I höstas pratade jag av en händelse om KBT och tidsoptimism med två personer på lika många dagar. Tänkte blogga om det då, men glömde. Men nu då!
Det började med att en bekant kontaktade mig på Facebook och frågade om jag kunde ge svar som KBT-psykolog. Klart jag kunde. "Varför är jag sån tidsoptimist?" frågade min bekant. "För att du kommer undan med det", svarade jag.
Dagen efter fikade jag med en annan bekatskap. Hen berättade att hen hade gått i KBT mot just sin tidsoptimism. Hens terapeut hade sagt ungefär det jag sade dagen innan. Människor som kommer sent får sällan skäll för det. Ofta väntar alla på att börja mötet, dejten väntar vid tunnelbaneuppgången, vännerna väljer med att börja middagen. När man väl kommit säger man "ursäkta" och alla säger "ingen fara" trots att de ägnat väntetiden åt att vara irriterade på den försenade. Men det vet ju inte hen om, det märker hen inte av.
Ni vet hur KBT fungerar, kortfattat. Att man fortsätter göra det man omedelbart belönas för, och gör inte saker man bestraffas för. Kortsiktiga belöningar väger tyngre, så därför struntar man i att diska efter middagen för att gå och spela spel, fast det slutar med att diskningen blir jobbigare sen.
Min kompis berättade att terapeuter tog tag i hens inre förstärkning, hur hen belönade sig själv när hen hann i tid till ett möte, precis prick, inte en minut för tidigt. "Ha, vad duktig jag är som hann! Och vad lite tid gick åt i onödan när jag slapp vänta i väntrummet!". Den kicken man får ut av ite lagom spänning i tillvaron.
Nu fick hen istället tänka att "nu hann jag förvisso, men jag hade inga marginaler, det var dåligt planerat av mig" eller "min vän säger att det inte är någon fara att jag är sen, men det är nog för att han i artig, han är nog irriterad, och det är respektlöst av mig att slösa med andras tid".
Den första kompisen, hen på Facebook, sa själv att hen ogillar att komma i förväg, för att hen hatar att känna att hens dyrbara tid går åt att vänta. Tankar på vart andras dyrbara tid går när de väntar på henom slås bort. Det är ju jobbigt att tänka så!
Jag tror att just tidsoptimism kan ganska enkelt åtgärdas med KBT-tänk, i många fall även utan terapeut. Och det är dessutom intressant, för här har man verkligen tillfälle att se hur viktigt det är att engagera fler än problembäraren (hen osm alltid är sen) i förändringsprocessen.
Du som är tidsoptimist (men vill sluta):
- Tänk på hur din tidsoptimism påverkar dig i vardagen. Hur ofta missar du transport, kommer sent, stör andras planer?
- Bestäm dig varför du vill sluta med tidsoptimism och vad för slags person du vill bli i det avseendet. Då kan du tänka på det när du tappar fokus och börjar falla tillbaka i gamla mönster. "Äsch, det är väl ingen fara om jag tar en senare buss". "Jo, det betyder att jag inte blir en person som går att lita på. Och det vill jag ju vara.".
- Vad är det som hindrar dig från att börja i tid? Hur tänker du? Känner du igen dig i att man får en liten kick av att komma precis i tid, med inga marginaler alls?
- Är du tidsoptimist för att ditt schema är tajtare än vad som håller? Om du inte har en fruktansvärt bra anledning - stryk saker, gör marginaler, bli tidsrealist.
- Kommer du sent till allt, eller bara vissa situationer. Vad skiljer situationerna åt?
- Är det jobbigt att vänta? Hur kan man göra väntan mer hanterbar? Ta med en bok eller någonting att spela på!
- Tänk som min kompis ovan. Om omgivningen inte bestraffar en tillräckligt får man göra det själv. När du kommit in inflåsande efter att du slagit din egen rekord i att cykla fort till skolan har du inte vunnit tid - du har förlorat i anseende. Igen.
- Testa att en vecka kompromisslöst komma en kvart innan till allt. Var det så farligt?
- Använd inte quick fixes för att stilla samvetet. Det innebär alltså att det inte är okej att d blir sent om du ett par minuter innan bestämd tid messar "är på tunnelbanan blir lite sen :(". Det är bra att meddela om du blir sen, men det väger inte upp för ditt misstag.
