torsdag, februari 11, 2010

Spela med de stora grabbarna

Super PLAY, vill jag minnas. För några år sen. Epic FAIL.

Åååh. Aaaah. Ni som bara känner mig härifrån har nog aldrig sett den här sidan av mig, men ni lär inte bli förvånade.

AAAAH TEVESPELS-KULTUR OCH -JOURNALISTIK ÄR SÅ SJUKT LAMT MED HELA TEVESPEL-ÄR-KONST-OCH-BÖR-TAS-PÅ-ALLVAR-GREJEN!!!!!!

Jag tror på att videospel har potential att vara sån där riktig kultur och konst som många skribenter i den branschen vill att spelen ska vara. Men när ett uppföljarspel recenseras i en av våra största dagstidningar och recensenten talar om att första spelet "ensamt slog in portarna till finkritikens salonger" för att spelen innehåller referenser till Ayn Rand...

Det här handlar inte om att Ayn Rand inte är fin nog att referera till om man vill vara äkta snobbkultur. Det handlar om att... nu har jag inte spelat Bioshock själv, men jag har läst recensioner, så tillåt mig uppfatta det som att jag har koll. Det handlar om att någonting där man refererar till en tänkare/författare som bakgrund till att man springer runt och dödar monster/människor/mittemellan ska ses som ett solklart exempel på att branschen har "vuxit upp".

Tänk er en film med samma premiss - det är mest slakt med motiveringen till slakten är Ayn Rand-refererande for the lulz. Skulle någon recensent någonsin skriva nåt annat än "ja, det var ju roligt med lite intellektuella påskägg som anledning att slå ihjäl saker" om det var en film? För jag tror inte för ett ögonblick att spelets "många filosofiska och politiska frågeställningar" har det djup som skulle krävas av vilket annat medium som helst (det inkluderar serier) för att anses tankeväckande.

Vet ni vad Tanja och Bioshock har gemensamt? Båda är snygga och refererar till Ayn Rand. LOLOLOLOL. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

16 kommentarer:

balloona sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
devilkitten sa...

Äntligen någon som har fattat galoppen! Jag jobbar med spel, och jag har precis samma reservationer inför att kalla ett spel konst som du har. Dessutom - vill jag påpeka - är Ayn Rand-referenserna i Bioshock knappast särskilt "rättrogna" Rands egen filosofi. Möjligtvis är det en kommentar på hur ett Randskt samhälle är dömt att misslyckas, men jag tvivlar på att spelskaparna ens hade läst något av Rand när de började designa spelet.

Skall genast sprida ditt utmärkta blogginlägg vidare.

Jacob sa...

Men vad vill du säga då? Att Super PLAY är töntiga för att de tror att varenda Japanskt rollspel som har en riktig sångerska i någon av låtarna är finkultur? Det kan jag hålla med om, sådär höll de på hela tiden.

Däremot köper jag inte argumentet att spel inte skulle vara populärkultur (vilket iofs inte behöver vara det du påstår). Var gränsen mellan populär- och finkultur går är ju dock långtifrån säkert. Vad tycker du själv om små indiespel, som t.ex. Knytt Stories och Braid? De har båda berört iallafall mig mer emotionellt och intellektuellt (iaf. det senare spelet) än så gott som all annan kultur jag konsumerat. Måste finkultur vara "svår att förstå", öppen för fri tolkning, och mångbottnad? Desto mer anledning att sätta den etiketten på Braid! :D

Just vad gäller Bioshock är det ju faktiskt så att spelutvecklarna inte bara refererade till Ayn Rand, de tog sig tid att bygga upp en trovärdig setting, som tack vare hantverksskickligheten och dagens datorkraft känns som en riktig värld, som man kan gå runt i. En hel värld, inspirerad av några av hennes idéer.

Dessutom var dramaturgin i spelet lysande, och manusförfattaren lyckades få in en av de bästa plot-twistarna någonsin i spelvärlden.


Är det så illa att dessa kvalitéer fylls ut med ett så beprövat spelkoncept som att skjuta bad guys? Sen när har någon form av kultur en begränsning i head-count? Eller är det bristen på originalitet och finstämndhet i spelmomenten, om så inte i världen spelet målar upp, som du vänder dig mot?


För några år sedan fick jag det märkliga uppdraget att förklara spelindustrin, speciellt ur spel-som-kultur-synvinkel (då mest populärkultur), för nuvarande kulturminister Adelsohn (då riksdagsledamot). Hade jag vetat att hon var rabiat graffittimotståndare hade jag kanske inte snackat lika mycket om Jet Set Radio. Hey. I ought to blog about that!

