måndag, februari 20, 2012

Problemlösning, kreativitet, och en massa humblebrag


Senare kommer det facit. Lös innan, om du vill.

Alltså, ursäkta att vi har en humblebrag-february här (eller möjligen humblebrag-2012) men idag ska jag blogga lite om kluriga problem. Och humblebrag-delen är relevant, lovar.

Det började typ förra veckan med att nån länkade till en artikel om att man löser problem bättre på fyllan. Eller, inte bättre, men mer kreativt. Läs här, för sen ska jag spoila.

Artikeln innehöll problem från studien och det skulle såklart lösas! Problem 1 såg ut såhär. Man skulle flytta en pinne så att det matematiska uttrycket stämde.

IV = III + III

Lösningen är såklart att man gör om IV till VI. Det är romerska siffror och 4 blir till 6. Nästa problem skulle vara mer utmanande för kreativiteten och spg ut såhär.

III = III + III

Innan jag ens hann börja tänka kom jag på en lösning:

III ≠ III + II (eller andra varianter)

Men jag började tänka. Det skulle vara ett nyskapande sätt, sa de. Då skulle man kanske tänka på III som hundraelva? Jag testade. Det hjälpte inte. Så jag tänkte att suck, okejdå. Då är det väl VI = III + III en gång till och det kreativa blir att V:et blir snett. Jag kollade facit. Facit sa

III = III = III

Man skulle alltså flytta bort en pinne från plustecknet och göra det till lika med-tecken. Visserligen inte snett, men hade man flyttat riktiga pinnar hade man inte fått ett perfekt lika med-tecken i alla fall, så jag tyckte at mina två förslag höll. Sen kom jag på att man kunde göra III < III + III också.

Sen var jag apasur på testet. Det fanns minst tre jävligt uppenbara svar utöver deras (varav mitt första är cleanare än deras förslag). Dessutom var motiveringen typ:
Why does brain damage dramatically improve performance on a hard creative task? The explanation is rooted in the unexpected nature of the solution, which involves moving the vertical matchstick in the plus sign, transforming it into an equal sign.
Vad är det för jävla förolämpning mot kreativiteten? Hur jävla är man kreativ om man pratar om ett korrekt svar när det finns fler? Så upprörd var jag.

Några dagar senare såg jag bilden ovan på Facebook. Jag scannade av siffrorna, tänkte "dagisbarn", kollade på skillnader mellan de talen som består av fyra lika siffror och kom fram till att man ska räkna antalet hål. Det tog typ 20 sekunder.

Jag vet, humblebrag. Men relevant, lovar.

Anledningen till att jag hade så lätt för att lösa problemen är inte att jag hade tur, eller (enbart) att jag är intelligent. Anledningen är till stor del att jag är vältränad på att lösa problem. I båda fallen gick jag tillväga systematiskt, scannade av möjliga tolkningar och sätt att se på informationen jag hade framför mig. Jag drog nytta av tidigare shortcuts i hjärnan, och jag testade snabbt flera sätt att tänka på för att inte fastna i samma spår från början.

En av de bästa sakerna jag gjorde under grundskoleåret var att tävla i matte. Det var där jag lärde mig hur man löser problem. Och det har jag så jävla mycket nytta av att ni anar inte. Nej, givetvis, generellt i verkliga världen behöver jag inte göra om romerska siffror till arabiska (eller testa om de också är bokstäver). Men problemlösning är, som process betraktad, ungefär densamma oavsett vad det är för problem som behöver lösas. Senast idag på jobbet hade jag nytta av min vana att läsa instruktioner, att formulera vart jag vill, att zooma in på detaljer och sen zooma ut till helheten.

Hade jag inte tävlat i matte (eller på något annat sätt varit jätteengagerad i att lösa kluringar) hade jag inte alls utvecklat den här färdigheten lika bra. Det fanns inga skolämnen där man faktiskt fick pyssla med problemlösning på riktigt. Skolmatten handlade ju om att stoppa in siffror i standarduppgifter, inte lösa någonting. Inte lära sig hur man hittar vägen till aha-upplevelser. Så jävla synd att det ska vara så.
Visst hade jag löst de här uppgifterna även utan träning, men det hade tagit mycket längre tid. Den ena tidsbesparande åtgärden är att jag kan problemlösningsteknik. Den andra är att jag kan färdiga lösningar, och en del av tekniken är just att kolla om jag möjligen kan slippa återuppfina hjulet. Och det tycker jag är intressant, för jag har i mina dagar löst fruktansvärt många uppgifter som påståtts mäta kreativitet genom att systematiskt applicera färdiga lösningar. Och då snackar jag både kluriga uppgifter typ de som ovan och situationer i verkliga livet. De som känner mig kan intyga att jag klassas som sån där kreativ idéspruta.