- Be dina nära och kära att hjälpa till! Berätta att du nu bestämt dig för att börja komma i tid och har en lista på saker du ska göra för att åstadkomma det. Dels blir det svårare att backa ur. Dels lär du få höra motiverande ord om att det inte är en dag för sent (haha) att du bestämmer dig för att sluta tvinga alla att vänta på dig hela jävla tiden. Och så kan dina nära och kära hjälpa dig!
Tidsoptimistens omgivning:
Jag upplever att omgivningen gärna anpassar sig lite extra efter just folk som alltid kommer sent. "Ni vet ju hur han är", liksom. Och det är det man verkligen inte ska göra. Folk som generellt kommer i tid kan man ha överseende med när de är sena. Folk som aldrig kommer i tid kommer aldrig i tid för att omgivningen gullar med dem. Slutgullat!
- Håll er till schemat. Har ett kompisgäng sagt "vi ses vid Åhléns klockan åtta och går nånstans och äter" så ses ni vid Åhléns klockan åtta och går. Tidsoptimisten får själv leta reda på var ni bestämde er för att äta middag.
- Säg inte "det är ingen fara" om personen som är sen ber om ursäkt. Tänk hur många gånger du har fått stå och vänta - hur många timmar av ditt liv har det blivit sammanlagt? Är det kanske respektfullt av henom att slösa med din tid för att spara hens?
- Om du är ihop med en person som "ska bara" när ni ska börja åka nånstans tillsammans och du står påklädd i hallen - åk själv. Vänta inte. Om det inte är möjligt, se till att personen börjar fixa sitt i god tid. Vad fascist och mamma. Men gör det inte till en vana.
- Tidsoptimister slätar gärna över skuldkänslorna med att skicka ett SMS med texten "jag blir sen" en minut innan de skulle varit framme. Då har de ju vart ansvarsfulla och sagt till! Låt dig inte luras. Det gäller också folk som kommer sent för de skulle faktiskt göra klart ett ärende innan de åkte och det drog ut på tiden. En vuxen människa vet att man inte hinner duscha och raka sig på tio minuter, det bör inte komma som någon överraskning.
- Att man fortsätter att överskatta sin tid, trots att man kommit sent varje dag sen man blev myndig, beror inte på att man inte kan använda sl.se eller uppskatta hur lång tid ett ärende tar. Det beror på att man inte fått tillräckligt med skit för att man kommer sent. Så give them hell. Att inte bry sig om andras tid är att vara respektlös. Du är inte otrevlig om du påpekar det.
Ungefär så. Som jag sade tidigare kan man tänka på att ta bort de trevliga tidigare konsekvenser, och att lägga till nya, trevliga som otrevliga. Men det blir svårt att ta bort att det är trevligt att ligga kvar i sängen, eller se ett avsnitt till. Istället får du vara beredd att ta konsekvenserna av att inte du lovar det du sagt - och lyckas du får du njuta av att vara en trevlig och pålitlig människa som slipper ha dåligt samvete när du sitter på bussen och vet att du blir sen, igen.
Från det ena till det andra - Vecka 6 lever, och veckans tema är "fräscht och äckligt". Gå och skriv nåt, eller läs, eller sprid ordet till andra som kan vara intresserade!
23 kommentarer:
'Säg inte "det är ingen fara" om personen som är sen ber om ursäkt.'
Men vad ska man säga då, om man inte vill vara otrevlig? Eller måste man vara otrevlig?
Om det är otrevligt att säga ifrån när folk är respektlösa så måste man vara otrevlig. I alla fall om man vill att de ska sluta.
Om det är en person som konsekvent kommer sent och ber om ursäkt varje gång så räknas det liksom inte längre. Då tycker jag att man får ta och säga typ "Du, det är inte första gången jag får vänta på dig och du ber om ursäkt, men du fortsätter komma sent. Om du verkligen var ledsen att du kom sent som du säger, så skulle du inte fortsätta göra det. Nu vill jag inte höra ursäkter, nu vill jag att du kommer i tid, och är det svårt för dig att komma i tid så får du ta och göra någonting åt det för det är faktiskt inte acceptabelt att slösa med andra människors tid." Okej, det kanske är otrevlig. Men det är ju människornas ovilja att säga ifrån som gjort att personen inte fattar att tider ska hållas.
