Att jag över huvudtaget skriver om det beror på det senaste, tror jag, inlägget. Skrivet av Christian Braad Thomsen (filmregissör och författare till biografier över Fassbinder och Hitchcock). Det är följande del jag fastnat för.
”Feministerna” bekräftade Hollywoods förenklade världsbild och efterlyste kvinnliga hjältar av John Waynes snitt, medan vi andra önskade John Wayne åt pepparn eftersom vi hade en annan världsbild.För det första motsäger han ju sig själv litegrann med att å ena sidan prata om att "vi andra" (artikelförfattaren är sjukt duktig på att via) hade invändningar mot John Wayne och å andra sidan hävda att "vi" inte protesterade.
Hela filmhistorien igenom har män framställts som cowboys, gangstrar, våldtäktsmän och mördare utan att vi för den skull har protesterat å könets vägnar.
Men det är framför allt det sista citerade stycket som jag vill belysa. Hade jag bara sett det som argument i den här artikeln hade jag inte brytt mig nämnvärt, men den låter lite för mycket som en av de vanligare argument som ska framställa feminister som paranoida hysterikor. Ni vet, "ni (feminist)kvinnor gnäller för minsta lilla, men vi män har aldrig protesterat".
FYI, det är inte en dygd att hålla käften och inte påpeka att någonting är fel. Det är absolut inget som ska låta som en bra sak, det är inget att vara stolt över. Att mansrollen inte har ifrågasatts och diskuterats offentligt lika mycket som kvinnorollen, och att män inte har engagerat sig i jämställdhetsfrågor i samma utsträckning som kvinnor är väldigt väldigt kasst. Det betyder inte att kvinnor också ska bita ihop och stå ut, det betyder att män är högst välkomna att joina.
Nu menar jag förstås inte att män eller kvinnor aldrig ska framställas på ett visst sätt på film, men den här diskussionen handlar väl i slutändan inte om enskilda fall utan mönster - även om debatten har just Antichrist som tema handlade ursprungsinlägget om von Triers samlade produktion - och att påpeka att man inte protesterat mot stereotyper utan att reflektera att man på det sättet försvårade för kommande generationer människor som måste förhålla sig till genusschablonerna, det är liksom inte helt min kopp te.
3 kommentarer:
På många sätt tror jag också att män har feminismen att tacka för att deras (männens alltså) situation hamnat på agendan. Seriösa, debatterande feminister vill knappast skrota män utan påpekar snarare gång på gång att jämställdhet är något som gynnar oss alla om vi lyckas genomföra den. Att jämställdhetsrörelsen har råkat få namnet "feminism" belyser väl enbart vilka av oss som över lag lidit mest av den snedfördelning av makt som patriarkatet innebär, men det betyder inte att män generellt inte också har det sämre av att leva i en vriden värld. Bland det mest tröttsamma som finns är teorin om att lidandet på nåt sätt skulle vara konstant, och att den ena gruppens förtryck skulle vara mindre om även den andra gruppen hävdar att den är förtryckt. Jag fattar inte? Synergieffekter kan vara både positiva och negativa, kom igen.
Äh, se filmen. Det är bara att titta bort en stund när nån tar tag i en sax. Sen kan man njuta av kuktortyr och slemmiga djurdemoner i lugn och ro.
Nu sitter jag inte och hö-höar grabbigt och tar mig på kuken och bagatelliserar jämställdhetsproblematik, men Lars von Trier är ett ogenomträngligt nystan av allsköns irriterande fucked-upness, och att reducera hans jobbighet till något så klichémässigt och tidsenligt som bara kvinnohat är ju ett helt förutsägbart utslag av enkelspårigt vulgärtänk och gammal hederlig enfald från kulturjournalistkårens sida. Lite av samma skrot och korn som "Michael Jackson var pedofil ööööh".
Så här tolkade jag det, eftersom det ligger nära min uppfattning:
"Vi" skiter väl i Hollywood och dess schabloner. Låt dem ha sin John Wayne och sin Mariyn Monroe. Vi kan kolla på något annat och skratta överseende åt vad de trångsynta klåparna i det amerikanska studiosystemet ägnar sig åt. Det har inget med oss att göra.
Skicka en kommentar