Innan Tanye helt tar över tänker jag alltså lyfta det där lite. Hur ser ni på problemlösning och kreativitet? Kanske på idéplan, men ännu hellre i vardagen. Är det närliggande koncept, eller är begreppen helt olika, fast överlappar ibland, att man kan lösa ett problem kreativt, typ. Är problemlösning som koncept nåt ni tänker på överhuvudtaget? Jag gör det för att jag gör det, välinövat och medvetet, men annars talas det sällan om det. Utanför ingenjörsutbildningar, i alla fall. Och tror ni på att sån där "inövad" kreativitet kan döda "äkta" kreativitet? Och i så fall - vad är äkta kreativitet och när gör man det?

Jag vet att jag är världskassast på att svara, men kommentera gärna ändå! Jag läser och bryr mig, lovar!

PS. Så har jag bloggat om manlig utlösning på Ottar-bloggen!

16 kommentarer:

CHris sa...

2581 = 2. Tog ett par minuter, och är ett par veckor från en M.Sc. i teoretisk fysik. Jag har iofs barnsligt kul på jobbet... :P

(skammen om jag nu har fel......)

Chris sa...

Haha, och nu när jag faktiskt har läst inlägget också....

+1 som fan re: matteundervisning. Är först när jag kommit upp på avancerad nivå på unversitet som jag riktigt börjat uppskatta ämnet.

Elitist som jag är så misstänker jag att snacket om inlärd kreativitet och "riktig" dylik handlar mycket om att folk vill kunna hitta svagheter som balanserar andras styrkor. Lite som att jag som är grymt duktig på extremteoretiska saker uppenbarligen måste ha aspberger (standard disclaimer: inget fel med att faktiskt ha en diagnos; jag vänder mig mot negativa stereotyper associerade med den).

Takaninjin sa...

"A man has married 20 women in a small town. All of the women are still alive and none of them are divorced. The man has broken no laws. Who is the man?"

Han är kejsaren av Kina. Han bor i den förbjudna staden som är en rätt liten stad.

asdf sa...

Jag skyller på instruktionerna. Ett förskolebarn hade aldrig klarat den där.

Anonymus Maximus sa...

Jag tror att både problemlösning och kreativitet har gemensamt att man utifrån tidigare erfarenheter och nyskapande tar fram en "lösning" eller ett "verk".

Exempelvis så kan en erfaren person snabbare hitta lösningar på problem, och en konstnär som har studerat många olika stilar producera bättre bilder.

Kreativitet är väl mer en benämning på att nyskapandet ses som ett syfte i sig. Om jag vill ha en bok om astronauter kan jag låna en (problemet löst, men inte kreativt) eller skriva en (problemet löst, kreativt).

---

Angående det postade problemet tog det mig under en sekund att inse att:

1. Problemet var av typen "se mönstret" - lösningen skulle alltså bero på siffrorna, deras stavning, form eller liknande.

2. Att lösa problemet genom att prestera svaret på frågan "2581 = ?" för mig inte närmare något för mig känt mål. ("Värderad riktning".)

3. Eftersom inga negativa följder kommer av att problemet ignoreras, men att svara enligt den ställda frågan innebär en förlust i tid som kan användas för annat, löses problemet genom att ignoreras.

Jag vill därför, när jag klappat mig själv på ryggen i precis 19 sekunder, peta in min lösning ("oviktigt") och lösningstid på 0,5s i topplistan.

Hittills 19,5s bättre än ettan. 0,5s om ryggdunkandet räknas med.

"Men Anonymus," protesterar vänner av ordning, "när vi sa 'think outside the box' menade vi inte att du skulle tänka så mycket utanför lådan att du inte svarar på den fullständigt artificiella frågan vi har ställt upp.".

Joserru, det ska jag. Alla problem behöver inte lösas. Att veta när man kan ignorera ett problem är också en form av problemlösning.

Tanja Suhinina sa...

Angående giftas-frågan blev jag sur, politisk, och såg inget hinder mot att "han bor i ett land där det är lagligt, inskränkta puckon" var en giltig lösning.

AM: Du får det att låta så jävla rebellisk bad boy att inte lösa ett problem för dagisbarn =)

Jo sa...

För mig är kreativitet och problemlösning två helt olika saker, men som ofta trivs bra ihop. När jag kommer på nya melodislingor eller skriver underliga dikter så finns det för det mesta inget problem som jag kan komma på i bakgrunden, det är bara lust och nöje. Som att skratta, ungefär. En del problem kan jag lösa genom att helt och hållet gå efter interna eller externa felsökningsmallar, i princip noll kreativitet.

