Om två artiklar om skolan

Köpte Modern psykologi (mars2011) nyligen. Det fanns två artiklar om skolan i den som satte igång tankar.

En av artiklarna handlade om Nossebro skola. Ni kanske har hört talas om det. Det är en grundskola som det gick riktigt dåligt för 2007, de låg i botten när man jämförde andelen behöriga nior. Skolan beslutade sig att läsa på om vad forskningen säger om undervisning och hur man förbättrar studieresultat, och implementera det. 2010 var samtliga nior godkända i svenska, matte och engelska.

Artikeln är positiv och beskriver främst den förändringen som verkade vara störst från the old ways. Förut flyttades elever med behov av speciallärare ut från klasserna till mindre grupper där de satt med speciallärare. Nuförtiden stiger speciallärarna in i klasserna som behöver hjälp. Experter som citeras uttalar sig om att det är positivt med nivåskillnader i en klass och att nivågrupper inte ger bättre resultat.

Och jag triggar givetvis på att alla "avvikande" som det talas om är barn som inte uppnår G-kraven. Jag förstår att det är prio att alla blir godkända, och visst kan man inte klaga på att just den här enskilda artikeln inte nämner just barn och unga som ligger före. Men faktum är att det blir ganska löjligt och symptomatiskt när man talar om inkluderande undervisning utan att nämna högpresterande barn. Down in the streets we call it osynliggörande.

Den andra artikeln handlade om ett stort forskningsprojekt om vad det är som påverkar barns förmåga att lära. Forskarna kommer fram till att en kritisk faktor är korttidsminne. Inte så överraskande kanske, det handlar ju om att hålla flera tanketrådar aktiva i huvudet och kunna knyta ihop dem till vettig helhet.

Forskare fann dessutom starkt samband mellan matematikprestationer och visuospatialt arbetsminne. De som fick höga poäng på visuospatiala minnestest (alltså test i hur bra man minns saker man ser och upplever rumsligt) utvecklades överlag snabbare än de andra barnen.

Det är här det blir intressant. Eller, det blir intressant här: en slutsats världen inte kommer dra av de här fynden är förmodligen att videospel är bra för barnens utveckling. Samtidigt som att det är en väldigt vettig slutsats att dra och det finns många implikationer. Jag tänker direkt på pedagogiska datorspel.

I min (jag erkänner, inte särskilt omfattande) erfarenhet misslyckas sådana oftast med att smyga in matte i spelet, det är ofta samma uppgifter som i matteboken fast mer färg och rör sig. Om man verkligen erkände tanken att träning av visuospatiala förmågor ökar både matten och ens kognitiva utveckling i allmänhet skulle man medvetet kunna använda spel som kräver sådant som indirekt men målmedveten matteträning, utan in-your-face skolnytta. Man skulle både kunna använda befintliga spel och utveckla spel som faktiskt är tänkta som träning i sådant. Vad jag vet används inte tanken "spel som barn tycker är kul gör dem bättre i matte, sjukt bra!" så aktivt i skolan.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om skola, psykologi, inlärning, högpresterande barn