Jag kanske kan börja maila en länk till den här sidan de gånger jag sitter i en datorsal och väntar på typ en labkompis.
UNDERBART INLÄGG. Helt jävla fucking underbart! Som jag längtar, till att människor som jag (som kommer i tid) blir majoriteten av världens befolkning igen... Men det är väl en utopi... No more Mr Nice Guy. Kommer inte männskan i tid så GÅR jag. Fanimej.
Bra inlägg!
Min strid med en tidsoptimist löste sig genom att jag började skita fullständigt i att komma i tid. Om vi avtalat, säg, 15:00, tänkte jag på det som om 15:00-15:15 med slagsida åt 15:30 var acceptabel tid.
Tidsoptimisten ifråga lärde sig ingenting, men mitt mål var inte att göra någon till en bättre människa, det var att slippa slösa tid.
Jag är också en sådan som bokar in möten med folk som alltid av- och ombokar, men inte skriver in något i kalendern. Skulle det oförutsedda hända och personen faktiskt inte av- eller ombokar så får det väl bli min tur.
En gång skedde ombokningen fem minuter innan mötet. Det blev lite svettigt där, och jag trodde att det skulle bli min tur, men segern var så mycket ljuvligare.
Kul att ni gillar!
Jag har en vän som ALLTID är MYCKET sen. Är han tio minuter sen är han i tid liksom. Jag jobbade ihop med honom på ett projekt en gång, i typ ett halvår. Mot slutet började jag komma sent. Och jag är normalt superpunktlig. Det går helt emot min övriga slarvfittighet, så jag är mycket stolt över detta. Var mkt sur att han "vann".
Även om det ofta är frågan om, typ, slarv och respektlöshet, så finns det faktiskt medfödda funktionsnedsättningar, t.ex. lindrig och icke uppenbar ADHD, eller liknande problem fast inte riktigt av diagnosstyrka, som kan ge ungefär sånt här beteende. Personen kanske anstränger sig rejält varenda gång, men har svårt att få till det ändå. Det finns ganska gott om personer med odiagnosticerade lindriga neuropsykiatriska störningar bland oss, som även erfarna bedömare inom området har svårt att identifiera om de inte gör en ordentlig utredning. Då behöver de snarare hjälp att hitta och träna in kompensatoriska strategier. Det kan faktiskt vara så att de som ofta kommer sent anstränger sig MER än de flesta för att komma i tid, men ändå inte får till det. Då blir det lätt kontraproduktivt och respektlöst att försöka köra ett "vanligt" KBT-upplägg.
Enligt min erfarenhet verkar svårigheter att tänka och agera klart och redigt kring tidsplanering och tidspassning också förekomma som isolerad störning, typ dyslexi. Samma där, att tänka i termer av att personen behöver "skärpa sig" är inte rätt väg att gå.
Ett par andra isolerade störningar som enligt min erfarenhet också verkar förekomma ibland är svårigheter med pengar och svårigheter med byråkrati/administration. För mitt eget nöjes skull har jag döpt de här till respektive dyschroni, dysmoni och dysbyri. Vet inte om de finns beskrivna och namngivna sen förut, och egentligen heter något annat.
Jag tror att de isolerade störningarna är vanligare än vi förstår. I min kommun har socialtjänsten bland annat en service för folk som har svårt att hantera sin ekonomi. Alltså inte att de lider av pengabrist i sig, utan att de inte får någon ordning och struktur på det hela, vilket leder till olika sorters problem. Det händer att folk som fungerar alldeles utmärkt på i princip ALLA andra områden ändå tar hjälp av dem för att en egentligen helt normal ekonomisk situation blir för rörig för dem att förstå sig på och hantera på ett vettigt sätt. Och för varje person som söker sådan hjälp finns det nog ett rätt stort antal som inte söker men kanske borde. Eller har löst det genom att t.ex. partnern håller reda på hushållets ekonomi.
