk och annan artist. Det skulle jag vilja läsa. Jag skulle vilja läsa om andras upplevelser av att gå tillbaka till barndomsfoton och se sig själva som barn utifrån, med en vuxen blick. Eller kanske andras obehag inför hur jag ser på mina gamla bilder. Ingenting av det där handlar om argumentation, debatt och ja-sägande. Allt av det där handlar om samtal.
Ok jag förstår vad du säger. men jag måste säga att det är helt främmande för mig att ha en sådan dialog, faktiskt :) Kanske för att det inte intresserar mig. Jag har sett att du bloggat på andra sidor, jag har läst din blogg ganska länge. Men jag vill se mer sådant, speciellt om jämställdhet! :)
Tanja:
Jag är helt med på resonemanget om blogg kontra twitter, men jag passade på att ta upp ett sidospår som jag funderat på ett tag och som jag tror kan förstärka den effekten i ditt fall. Tanke som kom just nu är att du kanske (enligt min uppfattning) har mindre roligt, och därmed är mindre samtalsinspirerande för åtminstone mig, på bloggen för att du har roligt på twitter i stället.
En annan aspekt är att jag tycker att du oftare nu än tidigare är så rackarns träffsäker i bloggen att jag inte tycker att jag har något att tillägga ...
Skicka en kommentar