Jacob sa...

Ok, det där var väl ändå kanske lite tillspetsat, nämnda spel kanske inte slår ALL kultur jag konsumerat!

Gisela sa...

Jag tycker tvärtom, det känns helt uppenbart att de HAR läst Rand, åtminstone Atlas Shrugged. Att karaktärerna har namn som alluderar på Rands verk (Andrew Ryan själv, Atlas, Fontaine) och att Ayn Rand själv dyker upp i form av en Anna Rosenbaum - det är vad man kan kalla påskägg, kanske.

Men att kalla hela världen man befinner sig i att Rand-referera for the lulz, då känns det, tycker jag, som att man inte har uppfattat vad spelet handlar om. Men det är klart man kan spela spelet ändå och skita i tankegodset, givetvis. Rapture är ett slags "Galt's gulch" sprunget ur en enda mans idé om ett samhälle som är helt individualistiskt. När ett sådant samhälle möter individer som inte är intresserade av att förverkliga sin industriella eller artistiska vision utan bara utnyttja andra människor visar sig den anarkistiska utopin vara rätt så skör. Lägg på det ett scifi-element av genmodifierande goo som folk behöver mer och mer av för att inte falla sönder.

Ken Levine som skapade ettan tog Rands idéer, förkroppsligade dem i en man (Ryan) men med de mänskliga brister hjältarna aldrig har i Rands böcker, och presenterade världen som "vad skulle hända om det här & det här skedde". Min poäng är alltså att Bioshock och tvåan är spel som i väldigt hög grad genomsyras av idéer, tydligt, mycket mer än nästan något annat spel.

Sen är det inte en film, och inte lika berättande som filmer ofta är. Huruvida ett spel är konst eller inte kan inte bestämmas av hur likt något annat medium det är i sin form, tycker jag.

Men för att jämföra med serier: jag tycker det finns flera tankeväckande ögonblick i Preacher fastän det är jäkligt mycket skjutahuvudetavfolk i den också, och då är jag ändå bara en passiv betraktare av våldet.

Gisela sa...

ok jag verkar ha hittat på namnet anna rosenbaum, det finns en person som heter anya andersdotter som är väldigt lik henne i spelet. sorry.

Tommy (R) sa...

När jag skrev att Bioshock 1 ensamt slog in portarna till finkritikens salonger så menade jag att spelkritiker plötsligt fann vidare, allmänkulturella angreppsvinklar att diskutera än de vanliga.

Jag kan på sätt och vis förstå om man tycker att det känns löjligt varje gång en spelkritiker griper efter konst-strån. Vi är rätt svältfödda på sådana. Jag spelat sedan 1980 och längtat så länge jag kan minnas efter den dagen då spel kan diskuteras i vidare begrepp än bara inom det vakuum som branschen byggt upp kring sig själv. Att skådespelarinsatserna faktiskt är det som är den konstnärliga flaskhalsen i Heavy Rain tycker jag är fantastiskt spännande – ett bevis på att spelbranschen står inför ett konstnärligt vägskäl.

Anledningen till att jag personligen griper efter konstnärliga halmstrån i min spelkritik är att jag älskar spel och önskar att branschen äntligen kan få komma ut ur puberteten där den befunnit sig i 40 år. För att det alls ska vara möjligt tror jag att vi kritiker (och förstås även spelare) måste få lyfta fram de få tillfällen då det finns något intressant att diskutera i ett spel utan att bli hånade av andra spelintresserade. På rak arm kan jag bara komma på David Cage (Fahrenheit, Heavy Rain) och Ken Levine (Bioshock 1) som gjort tydliga försök att i ett mainstreamspel gå utanför gängse spelkonventioner – där shooters verkligen bara är dumma slaktfester för lulz (på indiescenen ser det annorlunda ut, men man jobbar förstås inte under samma premisser där).

Ingen skulle bli ledsnare än jag om Heavy Rain floppar och ingen vågar fortsätta på samma spår som David Cage. Jag tror inte jag skulle stå ut med bara nya Call of Duty varje år. Jag vill ha möjligheten att ibland spela spel som säger något om vad det innebär att vara människa. I Bioshocks fall var det en rad spännande tankegångar som drev på mitt avancemang i spelet ända fram till en ganska mindfuckande twist som gjorde att jag för bara andra gången i mitt liv kände att spelutvecklaren behandlade mig som en vuxen människa.