Min hypotes är att de isolerade störningarna kan ha att göra med att skriftspråk (dyslexi), klockan/exakt tidspassning (dyschroni), pengar (dysmoni), och administration/byråkrati (dysbyri), är väldigt nya evolutionärt. Folk i allmänhet har väl inte ägnat sig åt sånt här löpande i vardagen annat än på sin höjd de senaste två hundra åren. Därför är det väldigt skakigt förankrat i DNA, och känsligt för störningar. Till skillnad från t.ex. det talade språket som vi ägnat oss åt åtminstone tusen gånger längre.
ehhehe vad jag känner igen mig i "Tidsoptimister slätar gärna över skuldkänslorna med att skicka ett SMS med texten "jag blir sen" en minut innan de skulle varit framme."
Alltså jag vet ju att det är dumt och oartigt att vara sen, och jag brukar åka himla mycket taxi för att jag alltid är sen. Om jag planerar dåligt så får jag straffa mig med att det kostar pengar. Men ändå så känns det helt hopplöst, jag har liksom inget tidsbegrepp. Kan ha hela dagen på mig men sen står jag ändå där och försöker stressat klä på mig och äta middag tio minuter innan jag ska vara någonstans.
@Jo: Samtidigt brukar dessa människor ju inte ha några som helst problem med sina iPhones, bilar, TV-apparater eller andra moderna koncept.
Anonymus Maximus:
En del av dessa människor (och många andra) har rejäla problem med iPhones, bilar, TV-apparater och andra moderna koncept.
Men pratar vi ADHD och en del andra psykiska störningar (inklusive depression i vissa fall) så är det (förutom en mer allmän rörighet) ett inte ovanligt fenomen hos många av dem att de visst kan förstå, ägna sig åt, och rentav väldigt effektivt fokusera på och lära sig saker som är intressanta/ spännande/ kul, och därför ger omedelbar eller snabb belöning, men samtidigt ha enorma problem med att fokusera på och göra saker som är tråkiga eller jobbiga, och där belöningen är fördröjd eller mindre uppenbart kopplad till beteendet. De har helt enkelt ingen eller usel tillgång till valet "att skärpa sig", även om de rent intellektuellt mýcket väl kan inse att det vore en extremt bra ide, och faktiskt genom åren kan ha ansträngt sig nåt djuriskt för att FÖRSÖKA skärpa sig, men misslyckats.
Om man möter någon som i större utsträckning än de flesta har ett tydligt mönster av att vara bra på att göra spännande och intressanta saker men dålig på att göra viktiga men tråkiga/jobbiga saker är det hög sannolikhet för bl.a. en biokemisk obalans i hjärnan som personen ifråga har små möjligheter att själv påverka.
Naturligtvis finns det många tidsoptimister som inte alls har de här problemen, utan bara är bortskämda/egocentriska/ansvarslösaoch mest behöver en spark i baken.
En komplikation i detta är att egocentrism i betydelsen bristande/nedsatt förmåga till och/eller intresse för att tänka på/förstå hur ens beteende påverkar andra även är ett vanligt förekommande symtom på psykisk ohälsa vid t.ex. ångest, depression, neuropsykiatri, stress m.m. Och även vid smärta.
Man kan alltså inte automatiskt se uppenbar egocentrism som ett gott skäl att ge folk en spark i baken.
Sedan jag för några år sedan blev sjuk i depression, ångest och fick stressproblem, koncentrationsproblem m.m. så började jag komma sent till saker. Jag vill verkligen inte det för jag skäms något otroligt och blir arg och ledsen på mig själv. Det hände att jag vände om ibland för att jag skämdes så och åkte hem och fick jätteångest. Det har blivit lite bättre med åren. Men ofta får jag stressa på slutet vilket jag mår skit av (både fysiskt och ångest). Det spelar knappt nån roll att jag beräknar mer tid, ställer klockan några minuter före eller andra knep. Inte ens kurator eller psykolog har kunnat hjälpa mig med detta. Det jag kommit fram till är att jag har svårt att lämna hemmet, det är ångestfyllt och tar emot. Kommer på femtioelva saker jag måste göra innan jag går. All ångest gör min hjärna trött och okoncentrerad. Det har t.ex. hänt att jag glömt spisen, balkongdörren, saker jag ska ha med mig osv. Så jag måste vara säker på att jag kommit ihåg allt. Det finns mycket saker som kan göra det jobbigt att lämna hemmet. Det är lättare nu när jag har mindre ångest än förr. Jag kommer nästan alltid i tid till arbetsträningen, nog för att jag fått in en rutin till det. Men det är ofta småspring för att hinna lämna barnet på dagis innan bussen går. Och det är skitjobbigt och stressande. Numera har jag alltså barn också vilket jag verkligen tycker att folk får ha förståelse för. När man ska gå kan helt plötsligt bajsa, vägra klä på sig, spilla på sig osv. Eller så har de inte låtit en sova på länge så att man fungerar som en lättirriterad deppig zombie.
