Minskad sexuell lust är mer än tre ord i FASS

På Facebook, häromveckan

Sjödin Johanna Antidepressiva mediciner riskerar att sänka sexlusten. Som om inte sänkt sexlust i sig gör en deprimerad?

[Kommentator] Men det är det värt!

Hellre ett radikalt sänkt libido än total mental kollaps, liksom. När man slutar med ssri-preparat återvänder lusten

Tanja Suhinina På psyklinjen har vi läst TUSEN om depressoner, men varken om att sänkt sexlust är vanligt symptom eller att SSRI-preparat kan försämra orgasmförmågan. Det är för att vi lär os behandla könlösa människor som bara har sex för att skaffa ungar som kan anknyta till dem!

Att sätta in mediciner som har biverkningar är alltid en fråga om avvägning mellan skada och nytta. Att bli grön över hela kroppen är kanske värt om alternativet är att dö, men det skulle knappast vara rimlig biverkning av symptomlindrande förkylningsspray. Förlorad sexlust är sannolikt ett lågt pris att betala för att slippa total mental kollaps. När depressionen är lindrigare är det inte lika självklart.

Jag tror att många spontant tänker att det vore en bagatellisering av depression att säga att förlorad sexlust kan väga tyngre än piller som kanske botar en. Men jag vill hävda att man bagatelliserar sexualitetens betydelse om man inte tar med den i beräkningen. I vår kultur är man van att att se sex som någonting som står utanför resten av ens liv, och därför blir det kanske svårt att spontant se att sänkt sexlust, utebliven orgasm eller erektionssvårigheter kan ge ringar på vattnet.

För det första är sexualiteten för många en viktig del av identiteten och vad ett fungerande liv innebär. Jag säger för många, för jag tror att sex, precis som alla andra områden i livet, kan ha olika vikt för olika människor. Jag anar dock att sexualitetens betydelse ofta underskattas. Även om man när allt fungerar inte skulle säga att "jag är en sån som får stånd" är en del av deras självbild märker man nog ganska raskt av hur betydelsefullt det är när man väl får erektionsproblem.

Luststörning, orgasmstörning och erektil dysfunktion är alla diagnoser i sig. De är i sig någonting som leder till lidande och som kan kräva professionell behandling. Tänk då att de kommer ovanpå en depression. Även om de kommer under bättringsvägen är man typiskt sett inte i sitt bästa skick när man just varit så pass deprimerad att man får behandling för det.

Självklart är det skandal att många som får SSRI-preparat inte ens ordentligt informeras om biverkningarna. Självklart hjälper det att veta att anledningen till varför man plötsligt inte har lust sannolikt är pillren man knaprar på, och inte att man ovanpå att man är jobbig dessutom blivit frigid. Men vetskapen om att sexuella problem har en enkel orsak innebär inte att de inte finns, eller att man inte skulle behöva professionell hjälp med att hantera dem. I själva verket är människor som har fått sexuella problem som följd av somatiska eller fysiologiska störningar en självklar del när man skriver om vilken typ av patienter man kan stöta på som sexualterapeut. Samtidigt är det i Sverige relativt enkelt att få depressionsbehandling med SSRI, och nästintill omöjligt att inom samma ramar få hjälp med det sexuella.

Sammanfattningsvis kan de sexuella biverkningarna slå hårt mot en människa som, efter en tids depression, är psykiskt försvagad och utmattad. Mitt inne i kampen mot en depression kan man träffas hårt av sådant man hade kunnat hantera om man mådde bra i övrigt, och då får vi dessutom tänka på att sexuella problem av det slaget som kan komma som SSRI-biverkning kan kräva professionell behandling även när de drabbar i övrigt välmående människor.

Om inte detta vore nog är sex dessutom skönt och kul. Någonting som kan ses som både orsak till depression - och kanske ännu mer en av mekanismerna bakom varför en period av lättare nedstämdhet kan eskalera till en fullfjädrad depression - är ett mönster man får i livet som går ut på att man gör så lite som möjligt, och det man gör gör man mest för att slippa jobbiga saker, inte för att göra nåt kul. Att man över huvud taget går upp på morgonen för att gå till jobbet beror på att man vill slippa jobbigheter med chefen, inte för att man ser fram emot sina roliga arbetsuppgifter. Att man går ut och festar beror på att man vill slippa sitta hemma med sina tankar, inte för att man vill dansa.