Nu ska jag inte låtsas att jag är väldigt bekant med Ayn Rands tankegångar, men spelet Bioshock har för mig lett till många intressanta diskussioner med mina medmänniskor om Ayn Rands filosofi och om tangerande ämnen (politik, varför utopier aldrig består, finns det någon fri vilja? och dylikt). Det handlar inte om att ta en snobbig attityd så mycket som att jag är glad, upprymd och full av förhoppning om att det här bara är början på en välbehövlig mognad för branschen.

Spelbranschen är ung. Jag tycker ändå att den borde ha vuxit upp snabbare än den har gjort hittills. Jag längtar efter den där mognaden. Dagen då vi kan diskutera moraliska dilemman ur ett spel lika gärna som ur den senaste filmen. Därför tänker jag fortsätta ta varje tillfälle i akt att dra upp spelkritiken till ett vidare plan, som i Bioshocks eller Heavy Rains fall. I en övergångsperiod kommer det säkert av vissa att framstå som en smula snobbigt. Det tycker jag är synd.

För är det några som är kapabla att slå ihjäl den groende mognaden i spelbranschen så är det de som anser att spelen bör hålla sig kvar på sin kant. De som anser att det mest provocerande som finns är när spelbranschen försöker sticka hål på det vakuum där den har existerat under hela sin uppväxt.

Tommy Rydling

Blog 'em up-Jimmy sa...

Jag har spelat igenom Bioshock (1) och läst igenom Och världen skälvde.
Håller med om att Bioshock är ett rättframt skjutamonster-spel på många sätt. Men däremellan är det en intressant vidaretolkning av vad som skulle kunna hända den där objektivistiska utopin som Ayn Rand skriver om i Och världen skälvde.

På samma sätt skulle man kalla Ayn Rands bok en rättfram noirdeckare (fylld med Bogart-stereotyper). Men precis som Bioshock stoppar in en köttig litteraturtolkning (tolkning, inte referens) i en traditionell spelkontext stoppar Rand in sitt politiska manifest i en deckarkontext.

Om du vill ha mer prettokött på benen så kan jag hänvisa dig till en artikel som jag faktiskt skrev till Super Play men som pga nedläggning aldrig hann publiceras -

http://www.blogemup.se/?p=5439

Fredrik Stangel sa...

Ur ett samhällsfilosofiskt perspektiv är Bioshock en (manusmässigt sämre) syssling till den bekanta filmen The Matrix, och det finns väl ingen människa vid sina sinnens fulla bruk som hävdar att The Matrix är ihågkommen för några manusmässiga kvaliteter. Men där det i The Matrix fanns viss återknytning till ramhandlingen i actionorgierna, är den väldigt platta Ayn Rand-pastischen (helt allvarligt, Andrew Ryan? Fontaine?) överflödig för spelmekaniken. Du har ett vapen. Det kommer fiender. Medelst ditt vapen tillintetgör du fienderna.

Doom hade inte blivit stor konst, om man i spelet hade framhållit att Marsbasen var en libertariansk utopi skapad av en Galt Johnson, som hade fallit när biologer råkat odla fram ett antal rosa huvudfotingar, som man sedan skulle förgöra (via en tripp genom Dantes helvetesinferno på de sista banorna, och så ska man ha en sidekick, gärna en kvinnlig med stora bröst, som vid varje tillfälle framhåller den djuuupa symboliken med att månarna heter "fruktan" respektive "skräck"... vänta, det här går nog att sälja!).

Sist, en klok person konstaterade idag, att om man vill göra ett spel med ett seriöst filosofiskt budskap, bör man nog döpa det till något mer förtroendeingivande än "Bioshock". Och det minst förtroendeingivande överhuvudtaget med titeln, är siffran efter densamma. 1984 följdes inte upp av 1985.

Naseer sa...

Nu ska vi inte glömma att Bioshock faktiskt är självkritiskt och självrefererande just i den där stora plot-twisten Jacob nämner.

Det är ett skjuta-allt-som-rör-sig-spel. Men det är också högst medvetet om detta, vilket bara gör plot-twisten så underbar på flera nivåer.

Tanja, ge Bioshock en chans, personligen förstod jag inte hajpen förrän Fort Frolic och senare när allting vändes på ett öre.

Sen själva diskussionen om huruvida spel är kultur eller ej inte är något jag gärna ger mig in i. Det är lätt att hamna i förakt-träsket och den vill jag slippa.