Detta blev en lång historia men jag hoppas att den skapar mer förståelse för att det inte alls behöver ha något med respektlöshet att göra!!! Den som kommer sent kanske gör det pga ett problem eller livssituation som den personen har. Man kan prata om det, kanske komma överens om hur man tillsammans kan hantera det.
Jag postar samma inlägg som jag skrev där: Sedan jag för några år sedan blev sjuk i depression, ångest och fick stressproblem, koncentrationsproblem m.m. så började jag komma sent till saker. Jag vill verkligen inte det för jag skäms något otroligt och blir arg och ledsen på mig själv. Det hände att jag vände om ibland för att jag skämdes så och åkte hem och fick jätteångest. Det har blivit lite bättre med åren. Men ofta får jag stressa på slutet vilket jag mår skit av (både fysiskt och ångest). Det spelar knappt nån roll att jag beräknar mer tid, ställer klockan några minuter före eller andra knep. Inte ens kurator eller psykolog har kunnat hjälpa mig med detta. Det jag kommit fram till är att jag har svårt att lämna hemmet, det är ångestfyllt och tar emot. Kommer på femtioelva saker jag måste göra innan jag går. All ångest gör min hjärna trött och okoncentrerad. Det har t.ex. hänt att jag glömt spisen, balkongdörren, saker jag ska ha med mig osv. Så jag måste vara säker på att jag kommit ihåg allt. Sedan jag träffade sambon har han även smittat mig med sin tvångstanke att han alltid tror att han inte låst dörren och måste gå tillbaks och kolla. Det finns mycket saker som kan göra det jobbigt att lämna hemmet. Det är lättare nu när jag har mindre ångest än förr. Jag kommer nästan alltid i tid till arbetsträningen, nog för att jag fått in en rutin till det. Men det är ofta småspring för att hinna lämna barnet på dagis innan bussen går. Och det är skitjobbigt och stressande. Numera har jag alltså barn också vilket jag verkligen tycker att folk får ha förståelse för. När man ska gå kan helt plötsligt bajsa, vägra klä på sig, spilla på sig osv. Eller så har de inte låtit en sova på länge så att man fungerar som en lättirriterad deppig zombie.
Detta blev en lång historia men jag hoppas att den skapar mer förståelse för att det inte alls behöver ha något med respektlöshet att göra!!! Den som kommer sent kanske gör det pga ett problem eller livssituation som den personen har. Man kan prata om det, kanske komma överens om hur man tillsammans kan hantera det.
@Jo:
Må så vara, men då försvinner ju hela den evolutionära orsaken till problemen.
I din första kommentar säger du att: "Min hypotes är att de isolerade störningarna kan ha att göra med att skriftspråk (dyslexi), klockan/exakt tidspassning (dyschroni), pengar (dysmoni), och administration/byråkrati (dysbyri), är väldigt nya evolutionärt"
Men om det är ADHD eller annat rent kemiskt problem så kan det ju inte vara något som har sin grund i att människan är missanpassad till det moderna livet - att ligga i bakhåll och vänta på den där mammuten med stort tålamod är ju något som var ganska så viktigt för våra förfäder.
Hej!
Jag har inte hunnit läsa de långa kommentarerna ordentligt, men väl skumma. Tack så mycket! När jag skrev mitt inlägg förutsatte jag "isolerad" tidoptimism så hårt att jag inte ens tänkte på att säga det. Super att ni orkar skriva och berätta om de mer komplexa problemen. Ni prickar in dimensionen jag missade, och så är det intressant läsning! Tack!
