Vill du dansa med mig? - Princess Tutu

När jag har bloggtorka glömmer jag alltid bort att min plan B är att rekommendera kultur. Så nu ska jag göra någonting dumt.



Princess Tutu är, kort sammanfattat, en välgjord metasaga i magisk flicka-format gjord i Japan under tidiga 00-talet.

Jag tycker att Princess Tutu är bland det bästa jag har sett, jag tycker den är allt för okänd för att vara så bra, och jag vill sprida ordet och få fler att upptäcka den. Jag har full förståelse för att den inte är för alla, så precis som med Utena har jag inga problem med om den inte faller någon i smaken. Det jag inte kan stå ut med är när människor gillar den på fel sätt.

Jag vet att formatet "moderniserad/omgjord saga" har en stor fanskara, men jag tycker själv att resultatet av arbete i genren ofta blir otroligt lamt. Det blir modernisering av sagan för moderniseringens skull, som att vara o-PK för att vara o-PK, det blir egennytta och otroligt förutsägbar sådan. Ofta gör man sagan "mörkare" och "vuxnare" och i det tydligt demonstrerar att man missat att sagornas styrka är att de aldrig varit befriade från mörker och vuxenämnen utan att för dess skull vara annat än sagor. Men i de sällsynta fallen då man lyckas hantera materialet får man Ett Vanligt Mirakel eller Princess Tutu.

Så om du gillar att man går på sagor med postmodernistisk sax och lim kommer du sannolikt gilla Princess Tutu. Men berätta inte om det för mig.

Jag vet att många som gillar japantecknat gillar saker som är söta, gulliga och kavajiga. De gillar att alla kvinnor pratar med bäbisröst, de gillar söta flickor som avslutar alla meningar med ett sött ljud, de gillar stora runda ögon, de gillar när hividpersonerna tillbringar halva sin screentime i chibiform. Princess Tutu innehåller allt som är sött - djur, småbarn, förvirrad huvudperson, rosiga kinder, svettdroppar.

Om du gillar din kawaii med extra gull kommer du sannolikt gilla Princess Tutu. Men berätta inte om det för mig.

Man kan gilla saker för att de är konstiga, för att verkligheten inte beter sig som vår och det händer underliga saker som man inte alltid kan förutsäga. Man kan gilla att säga "vad rökte de som skrev manuset?" när man tittar på en film med kompisar. Princess Tutu är egentligen inte särskilt okonventionell på något sätt, men om man söker crazy kommer man inte ha några svårigheter med att finna det.

Om du gillar helsjukt på crack kommer du sannolikt gilla Princess Tutu. Men berätta inte om det för mig.

Det finns människor som blir varma i hela kroppen så fort två manliga figurer visar någon som helst känsla för varandra. Oavsett skaparens syfte ger det en lite mer anledning att slasha personerna med varandra, eller fnissa åt ögonblicket med kompisarna i tillstånd av ljuv grupptillhörighetslycka. Kärlekens olika ansikten är ett centralt tema i Princess Tutu, och det innebär även att manliga figurer bryr sig om varandra.

Om tillfällen att yaoifangirla är en avgörande faktor för dig när du väljer animé kommer du sannolikt gilla Princess Tutu. Men berätta inte om det för mig.

Jag antar att det jag försöker säga att jag tycker om Princess Tutu och vill att andra ska få tillfälle att upptäcka den. Och det är okej om de gillar den på fel sätt. Så länge jag får vara lyckligt ovetande om det.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om princess tutu, prinsessan tutu, balett, anime, animé, saga