Isak Gerson sa...

Det är dömt att misslyckas när man försöker recensera ett spel man inte har spelat.
Varför har du så höga krav? blev du lika sur när de recenserade Saw V? http://www.svd.se/kulturnoje/film/saw-5_2002539.svd

Det är orimligt att kräva att spel ska vara perfekta för att de ska få plats i tidningsrecensioner. Bioshock har ett otroligt konstnärligt värde jämför med all skitfilm a la Steven Seagal och all radiopop som recenseras i tidningarna. Din kritik är allt annat än befogad, vilket många av kommentatorerna tydligt bevisat.

Tanja Suhinina sa...

Isak Gerson:
Jag försöker inte recensera nåt. Och hade recensenten skrivit till att Saw I ensamt öppnat dörren till finkritikens salonger hade jag, med rätta, varit skeptisk till filmmediets kvalitet och filmjournalistikens nivå.

Alla:
Ja, det här är alltså mer en utveckling/förtydligande av mitt inlägg, inte ett svar till någon konkret.

Det här handlar inte om just den här recensionen eller just Bioshock, det här handlar om min bild av videospelsjournalistiken.

Jag har den uppfattningen att det finns en vilja att låta videospel bli bedömda på samma sätt, och utsatta för samma sorts kritik, som exempelvis litteratur och film. Denna vilja kan dels vara sprungen ur viljan att videospel ska utvecklas till samma nivå som kulturen man jämför med, eller viljan att dagens spel ska recenseras med samma tyngd.

I första fallet sympatiserar jag verkligen med skribenterna, och hoppas också att spel ska utvecklas på det sättet.

I andra fallet har jag aldrig sett någon hysa den åsikten samtidigt som hen inser att om man nu skulle göra det skulle det finkulturellaste som spelen anses kunna erbjuda (Bioshock verkar av det jag läst räknas till listan på "det finkulturellaste") ligga på ungefär samma nivå som, jag snor Stangels exempel, the Matrix. Däremot brukar skribenter i den falangen gärna hävda att man visserligen ska räkna spel som seriös kultur, men samtidigt go easy on'em, för de är ju trots allt "bara spel". Sådant beteende har just Ayn Rand, jo faktiskt, en del åsikter om.

Att spel inte skulle vara kultur är förstås puckat att tycka.

Iggy D sa...

Tack, Tanja, för att du sa det vi alla tänkt men inte vågat säga i offentligheten.

Lena sa...

Deckare är väl den senaste litteraturformen att höjas upp till "finkultur". Och det är egentligen inga gigantiska filosofiska landvinningar inom genren som ligger bakom, rörande nog så verkar det faktiskt räcka att man försöker.

För egen del så tycker jag att det är väldigt intressant att hitta små tänkvärdheter och djup vart de än må finnas. Jag gillade The Matrix och alla långsökta referenser till klassiskt filosofiska frågor. Bioshock har jag inte spelat, men jag skulle nog gilla det också. Och jag tror inte att de som tycker att spel (i vissa fall) är finkultur har någonting emot att Bioshock jämförs med The Matrix. Det är ju exakt samma sak som man eftersträvar; populärkultur med finkulturell krydda på toppen. Spelet är ju gjort med en stor budget för en bred publik.

Vill man hitta mer intellektuella spel så får man givetvis lämna de större produktionerna och titta mer på produkter som Braid t.ex.. Samma förutsättningar som i filmvärlden alltså.

Vilken var den senaste finkulturella filmen som gick på bio förresten? Jag försökte komma på det själv, men jag vet inte.

Fredrik Stangel sa...

Om man med "finkulturell film" menar "film med ett sjumila större djup än Bioshock" går just nu till exempel filmer som En enda man eller Precious på svenska biografer. Men mer inträngande filosofi än Bioshock hittar man med största sannolikhet i Avatar också. Eller varför inte i Shutter Island.

Lena sa...

Avatar, ja... :) Mycket filosofisk diskussion om den ädle vilden och teknologins förslavande av människan.

Det som gör konst häftigt är att det är så fullständigt subjektivt. Dessutom så är det fantastiskt att ju fler böcker man läser, desto mer inser man att man i själva verket läser samma bok (så att säga). I konstens värld finns det djup i en vattenpöl om man bara vill det, och jag tycker inte att det är tragiskt eller pinsamt.

Jag tycker att det är däri konstens hela storhet ligger.