Nåja. Eftersom det för mig var en lika naturlig del av uppväxten som att man växte ur sina kläder eller att man lärde sig skriva tänkte jag inte så mycket på mobbningsepisoderna först jag var 19-20 och började fatta att shiiit, det var ganska omfattande. Det intressanta när minnena började komma tillbaka (jag menar nu inte att jag hade bortträngt saker och ojojoj, utan mer att de var sådär förmedvetna) var hur filmiska dessa episoder var. Inte att undra på att mycket kreativt folk gör nåt på temat hur de var små och mobbade - man har ju ett färdigt manus, bara man minns det!
Jag tror förresten inte att mina minnen är så filmiska för att mitt minne är färgat av alla filmer jag sett, utan mest för att all mobbning ser ungefär likadant ut och man har sett tusen liknande situationer på film att känna igen sitt livs historia.
Ta till exempel det här. Jag går i trean-fyran och vi har gympa tills klockan är någonting och klassen ska till skolsköterskan på läkarundersökning. Klassen går med läraren, men jag hamnar lite efter för jag måste knyta ett skosnöre och sätter mig på bänken. Tre i klassen märker det och stannar också kvar. De ställer sig i en halvcirkel rut mig och sparkar på mig samtidigt som de säger nåt, jag minns inte vad men säkert nåt om att Suhinina ska sluta tro att hon är nåt. Att Suhinina trodde att hon var nåt var det som officiellt gjorde det legitimt att ge sig på mig. Ledaren står i mitten och sparkar mest. Jag knyter skorna och tänker på att inte gråta. Jag tror jag lyckas. Jag minns inte.
Visst var det ganska igenkännbart från popkulturen? Hela arrangemanget med tre som står i halvcirkel, med ledaren i mitten? De var ingen fast grupp, men han i mitten var lite av klassens alfahane och en av mina värsta plågoandar.
Han var förresten gympalärarens son.
Och här är anledningen till varför jag skriver om det här. Jag har nyligen fått reda på den största ironiska popkulturklyschan i den här historien. Grabben är vuxen nu. Grabben har utbildat sig och jobbar. Grabben jobbar som polis.
När vi ändå pratar min barndom, nu ska vi leka "hitta Tanja". Tips: leken skulle också kunna heta "hitta Suhinina som tror att hon är nåt".
Gympalärarens son är tvåa från vänster i översta raden.
Gympalärarens son är tvåa från vänster i översta raden.
Intressant, men vi har hört det förr. Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, barndom, ironi, klyschor, popkultur
12 kommentarer:
jag har ingen aning om hur du ser ut ens idag, men längst ner till vänster säger jag. för att få tiden att gå.
polis eller yrkesofficer (eller ordningsvakt om man är lite för fet) måste vara de vanligaste yrkesvalen för mobbare.
Hint: att veta hur jag ser ut är rätt irrelevant för att känna igen mig på fotot ^_~
Längst ner till vänster är inte jag.
Näst längst till vänster!
Länken funkade förresten inte...
Jag tror att du är längst ner till höger.
Och wow, shit vad alla har precis likadana kläder på sig.
Med ledning av de få bilder du haft av dig själv här på bloggen så säger jag fyra från vänster i nedersta raden....
Jag chansar också på fjärde från vänster.
En enda person på bilden har ena foten kaxigt framvriden, och tror att hon är något. Bingo!
Näe, men det syntes ju direkt att det var fjärde från vänster på nedersta raden.
Inte bara de coola var mobbade i skolan... Även vi som aldrig kommer att vara coola någonsin har i stor uträckning varit mobbade.. och en hel del har aldrig sluppit...
Jag blev ordningsvakt.. men har aldrig funderat på att bli polis.. Det är ett jobb jag aldrig velat ha... men jag kanske var ett undantag då?
Meh! Såklart fjärde från vänster längst ner. Och det gissade jag innan jag läst alla andras kommentarer. Hoho.
Ha! Klart att jag är jag. Herregud. Vem annars. Jag var liiiite sur på fotografen för att han inte sa till mig att stå som alla andra.
Jag tror det finns coola som inte var mobbade. Jag misstänker i alla fall att det är så. Och vadå, finns det klassfoton där inte alla har precis likadana kläder? Det hör väl till.
VAd heter killen i översta raden med glasögon?Han ser helt skräckslagen ut...
Skicka en kommentar