Men riktigt, riktigt roligt blir det när man kombinerar problemlösningsutmaningen med skaparglädjen. Har en hel uppsjö med utkast till mer eller mindre oförverkligade uppfinningar i byrålådan. Eftersom vi är på Tanjas blogg kan jag nämna den (tror jag) nya och revolutionerande dildon, vars vibrationsmönster bygger på musikaliska ackord, och genom icke-upprepning minskar effekten av clitorissensorisk habituering. Fick iden när jag satt på en högtalare och spelade riktigt djupa bastoner på synten. Om jag någonsin gör en prototyp kommer jag kanske att efterlysa försökspersoner här.
Om nån känner sig manad/inspirerad att själv göra en prototyp (känner jag mig rätt blir det kanske aldrig av att jag gör det) så lägg upp mailadress i form av en gåta här bland kommentarerna, så skickar jag instruktioner. I princip behöver man bara tre standarddildos med steglös hastighet på vibrationen + lite grejor som finns i de flesta hem för att göra en tillräckligt fungerande variant för att utvärdera om grundtanken håller i verkligheten.

Jo sa...

Anonymus Maximus:

Var är man när man är outside outside the box?

nån tönt sa...

Jo: Jag är rätt säker på att det finns, eller har funnits en vibratordildo (kommer ej ihåg namnet på varumärket) som tar signal från en iPod och vibrerar med ljudets frekvenser, men det kanske inte var riktigt så du menade?

Anonymus Maximus sa...

@Tanja: Jag vet! Det är allt tonårsuppror jag kan skrapa ihop till!

Jo sa...

nån tönt:

Spännande! Kanske går att använda till det jag är ute efter, eftersom det ju finns syntappar till Ipod/Iphone. Om dildon bara vibrerade i en frekvens åt gången är det inte vad jag är ute efter, ska vara tre olika frekvenser samtidigt. Ska researcha.

För musikanter: Mest centralt tänk, att pröva först, är tre riktigt djupa bastoner nära varandra i tonhöjd, t.ex. halvtonssteg imellan eller så, minns inte vad som var idealt. För att förutom de enskilda vibrationerna i kombination också få fludifluff-fluff-difluff-fluff-fluff-di-deffekterna när frekvenserna tidvis samverkar och tidvis motverkar varandra. Med två samtidiga toner blir det ju bara fluf-fluf-fluf-fluf i en jämn mer eller mindre långsam rytm beroende på var på skalan man ligger och intervallets storlek, men med tre toner blir det rätt komplexa fluffmönster.

Till saken hör att jag fick iden, och kom så långt som att dissikera en dildo, för ca 25 år sedan. Då fanns inga Ipods. Sedan dess har jag inte vidareutvecklat iden så mycket, annat än vad gäller tänkt materialval.

Jo sa...

... och nu fick jag en MYCKET spännande ide på hur man skulle kunna göra hela grejen som en påbyggnad fastsatt på en iPhone/ha en iPhonedocka på den, och kunna styra vibrationsmönstrena med den mycket intuitiva tillhörande appen ...

Fast kanske en Sony Ericsson X10 mini vore mer praktisk? Förutom storleken har väl apple en viss app-censur om jag minns rätt.

nån tönt sa...

Hittade namnet på märket igen, "OhMiBod" heter musikdildon.

Anonymus Maximus sa...

@Jo: Det fanns även ett spel till PS2 där en vibrator kunde kopplas in och vibrera i takt med spelet. Jag tror att det hette "Rez".

Inget nytt under solen; men å andra sidan så kommer utveckling i många små steg.

Ett steg framåt vore väl att anpassa musiken automatiskt till upphetsningsnivån eller liknande.

Apropå kreativitet: Let's Get Creative

Jo sa...

nån tönt:

Tack!

Anonymus Maximus:

Tack!

I ett av de tidigare tänken hade jag, typ, vibrationsmönsterreglage via tre (en för varje "ton") steglöst tryckkänsliga sensorer runt dildoroten. Hade inte placeringen klar tidigare men fick ihop det nu, tror jag (fingrade lite på ett föremål i min närhet som var av ungefär rätt format, i ett försök att lista ut vad som kanske skulle kunna kännas någorlunda greppvänligt och naturligt). Första tonen regleras med hur hårt man klämmer åt om roten med tumme och långfinger, andra tonen med hur hårt man trycker ovanpå roten med pekfingret, och tredje sensorn sitter en bit ner på skaftet lagomt till för lillfingret.

Kanske man skulle kalla den för fittflöjt?

Kanske en overall "volymkontroll" också (slagbredd på vibrationerna), ett finger är ju fortfarande ledigt? Fast liknande effekt går att uppnå med steglös variation i dildokroppens mjukhet. Hårdast närmast roten, eller tvärtom. Eller nåt.

Tanja:

Tycker du jag är OT?

Iggy D sa...

Tror att problemlösning främst handlar om en stor arsenal av färdiga lösningar eller byggstenar till en lösning. Alltså erfarenhet av problemlösning. Yrkesskicklighet m a o.