Nu kan jag ansluta min medtagna laptop till internet. Däremot på ett oergonomiskt ställe. Tänkte skriva lite TMI-uppdateringar, som ni som följer swussian på Twitter redan i stort sett känner till.
Det som hänt hittills är alltså att jag fått träffa två läkare med varsitt specialistområde som var relevant. På en privat klinik, förvisso, men som jag förstått så funkar det här som hemma, att man kan komma till privat mottagning på offentlig remiss och inte betaha hemska privatpriser då.
Ironiskt nog kostade mina besök här 140 spänn per gång. Som vårdcentralen hemma, alltså. Fast det gällde privat mottagning som jag kom till utan förvaring. Jag fick helt enkelt sitta i kö utanför rummet i någon halvtimme. Sen fick jag komma in. Läkarna var supertrevliga, de lyssnade, de brydde sig, de skojade och småsnackade och utstrålade uppriktig entusiasm för att jag skulle må bättre. När jag kom dit var det läkare 1:s sista dag innan semestern och han ringde läkare 2 direkt för att kolla att hon skulle ta hand om allt veckan därpå.
Jag kan inte säga att jag fick genomgående kul besked, men det otrevliga förmedlades respektfullt och med förståelse för att jag tycker det är jobbigt. De tog hänsyn till att jag kom till annat land. De anpassade byråkratin efter mina förutsättningar.
Jag fick precis mina piller igår och förhoppningsvis funkar de bra. Mitt tillstånd har förvärrats sedan jag kom hit. Jag bävar inför tanken på vad som hade hänt om jag stannade hemma och mådde där som jag gör nu. Jag har nog med otrevliga erfarenheter från akutvård och vård överlag för att misstänka att jag skulle få slåss med nävar och klor för att inte bli skickad hem med hemkurstips. Det finns anledningar till varför jag stack till Lettland.
Jag känner att det är lite känsligt område att prata om hur bra och billigt det är i östeuropa. Jag tröstar mig med att jag faktiskt främst åkte till läkare som botade min släkting, hade de suttit i Upplands Väsby hade jag åkt dit. Att läkaren hittades efter tips gör ju också att det kanske inte alls så att alla läkare i Lettland är så fina, utan att min släkting råkade träffa på ovanligt rara vårdgivare. Men, fortfarande, de kunde ta emot mig dagen jag kom. På sommaren.
Och ja, jag betalade inte som remitterad patient. Jag betalade som "hej jag är hemsk människa som kommer till specialist utan remiss och vill ha hjälp NUUUU". 140 spänn betalade jag. Och visst ska man tänka på att ekonomin ser olika ut i olika länder och 140 spänn inte är gratis för en lett. Men om jag hade gjort samma sak i Sverige hade jag fått betala 700 för det där besöket om tre mpnader. 1000 för akut besök. Ungefär vad resan hit och två läkarbesök gick på, alltså.
Nu ska jag fortsätta koda och sammanfatta svenska vestibulitdrabbade kvinnors vårderfarenheter! Toodaloo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar