Apollon på sluttningen - My favourite things

Vad är det viktigaste i en kärlekshistoria på film? Att den är trovärdig. Som åskådare måste man bli övertygad om att de förälskade är drabbade, man måste se vad de ser i varandra, man måste se att de tillsammans blir större än de är var för sig. Ser man inte det kommer det bara se ut som att figurerna gör orimliga saker för att föra en orimlig handling vidare, det är allt. Man kan inte säga att de här två bär på en kärlek och grunda hela handlingen på det, om inte den kärleken syns.

Vad är det viktigaste i en film om musik? Svaret blir densamma - att den är trovärdig. Apollon på slultningen (Sakamichi no Apollon, eller Kids on the Slope) är en filmatisering av en manga, och alla vet att det är mycket enklare att skriva "Producenten hade aldrig hört någonting liknande!" än att faktiskt skriva en slående låt för ett medium med ljud. När man ser Nittle Grasper eller Black Stones klättra på topplistorna med den högst mediokra låten man just hörde måste man koppla in sin suspension of disbelief och lita på ögonen, inte öronen.

Apollon på sluttningen är en animé om skolungdomar i 60-talets Japan som kom ut under våren med totalt 11 avsnitt. För regin stod Shinichiro Watanabe och för musiken Yoko Kanno. De hade tidigare jobbat ihop på både Cowboy Bebop och Macross Plus, och ja, det är okej att ha hög förväntningar. Apollon är bra.


Handlingen är enkel. Pojke möter pojke och jazz, mer jazz och vänskap uppstår, och det finns en flicka.  Det finns fler personer också, och en studentrevolt i bakgrunden, och lite popmusik Men ska man skala av allt som inte är kärnan så handlar Apollon på sluttnigen om två unga män och jazz.


De unga männen är förstås olika. De tycker förstås inte om varandra från början. De finner förstås varandra när de provar att jamma ihop. Det är här det jag pratar om ovan blir viktigt. När de börjar spela förstår man varför de här två männen gör varandra så lyckliga. Man förstår vad de ser i varandra. Just nu är så gott ställe som vilket annat att påpeka att det inte rör sig om en romans eller sexuell relation, utan om det som nuförtiden kallas för bromance. Fast jag tänker ändå hellre på det som kärleksrelation. Det är ju vad det är, och ordet bromance låter för självmedvetet för den här ärliga historien. 


Eftersom musiken är det som för dem samman är det förstås viktigt att musiken fungerar, att den både är bra och kommer från hjärtat. De spelar jazz, så både frågan om bra och äkta är löst. Man tror på att huvudpersonen blir upprymd när han hör Art Blakeys Moanin', tittellåten i första avsnittet. När det ska improviseras tillsammans i källaren låter det som jam. När musiken ska förmedla känslor behöver ingen förklara det för mig, jag hör det.

För att summera - ungdomsdrama med komiska och romantiska inslag, i Japan i slutet av 1960-talet. And all that jazz.