Anonymus Maximus:
Det är inte en förklaringsmodeller till svårigheter med tider, utan två (förutom tanjas). Dels den evolutionära om dyschroni, direkt parallell till att ha läs- och skrivsvårigheter utifrån en isolerad dyslexi. Dels att ha svårigheter med tider utifrån ADHD/depression m.m., direkt parallell till att ha läs- och skrivsvårigheter som en följd av t.ex. mer allmänna svårigheter med uppmärksamhet/koncentration m.m.
lizthefighter:
Tack för bra beskrivning!
Jo:
Såg just att du använde just ordet "isolerad" på annat sätt än jag. Men ja, du förstod nog vad jag menade.
Två saker:
1) Det där med att "egocentri" kan vara en del av ett större problem. Jag tänker att det är väl ändå där som man som vän ska säga rakt ut hur man själv känner? Alltså att man tycker det är jobbigt att vänta. Man kan ju göra det ca tusen gånger mindre skuldbeläggande och otrevligt än min kommentar till MarySaintMary.
2) Jag känner väldigt bra igen det här med att bara kunna göra saker som är kul (lite från mig själv, men än mer från annat sammanhang). Har du mer att säga om det, och vad sjutton ska man göra åt saken?
Tanja:
1. Egocentri: Jag tänker mig ett väldig brett spektrum av responser beroende på omständigheter och orsaker kring att komma sent (och annat besvärligt beteende), allt ifrån "Skärp dig för fan!" alternativt "Jag tycker du beter dig respektlöst mot mig, och om du inte börjar hålla de tider vi kommer överens om så är jag inte intresserad av att fortsätta samarbeta/gå på bio/ta en fika med dig." till "Äh, det var inte så farligt, de hade snygga klänningar i skyltfönstret som jag tittade på medan jag väntade. Jag är glad att du tog dig hit över huvud taget. Men om du vill kan jag ringa och puffa i lagom tid innan nästa gång. Eller kanske att jag kommer förbi dig i god tid innnan, och så går vi tillsammans från dig?" Det senare alternativet utifrån att personen ifråga kanske mår rejält dåligt (man ska inte låta sig luras av trevlighetsteater. En del med t.ex. ångest oller (och/eller) depression är jätteduktiga på att verka må mycket bättre än de egentligen gör när de är bland folk) och redan har kritiserat sig själv monstruöst hårt, och ytterligare kritik bara försämrar mående och därigenom också förmågan att passa tider framöver.
2. Oändlig frågeställning. Men i lindriga fall kanske jobba med mer medvetet tänkande kring värderad riktning, se till att minska stress och förbättra sömn (åtminstone jag är alltid bättre på att ta tag i jobbiga saker om jag inte ligger efter med sömnen), oller t.ex. följa råden i länk två nedan. I svårare fall se till att personen får en ordentlig bedömning av eventuell psykisk ohälsa och möjlig behandling för den i så fall. T.ex. missar vården massor av tjejer/kvinnor med ADHD bl.a. p.g.a. att kvinnlig ADHD i snitt inte tar sig lika störiga uttryck och att kriterierna i huvudsak är baserade på pojkar. Viss bättring på G i DSM V. Var på utbildningsdag om flickor med neuropsykiatriska störningar häromdagen, med barnpsykiatriker Svenny Kopp (feminist). Mycket lärorikt och matnyttigt även vad gäller vuxna. Rekommenderas om du får möjlighet. Har även för mig att de flesta med inte alltför allvarlig depression/ångest aldrig ens kommer till vården, och en del av dem fattar inte ens att de har en sjukdom, som dessutom är behandlingsbar. KBT eller vanlig enkel SSRI kan ibland göra underverk. För att inte tala om de mirakel som hyfsat ofta blir resultatet av behandling med centralstimulerande medel vid ADHD.
Ett par intressanta bloggposter med koppling till temat:
http://www.psychologytoday.com/blog/prefrontal-nudity/201110/marshmallows-and-monoamines
http://www.psychologytoday.com/blog/prefrontal-nudity/201111/boosting-your-serotonin-activity
Sen kan man ju fundera kring vår kulturs attityd till tider. En anstrykning av tvångsmässighet, kanske? Och hur hälsosamt det egentligen är att skolas in i det tänkandet. Men det är ju en helt annan fråga. Eller?
Och att det inom ramarna för vad som räknas som frisk personlighet finns varianter som varken trivs med eller mår bra av för mycket tvingande struktur och låst planering.