Om sex är någonting som man mitt i depressionen vill ha och njuter av, ska man ha en jävligt bra anledning till att sätta in piller som väldigt sannolikt minskar lusten eller orgasmförmågan. Att ta bort en av de få sakerna som får en att känna sig levande skulle möjligen kunna vara ett rimligt pris om SSRI var den enda tillgängliga behandlingen.

Detta var alltså enbart den deprimerande individen, men vad vi inte får glömma är att sexuella problem även påverkar dem man har sex med. I en parrelation är en depression, liksom SSRI-biverkningarna aldrig någonting som endast den ena personen bär.

Att vara partner till en deprimerad person kan vara fruktansvärt jobbigt. Deprimerade personer är definitionsmässigt inte så jävla party, och som anhörig kan man drabbas av det på många sätt. Dels är det givetvis jobbigt att se någon man älskar lida. Dels är kontant ledsna personer jobbiga att vistas runt, samtidigt som man lätt får dåligt samvete för att man tycker att ens älskling är jobbig, just nu när man ska stödja henom. Dels är en kännetecknande egenskap för deprimerade att de inte tycker någonting är kul, och inte vill göra någonting potentiellt roligt heller. Som anhörig kan man efter en tid känna sig väldigt avvisad, när alla ens försök till att muntra upp den deprimerade bemöts med en sur min och "nä".

Tänk då att man efter månader av avvisande, efter vårdköer och utredning och nu precis när det ska bli bättre, blir avvisad på ett helt nytt område. Som jag skrev ovan kan det mycket väl varit så att sex har varit ett område där lust och intresse faktiskt fanns. För den anhjöriga var sex ett andningshål, tillfällen när man kunde få kontakt med den annars svårnådde deppade. I ett sådant sammanhang blir förlusten av lusten (-_-) ett hårt slag mot relationen. Precis som den deprimerade är utmattad efter lång tids kamp mot nedstämdheten är partnern utmattad och sårbar.

För den deprimerade blir detta också ett problem. Där har man någon som har älskat en när man varit som mest ynklig. Som har ställt upp, tröstat, stöttat. Och nu, precis när det ska bli bättre känner man att man inte älskar henom längre. Visst är kärlek och lust olika saker, men till vardags är de ofta så pass sammanflätade att förlust av attraktion (som man lätt tar minskad lust för) ses som ett tecken på att kärleken är borta. Det tar mycket resurser att kämpa sir ut ur en depression, man har inte så mycket över till att ha dåligt samvete, fundera över sin bild av en parrelation eller ha ångest ifall man borde göra slut eller inte.

Allt ovan är bara några exempel på onda spiraler som sexrelaterade biverkningar av SSRI-preparat kan leda till. Givetvis kan många av dem lindras eller förhindras med adekvat information och förberedelse. Det händer att läkare inte ens nämner biverkningarna, och när de nämns är det ofta med en snabb mening. Ett kort samtal om vad biverkningarna kan innebära i vardagen skulle säkerligen kunna förebygga mycket lidande.

Men även om man är beredd på problemen är de fortfarande problem och kan fortfarande vara tillräckligt omfattande för att man ska ha anledning att ifrågasätta om SSRI är den rätta behandlingen för just det här patienten. Man behöver se vad biverkningarna kan innebära, både för den konkreta patienten och lite mer allmänt, för en person som är drabbad ev en depression. Om SSRI var den enda behandlingen mot depressioner som fanns skulle man kanske behöva acceptera biverkningar av detta slag, men som tur är finns det fler sätt att hantera depression på än piller. Biverkningarna, och de långsiktiga kostnaderna, behöver sättas in i en kontext för att se vad som är lämpligast om målet är god vård.

Intressant.