Man kan kanske rentav, i vissa fall, se ett fritt förhållningssätt till tidspassning som avsiktlig civil olydnad och ett uttryck för civilkurage?
Frigörelse från tidsnormativiteten och andra osunt hårda och tvingande samhällsnormer? Slacker Pride?
Nä fy! Så snuskigt!
Jo:
Jag har svårt att acceptera en evolutionär orsak till oförmåga att passa tider, eftersom så många människor inte har sådana problem - vi verkar ju vara väldigt väl anpassade som art.
Bara för att problemet involverar något evolutionsmässigt nytt betyder inte detta att företeelsens nyhet i sig orsakar problemet. Det kan ju vara så att människan inte är en perfekt maskin utan faktiskt i normalutförande kommer med en bunt skavanker.
Dyslexi, t.ex. har (vad jag förstår) en biologisk orsak; men det finns inget som säger att denna biologiska orsak i sin tur kommer sig av att skriftspråk är nytt och att vi därför om X antal årtusenden kommer att ha färre dyslektiker. Vi har ju haft ögon i många miljoner år, och jag ser inte att andelen närsynta har minskat.
Civil Olydnad
Angående din fundering om civil olydnad: Nej.
När man kommer försent till ett möte är det inte olydnad mot samhällets tidsfixering - det är olydnad mot principen att man ska hålla vad man lovar. Du har ju lovat att vara på en viss plats på en viss tid.
Om du vill göra uppror mot tidsfixeringen, stäm träff genom att säga att du kommer till mötesplatsen "mellan 1500-1530" istället för att stämma träff "1500, prick".
Var dock beredd på att den du ska möta kommer 1530. Prick.
Anonymus Maximus:
Finns det pålitlig statistik för hur andelen närsynta förändrats genom årtusendena? Vars någerst?
"Det kan ju vara så att människan inte är en perfekt maskin utan faktiskt i normalutförande kommer med en bunt skavanker."
Javisst. Vi pratar väl om procentuella förekomster av olika skavanker?
Rent allmänt: Ju mer central en medfödd egenskap är eller blir för förmågan att föra gener vidare, desto starkare och stabilare befäst blir den sett över tid. Genetik som medför brister i egenskapen rensas ut efterhand. Ungefär som att lära sig en ny låt på gitarr, ju mer tid man ägnat sig åt att spela den, ju stabilare sitter den. Jag känner inte till att det skulle finnas några undantag från denna grundprincip.
Civil Olydnad
"När man kommer försent till ett möte är det inte olydnad mot samhällets tidsfixering - det är olydnad mot principen att man ska hålla vad man lovar."
Tidsfixering, hållavadmanlovarfixering och alltidtalasanningfixering (m.fl.) samvarierar rätt kraftigt enligt min erfarenhet. Är man för hårt bunden av någon eller alla av dessa är det en direkt riskfaktor för både psykisk och fysisk ohälsa. Är man för löst bunden får man inga vänner och inga jobb, och blir deprimerad. Lagom är bäst. Men min uppfattning är att svensk kultur inte är särskilt lagom i dessa avseenden.
Det evolutionära trycket på dyschronin är nog högre i Sverige än på de flesta andra ställen i världen.
Statistiken är egentligen oviktig, för det förekomsten av närsynthet visar är att även efter ett par miljoner år så har evolutionen fortfarande inte fixat fram perfekta ögon.
Det jag har problem med är att du länkar dyschroni till att kravet att hålla tiden evolutionärt sett är ganska nytt. Kravet är nytt, men människan och evolutionen har ju problem med gamla krav också, så det är ju möjligt att vi även om tio miljoner år kommer att ha blogginlägg på ett intergalaktiskt internet där folk ondgör sig över att behöva vänta fem minuter extra.
Så var finns beviset för att oförmåga att passa tid är medfött?
Anonymus Maximus:
"Så var finns beviset för att oförmåga att passa tid är medfött?"
I betydelsen dyschroni: Ingenstans, så vitt jag vet. Känner inte heller till någon forsknning som talar mot det. Mina upplevelser och erfarenheter gör det för mig mycket sannolikt att dyschroni verkligen finns.
Jo: Läste ditt svar. Det får bli sista ordet i denna diskussion.
Tack för en trevlig debatt!
Skicka en kommentar